En sjömanssambos journal

Vilken dag! Idag har varit en sådan dag som blivit så lång att det känns som igår som man klev upp ur sängen. De där 27 minusgraderna jag klädde mig för tycks mig extremt fjärran, och morgonmötet och förmiddagsgrupperna har jag nästintill glömt bort. Fast nej, det var givetvis en lögn, jag minns det hela väldigt klart, bara det att det är som att det hände för längesedan.

Det kommer bli en fin vecka arbetsmässigt, det känns. Vuxen Fortsättning 3 kommer bli en utmaning, men en mycket rolig sådan, liksom Lillesmott Grunn med bara 4-åringar. En mycket annorlunda utmaning i jämförelse, men väl en utmaning. Också den en rolig sådan. Sedan tror jag det vankas lite påbok på eftermiddagen och det är ju trevligt.

Efter jobbet har mitt stackars huvud knappt haft en sekunds vila. Att boka stuga åt Henrik och hans kompisar tog nästan 2 timmar, med mycket mycket hjälp från Bettan, för att jag till sist skulle få veta att Henriks båt är försenad och att vår skidhelg tillsammans antagligen inte blir av. Sedan hade vi en fruktansvärt rolig slalomträning istället för storslalom, och jag älskar ju slalom så livet var fint ända till mitt sista åk då jag körde ur för jag var så trött, och således blev tvungen att ta ett nytt sista åk. Uråkning igen och ett fall på tummen har nu resulterat i en mycket stel, värkande och obrukbar tumme.

För att ladda om tills imorgon och inte vakna upp med ett psykbryt liggandes latent är det bara att göra så som vi sa på morgonmötet idag: Vända det dåliga till något positivt. Visserligen kanske jag och Henrik missar min lediga helg tillsammans, men jag kommer kunna träna puckel då, tillsammans med de andra. Dessutom kanske en gammal elev kommer till helgen och vill ha en lektion med mig, och då kan jag utan beslutsångest åka med henne. Framförallt så är ju inte skidåkningen det allra viktigaste här i livet, utan jag och Henrik kommer kunna sova, mysa och ha det bra tillsammans nästa vecka, fast med mindre skidåkning än vi planerat. Till sist känns det fint att tänka på att Henrik kommer att få åka massa skidor ändå, med sina kompisar, och det är han verkligen värd efter en ganska tuff jobbhöst.

Dagens lärdomar: Saker blir inte alltid som man tänkt sig men löser sig alltid ändå, kärlek är viktigare än skidåkning och framförallt; lyssna när kroppen säger stopp och inte pusha sig för hårt. Något jag blivit bättre på, förutom på just sportområdet i allmänhet och skidåkning i synnerhet. Det får bli en bra läxa helt enkelt.

Nu håller vi tummarna (haha) för att jag inte behöver röntga min lilla tumme imorrn!

read comments (2)

Jag har haft en av mina allra bästa dagar här uppe. För att jag fick VG på tentan. För att jag hade två jättebra lektioner. För att jag överkom min rädsla sedan min skada förra året och åkte snowboard. För att jag åkte snowboard i röd backe. För att jag fått åka bana. För att vi har varit på after ski. För att jag varit omgiven av så otroligt många sköna och fina människor.

Ändå känns denna dagen inte så unik. Just nu radar jag upp bra dagar. Och jag är så glad, så lättad och så lycklig att det känns så här bra. Att för varje gång jag och Henrik är ifrån varandra känns det bättre och bättre. Att den där ångesten man hade förr, varje gång vi for iväg åt varsitt håll börjat lätta. Att tilliten bara växer. Att saknaden mer och mer känns som en längtan.

En längtan som ger energi, istället för att ta. En längtan där man kan vara hångelsugen så man nästan tror man ska avlida, men ändå kunna vila i tanken att “snart, snart”. En längtan som kan försätta berg. En längtan som bara kan uppstå när man arbetat hårt.

Det har funnits så många olyckskorpar på vägen. Så många som aldrig förstått, som aldrig kommer att förstå. Som inte vet något om att människan består till 80% av vatten och resten är inställning. Som inte förstår att man alltid klarar mer än man tror. Som inte vet att när man tror att man är helt slut har man alltid hälften kvar.

Men vi, vi har alltid trott på oss. Och vi har alltid klarat det. Och vi kommer att klara det. För vi har en häftig sorts kärlek.

P.S. Ikväll funkade bloggen helt utan problem hemma. Märkligt.

read comments (0)

Det känns som att jag just nu upplever några av de skönaste veckorna jag haft på flera år. Det är så skönt att ha en plan, det är så skönt att veta vad jag ska göra när jag kommer hem härifrån, det är så skönt att kunna njuta av den här tiden, utan någon stress.

Jag har längtat så mycket sedan gymnasiet. Längtat efter en fast punkt, längtat efter ett eget hem, längtat efter att höra hemma. Kanske mer nu än någonsin känner jag att jag hör hemma här. En tid. Men allra, allra mest, hör jag hemma i Göteborg. I vår fina lägenhet, med vår fina katt och alla våra fina vänner.

Och ibland hör jag hemma i Falköping. Också. För det har alltid vara hemma, och kommer alltid vara hemma. Men det har inte alltid varit min fasta punkt, min trygga plats. Nu finns stora delar av den platsen i mig själv. För att jag kan åka och tanka i Göteborg ibland. Hämta energi, samla kraft och styrka. I mitt hem.

Nu ska jag också åka hem. Hem till Setervegen. Till Sofia, Martin, Rasmus, Alex och Emeli (som iofs är borta denna veckan). Till mina fina fina sambos. Som tar hand om mig när min riktiga sambo är på havet.

Home is where your heart is.

read comments (0)

Så var jag här igen, i min lilla bubbla. Min vinterbubbla. Så konstigt att tänka sig att livet rullar på runt omkring. I Falköping, i Göteborg. Utan att man själv är riktigt medveten om det. Här går det i ett, hela tiden, och man hinner sällan tänka på något annat än just det som rör det fantastiska vi håller på med här.

Att jobba med sin hobby. Varför slutar man någonsin med det? Varför ska jag inte alltid gå upp på morgnarna, promenera upp mot fantastiska fjälltoppar, sätta på mig mina kära hårda pjäxor och gå ut och prata skidteknik och åka skidor hela dagen? Varför ska jag inte alltid träffa mina fantastiska vänner på jobbet, möta nya spännande och intressanta människor, leka med söta underbara barn alltid?

Varför ska jag inte alltid vara här, där de existentiella frågorna i huvudet snurrar lite långsammare, lite tystare? Här, där man lämnar jobbet på jobbet och har en fritid att göra vad man vill med? Här, där jag är ute minst 5 timmar om dagen? Här, där allt bara är så fantastiskt hela tiden?

För att även det fantastiska kan bli vardag. Även en måndag morgon i Trysil kan bli rutinmässig och tråkig. Även en fantastisk dag ute i backen kan bli rutin.

Därför vet jag att fem veckor är lagom. Lagom för att kunna njuta av varje lektion, varje timme, varje stund. En fantastisk möjlighet till träning i att fånga dagen, leva i nuet. Och samtidigt också en fantastisk möjlighet att ladda om batterierna, ladda upp och tagga till igen för nästan en hel termin med statsvetenskap. Jag vill känna mig så otroligt motiverad när jag åker härifrån. Hösten gick mest åt till att ständigt försöka hinna ikapp, jag kunde aldrig njuta av tiden. Det ska jag göra i vår, för jag ska ta med min lärdomar härifrån hem till Sverige.  Och jag vet att det kommer bli minst lika bra, som här.

P.S. Bloggen funkar inte hemma i lägenheten, så räkna med blott sporadiska uppdateringar. Tyvärr!

read comments (0)

Hej läsare, hej 2010! Nytt år, nytt spår! Eller, det vet jag egentligen inte, men att detta året innebär ett trendbrott, det är jag helt säker på. Jag tror att jag, för första gången sedan tvåan i gymnasiet med åtminstone åttiofemprocentig säkerhet, kan beräkna var jag kommer befinna mig om ett år. Helt säker kan man inte vara, och helt säker ska man inte vara.

Men jag har en plan. Och det finns inget farligt, tråkigt eller ekorrhjulaktigt i förutsägbara planer. Åtminstone om man inte ger dem den innebörden.

Det är bra att ha en plan. Har man en plan vet man direkt när en bättre dyker upp. Har man ingen plan att gå efter har man aldrig möjlighet att lämna planen och göra något spontant. Har man ingen plan kan man inte hoppa på nya erbjudanden för man vet inte om det man håller på med är bättre för en själv än det man just fått möjlighet att göra. Alla människor är såklart olika. Men jag tror ändå att det är bra att ha en plan för sig själv. Den behöver inte vara storslagen, den behöver inte förverkliga alla ens drömmar, den behöver inte ens vara klar och tydlig. Även om den är suddig och diffus, så kommer den leda någonstans, bara man tror på att den kommer att leda någonstans.

Så jag har en plan. Och den kanske ser helt annorlunda ut om ett år, en månad, en vecka, en dag.  Och det är helt okej.

Action may not always bring happiness, but there is no happiness without action. /Benjamin Disraeli

read comments (2)