En sjömanssambos journal

En sak jag tänkt på ett tag är hur mycket denna blogg bygger på envägskommunikation. Jag skriver – ni läser. Ja, jag är förmäten nog att säga ni, eftersom min besökare-plugin (som jag i och för sig mer sällan än ofta förstår mig på) säger så. Den verkar inte alltid vara helt korrekt, men i alla fall, den ger någon slags fingervisning.

Hur som helst. Jag vet att bloggen kanske inte direkt uppmuntrar till några blodiga diskussioner i kommentarsfältet, och att jag sällan heller ställer direkta frågor. Detta är helt enkelt en ganska kravlös blogg, och ni som läser behöver inte aktivera er nämnvärt.

Nu har jag i alla fall tänkt på att det vore ju kul att veta vilka som läser. Vissa av er har kommenterat förr, och vissa har sagt det till mig utanför den digitala världen. Ni får gärna rapportera in igen, och har man önskemål om vad det ska skrivas om mottages det tacksamt också. Inputs och feedback är ju egentligen a och o för att man ska utvecklas.

Det är en ganska liten tjänst jag ber er om, och tänk vad jag skulle få skämmas om INGEN svarar, det blir lite lätt patetiskt och desperat på något sätt. Så, om ni vill slippa se er vän (jag tror att jag känner de flesta av er) skämmas, så lämna ett litet spår. Det är okej med bara ett litet hej.

read comments (3)

Henrik är som sagt numera 2:a styrman på Nordlink och kör lite lastbilar mellan Helsingfors och Travemünde. Ombord på Europalink, en annan Finnlinesbåt, finns Donk, eller tysken som han också kallas. Vår käre Donk och Henrik gick i samma klass i Kalmar och bodde ungefär 40 meter ifrån oss uppe i Norrlidsghettot och är också en fin vän.

Idag befann sig både Nordlink och Europalink i Helsingfors och Henrik gick över för att hälsa på. Donk och Henrik diskuterade den så kallade Kadettrännan som man måste köra igenom för att komma till Travemünde. Tydligen en något trång passage med mycket trafik. Henrik som är tämligen färsk som styrman har aldrig kört denna farled, men ska göra detta imorgon. Donk däremot har fått mycket övning med sitt halvårslånga styrmansvik, och skulle förklara hur det kändes.

Tyskens peppande ord var: Ja, jag får ångest varje gång.

read comments (0)

Jag längtar efter millimetertunna sulor mot vårgrusig asfalt. Jag längtar efter galen dans till låtar som alla kan på ett utomhusdansgolv. Jag längtar efter sena nätter med alldeles för hög och snabb musik där fötterna ändå alltid hinner med alla steg. Jag längtar efter att sjunga ikapp med de finaste vännerna. Jag längtar efter att se in i de allra vackraste ögonen och bli påmind om att jag inte behöver gå hem ensam den här kvällen heller.

Jag vill känna en varm vind mot bara axlar. Jag vill promenera hem när himlen redan börjar ljusna i öster. Jag vill ha skorna i ena handen istället för på fötterna när vi går hem. Jag vill ha en styrmans hand i den andra. Jag vill gå ut på bryggan och känna om vattnet är kallt en junigryning. Jag vill komma hem och somna i ett rum fyllt med morgonsol på en stark arm som mest är för mig.

Jag vill gå hem med dig.

read comments (0)

Andra saker jag tänkt på under torsdagen är att det är ofattbart att morfar nu varit död i tre år och att jag fortfarande ganska mycket låter bli att tänka på det.

Idag tänkte jag ändå på det, fast jag ansträngde mig för att inte göra det på det ledsna sättet (och varför jag inte gör det med någon av mina döda längre är både skrämmande och skönt) och tänkte istället på vilken hedersman han var, morfar. Så otroligt principfast, alltid så säker på vad som var rätt och fel och med en så enkel livssyn.

Sista hösten han levde var vi alla hemma hos honom och mormor och hjälpte dem med trädgården. Det var en höstdag med typiskt höstväder, lite småkallt och ruggigt. Ändå var det så varmt. Jag tror vi alla kände det, men allra mest kände morfar det. Vi har alltid ställt upp för varandra, men den här hösten plågades morfar av att han inte klarade att göra i ordning hela trädgården själv.

Och hela tiden under efterföljande dundermiddag med kött och potäter, som alltid hos mormor och morfar, upprepade han samma ord: Vilken släktkänsla, vilken släktkänsla.

Han hade den finaste familj man kunde tänka sig. Och det var det som behövdes för att göra honom lycklig.

Idag saknar jag Andreas, Jakob, David, Adam och Linn lite mer än vanligt. Människor av allra finaste sort. De som format mig, de som skrattat åt mig och med mig, och de som alltid, alltid oavsett vad har funnits där. För dem skulle jag ta ned stjärnorna. Och jag tror att så mycket av min kärlek till dem finns på grund av en enkel man, som spred sitt ljus och sin charm, ända in i det sista.

read comments (0)

Jag fick lite snabbare puls när jag klickade mig in på tidningarnas förstasidor tidigare i kväll och fick se bilder på en Finnlinesfärja som satt fast i isen. När jag läste artikeln insåg jag ganska snart att det inte var Henriks Finnlinesbåt, eftersom den fastfrusna båten var utanför Kappelskär och Henriks båt just nu befinner sig någonstans mellan Gdynia och Rostock. Inga isväggar där inte.

Något som han däremot påverkas av är de finska hamnarbetarnas strejk. Förra gången var det bara blotta hotet om strejken som försenade Henriks avmönstringsdag med två dygn, och reducerade vår semestertid med två dygn, den här gången får vi se vad som händer. Lite ironiskt är det ju i alla fall att när Henrik inleder sitt första styrmansjobb imorgon kanske det inte ens är säkert att han får köra någon båt, eftersom de kommer ligga still i Rostock om strejken fortsätter. Han kanske inte är lika ledsen för strejken som Stora Ensos vd ändå. De förlorar tydligen 2.5 miljoner euro på detta. Per dag.

Och jag är inte ledsen, för han ska få både vit skjorta, axelklaffar och gradbeteckningar i gyllene tyg vare sig han får köra båt eller inte.

Livets mening är att skaffa sig en man med uniform.

read comments (0)