En sjömanssambos journal

Verkligen så sprängfylld av känslor just nu…jag är lycklig, glad, euforisk och ledsen, sorgsen och rädd på samma gång. Och säkert lite till. Jag längtar verkligen. Det är itne som innan tågluffen när jag verkligen drabbades av fetingångesten dagen innan, utan jag är verkligen så überlycklig. Vilket känns fantastiskt. Men så finns det ju alltid ett men. Och just idag är väl det sorgen.

Det var sorgligt igår kväll. Så hemskt och frutkansvärt, men ändå så….skönt. Mycket föll på plats. Men först kände jag mig bara tom. Som så många gånger förr. Jag gjorde det med en axelryckning. Men sedan, efter en stund, när jag satte på lite musik, tittade lite till, läste gamla brev och verkligen försökte låta mig själv känna, och insåg att jag var ensam, ingen skulle se om jag grät, då kom det. På en gång. Med full kraft. Och jag blev så otroligt ledsen. Jag grät på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gråtit på, på väldigt, väldigt länge. Och det var hemskt och gjorde jätteont, men samtidigt var det så skönt. För det är när sorgen tar mig i sitt grepp och låter mig trilla ned från Mount Everest och slå mig riktigt hårt, det är då som Anna är nära. Det är då jag har som lättast att minnas henne.

Då minns jag henne, som hon var. Allt vi gjorde, allt vi sa, allt vi tyckte. Jag minns hur hon såg ut, rörde sig, lät. Jag minns saker hon brukade säga, och jag kan minnas hennes röst. När jag förtränger allt, som jag brukar, så hamnar hon så långtifrån mig, och jag vill inte. Jag är så fruktansvärt rädd för att glömma. Så jag skrev ett brev. Och hon kom ännu närmre. Jag skrev många brev till henne den där hösten, när allting hände. Det här brevet var det första sen januari. Och det var så skönt. Så nu tänker jag inte sluta. Hon ska få många, många fler brev. Och jag avslutade brevet med en vädjan, en bön. Att hon alltid ska stanna. Att hon ska hjälpa mig att känna efter. Så att hon aldrig, aldrig bleknar, utan lyser klarare, än någonsin förr.

Det är inte för att hon inte betydde något, som minnet av henne har blivit svagare, förvanskat och grumligt. Det är för att hon betydde så mycket. Hon var min bästa vän. Och hon finns inte mer. Mitt skydd blev att inte tänka. Även fast jag ville. Och jag vill prata om det. Massor. För jag behöver det. Och jag hoppas att jag kan lära mig att hitta sätt att prata om henne, som passar både mig och andra. Och jag önskar att jag kommer tillåta mig själv att gråta inför andra igen. Jag har skämts så mycket för alla gånger jag gjort det, så jag har tvingat mig själv att sluta. Men jag ska aldrig tvinga mig själv att inte känna igen.

Och jag och David sa hejdå idag. Han ska till Spanien i vinter. Och jag sak till Norge. Det är många mil mellan oss. Men han bor alltid i mitt hjärta. Alltid, alltid. Jag skulle vilja påstå att jag träffat ganska många människor. Men han är helt unik, och jag tror inte att jag är ensam om att tycka det. Och vi kommer få det så bra nu, båda två, på varsina håll. I hela våra liv har vi bara bott tre hus ifrån varandra. Det blir ändring nu. Men vi klarar det. Också. Vi ser bara möjligheterna.

Massa människor att sakna. Massa människor jag inte hann säga hejdå till. Men ni finns ju kvar! Man måste göra vissa saker här i livet. Norge är en sådan sak. Man kan inte stanna, för att man är rädd. Då blir man bara en liten lort. Man kan stanna, för att man vill. Men det är en annan sak.

Så människor. Oroa er inte för mig. Jag kommer få det så bra, jag känner det. Och jag åker iväg med öppet sinne och lätt hjärta. Det känns som att 19 års känslor har bott inne i mig idag. För nu börjar något nytt. En vändning, jag tror verkligen på det. Kanske ska man inte ha för höga förväntningar, men jo. Man måste se ljust på framtiden. Annars blir allt så tröstlöst. Och det har det varit nog i mitt liv. Hejdå till destruktivitet, hat och negativa tankar. Det är dags nu. Dags att flyga. Högt.

read comments (3)

Blir kortis bloggis nu.

Bra saker idag:

• Jag har sett min kommande lön, vilket var en stooooor lättnad och glädje. Kommer inte förrän på måndag, men den som väntar på något gott…
• La undan en skjorta på KappAhl igår, tills idag, för jag hade glömt plånboken hemma. Idag fick vi hem rabattkuponger på 30%
• Jag har varit hos farfar och hälsat på. Det var trevligt. Plus att jag fick pengar av farmor (hon var också där och hälsade på).
• Jag har ätit jättegod lasagne med zucchini i.
• Jag och Sofia ska handla på PA’s! Med ICA-kort! Och scanning! Sååå vuxet.
• Jag ska äntligen köpa nya skidhandskar.
• Jag börjar bli klar med alla fixerier. Typ packning.
• (Jag vet att jag sak sluta räkna ned och leva i nuet, men jag har verkligen uppskattat dagen idag, men jag måste ju vara ärlig och säga att jag kommer uppskatta söndagen ännu mer) Det är 2 dygn och 18 timmar kvar tills jag får åka skidor! Prognosen visar visserligen +5 och regn på söndag, men på måndag ska det iaf bli sol!

Hm, det var nog det. Och dagen är inte slut än. Nu ska jag åka till stan. Hej så länge, dudes!

read comments (0)

Späckad dag idag, oh yes. Har inte jobbat, utan ägnat mig åt min förestående flytt. Det känns riktigt bra nu. Har skrivit i resdagboken idag. Första gången för denna resan. Vi får väl se hur många gånger det blir sen, vet ju inte riktigt om det finns internet eller så, och blir lite nervös. Jag kommer få otroliga abstinensbesvär!! Men skriv in er i mn e-postlista så är ni garanterade direktrapporter i alla fall. Om jag nu skriver några vill säga.

En annan sak att bli nervös över är att på steg 2 i skidlärarutbildningen gör man prov. Ett teoriprov, ett undervisningsprov och ett instruktörsprov. Det sista provet gör man senare, när man har jobbat lite. Det blev ju med ens lite jobbigare nu. Vad gör man om man inte blir godkänd liksom? Hoppas att ingen märker något och kör på? Eller betalar snuskmycket pengar och går steg 2 en gång till. Men, eftersom ingen av våra kära blivande chefer knystade ett ord om att det är skitsvårt att bli godkänd eller så, så får man väl se det som ett tecken på att det inte är svårt att bli det.

Jag tror jag har levt i nuet idag. Uppskattat alla mina sysslor jag gjort och så där. Frågat “Trivs jag med det här?”, “Är det här bra för mig?” och kommit fram till att jo, det var helt ok. Alltså mår jag bra idag. Sehr gut. Snart ska jag dessutom till Ming och käka med mina fem bästa. Ja, de som är kvar hemma alltså. Några av de bästa är bosatta i England och jag har hört ett rykte om att 2/3 numera har jobb. Jättebra! Blev alldeles glad när jag hörde det =) Vore så tråkigt om de fick komma hem, men nu har det ju lossnat för en till av dem, och då måste det ju bara lossna för den sista. Jag håller alla mina tummar!

Jag har klippt mig också, känner mig såååå snygg! Page forever. Nu ska jag ladda min kamera lite snabbt så att det kanske kan bli några bilder från kvällen.

Hugs and kisses.

read comments (2)

Tänkte be om ursäkt för bildfrånvaron i förra inlägget. Hade med mig kameran, men vad hjälper det när den är urladdad? Fick sätta min tillit till Svante och Anna, och jodå, nog fick de ett par söta bilder. Tyvärr har inte jag dem.

Annars har jag jobbat igår och idag. I förberedelsegruppen. Det var roligt och mysigt. Inte så ansträngande heller, har haft många pass med bara två elever, helt underbart.

Igår var jag hos skummisen, för sista gången på det här året. Jag sa att jag förhoppningsvis inte kommer tillbaka i vår. Hon kontrade direkt med att jag var jättevälkommen tillbaka. Svaret kom så fort att jag var tvungen att ta mig en funderare på om de inte ser mig som riktigt frisk. Jag mår dock bra, och tycker inte att jag behöver lika akut hjälp som förr i världen. Däremot vore det bra för mig att få fortsätta komma dit och reda ut massa trassliga tankar. Man tänker liksom bra där. Och skummisen är inte riktigt lika skum längre. Jag har äntligen fått lite uppgifter och konkreta tips i alla fall, sånt tycker jag är bra. Jag ska ställa mig frågan “Vem är jag?” minst en gång i veckan. Jag ska skriva upp både positiva och negatvia saker om mig. Inte vad jag gör, utan vem jag är. Jag får aldrig skriva mer negativa, utan antingen lika många eller fler positiva. Det är steg 1 i att må bra, sa hon. Steg 2 var att vara tillfreds med svaret man sedan får fram. Steg 3 minns jag inte, men det är nog ganska långt dit, så det hinner jag nog komma på. Sedan tyckte hon jag skulle börja med yoga eller nåt, för att uppskatta Nuet mer. Inte jaga så hela tiden (varken framåt eller bakåt), sluta att räkna ned till saker och inse att jag är en sökare, och filurera på vad det är jag söker.

Hon berättade också lite om hur ett sorgearbete ser ut, och dess olika faser. Jag trodde jag hade bra koll, men det hade jag inte, så det var väldigt skönt att få veta. Jag fungerar i alla fall så att jag vill konkretisera allt. Bryta ned i små beståndsdelar för att fatta. Jag sa att det kändes som att jag var i rekationsfasen (där jag mest håller på med förträngning), bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Hon sa att man kunde pendla ganska mycket. Jotack.

Jag har gett mig själv egna uppgifter också: Inte fantisera ihop hemska saker och gråta över det för att slippa gråta över Annas död, utan att tillåta mig att gråta över bara henne, när de känslorna kommer. Problemet är bara att de kommer så ofta tillsammans med andra, och jag är så rädd att vara jobbig och bli ledsen då, så då stänger jag inne. Men jag sak jobba på det.

Jag ska hitta något positivt varje dag. Försöka att inte gnälla över småsaker. Och framförallt: Tillåta mig själv att misslyckas. Allt som jag ska göra är viktigt för att jag ska bli en hel människa, men det sista är nog viktigast av allt. och det svåraste. Men jag ska tillåta mig själv att falla så många gånger som jag behöver. Jag ska till och med skita i att kämpa ibland och gräva ned mig. För man kan inte må bra jämt. Och jag ska inte bli arg när jag blir arg för att jag misslyckas. Man får bli besviken på sig själv.

Jag känner mig fri. Men livrädd. På ett bra sätt.

read comments (0)

I förrgår var det äntligen dags för vår Danmarksresa. Min älskade vän Anna hade ju nämligen kommit över en fribiljett, fem personer + bil på färjan mellan Göteborg och Fredrikshamn.Blev hämtad redan 05.15, som faktiskt är fruktansvärt tidigt. Det första som hände var ett tråkigt besked, tyvärr, nämligen att min Sofia var sjuk och inte skulle följa med Inte mycket att göra åt tyvärr, bara att svälja gråten (jaja, lite överdrivet, men det var trist) och fara vidare till Emeliepemelie och Svanis.

Ganska tidigt kunde vi konstatera att alla trott att någon annan skulle ta med ett Cd-case. Detta ledde till att vi erbjöds musik som Andrea Bocelli, Eros Ramazotti eller Absolute Hits 2006 (som Frittan ganska snabbt döpte om till Absolute Shit 2006). Till slut valde vi Absolute-skivan. Då kunde vi ju tminstone tralla med lite, och det kan ju vara skoj. Vi deppade dock inte så länge över detta med musiken, utan njöt istället av att åka Peters lyxbil. Enda prbolemet var att man nästan satt för bra i den. Insomningsrisken var hög. Jag hade ju framsätet och var alltså andrachaufför, och var tvungen att hålla ögonen öppna. Inte lätt kan jag meddela!

Till Göteborg och hamnen tog vi oss i alla fall, och tog vägen under Götatunneln, istället för över Älvsborgsbron, eftersom den tidigare vägen är lite smidigare och går fortfare…hehe. På ditvägen beslöt vi i alla fall att Emelies och Svantes substitutkompisar under min, Sofias och Frittans bortvaro skulle bli våra föräldrar, plus Englandvännernas. De blir ju också ensamma och behöver nya barn. En win-win-situation helt enkelt. Det gillar vi. De kan till exempel fika hos varandra. Så kan vårt kära par dessutom berätta att de inte svälter, att det är ok för Svante att umgås med tjejer och att Emelie arbetar på städet på eftermiddagarna och på inringning på Ällagatan. Ja, det är sådana saker som mina föräldrar frågar om ganska ofta i alla fall.

Båten dit var jobbig för att jag var så trött och för att det gungade. Trodde verkligen att jag skulle spy till slut och ville gå ned och lägga mig i bilen där jag åtminstone slapp se vågorna, men Emelie föreslog att jag skulle gå ut istället. Det hjälpte. Blåste dock så mycket att man knappt kunde dra in luft. Man fick passa på mellan vindpustarna. Frittan klarade av att både köra på och av båten utan att vi trillade i. Starkt jobbat!

Sedan bar det av mot Skagen och för er som inte vet det är den fyramilsvägen jävligt rak. Och platt. Danmark är ett platt land. Skagen var häftigt. Jag har inga minnen från mitt senaste och enda besök där, så det var ju roligt att få se denna gren där Kattegatt och Skagerakk möts. Vågorn slog verkligen emot varandra. Vägen ut mot udden var blåsig och sandig. Vi tog en paus i en sandbunker. Emelie bjöd på halvmetersbullen. Vi åt bullbitar stora som baguetter. Sehr gott. Sedan snubblade jag lite i en rännil av vatten som man skulle hoppa över. Vått, men kul. Dessutom fattade man nog redan förr i tiden att det var två hav som möttes här. Hum hum.

Vägen tillbaka var ganska jobbig. För att inte säga jävligt jobbig. Håret stod rakt upp och det blåste genom Frittans näsborrar. Vi hade ändå sol, så vi klarade oss. Sedan åkte vi in till en fancy restaurang i Skagen och beställde bara varm dryck. Servitören såg lite förvirrat på oss, men vi fick som vi ville. Så var vi jättetrötta och kollade på knäppa klipp på EuroSport och kom fram till att danskar nästan inte är bra i några sporter. Möjligtvis handboll och pingis. Svenskar är bra i allt utom sumobrottning. Ungefär.

Vi ville köpa gammaldags jätteglass med massa kulor, syltetöj, guf och flödebollar men de tog inte kort och vi hade ingen lust att ta ut. Vi gick tillbaka till bilen och jag försökte förgäves lyfta ut nyckelpigan från bilgolvet ut i friheten (även fast Emelie oroade sig över att den var svensk, och således inte kunde släppas ut i Danmark). Jag fick itne upp den i alla fall, vilket säkert ledde till att jag trampade ihjäl den vid ett senare tillfälle. Livet är hårt, kära vänner.

Vi ville hitta något kul ställe innan vi for tillbaka till Fredrikshamn, men tyvärr var enda stället vi orkade kolla på nedlagt. Jag hade svårt att hålla ögonen öppna, men när vi kom ut i Fredrikshamn piggnade vi till. Vi gick och gick och handlade kul grejer på Netto. Sedan åt vi jättegott på Phuket Thai Restaurant och satt där i två och en halv timma. Vi snyltade på deras toalett, och gav typ ingen dricks. Vi hade ju bara en dansk femma.

Efter maten var det dags för höjdpunkten – cruising i Fredrikshamn! Vi hade ju verkligen überbra musik med oss, således blev det Gnarlz Barkley med Crazy, och Basshunter med Boten Anna. Lite kallt med nedvevade rutor, men vi höll ju oss vakna i alla fall. I väntan på färjan fick vi se mycket. En ganska stor och otäck rumpa bland annat. Fattar inte riktigt varför men det känns som att jag och Frittan förföljs av människor som har svårt att behålla kläderna på i offentliga sammanhang :S

Färjan hem gick utmärkt. Godisshopping slår aldrig fel, inte heller ett gammalt hederligt parti kort. Svante blev dock skitsur när vi spelade Hjärter. Ävenf ast han hävdade flera gånger att han inte var alls sur. Jag stod ute lite och fascinerades av att vattnet var så himla stort och mörkt, precis som himlen. Det var stjärnklart, kallt och helt underbart. Man kände sig så….fri. Eller nåt. Insåg också att trillar man i, ja, då är man körd helt enkelt. Fick se hur vi nalkades ett glittrande Göteborg mitt i den stora, svarta natten. Fantastiskt.

Precis när vi skulle åka av färjan fick Anna igång GPS’en. Skitkul! Den fattade inte att vi hade åkt båt sedan bilen var igång sist, så den trodde att vi var kvar i Danmark och fick säkerligen ganska mycket sprattagg. Jag och Frittan diskuterade detta, och Frittan kom fram till följande: “Alltså, han tänker nog inte ritkigt som vi…” Nej.

På hemvägen fick vi alltså många fina upplysningar om vilken väg som var smidigast, även om apparaten verkade få lite krupp när vi åkte i Götatunneln. Så uppdaterad var den nämligen inte. Väldigt skoj. Såg ut som att vi flög. emelie och Svante fick äntligen äta sina pannkakor, eftersom vi glömde sockret i bilen på färjan. Apropå mat hade emelie och Svante med sig så att det hade räckt till ett helt kompani. Dessutom lekte vi Slap or fuck och insåg att vissa människor vill man helt enkelt göra båda med.

Frittan tog oss hem lugnt och säkert och halv två fullkomligt stupade jag i säng, bara för att väckas av telefonen klockan 07.30 dagen efter, och ett “Heeej Anna, Susanne på Centralskolan här.” Hon prata ändå ganska melodiskt och lugnt, det får man vara glad för.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera: Söndagen var helt perfekt och underbar, förutom att Sofia inte varmed. Den bjöd på många skratt, galna grejer och andra roliga upplevelser. Och som Svante sa: Egentligen spelade det ingen roll var vi åkte, det var bara så underbart att då ha en heldag tillsammans för en gångs skull. Det var så längesedan, och det kommer dröja länge tills vi har vår nästa.
Jag påmindes, som så många gånger förr, att mina vänner verkligen är dem bästa. Det hade varit betydligt enklare att åka iväg till Trysil, om det inte inneburit att lämna dem. Men nu är det så, och det får man acceptera. Vi kommer att sakna varandra, men oj, vad kul vi ska ha det när vi alla är samlade igen!

read comments (1)

Suck suck. Kärlekskrank så här på kvällen. Jag blir så frustrerad att jag påverkas så av alla mina drömmar. Hade en jobbig dröm för några veckor sen, om något som var förbi sedan länge, känslor som var borta, eller i alla fall hade bleknat. Sedan dess tänker jag på det hela tiden.

Och jag frågar mig själv: Tog mina känslor verkligen slut? Eller var det helt enkelt så att jag till slut lyckades tvinga mig själv att förtränga det jag kände? Det var så jobbigt så länge, och efter alldeles för många månader fattade jag att det itne skulle bli något. Och gav upp. Och, tro det eller ej men, känslorna försvann. Trodde jag? Jag fattar inget längre, och jag vet inte om jag vill fatta. För jag vill glömma, jag vill inte må så som jag gjorde för ett år sedan. Den förnuftiga delen av mig inser att det aldrig skulle funka, att det inte vore bra för mig och att jag vill helt andra saker med mitt liv än det. Men just ikväll säger hjärtat något helt annat.

Och ikväll är det egentligen inte dåligt. Det är bara lite mysigt och trevligt och jag tillåter mig själv att drömma om hur fint allt skulle kunna bli. Men när jag tänker på verkligeheten, hårdfaktan, så blir det inte lika kul. Och kanske är jag kär i kärleken? Kär i mina dagdrömmerier, mitt härligt hoppande hjärta och mitt fåniga leende. För jag gör allt för att förtränga det dåliga. Men jag vet att det finns där. Och att jag inte vill, egentligen. Jag är bara förvirrad.

Det blir bra att flytta snart. Nollställa, få en nystart. Säga hejdå till gamla känslor. Och kanske är man hård mot sig själv om man inte tillåter sig att leva ut sina känslor. Men jag behöver verkligen inte det här just nu. Och jag vet att du inte är intresserad heller, men hade du varit det, så är jag nog ändå inte typen som fixar ett långdistansförhållande. Men en liten stund till tänker jag drömma. Så åker vi om en vecka, och man får lite nya perspektiv igen. Jag behöver det.

Imorgon är det Danmark! Åker 05.15 och är hemma någon gång mellan 1 och halv två på natten mellan söndag och måndag. Det blir lite tröttsamt, men mest kul. Särskilt eftersom jag åker med mina underbaringar. Anna, Sofia, Emelie och Svante. Oh yes.

read comments (1)

Det är en vecka kvar nu. Sedan smäller det big time. Jag längtar mig galen, vill åka nu, fast å andra sidan, det är mycket kvar här hemma jag vill göra. Träffa Emelie och Svante till exempel, som jag inte träffat på alldeles för länge. Ikväll ska jag och Svante på Oden Cup dock, det blir fint! Jag vill fixa massa saker här. Typ rensa och göra i ordning på mitt rum. Och träffa massa människor, så man kan säga hej då ordentligt (jag vet, jag är lite paranoid).

Apropå att vara paranoid har jag nog blivit bättre ändå, om än lite. Jag säger till mig själv att allt det jag lämnar här, kommer att finnas kvar. Det är okej att sakna människor, men allting har sin tid. Nu är det Trysil som gäller och jag vill verkligen det här och då kan man inte sitta och tänka på alla här hemma hela tiden. Hade jag varit hemma hade jag ju längtat bort.

Igår fyllde min morbror år. Jag och David fick tillfälle att prata ordentligt, för första gången på riktigt länge. Snart åker han till Spanien för att leva livet. Han vet så mycket, min David. Han har så skön inställning till livet, och jag är å tacksam att jag får ha honom hos mig. Särskilt skönt var det igår, när jag äntligen insett att vi blivit lite mer lika. Jag är inte lika hispig längre. Jag vet inte om det märks för er, men för mig känns det annorlunda. Vi pratade om hur häftigt det här senaste halvåret har varit. Med studenten, nya jobb, tågluffning, drömmar och förverkligandet av dem. Vi har lärt oss mer nu, än på hela vår skoltid, känns det som. Man var så skyddad, det är så annorlunda nu. Helt plötsligt finns en ocean av tid, och den är bara min. Det är så häftigt.

Och som jag sa igår: Jag kan aldrig förstå varför Anna var tvungen att dö, och jag vill inte acceptera det heller. Men allt som följde i dödens spår, hur hemskt och mörkt det än varit, har ändå lärt mig så enormt mycket. Jag vet att jag låter äckligt klyschig nu, men det är faktiskt sant. Man utvecklas hela tiden, så även om jag hade fått vara med om trevligare saker under gymnasiet så hade jag varit en annan person nu, än när jag började. Men nu känner jag mig verkligen helt annorlunda mot då. Egna erfarenheter är kungsvägen till kunskap sa Christer Fäldt en gång. Och jag var förbannad i en hel vecka och tänkte tjurigt att jag gav blanka fan i kunskap, bara livet vore lite bra någon gång. Men jag inser nu att, nej. Jag hade inte mått bra om det inte hade varit så kass som det faktiskt var ibland. Jag hade inte fattat ens hälften om mig själv som jag fattar nu och det hade tagit så mycket längre tid att inse att jag mådde skit på grund av min dåliga självkänsla och självbild.

Nu tog det ganska exakt 19 år. Det var i våras någon gång, som jag började fatta hur mycket jag avskydde mig själv. Jag fattade inte riktigt varför, men nu har jag, om inte alla, så i alla fall tillräckligt mång delar, för att kunna jobba på den. Att kunna acceptera att det är så här. Att förlåta mig själv för allt jag gjort mot mig själv och börja bygga upp den. Kanske hade det tagit mig 25, 30 eller 50 år att inse det om jag haft alltigenom trevliga år på gymnasiet. Kanske hade jag gått runt och mått lite halvtaskigt hela livet utan att någonsin fatta. Och kanske kommer det ta en hel livstid att bygga upp en självkänsla. Men jag vet att jag ändå kommer må bättre, än om jag inte fattat.

Jag samlar på bra grejer som folk säger. Vissa “motton” fastnar en timma, andra en evighet. Det första jag vill dela med mig av, är så enkelt och avskalat, men ändå så sant. Det var när vi gjorde längdskidåkningen på klassikern. 18 varv på 1,1 km-spåret i blötsnö, med bakhala skidor. Inte roligt alls och till sist utbrast jag helt sonika: “Jag orkar inte mer!”. Varpå min dåvarande mentor Andreas svarar: “När du tror att du är helt slut har du alltid hälften kvar.” Och det är då Henning säger dessa ord, som ni också kan ta och komma ihåg: “Ja, det är ju sant. Bryter du ena benet, så har du ju det andra kvar”. Hade jag brutit benet just då, hade väl ingen tvingat mig att köra vidare på en skida, men det hjälper mig ofta, att tänka på det. Man klarar alltid mer än man tror.

En annan sak läste jag i tidningen för några veckor sedan. FT’s serie Stafetten handlade då om en kille som haft leukemi som tonåring. De frågade om han lärt sig nåt av sjukdomen och han svarade att han kasnke visserligen inte fått en helt ny livssyn, men han hade insett att: “Ingenting varar för evigt, varken gott eller ont”. Inga jättespeciella ord heller, men de kom till mig när jag behövd dem som bäst, för det fick mig verkligen att fatta att ingen går runt och mår dåligt ett helt liv. Livet går i vågor, så är det bara.

Det sista som jag vill dela med mig av, kommer från när Jonas Gardell var med i Nyhetsmorgon Efter Tio, i fyran för någon månad sedan. Han berättade hur han som fjortonåring förlorade oskulden, genom att bli våldtagen av en äldre man. När Jonas sedan blev “fri” så tänkte han att han inte skulle klara detta. Det var den saken i livet som han inte kommer kunna komma över. Så han ville slänga sig framför tåget. Men han gjorde inte det. Han vet inte varför, men han gjorde det inte. Och sedan sa han: “Jag har inte förlåtit honom det han gjorde mot mig, men jag har försonats med det jag blivit utsatt för”. En enkel sak att säga, men svårt att leva efter. Jovisst. Men Jonas sa också att detta säger han som 43-åring. Nästan 30 år senare. Inte som 14-åring. För det tar lång tid att försonas med vissa saker. Och det måste man också försonas med.

Livet är inte lätt. Men det är det ingen som har påstått heller. Dock hade en sådan kommentar fullkomligt knäckt mig för bara ett halvår sedan. Då hatade jag när människor sa till mig att man måste kämpa på, för jag fattade liksom inte varför. Inget var roligt, trevligt eller gött. Varför ska man då kämpa? Kämpa för kämpandets skull? Nej, det hade jag ingen lust med. Men av någon konstig anledning slutade jag inte kämpa, och det är ju det som de flesta faktiskt inte gör; nej, de fortsätter kämpa utan att fatta varför. Men sedan, en dag, så händer det. Man inser att “Oj. Kanske finns det något att kämpa för, trots allt”. Det kan vara små saker (eller småsaker), men helt plötsligt får livet lite mening igen. Allt blir ljusare. Det är också jäkligt häftigt.

Det har varit en grym vecka, jag har liksom känt mig sprallig, vilket var väldigt längesedan sist. Det är häftigt. Allt är häftigt. Det är Oden Cup i helgen, och jag ska dit och kolla idag, med Sofia och Svante först, och Annika sen. Imorgon ska jag handla (svider i plånboken, men jag måste faktiskt ha ett par raggsockar! Plus massa andra grejer.), rensa (ska bli så skönt!) och kanske träffa en vän eller två och sedan på söndag åker vi till Danmark =) (och nej, vi ska inte köpa öl, faktiskt 20 på införsel).

Nu är det bara en vecka kvar till vintern. Ja. Ja. Ja!!!

Så jag bara tänker att livet är gött.

And that was the afternoon news. God bless America.

read comments (0)

Varför plågar jag mig själv så? Varför läser jag på tusen olika bloggar om sorg och död, när jag känner att jag inte orkar? Jag vill inte, men jag måste. Jag väntar så ivrigt på att någon ska säga att du kommer tillbaka. Men det har gått två år och två månader idag. Och inte en enda gång har någon sagt att du kommer tillbaka. Men om vi bara kunde träffas någon gång ibland, hälsa på lite? Eller om det åtminstone kunde kännas så som jag skrev för några dagar sedan, att den där sorgen, svart som tjära, faktiskt kunde ge vika för något ljus ibland. Så känns det inte idag, men jag väntar ivrigt på att jag ska känna dig här igen, som jag gjorde, och gör. Lite oftare den här hösten, än de andra två höstarna.

Och mina ögon förmörkas av sorgen
Allting har blivit så tyst
Världen är stor och tom
här utan dig.
Det svarta omsluter mig
Jag famlar i labyrinter
utan någon väg
ut.

Jag sover inte på nätterna
Jag går runt i staden
till alla ställen
som var våra.
Vid gungan lägger jag mig ned
i snön.
Himlen är molnbeslöjad
och inga stjärnor vill göra mörkret
ljusare.

Hålet i mitt hjärta
är större än hela rymden.
Luften i lungorna tar slut
och jag kippar efter
andan.

I min hjärna dansar mina tankar
polka
och allt är ett virrvarr
av frågor.
Paniken är nära
men inga tårar kommer
ty de tog slut
för längesen.

Hjärtat krampar
värker vid varje slag.
Jag önskar så hett
att det skulle stanna
så att jag slipper
smärtan.

Men nu drar molnen
undan för en stund
en stjärna lyser där uppe.
Krampen släpper
och jag kan andas
igen.

En snöängel gör jag
för mig
och för dig.
För äntligen känner
och vet jag
att du alltid går här bredvid.

Jag saknar dig. Nästan mer än vad jag kan förstå. Men en dag ska vi gunga tillsammans igen. Det vet jag.

read comments (0)

Ville bara påpeka att lördagens porrshow inte var på film. Vi satt och åt glass i godan ro i Frittans kök och behövde bara titta ut genom fönstret, för att se detta, som fortfarnade plågar mig. Kommer fasen ha men för livet. Hade det varit en film hade jag väl kommit över det. Men nej. Usch! Hur kan man med???

read comments (1)

Förresten har vi fått våra kontrakt nu. Norskan kunde väl vara bättre. Men det blir den, tids nog. Eftersom jag gett mig sjutton på att lära mig det.

Det är på riktigt. Det är mitt jobb. Det är ingen komplott. Jag har papper på det. Det är mitt, mitt, mitt, bara mitt.

Jag ska åka slalom. Varje dag. Jag ska få göra det jag älskar, varje dag. Ju mer jag tänker på det, desto sjukare blir det. Jag är så lycklig.

Det känns så bra. Jag har Sofia med mig (eller så har hon med mig, beror på hur man ser det), en av mina bästa vänner som känner mig utan och innan. Det är en trygghet, samtidigt som det ska bli så roligt, eftersom att vi alltid har så roligt ihop. Men, vi kommer också få lära känna massa, massa nya människor. De vet inte ett dugg om en. Man kan bli vem som helst. Man har ingen stämpel när man kommer dit, man är nollställd och ingen har några åsikter om en. Det känns som en sådan befrielse, trots att jag har massa vänner här som jag kan vara mig själv med och som vet vem jag är. Men Falköping känns för litet ibland. Jag känner mig inträngd i ett hörn, bara vetskapen om att folk sitter och tycker saker om en ger mig skrämselhicka.

Så jag drar iväg och skapar någonting nytt.

read comments (3)

Hej hej, hallå dagboken. Idag blir det ett typiskt dagboksinlägg.

Jag mår bra idag. Mådde bra igår, mådde ok i söndags. Eller ja, inte först, men sedan var vi på kalas hos mormor och morfar och David och Linn var där och allt var kul och skoj och bra, så då mådde jag bra. Linn var dock jättesnorig och ville pussas hela tiden, vilket lett till att hälsan tyvärr inte är tiptop idag, men det gör inget. Själen mår bra, och då gör det inget om man är förkyld.

Igår jobbade jag. Mycket. Var helt slut när jag kom hem. Från 8.30 till 16.30. Engelska, engelska, musik, lunch, svenska, teknik, svenska, fritids. Väldigt lärorikt, men jag hade sovit dåligt och började som sagt bli förkyld, så det tog en del på krafterna. Slocknade en stund framför TV:n. Sedan skulle mamma prata seriöst mor och dotter-snack med mig. Inte kul alls, men hon menade ju väl så jag bestämde mig för att inte vara otrevlig och jobbig. Jag vill liksom att vi ska prata med varandra, men på det sättet som det blev igår blir det bara så krystat och stelt och konstigt. Jaja, jag överlevde och det är ju alltid det viktiga.

Såg på fotbollsgalan. Hade hoppats att Tina Nordlund skulle vara med som kommentator eller nåt, så man åtminstone skulle ha nåt trevligt att titta på, men icke. Annars var ju Persbrandts röst ett skönt inslag, och Rami Shaaban lite söt, trots att Fredrik Ljungberg tycker att han klär sig sämst. Sedan var det som vanligt. Ganska trist alltså.

Idag har jag endast uitfört en vettig sak, och det var att gå upp till stan med Jossan och fika med henne och Sofia. Jo, jag har jobbat lite också, annars har jag bara gjort onödiga saker. Typ organiserat om låtarna i datorn och annan skit. Jag måste fixa saker till Trysil, jag vill fixa saker till Trysil, men jag har alltid så förbaskat svårt att komma igång. Fikan var för övrigt mucho brava, vi pratade om fjällen. Väldigt mycket. För er som inte vet det så har Jossan nämligen också fått jobb som skidinstruktör, fast i Hundfjället, så vi komemr gå utbildning 2 samtidigt.

Och (surprise, surprise), jag har nästan dött av längtan nu. Det närmar sig med stormsteg, men tiden går inte fort nog. Eftersom det är i princip det enda som upptar mina tankar nu, så drömmer jag mycket om det också. Inatt drömde jag till exempel att jag och Sofia bodde i en jättefräsch och underbar stuga tillsammans med tre barnfamiljer, plus Linn från NV3e. Tyvärr råkade vi bo nedanför en fjälltopp som var en vulkan. Den exploderarde. Det blev panik. Men det gick bra.

I lördags kväll var jag förreten hemma hos Frittan tillsammans med Sofia. Vi fick, helt ofrivilligt, en live-porrshow. Vi såg det mesta man inte vill se, helt enkelt. Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Där satt vi och åt glass i godan ro. Hade vi velat se det där hade vi väl hyrt en porrfilm. Hur kunde ni, äckliga ungar?

Och det är kul att ni kommenterar. Men, vilka är ni då? Fick ju värsta mysteriet att lösa här…eller ja, jag vet typ ala. Utom en. Mm. Träd fram! Eller nåt. Eller ja, det är väl frivilligt, men jag blir ju nyfiken.

Förresten så drar jag snart till Sälen. Sedan Trysil. Vi ska ha banträning varje måndag. Helt sjukt. Är det nåt jag verkligen saknat så är det just banträningen. Hur kul är det att träna teknikdetaljer liksom? Nej, alltså är det banträning som jag längtat efter när jag tagit mina friåk på semestrar, med skidskolan och med skolan. Nu är det snart dags igen. Dags att krossa ett par käppar, göra ett par perfekta svängar, köra ur på innerskida, missbedöma totalt och gå för rakt på, inte sätta i kanterna så man rutschar nedför halva backen, kämpa, gå ned i fartställning, ta käppen redan nere vid benskydden, höra smattret. Gud, vad jag saknat det. Får se hur man pallar trycket att stå framför en startpinne bara. Mina kära slalomvänner vet ju att det är kräkvarning på det. Men nu är jag ju vuxen och vet att det inte spelar så jäkla stor roll längre. Det gäller inte liv eller död. Nej.

För övrigt trodde jag att vi klippt av både mitt gamla ryggskydd och mina gamla benskydd, men som tur var var det bara ryggskyddet, och det har jag beställt ett nytt, så det löser sig. Sedan är mina skidglasögon ute på vift, så jag måste hämta hem dem. Frågan är bara vem jag lånade ut dem till? Lämna in skidorna på slipning och vallning på Bytt&Nytt. Kan vara bra att ha gjort det bra första gången, så kanske man kan fixa till det något själv sen.

Lördag den 25:e. Ge mig.

read comments (1)

Kul att det var slalom på TV idag. Synd att jag inte har en jävla aning om hur det gick.

Det är bättre den här hösten, jag håller på att läka. Men just idag är det en sån där jävla skitdag när jag bara vill lägga mig under mitt täcke och gråta och aldrig mer gå upp igen. Varför? Ja, var ska man börja? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är förbannat trött på att kämpa ensam. Att vi är i samma rum. Jag gråter. De ser inte. Att vi är i samma rum. Jag straffar mig själv. De ser inte.

Jag försöker verkligen tänka att jag inte ska ta på mig ansvar för andras lycka och olycka, bara vara jag, inte förtrycka mig själv, säga vad jag tycker, inte göra något mot min vilja, inte vara till lags. Tycka om mig för den jag är helt enkelt. Och precis när jag sitter där och tänker “Jag är bra som jag är, jag duger, jag är värd att älskas för den jag är, inte för hur någon annan vill ha mig.” så får man slängt i ansiktet att man bara bryr sig om sig själv. Tack, den satt där den skulle.

Det är svårt att bygga upp en självkänsla och en positiv självbild när man aldrig duger. När man gör 100 % rätt, men de gör allt för att ändra naturlagarna så att det finns 101%, och då är den sista procenten givetvis fel. Och det är den som det fokuseras på. Jag blir så less, helt enkelt.

Varför är jag inte trygg i mig själv? Varför kan jag inte lita på människor? Varför är jag så full av självförakt? Eller nej, egentligen undrar jag inte. Jag vet varför. Och jag försöker jobba på det, jag har i alla fall skaffat verktyg att bygga med. Men ibland gör vissa allt för att slita dem ifrån mig. Jag ska vekrligen lära mig att älska mig själv. Jag bara ska det. För annars kommer jag aldrig kunna må bra, jag kommer aldrig finna harmoni i livet, om jag inte kan älska mig själv. I längden kommer jag ju inte kunna älska någon annan heller. Det kommer bara finnas rädsla, dåligt samvete och hat. Och jag har tröttnat på det.

Jag måste bryta mig loss. Ingen annan kan ta hand om mig, och jag inser mer och mer att så har det alltid varit. Jag måste kanske fixa det här ensam ändå. Har egentligen svårt för uttrycket “Själv är bäste dräng” men nu när allt är så skruvat från början så får man väl i alla fall börja med sig själv. Sedan kanske man kan bygga upp någonting, med någon annan. Men inte först. Man måste fixa det själv först. Jag kan inte bli lycklig när det är så här, så är det bara. Man får försonas med det och gå vidare och sakpa någonting nytt, någonting bättre. Där man lär sig av sina misstag.

Men det ska nog fixa sig. Om jag bara kämpar. Nuförtiden mår jag ju i alla fall bra på riktigt när jag mår bra, och det får man se som en stor seger. Nu ska jag sluta vara arg och ledsen och göra någonting konstruktivt, någonting jag mår bra av. Vet inte vad det blir, men jag orkar inte lägga ned energi på att vara arg och ledsen längre. Jag får accepetera att det är som det är.

Jag är underbar. Jakob är jordens sötaste, och det är vi mot världen. Ibland är jag orättvis mot honom (och då menar jag inte när jag tvingar honom att laga mat eller hämta saker åt mig, utan när jag är tjurig mot honom när jag egentligen är arg på mamma och pappa). Ikväll ska jag träffa Anna och Sofia, förhoppningsvis Emelie och Svante också, och jag längtar….snart flyttar jag till Norge och får åka skidor varje dag och livet är gött. Sofia gick precis in på MSN också. Det är bra, mycket bra. Det är fantastiskt med vänner och bröder. Man blir glad, bara för att de finns. Kanske kan jag älska människor, trots allt?

read comments (2)

Imorgon, kl. 10.00 är det äntligen dags för den uppskjutna premiären i den alpina världscupen. Som ajg längtat efter detta. Vintersporter är faktiskt mycket roligare än sommarsporter, i synnerhet på TV. Vi snackar slalom, skidskytte, längd, curling, isdans, konståkning, you name it…sedan har vi ju ishockey då som är skittrist, och som förekommer på TV lite väl ofta, tyvärr, men men. Man kan inte få allt.

Som sagt, imorgon är det dags. Sätt på SVT2 kl 9.50 imorgon för att få all info. Jag kommer sitta klistrad. Njuta av fin åkning, förhoppningsvis några svenska framgångar, och självklart vetskapen om att jag kommer åka slalom inom två veckor. Om fyra veckor kommer jag dessutom ha banträning varje måndag fram till 15:e april. Hur lycklig får man bli?

read comments (2)

…är mig en gåta. Kan ni fatta hur kul detta var? Varför var jag alltid så snäll mot praosen på McDonald’s???

Från tjuvlyssnat.se:

(Praoelev på McDonalds, tjej ~14, ska precis lämna en hamburgare till en väntande kund när en kollega, kille ~20 hejdar henne.)
Killen: När du lämnar hamburgaren måste du sjunga.
Tjejen: Va?!
(En annan kille som jobbar där lägger sig i samtalet.)
Kille 2: Japp så är det. De blir glada då.
Tjej: Va?! Måste jag sjunga?
Killarna: Jaa!
(Förbryllat går hon bort till bordet där mannen sitter.Hon tvekar en sekund innan hon tar mod till sig.)
Tjejen (sjunger): I’m Lovin It! (Hon ställer snabbt ner hamburgaren och går sedan snabbt därifrån. Mannen ser mycket förvånad ut, medans killarna gapskrattar.)
McDonalds, Scandinavium

read comments (0)

Precis så. Bra sagt Mark. Eller skrivet, snarare. (Även fast jag vet att man aldrig får syfta tillbaka på rubriken på detta sätt.)

Det blir en Anna-dag idag, jag känner det. Det har redan börjat med att jag inte pallade att lyssna på No end med The Ark, och inte heller Om dig med Tomas di Leva. Sedan läste jag Emmas blogg om att hon och Josefine varit vid Annas grav på Alla Helgons dag.

Det gör ont idag, även fast jag är stabil. Jag insåg igår varför jag känt mig så stabil och mått så bra så länge nu. Ångesten har tagit semester. Så underbart skönt. Eller, jag vill minnas att jag känt de där fruktansvärda tankarna, men jag har liksom kunnat tänk att “Nej, du behöver inte hetsa upp dig över det här, det löser sig.” Så på något sätt är det ju numera hanterbart, vilket de tinte var förut.

Men, sorgen räcker gott och väl ändå, det är inte direkt lajban utan ångesten heller. Nej, nu ska jag klicka upp “Sorg-spellistan” som jag oftast inte kan lyssna på utan att gråta, men det gör inget. Det är bara helt normalt att gårta över att min bästa vän inte längre finns hos mig. Även fast jag ofta tror att det är du som hjälper mig, Anna. Du leder mig rätt, hjälper mig att hitta vägar ut ur helvetet och se det ljusa och fina i livet. Nej, livet är inte svart längre. Så nog är du med mig, ändå. Även fast jag inte ser dig.

read comments (0)

Det är bara 15 dagar kvar nu. Jag vill. Nu. Ge mig.

read comments (4)

Ni kommenterade en del efter mitt diktande må jag säga, och här kommer kommentarer på kommentarerna.

“I mitt vita vinterland”

Martina: Ja, det är ju tur att du inte bor hemma nu när din favvoårstid närmar sig.
Anna: Jag vet! Vi kommer få det så underbart! Synd bara att avståndet mellan oss kommer vara så enormt stort…
Karin: Ja, men ni kommer ju iaf hällsa på =)
Emeli: Det blev fikelfika. Härligt!
Elin: Ja! Och kronan är den enda logiska valutan också…

“För vi har tagit studenten”

Parkis: Kul att höra från dig gamle gosse! Ja, studenten och trean var fantastisk. Det var ju skönt att du hade det bra i Göteborg ändå, men det hade varit roligt att ha med dig i England, på spexen, på Lusse…och på filosofi- och psykologilektion hade vi behövt någon som kunde diskutera.
Det var kanske inte bara det att volleybollen tog tid, vi gjorde ju helt enkelt inte lika mycket i tvåan. I trean blev det mer uppenbart att det var vårt sista år, och då började man ta vara på det. Men som sagt, vilka vägar man väljer påverkar och förändrar en. Men så länge man gjort ett aktivt och genomtänkt val, så tror jag på att allt löser sig…fast sentimental blir man allt ibland.
Jag har förstått att du läser litteraturvetenskap. Är grön av avund. Hoppas tentan gick bra och att du har det fint i övrigt!

“Älskade vän, du försvann”

Agnes: Jag mår bra. Nu. Jag hoppas att du också gör det, och att Thailand och allt blir underbart. Men det tror jag. Ta hand om dig!
Anna: Ja…

read comments (0)

Jag förstår mig inte på mig själv. Att blogga är en av mina favrotisysslor här i livet, men ändå så blir det liksom inte av. Det irriterar mig. Sedan det seanste inlägget har dock all ledig tid (nästan) ägnats åt tackkort, och jag har således inte tillåtit mig själv att blogga, eftersom det alltid tar längre tid än vad man tror.

Sedan sist har väl egentligen massor och ingenting hänt. Snön är borta sedan länge, tyvärr. Tröstar mig dock med att jag snart, snart åker till vintern. Den riktiga vintern. Jag har lunchat på Aroy, det nya thaistället, det var otroligt gott, men framförallt mysigt sällskap (Erika, Frida och Helene). Tiden gick som alltid för fort, men de viktigaste händelserna hann vi väl gå igenom i alla fall. Sedan var jag vid Annas grav och det var…kallt. Men det var härligt kallt. Inte lika härligt vid graven, men men. Man kan inte vara glad jämt.

På kvällen var det laserdome i Stenstorp med fotbollen. Det var hur kul som helst. Mitt lag vann, självklart, båda gångerna. Fast vi hade Madde Billman som bara fick minuspoäng Vi avslutade på Mingus och hade det hur trevligt som helst.

Torsdagen försvann i ett jobbigt tackkortstöcken. På fredagen tog jag och Emeli äntligen vår fika. Var helmysigt, men som sagt, precis när det kändes som att man hade kunnat prata i evigheter var vi tvungna att bryta upp. Hon har ju alltid tusen järn i elden, och jag hade lovat mor att fixa mat hemma. Men, varför inte starta en fikatradition? För övrigt är hon en av de coolaste jag känner. Hon gör så mycket häftiga saker (är bland de bästa i Sverige på speedski, och spelar fiol på Bossons nya låt, till exempel), och så är hon den trevligaste man kan tänka sig =)

På kvällen var jag i hos Frittan. Helt wunderbar, som alltid. Vi såg på Idol, åt glass, tittade när Sofia åt kvällsmat och bara, bara myste. Så härligt. Sedan hämtade jag Jakob på fjortisfyllefest, men han lovade mig att han inte hade druckit i alla fall. Och jag tror honom. Vi har fått en sån fin kontakt han och jag. Fråga Sofia om ni inte tror mig, hon är ofta med när vi har våra djupa samtal

Galej på lördagskvällen hemma hos Emelie & Svanis. Egentligen skulle vi ha deppfest för att vi itne var i Danmark, men jag vet inte, jag var bara glad hela tiden. Utom när en popcornkärna studsade upp från den bärnnheta oljan, och la sig bakom min örsnibb på mitt örhänge, så att jag inte fick bort den först. Jag vet. Man tror ju inte det är sant. Men ett vackert brännmärke har det blivit i alla fall. Sofia skadade sig också. Fattade aldrig riktigt hur, men det hade något att göra med tår, balkonger och höga hastigheter. (Och tequila?? ) På partajet fanns i alla fall Svantes kompis Jonathan. Han tyckte att jag var den häftigaste tjej han träffat. Så har ingen sagt till mig förut, så nu tänker jag minsann malla mig. Kvällen avslutades (hör och häpna) på Eldorado.

Jobb på måndagen, väcktes av telefonsignaler, alltid lika mysigt. Jag lekte svensklärare, engelskalärare och franskalärare för högstadiet, svensklärare på mellanstadiet, och sedan fritids. Det är då det är som bäst. När jag får göra allt. Och när jag inte har så förtvivlat mycket NO, som veckan innan lovet. Då var det lite mycket faktiskt…jag drömmer dock våta drömmar om tyskalektioner. Haha. Stressade iväg till nya kurran direkt efter, näst sista gången! Denna nya är fortfarande ganska helskum, men det gör inte så mycket längre. Känns som att jag klarar mig ganska bra själv nu. Ibland får man bara accpetera att vissa konstigheter kan inte ens proffessionella människor hjälpa en med, det är okej att vara lite knäpp.

På tisdagen jobbade jag också, då hade jag dock bara franska + läs. Underbar dag det med. Hade dessutom privatlektion med en kille i åttan. Han är den enda i åttan som läser franska. Han gick i en annan skola först, och när han började på Central så kunde de ju inte säga att han måste byta språk, hade inte varit så schysst. Så han får lyxlektioner.

En kul grej som hände när jag jobbade var då jag vaktade elever som gjorde engelskaprov. En av uppgifterna var att fylla i ordet som fattades. I en mening stod: “A ____ is the money you pay for going by bus or train.” Det eftersökta ordet var ticket och en av eleverna frågade mig vad sjutton som menades. Han översatte påståendet till svenska för mig, och jag frågade bara “Ja, men vad är det du köper för att få åka med?” Efter en stunds funderande utbrister han: “Fritidskort!”. Jag bara garvade.

Igår var det dags för tacobuffé på Nouveau efter boxen. Jag, Sofia, Emma, Arta, Johanna och Helene. Det var så himla kul! Särskilt kul var det att träffa Arta, eftersom vi typ aldrig ses nuförtiden. Och när hon pratar om Göteborg och högskolan, så blir jag så sugen på studentlivet att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag längtar, längtar, längtar. Mycket prat om allt mellan himmel och jord som vanligt, helmysigt och jättekul. Bästa kvällen på länge.

Idag åkte jag till gymnasiet med ett tackkort till NTN från studenten. Och visst var det lite som vi sa igår, jag och tjejerna. Ångesten bodde nästan i väggarna. Jag kunde säkerligen inte gått på ett bättre gymnasium, haft bättre klass, etc. Gymnasietiden var verkligen bäst, men oj, vad jag är glad att inte gå där mer. Usch. Plus att det var helskumt att vara där. Massa människor man itne kände igen. Man kunde minsta spik i väggarna, varje prilla i taket och varje bok i bibblan, men nej. Man hörde inte hemma där, det kändes verkligen. Alla elever har sin tid, så är det bara.

Hälsade på Brita och Caroline. Det var roligt. Var ju tvungen att berätta för Caroline att jag inte riktigt är det känslomässiga vrak som en gång gick där, som behövde stöd hela tiden. Att livet går bra. Att jag mår mycket bättre nu. Ja, det var härligt att kunna berätta. Hälsade på Brita sedan. Mycket snack som vanligt, haha. Fick höra allt som hänt sedan vi varit borta. Och så sa hon det jag också tänkt: “Varje år när treorna slutar, tänker jag: Hur ska det nu gå med NTN? Vem ska ta ansvar? Visst är tvåorna trevliga och glada, men klarar de att ta det ansvaret?”. En oro som alltid visar sig vara obefogad när höstterminen sedan startar. Då blommar de nya treorna ut, de bra gör det de ska, det är inget snack om saken. Det är lite häftigt. Men sorgligt också. Alla elever har sin tid.

Sorry för denna otroligt långa redogörelse, ska blogga oftare i fortsättningen istället för att ta allt i en klump. Sånt är aldrig bra, det har man ju hört. Hej!

read comments (0)

Allt är så bra just nu. Jag känner mig starkare än någonsin, och faktiskt lycklig. Och just i denna sekund, är jag fortfarande lycklig. Men det hindrar mig inte från att sörja. Saknaden är större än någonsin och tårarna rinner. Men det är bra. Det känns bra att vara ledsen idag. Sorgen och smärtan går itne att beskriva, den sliter och drar i mitt hjärta, som bara skriker. Men det är okej. Anna finns där någonstans, jag vet det. Hon tar hand om mig, och alla andra som behöver det. En dag ska vi ses igen, men det dröjer, och det gör så ont. Allt jag vill uppleva med henne just precis nu, som jag itne kan uppleva med henne just precis nu, gör så ont. Att hon helt enkelt inte finns här mer.

Elin Sigvardsson har gjort en så fin låt, Song for Anna. Och det är precis så vår vänskap var. Eller är. Den försvinner nämligen inte, bara för att hon har försvunnit. Åh. Bästaste, bästaste vän. Jag saknar dig.

Here I am,
I need your shoulder sister,
I need your hand.
To help me stand,
’cause there’s a hurricane
wherever I land.

And you can fly through any weather,
and I guess any place is better.

Tomorrow, Anna, when the snow whirls round,
I will be waiting on the lee side hiding from the storm.
And in the evening when the heavy sky falls
you will be catching it before it even reaches my door.
‘Cause like the core, of a star, I belong where you are, Anna.

I see her scars,
as her golden hair, lightens up the dark.
She’s a part,
of a poetry and I long to hear her talk.

She is standing by the river.
I know this season makes her, bitter.

Tomorrow, Anna, when the snow whirls round,
I will be waiting on the lee side hiding from the storm.
And in the evening when the heavy sky falls
I will be catching it before it even reaches your door.
‘Cause like the core, of a star, I belong where you are, Anna.

You’re the core of my heart, you belong in my arms

Tomorrow, Anna, when the snow whirls round,
I will be waiting on the lee side hiding from the storm.
And in the evening when the heavy sky falls
I will be catching it before it even reaches your door.
‘Cause like the core, of a star, I belong where you are.
Yeah you’re the core of my heart and you belong in my arms, Anna.

Och tack för att ni hörsammat uppmaningen om skärpning. Jag ska svara er, men inte just precis nu.

read comments (2)

Tråkigt att skriva
när så få kommenterar.
Hoppas på skärpning.

Ja, ta åt er ni som åttaga er bör. Det vill säga ni som läser mina lååååånga inlägg utan att ge den futtigaste kommentar. Livet är ett givande och tagande, så är det bara. Vissa är ju dock duktigare än andra, och behöver inte känna sig träffade.

(Jag vet att den inte följer alla haiku-regler, men den är ju 5-7-5 i alla fall.)

read comments (0)