En sjömanssambos journal

Prestationsångesten över vad jag ska skriva är tyvärr inte riktigt borta, men jag tänker att jag tar och bara skriver något så ska jag nog komma över den där lilla spärren snart. Det blir lätt så pretentiöst om man ska anstränga sig för att skriva bra, det blir ingen känsla i det hela, utan det blir bara platt och tonlöst.

Jag har som jag skrev igår natt rannsakat mig själv ganska rejält det senaste. Inte bara bloggmässigt, utan också för att vi faktiskt är på väg mot något slags avslut. Slutet av ett decennium. Och det som ideligen har slagit mig är att jag minns ganska mycket av vad som hände för 10 år sedan. Jag har alltid varit ganska tids- och datumfixerad och tämligen beroende av att starta något, genomföra det, sätta punkt, utvärdera och gå vidare.

Jag minns millennieskiftet så tydligt. Jag var fundersam veckor i förväg över vad som skulle hända. Inte så att jag trodde att världen skulle gå under, det vore ju tämligen osannolikt, med tanke på alla de andra kulturer i världen som inte hade samma tidsräkning som vi, och vissa för länge sedan passerat både år 1000 och år 2000 utan större problem. Däremot undrade jag om alla datorer skulle krascha, banksystemen och allt sådant

På julavslutningen -99 på vår högstadieskola, fast vi bara gick i sexan, sjöng några tjejer i nian Happy New Year och de sjöng “It’s the end of the Millennium” istället för “Decade” och det var ju fantastiskt kreativt och påhittigt, tyckte jag nog när jag var tolv och snart skulle fylla tretton. När jag nu är 22 och snart ska fylla 23 känns det inte så där jätteballt.

Och det är tydligen någon slags innegrej att recensera “00-talet” som det helt plötsligt döps till, när det bara är några få procent kvar av dess tioåriga liv. Det hade varit häftigt med min 00-talskrönika, tycker jag. Det hinner hända ganska mycket mellan åren 12 och 22 och på knappa två dygn skulle jag knappast hinna göra den research som krävs för att göra de 10 åren rättvisa.

För att ändå få något slags perspektiv på förvandlingen som skett så kan jag ju i alla fall ge mig på en liten jämförelse. För tio år sedan gick jag i sexan och hade spänningshuvudvärk flera gånger i veckan, tyckte det var skönt att gråta mig till sömns och kände mig ganska malplacerad överallt. Det var inte mer synd om mig än andra vanliga barn, jag hade bara dålig självkänsla och led av tristess. Dessutom mognade jag väldigt tidigt och hade humörsvängningar 1 miljard gånger om dagen och bråkade med mina föräldrar ungefär lika ofta. Jag grubblade alltid, gärna på nätterna och påminde mig själv ofta om vilken dåligt människa jag var. Jag längtade alltid bort. Bort från mig själv. Till något annat, något mer, något större.

Nu är jag 22 år och tycker att allt det där låter värre än vad det egentligen var, samtidigt som jag inser att dålig självkänsla är något av det mest förödande som finns. Jag vet inte varför jag inte hade något av den varan, kanske är det vanligt, kanske var min personlighet bara sådan att jag inte byggde upp någon förrän jag kom ur tonåren och verkligen kämpade för det. Egentligen spelar det ingen roll. Det enda som spelar roll nu är att jag har slutat att önska att jag var någon annan.

read comments (0)

Jag har inte bloggat på ett tag och det har ganska simpla orsaker, som kan sammanfattats i att jag har tvingats prioritera annat på grund av tidsbrist och att jag frivilligt har prioriterat annat i form av att träffa folk rent fysiskt.

Men det finns faktiskt ytterligare en liten orsak till att jag inte bloggat. Något som är så jag. Något som slår till när jag har handlat först och tänkt sedan. Något som slår till när jag får beröm. Prestationsångest. De senaste veckorna har jag fått inse att folk läser faktiskt min blogg. Kanske inte fler än 10 per dag, men ändå.

Hela den större meningen med en blogg är att den ska läsas. Så givetvis är min blogg till för att läsas. Men när jag insåg att folk faktiskt läste, när jag fick det svart på vitt, ansikten på läsare, då blev varje ord plötsligt så viktigt. Och jag kände också en snabb impuls av att “Jäklar, nu kanske jag borde radera vissa inlägg”.

Jag har rannsakat mig själv ganska mycket den senaste tiden. Jag har gått tillbaka till tiden då jag började blogga, tiden innan den här bloggen fanns faktiskt, eftersom att jag började skriva på riktigt på Lunarstorm.

Jag har frågat mig själv varför jag började blogga, varför jag har fortsatt och varför jag vill fortsätta. Det fanns och finns flera skäl, men att jag började berodde framförallt på att jag var tvungen att skriva av mig. Det fanns så mycket som behövde ut, det fanns så mycket som jag behövde få av mina axlar och det fanns så mycket som jag tyckte att mina närmsta vänner behövde få veta. För det var de som läste då, då det begav sig.

Jag skrev för att jag trodde att jag skulle sprängas annars. Jag skrev när jag var ledsen, jag skrev när jag var arg och jag skrev när jag hade ångest. Jag skrev mer sällan när jag mådde bra. Behovet var inte lika stort då. Vid sidan av känsloinläggen fanns också inläggen där jag hade ett behov av att uttrycka vem jag var egentligen. Att jag var så mycket mer, än den där arga och ledsna, men ändå mycket vanliga och tråkiga tjejen. Jag skrev vem jag var, men som jag inte alltid vågade uttrycka öga mot öga. Med skärmen framför ögonen blev jag modigare och skrev det jag inte alltid vågade säga.

Jag dolde så mycket på den tiden, i gymnasiet. Jag svarade att jag mådde bra när det kändes som att jag höll på att falla sönder bit för bit, jag missade aldrig ett jobbpass och jag trodde inte det skulle finnas någon förståelse om jag lämnade någon skoluppgift några dagar för sent någon gång. Jag satte upp en mask så många gånger och jag hatade det.

Jag hatade att det var tabu att må dåligt, jag hatade att det var tabu att prata om döden, jag hatade att det var tabu att inte låtsas vara perfekt. Några veckor före studenten, så gav jag mig själv ett heligt löfte. Den dagen jag ansåg mig själv må bra och vara tillräckligt stark för att möta andras frågor, från den dagen skulle jag aldrig sätta upp en yta. Från den dagen skulle jag inte dölja något. Från den dagen skulle jag vägra att skämmas för vem jag var.

Och den tiden är sedan länge kommen. Och därför vore det fel och skamligt av mig att ta bort inlägg som berättar hur verkligheten var. Jag mår alldeles för bra och jag är alldeles för stark för att någonsin behöva dölja det som format mig och det som var jag.

read comments (2)

Vi fick vår underbara nya soffa idag och jag har redan slängt mig i den och borrat ansiktet i tyget och dragit in doften av nytt. Den där doften som bara nya soffor har, den som doftar drömmar om mysighet, trygghet och kärlek. Drömmar om något större, något vidare, något mer. Drömmar som tog en bort från barndomsrummet i den lilla lilla staden och ut i den vackra vida världen. Drömmar man knappt vågade drömma då, men som man vågar drömma nu. Drömmar som man lever nu.

Minnen som kastar en tillbaka till det mysiga vita huset i den lilla lilla staden som var så där varmt, tryggt och mysigt. Det lilla huset som var min borg, mitt hem. Som alltid varit det. Och alltid kommer vara det. Men då, när vi fick den senaste nya soffan, som jag och mamma efter ett par svettiga kvällstimmar skruvade ihop och stolt betraktade, då längtade jag bara bort. Bort till äventyr, bort till en större stad, bort till någonting eget, som vara bara mitt.

Men den nya soffan är inte bara min, och det gör mig lycklig ända in i själen. Och just precis nu ropade den andra ägaren till soffan att det var dags att komma för att smaka på fikat som han varit iväg och köpt när jag pluggade, för att inviga den nya soffan.

Det är något speciellt med nya soffor.

read comments (0)

Lycka just nu:

• Henrik är hemma: Och det är precis så underbart som det låter.
• Anlända i Falköping nästa vecka: Och träffa bror+tjej, bror, mamma och pappa, mormor, farmor, morbror, farbror+fru, kusiner, Henriks familj och alla fina vänner.
• Att fira jul i lugn och ro: Och inte åka upp till Trysil den 21:e, 23:e eller 27:e som jag gjort de senaste tre åren.
  
• Bo i ett land med utvecklad sjukvård: Och livskvalitén förhöjdes med en miljon procent över en natt när jag igår äntligen kunde få kramplösande medicin för magen och idag har varit nästan totalt smärtfri och jag vet inte om det känts så här bra sedan jag var 17 år.
• Åka till Trysil på fredag: Och jag ska träffa alla mina fantastiska vänner.
• Sätta på pjäxorna på lördag: Och jag ska åka skidor för första gången sedan i april.
• Jullov om 1,5 vecka: Och det är så otroligt välförtjänt.
• Julbord den 20:e på Vrågården: Och det är så roligt att umgås med Henriks familj.
  
• Vänta på en ny soffa: Och det är en riktig myssoffa.
• Henrik är hemma: Och oj, sa jag det igen?

Och sa jag att det går bra nu, kompis, det går bra nu?

read comments (0)

Nu är det inte alls många timmar kvar till min älskade och finaste kommer hem. Det är så underbart och fantastiskt att jag inte finner ordentliga ord att beskriva.

Samtidigt kan jag inte alls låta bli att tänka på att när Henrik åkte, då hade André varit död i bara 8 dagar. Vi hade levt med sorgen i 7 dagar. 7 ynka dagar. Nu är det så längesedan. Det är så längesedan för jag tillåter mig inte att tänka på det. Jag har inte accepterat det för jag har inte förstått det. Jag både vill och inte vill minnas. Så jag går in på hans Facebook-sida och får ont i hjärtat av att se bilder på honom i två sekunder och sedan klickar jag mig bort därifrån.

Jag vill vara så otroligt odelad glad för att Henrik kommer om mindre än 12 timmar. Och jag är så otroligt glad. Samtidigt är jag rädd att sår ska rivas upp. Och jag vill prata om André. Så som vi gjorde, de där 7 dagarna. Men jag har vant mig att inte prata om det nu, och det är ack så skönt att glida in i förträngningens rum.

Egentligen vet jag att det bara är att ta som det kommer. Jag vet att vi kommer att prata om det och jag vet att vi inte kommer att prata om det hela tiden. Kroppen bearbetar saker i den tid den orkar med sa en person till mig en gång. Just nu känns det snarare som att jag inte bearbetar någonting för att jag inte har lust. Jag har ingen lust att känna efter, jag vill bara vara glad och må bra. Som jag ju gör redan. Och jag vill fortsätta göra bara det. Och jag vet att jag lurar mig själv.

Men nej, jag behöver stärkande sömn, det är alldeles tydligt. Allt är ju bra för sjutton, jag ska inte grubbla så här och jag kanske inte alltid borde ge utrymme för all den oro och melankoli som brukar ge sig till känna nattetid. Men nu gjorde jag det ändå, och kanske finns det någon mening med det.

read comments (0)

Jag kan inte riktigt beskriva det enorma pirret jag känner i min mage just nu och jag kan inte heller beskriva den fantastiska lycka som bor i mitt hjärta. Fingrarna vill skriva för mycket, händerna vill smeka för mycket och kroppen vill kramas för mycket. Och huvudet kan verkligen bara tänka alldeles för mycket på en endaste person, för att jag ska kunna få ned något vettigt och sammanhängande.

Men det gör ingenting.

För nu kommer han hem. Han kommer hem. Hem till mig, till oss. Och jag vet att det låter löjligt och patetiskt, men ett tag kändes det nästan inte som att han skulle komma hem. I onsdags för nästan två veckor sedan när 5 dagar blev till “ungefär” 15 blev allt så hopplöst och frustrerande och jag avskyr att inte kunna planera exakt, att inte kunna veta om jag måste vänta i 12, 14 eller (hemska tanke) 20 dagar. Och när jag fick ett SMS vid fyra-tiden idag om att han fortfarande inte fått veta om han kunde mönstra av i Amsterdam på torsdag och att han ställde in sig på att mönstra av i nästa hamn dog mitt hjärta lite. Eller ganska mycket. 6 veckor är okej. 7.5 var inte okej först, men det blev okej sen. 8 veckor är INTE okej. Inte när man ställt in sig på 6 i alla fall. Som att springa ett marathonlopp och när man bara har femhundra meter kvar flyttas mållinjen fram femhundra meter. Ideligen.

Men på torsdag kommer jag trots allt stå på Landvetter och pirret kommer ha övergått i gigantiska vibrationer som nästan tror att man ska spy av. Samtidigt som det är julafton. Eller nej. Det är alla julaftnar, alla födelsedagar och samtalet från Eva för tre år sedan när hon berättade att jag fått jobb i Trysil. Så kommer det kännas.

För på torsdag, på torsdag, då kommer han hem. Han som är det häftigaste som hänt mig, han som förstår mig som ingen annan, han som lyfter mig bara genom att andas, han som alltid har mitt bästa för ögonen och han som är den snällaste, snyggaste och vackraste som gått på denna jord.

I just want to be there when you’re caught in the rain
I just want to see you laugh not cry
I just want to feel you when the night puts on its cloak
I’m lost for words
Don’t tell me
‘Cause all I can say
I love you ’til the end.

I love you ’til the end.

read comments (0)

Tänk hur lite beröm kan göra så mycket. Tänk hur det faktiskt kan lyfta själen till oanade höjder och få fötterna att knappt nudda marken där man går fram. Efter förra inlägget fick jag en smärre glädjechock, för det verkar som att folk faktiskt läser här ibland (vilket min nyinförskaffade besöksräknare också visar) och vissa gillade till och med det de läste.

Och det betydde otroligt mycket efter ett par dagars intensivt tentapluggande och en ganska stark känsla av att inte fatta någonting och vara sämst i världen på statsvetenskap. Tentan som kom blev inte mer begriplig men kändes åtminstone mindre viktig, och inte för att bloggskrivande är viktigare än en tenta, men för att jag fick komma ut ur pluggbubblan genom att bli påmind om att det finns för sjutton en värld där utanför och alla har dåliga dagar, men man kan fokusera på det som går bra istället för det som går dåligt.

Jag är för dålig på att ge beröm. Jag tycker mig lite självbelåtet så där vara bra på att hälsa på främlingar i typ kassor, på bussar osv och säga tack när någon håller upp dörren, reser sig upp när jag ska gå av bussen, plockar upp något jag tappat och så, men beröm. Det ger jag nog för sällan, även om jag ser mig själv som en rätt snäll person. Klart att människor ofta vet att de är uppskattade, att de är bra och så där, men vissa dagar kan man behöva bli påmind.

Så igår när jag gick från gymmet sa jag till tjejen i repan att hon som varit instrutkör på BodyPump-passet var så himla bra för hon lyckades prata teknik samtidigt som hon kunde vara pushande, och jag bad henne föra det vidare. Hon i repan såg ut som jag tror jag såg ut när jag läste mina kommentarer, för fast det inte ens var henne det gällde så såg hon oerhört chockad, tacksam och glad ut och hon lovade att hälsa instruktören. Och jag blev också glad och tacksam. Win-win.

read comments (1)

Igår natt läste jag blogginlägg från det omskakande 2007. 2007 var älskade Trysil för första gången, Post-Trysil Depression, olycklig förälskelse eller åtminstone obesvarade känslor, men sedan till slut kärlek till en annan. Riktig kärlek. Som fick kämpa sig in. Som kämpade sig in utan att vi egentligen fattade det.

Den började vid tacohyllan på PA’s när jag för första gången fick ett ansikte på killen som folk ropat på i högtalarna i en veckas tid. Och jag blev förvånad när vi pratade. Han gick en utbildning jag inte visste fanns. Han hade rest över världen. Han kom från Falköping. Och han var inte raggare, epa-nörd eller hade häng ned till knävecken. Han hade satirisk humor, han var smart, han var rolig. Och framförallt var han snäll. Till alla killar i Falköping ber jag härmed om ursäkt, för jag trodde inte att sådana killar fanns, alltså killar i den här kombinationen (så här i efterhand inser jag att det nog mer berodde på mig än på er).

Och vi packade upp våra tacochips och vi pratade ibland över en förpackning müsli och ibland tittade jag på honom (och han på mig, men det visste jag inte då) när han var vid frysdisken och jag vid riset. Och inte så mycket hände. Jag minns att jag pratade med min Minna och vi ägnade nästan all tid åt att inte prata om killen från tacohyllan, utan han den andra, som jag ibland åkte iväg och träffade, och jag berättade att det inte gick direkt lysande, men någon gång inflikade jag att jag lärt känna en kille på ICA (av alla ställen!) som pluggade till kapten, och sedan hette han för alltid “kapten”.

De få gångerna vi pratade om honom, alltså. För under sommaren hände ingenting. Jag trodde att jag spanade på annat håll, ändå kände jag mig alltid blyg, bortkommen och töntig så fort kaptenen var i närheten. Så blyg, så bortkommen och så töntig att jag nästan ville undvika honom. Ändå var det något i mig som alltid sökte sig åt hans håll. De dagarna vi hade pratat med varandra på jobbet kändes i efterhand meningsfulla. Att jobba i kassan var hemskt eftersom kaptens-tiden då blev ytterst begränsad, om det ens blev någon alls. Men i huvudet spanade jag ju fortfarande på annat håll, så jag fattade inte alls vad kroppen och hjärtat sa till mig.

Jag förstod inte alls varför jag blev extra glad när han satt i fikarummet. Eller varför jag blev extra sur när han satt vid killbordet och jag inte kunde sätta mig där och prata med honom. Men till slut förstod jag åtminstone att det var dags att ge upp det där andra som jag borde gett upp för längesedan och som jag egentligen mest hade hållt vid liv för att jag inte trodde att någon annan någonsin skulle tycka om mig.

Så började saker plötsligt hända. Små oskyldiga, obetydliga saker. Någon lägger till någon på MSN. Någon lägger till någon på Facebook. Någon slänger ett får på någon. På internet alltså. Och vi pratade lite mer igen på jobbet. Inte mycket, inte så mycket att det hade kunnat betyda något. Men lite mer. Och vi började prata lite på MSN och han sa att han läste min blogg och kände igen sig ibland. Utom i min musiksmak. Så han började skicka låtar till mig. Låtar som han bad mig lyssna på.

Och så åkte han till Kalmar. Och började prata ännu mer på MSN. Och jag blev sur för jag tänkte “är det så dags nu?”, men jag ville ändå inte sluta prata. Och vi pratade, och pratade, och pratade. Och vi lärde känna varandra. Och vi förstod varandra. Och nu började hjärnan förstå det som min kropp och mitt hjärta så länge hade vetat. Och jag förhörde Svante och jag frågade vad killar egentligen menar när de säger si och när de säger så. Och så kom en kräftskiva som vi halvt gemensamt bestämde att vi skulle gå på.

Kräftskivan kom och kräftskivan gick och ingenting skulle bli sig likt efter det. Inte efter att han försökt lära mig dansa salsa, efter att vi stått och pratat ensamma i det lilla och trånga köket (tills Erik Lidén kom och inte begrep att han störde), efter att vi åkt gemensamt till Terrassen, efter att vi ätit gemensam nattamat, efter att han följt mig hela vägen hem som var helt fel håll för honom och verkligen inte efter att vi tagit ett extra varv runt mitt hus och jag till slut fick ur mig det där jag undrade. Och sedan kom en söndag med en promenad, en fika och en filmkväll och ingenting gick som jag tänkt för jag ville skynda och han ville ta det steg för steg. Jag ville hoppa över alla steg.

Så skildes vi åt igen och internetkontakten återuppstod och vi blev modigare och modigare. Och till slut frågade han om jag inte skulle åka och hälsa på min kompis Per på Öland snart och jag drog en vit lögn om varför jag inte kunde bo hos Per och efter mycket om och men bjöd jag in mig själv till kaptenen.

Och kärleken fanns redan där, för den hade kämpat sig in utan att vi märkte det och helt plötsligt var allt bara så lätt och så rätt.

read comments (3)

En gång gav jag mig själv ett löfte. Ett löfte om att jag skulle göra allt jag kunde för att må så bra som möjligt. Jag skulle inte jaga efter lycka och jag skulle inte heller hacka på mig själv när jag hade en dålig dag. Nej, målet var att få någon slags ro, någon känsla av att vara tillfreds med vardagen. Då ingår glädje och då ingår sorg. Men jag ville kunna hantera det där med balans. Och jag ville lära mig att älska mellanläget, ekorrhjulet, den grå vardagen och allt det där som inte är något speciellt och glimrande.

Den senaste tiden har det kanske blivit väl negativt här i bloggen och det är synd eftersom det långt ifrån visar hela sanningen om min tillvaro. Det har hänt två väldigt, väldigt tråkiga saker den här hösten, och jag har såklart varit ledsen över det, men jag måste ändå erkänna en inte så liten stolthet över att jag ändå accepterat det som något av livets (om än mycket onaturliga) gång och inte låtit det påverka livet allt för mycket. Däremot har bloggandet, sedan jag var 17, varit mitt lufthål, och när det är något som tynger ned mig har jag skrivit om detta. Då, för längesedan, när jag verkligen hade stora tunga stenar i min ryggsäck så lättade trycket bara för en stund. Nu har jag dels mindre stenar, och dessutom större muskler och då räcker det ofta bra med ett litet inlägg för att trycket ska lätta och försvinna.

Igår skrev jag FiFan-listan 2.0. Idag skriver jag Hurra-listan. Dels för att försöka ge en någorlunda rättvis bild av mitt kanske inte högintressanta liv, men som jag älskar, och även för att min underbara och fantastiska David numera är utsedd till min coach för att jag ska bli ännu bättre på att fokusera på det positiva.

Hurra-listan! Saker jag diggar i min vardag

• Att mina fellow Europaprogrammare dragit igång inomhusfotbollspel
• Att jag är skriven där jag faktiskt bor så att posten kommer direkt till mig
• Att känna folk på mitt nya, stora storstadsgym
• Att lära mig konstiga saker om länder och makthavare i Europa
• Att lära mig nyttiga saker om länder och makthavare i Europa
• Att åka båt till skolan
• Att få SMS, mail och telefonsamtal från alla fina vänner
• Att man får vara inne hur mycket man vill på hösten
• Att min kille har ett coolt jobb (töntigt men sant, haha)
• Att vakna av att världens finaste katt lagt sig på min mage (min bebis! Min två-åriga bebis…)
• Att veta vad ovärda saker som strukturfunktionalistisk sektorfederalism betyder
• Att det går så fina och sköna människor i min klass
• Att dela rum med Emeli i vinter
• Att få VG på hemtentan
• Att träffa och ha kontakt med mina vänner sedan innan mycket lättare och mer nu
• Att träffa min familj (och även Henriks) oftare nu när jag inte bor 45 mil söder- eller norrut.
• Att det är struktur i min vardag
• Att alla mina saker inte är utspridda över Trysil-Falköping-Kalmar
• Att jag har fått en chokladkalender av min mormor
• Att jag inte har bara 1 hylla i kylskåpet och 1 i frysen (som i Trysil)
• Att inte dela hall med någon (som i Kalmar)
• Att snart få julpynta
• Att titta på Vita Huset (sååå bra!)
• Att vår nya kattsand går att återvinna
• Att jag fått influensavaccin (jag är faktiskt hypokondriker!)

Jag skulle ju kunna fortsätta bra länge, men nu har jag fått ned hela 25 saker så det får räcka. Nu har jag ju inte tagit upp de stora sakerna, som att Henrik gör mig till den lyckligaste på jorden, att jag har massa fina vänner och fin familj eller så, men det var ju för att meningen här var att belysa de små sakerna. It’s the little things, helt enkelt.

read comments (1)

Idag hade jag tänkt att skriva ett glatt inlägg, kanske i listform, om de fördelar man faktiskt kan uppleva med ett distansförhållande.

Jag måste dock dessvärre meddela att den som vill läsa om dem får vända sig till någon annan bloggande sjömanssambo då denna dagen minst sagt gjort mig tvungen att spela på varenda sträng av mitt fantastiskt breda känsloregister.

Käraste Linn hade en gång en FiFan-lista. Där skrev hon upp företeelser eller människor hon var arg på. Adam till exempel, stod där så att hon skulle minnas (i nästan ett år) att han inte skulle få något paket av henne på sin födelsedag (anledningen har jag glömt, tror dock inte att den kanske var i Linns favör).

Jag gjorde en lista som kanske påminner lite om Linns FiFan-lista, men jag tar med några positiva saker ändå, så man inte går ned sig alldeles:

Dagens…

…hunger: Uppvaknandet klockan 06.00 då jag inte ätit på 24 timmar.
…anspänning: Datortomografi av tarmar, njurar och lever klockan 08.00
…smärta på gränsen till avtuppning: Datortomografi av tarmar, njurar och lever klockan 08.00
…enorma lättnad: Avslutandet av datortomografi av tarmar, njurar och lever klockan 08.00
…matorgasm: Varm mörk baguette med smält chévre, honung, pinje, ruccola och tomat efter att ha fastat i 24 timmar.
…överraskning: SMS-kontakt med Henrik väldigt oväntat
…rolighet: Alla sköna människor i min klass!
…mys: Lunch på stan med Sofia och Martina
…besvikelse: Henrik kommer inte hem om 6 dagar, utan tidigast om 13 dagar, senast om 17.
…ilska: Henrik får ingen a-kassa för tiden han var arbetslös.
…insikt: Människor som utbildar sig och sedan blir arbetslösa får leva på socialbidrag (jag blir så förbannad så jag nästan spricker!)
…frustration: Det finns ingen vettig stans att vända sig när man undrar saker om arbetslöshet.
…uppgivenhet: Fuktfläcken i taket
…stress: Tentaplugg
…misslyckande: Tentaplugg
…förbannelse: Telefonköer (tre jävla ställen!)
…icke-värda: PMS
…insikt 2: Man kan inte planera något när man är tillsammans med en sjöman
…behov: Få höra Henriks röst
…omöjlighet: Få höra Henriks röst.
…saknad: Henrik.

Jag är nog ändå ganska säker på att Adam fick sitt paket till slut. Det hjälper nämligen att sätta saker på pränt. Man får ur sig, man kan släppa, man kan gå vidare. Och så kan man gå tillbaka sedan och vara glad för att sådana här dagar inträffar relativt sällan.

Men, gott folk. Åt åtminstone delar av denna dag säger jag som Linn: Fi fan!

read comments (1)

Oftast går det bra. Att ha ett distansförhållande alltså. Jag vet inte riktigt varför det går lätt, men det handlar väl dels om att jag börjar bli van och dels om att jag inte ser något annat alternativ. Detta är det normala för mig, för oss. Jag vet faktiskt inget annat eftersom Henrik är min första “riktiga” kille.

Jag brukar tänka på tjejer och killar som har partners som är soldater. Som min bästis som det så vackert heter, vars pojkvän jagade pirater i 4 månader i Somalia och det var mest mailkontakt som gällde. Soliga dagar i maj då solen sken, klockan slog tolv, tuppen gal och hönan värpte guldägg kunde man höras via telefon. Och aldrig fick han säga exakt var han varit, var han skulle och vad de gjorde. Jag tänker på soldater som tjänstgör i Irak och Afghanistan. Det är ju livsfarligt. Och svårt att hålla kontakten, där också.

När Henrik var borta 4 månader förra året slapp han i alla fall bära vapen.

I jämförelse är det inte svårt. Jag är oftast väldigt tacksam för det förhållande vi har, för det skulle kunna vara mycket, mycket jobbigare.

Men, idag och igår har det inte varit lätta dagar. Jag har fortfarande svårt att hantera att vi inte kan höras omedelbart när det händer något. Eller, det där var kanske inte helt sant. Om något verkligt allvarligt hände är det klart att jag skulle kunna ringa rederiet så att de kunde kontakta båten. Men jag kan inte ringa rederiet och säga att jag måste prata med Henrik för att jag är ledsen för att min pappa är ledsen för att hans vän har dött. Och jag kan inte ringa rederiet och säga att jag måste prata med Henrik för att jag är ledsen för att det känns som att det bara är de fina människorna som dör, aldrig de dåliga. Det kan jag inte göra.

Men som sagt. Oftast går det bra att ha ett distansförhållande.

read comments (1)

Sedan Henriks lilla båt rundade Skagen i söndags och for ut i Nordsjön har han varit lite svår att nå.

Vi såg på varann då vi närmade oss land
när vi möttes mellan Dover-Calais.
All min rädsla försvann när du sakta tog min hand
någonstans emellan Dover-Calais.

Igår passerade Henrik Dover och Calais. Då hade han täckning ungefär en halvtimma.

Men även en sanndröm måste någon gång finna sitt slut.
Och sen du försvann igen växte saknaden minut för minut.

Sedan försvann täckningen och den kommer nog inte hälsa på igen förrän på lördag, när det kommer fram till Bilbao.

Och precis nu insåg jag att han ska åka tillbaka också. Jag tror inte det kommer hinna installeras några nya mobilnät ute till havs tills dess. Yay.

Säga vad man vill om sjömanssambolivet, men man kan inte påstå att man sliter ut varandra i alla fall.

read comments (1)

Jag inser att trots det mycket pretentiösa och kanske något högtflygande namnet på denna min fantastiska blogg så handlar påfallande lite om hur det är att vara just sjömanssambo. Därför kan det ju vara på sin plats att få ned åtminstone några rader för eventuellt nyfikna läsare (som inte existerar) att berätta lite om hur det är att inneha ett sådant fantastiskt stiligt epitet.

Sjömanssambolivet är ytterst romantiskt och otroligt glamouröst. Varje dag får jag brev med stämplar från allehanda exotiska platser från när och fjärran, där min älskade sjöman bedyrar sin glödande kärlek till mig. När han kommer hem berättar han tusen och en fantastiska sagor om allt han sett och hört och fått uppleva och mystiken nästan står likt en aura kring hans solblekta hår och gyllenbruna anlete, och man ställer sig frågan om denna sällsamme man med de djupgrå ögonen och dessa otroliga historier kan vara verklig, eller om han i själva verket är sprungen ur en mytisk legend och har kommit till oss för att förmedla ett budskap om lojalitet, trofasthet och vänskap in i döden?

Eller nej, nog med skitsnacket och dags för att berätta lite om den grå vardagen, ekorrhjulet och hur tillvaron egentligen är, en tillvaro som i och för sig kan vara nog så romantisk och mysig, men långt ifrån både glamourös och exotisk.

Henrik, min sjöman alltså, har varit ombord på båten med det fantastiskt gulliga namnet M/T Kaprifol i 3.5 vecka, eller 24 dagar om man så vill. Först låg de väldigt lång tid utanför Stockholm och reparerade mest den gamla skorven, men efter mycket om och men blev det en liten resa till Rotterdam där de lastade lite olja, sedan tillbaka till Stockholm och slutligen ned till Simrishamn, där de legat ett tag för att reparera båten ännu mera. Men så igår for de mot Kaliningrad, dit de kom fram idag, för att få lite ny olja, som de ska åka vidare med imorgon till Bilbao.

Visst har det väl hänt lite spännande saker för honom han kan berätta för barnbarnen sedan, till exempel att de gick på grund i Rotterdam (hallå liksom, händer sånt fortfarande? Henrik är ju tack och lov bara matros dock, så han hade ingen skuld i spektaklet), att Filippinarna tittar på svenska Nyhetsmorgon och att det under en period blåste så mycket att kocken inte kunde laga mat på några dygn.

För mig lunkar dagarna på. Eller nej, flyger fram gör de när man pluggar, så på ett sätt är det lite bra att Henrik varit borta just när jag haft en hemtenta och snart ska ha en tenta. Inga glödande kärleksbrev i min postlåda, men väl så glödande kärleks-sms, så jag klagar inte. Och visst, han skickar ju hem pengar, mannen min, eller rättare sagt så har han gett mig sin bankdosa och bett mig betala räkningar och sådant, eftersom han inte har internet, så vi får väl se om det blir några nya diamanter eller någon exklusiv pälsjacka när jag far till Stockholm imorgon. Muhahaha.

Mer sjömansberättelser hinns inte med denna natt, jag skyller det på trötthet och att jag har lite packning att stå i inför stundande resa. Men stay tuned, med lite tur kommer det inlägg om hur man pallar ett distansförhållande, den sanna historien om vad som egentligen hände vid själv på-grund-gåendet (exklusivt hos Sjömanssambon!) och om sjömän verkligen har en flicka, likt hon i Havanna med den röda rosen, i varje hamn…

read comments (3)

Det kom ett mail. Ett mail som inte var mitt, utan Henriks, men som jag måste läsa upp för honom i telefonen, eftersom han delegerat ansvaret för sin mail till mig de här sex veckorna.

Det var ett roligt mail. Hans examensjobbshandledare bad om tillstånd att få publicera just hans ex-jobb på en databas med ex-jobb som var intressanta för handelssjöfarten.

Och det var ett så otroligt sorgligt mail. Hans examensjobbhandledare bad om tillstånd att få publicera Henriks och Andrés ex-jobb. Henriks och Andrés.

Vad svarar man sin examensjobbhandledare när den ena författaren inte längre finns och kan ge sitt tillstånd? Vad svarar man när den ena författaren så förbannat jävla orättvist har tvingats lämna den här platsen?

Det gjorde så ont att läsa upp orden. Det var så smärtsamt att inse att för inte alls längesedan var André en så naturlig del i vår vardag.

För inte alls längesedan satt vi alla tre i Kalmar, Henrik och André framför datorn, skrivandes, suckandes och ibland svärandes över ex-jobbet, och jag sittandes i soffan, tittande på film, alternativt korrekturläsande deras arbete. Gav några små anmärkningar, kommenterade lite. André tog aldrig illa upp för några ändringar jag bad dem göra. Han bara slog ut med armarna, skrattade och sa på sin breda Malmö-dialekt: “Ja, jag är ingen svensklärare”. Det är inte alls längesedan.

Men jag skrattade lite när Henrik suckade och sa: “Ja, han får väl tilldelas nåt pris postumt. Det stämmer tydligen det där, att författare alltid blir som mest uppskattade efter sin död”.

Egentligen mår jag så bra. Egentligen är jag så lycklig. Egentligen har jag det bästa livet. Egentligen har det här varit den bästa hösten.

Men för att det inte är en ond dröm, att André inte finns längre. För det är jag så ledsen.

read comments (0)

Jag kan nog inte riktigt förstå ändå
Allt det där jag drömde om
Då, hemma på Rälsbussgatan
När jag gick mellan husen
Och tittade upp mot den mörka kvällshimlen

Och kände mig så liten
Och ensam

Tankarna var alltid desamma
När jag var sju
När jag var elva
När jag var sexton
När jag var arton
När jag var tjugo

Jag gick där med mina ensamma tankar
Drömde, tänkte, hoppades
Och någonstans visste jag

När jag tittade på höst- och vinterhimlarna där hemma på gatan
Så var det som om stjärnorna sa till mig
Att jag var ensam då
Men världen är så stor
Och det är samma himmel här
Som på andra sidan jorden
Samma måne, samma sol

Någonstans finns någon som tittar upp mot stjärnorna
Och kanske tänker samma sak som jag
Att någonstans finns det någon som förstår mig

Någonstans finns någon som kommer ta bort melankoliska hål i hjärtat
Någonstans finns någon som kommer ta bort allt grubbel, allt vemod och all längtan.

Någonstans finns någon som kommer ge mig det  jag tror att jag behöver
Någonstans finns någon som kommer ge mig mer än jag förstår att jag behöver
Någonstans finns någon som kommer ge mig en kärlek större än jag kunde förstå

Och det var så ensamma tankar
Sorgsna tankar
Men ändå så trösterika

Ensamma för att jag inte kunde dela dem med Någon
Sorgsna för att jag inte helt vågade tro på att Någon faktiskt skulle komma
Trösterika för att jag ändå till slut kände att jag skulle hitta Någon

Och Någon kom och Någon hade alltid funnits bara en mil ifrån mig
Jag hade kunnat cykla till andra änden av stan och lite till och sedan hade jag varit hos Någon

Men det skulle dröja tjugo år och en månad innan våra vägar korsades
Och jag skulle vara tjugo och ett halvt innan vi förstod att vi var varandras Någon

Kanske är det därför det är så svårt att förstå ibland

Att drömmarna jag hade i tjugo och ett halvt år
Slagit in
Och fortsätter att slå in

Varje dag

read comments (0)

Så svårt att sörja när allt annat är så bra.
Det är så lätt att bara tänka på livets härligheter.

Men hur sörjer man när man är glad och hur är man glad fast ledsen?
Och går det ens att bara vara lite ledsen eller måste man ned i helvetesgapet ibland?

Kan man verkligen acceptera och gå vidare utan att någonsin ha bearbetat?
Vad gör man när man inte vill känna huggen och smärtan bränna?

Vad gör man när man längtar tillbaka till den tid som var?
Vad gör man när man vill ha en vän tillbaka?

read comments (0)

…när Henrik ringde och berättade att han levde men att det varit så dåligt väder att de blivit försenade med ett dygn och inte kommit fram till Rotterdam förrän imorse.

read comments (0)

Jag räknar ned till vi ses igen och vet att det är nästan 5 veckor, 34 dagar, 860 timmar eller drygt 50000 minuter kvar.
Jag dränker en av dina otvättade t-shirts i parfymen du använde när vi träffades och sover i den.
Jag läser alla de mängder med sms och mail du skickat och minns precis hur det kändes att läsa dem första gången.
Jag tar hand om din post och ser till att du inte missar  något viktigt.
Jag läser bloggar från en överstyrman och en annan sjöman för att jag vill lära mig mer om det du gör för det är så fascinerande.
Jag byter operatör så att vi kan ringa gratis till varandra.
Jag följer dig i Google Earth.
Jag skickar sms även när jag vet att du inte har täckning.
Jag skriver upp saker jag ska berätta för dig när vi hörs.
Jag håller kontakt med dina föräldrar så att de också får veta vad du gör och för att det känns så fint att veta att det inte bara är jag som saknar dig.
Jag tänker på allt vi gjort, hur underbart och fantastiskt det har varit.
Jag tänker på allt vi ska göra, hur underbart och fantastiskt det kommer bli.
Jag tänker på hur perfekta vi är för varandra.
Jag tänker på hur mycket jag älskar dig.

Och det fungerar. Det fungerar faktiskt med ett distansförhållande. Det fungerar för att det andra alternativet är så dåligt att det inte ens är ett alternativ.

Därför har jag accepterat ganska mycket att vi är ifrån varandra och att vi kommer att vara ifrån varandra. Men jag har galet svårt att acceptera att den där förbaskade båten han är på har mer ogenomträngliga väggar än arméns hemligaste högkvarter. Ingen kan ringa in. Ingen kan ringa ut. Förutom på en liten helig plats uppe på bryggan. Vi hördes senaste gången tidigt i lördags morse, när de fortfarande var kvar i Stockholm. Mitt senaste SMS gick fram igår morse strax före 8 när de körde runt Skagen. Jag blir galen av att inte kunna bestämma alls när vi ska höras. Att jag inte har en aning om när Henrik kan befinna sig på den där lilla platsen, och att möjligheten att båten just då befinner sig på ett stort hav utan täckning överhuvudtaget är påfallande stor. Det känns som att chansen att få tag på varandra är ungefär lika stor som att få skrapa Triss i TV och vinna på sin postkod på samma dag.

Jag står ut, det gör jag. Men just idag är det fan inte kul.

read comments (1)

Tänk hur olika dagar kan vara! Igår morse vaknade jag upp och kände längtan efter Henrik som ett hål i mitt värkande bröst, det regnade ute, jag hade sovit för lite, jag skulle på ett seminarium jag inte orkat läsa alla texter till, lägenheten såg ut som skit, André skulle begravas, min mördar-mage var till och med mer aggressiv än vanligt och jag visste att det inte skulle hända något roligt på hela dagen.

Vaknar upp idag och vet att jag först ska träffa min vän Elin från Falköping och luncha, sen hem för att fixa fint  och mysigt och så till slut träffa lite klassvänner. Dessutom sken solen, magen gjorde bara lite, lite ont, jag hade sovit ganska exakt 8 timmar och ungefär 5 minuter efter att jag vaknat ringde Henrik. Det har varit så lätt att må bra idag, det har gått i ett på ett bra sätt och jag har inte behövt tänka på hjärtesorger, döden eller andra tråkigheter. I Nordstan sprang jag dessutom på hela 5 stycken gamla skidlärare, som jag sett 1 gång sedan vi tog farväl och i vintras och då blir man ju också så glad i hjärtat för Trysil och alla människor där är så mycket glädje.

Men den stora frågan är ju vad man gör de där dagarna när man helst vill bli överkörd av en spårvagn, när man inte skulle bry sig om någon drog en slägga i huvudet på en eller när man önskar att katten skulle bli en demon som till slut lyckas äta upp en i sömnen?

Olika är vi alla (som 9d en gång sa), och givetvis är det bra att jobba med sin inställning och så vidare, men jag hamnar ofta i ett läge där jag kör fast. Har jag väl blivit sur är det svårt att bara tänka bort det, jag kan inte gå från ledsen till glad utan yttre påverkan, precis som att man sällan bara går från glad till ledsen, utan att något hänt. I det läget är det bra att ha sin egen personliga strategi.

Av någon anledning finns det en procedur som funkar på mig i 99 fall av 100. Att slänga sig i soffan, dra en filt över sig, sätta på Vänner och ta fram en chokladkaka. Gärna någon lite krämigare sort. Det är helt galet men efter 3 minuter har jag i princip glömt att jag är ledsen. Jag vet inte vad det är med just Vänner, om det är hela igenkänningsgrejen, de förutsägbara skämten eller den totala frånvaron av misslyckanden, ångest eller ledsamhet som gör det. Det kan räcka med ett avsnitt för att jag ska se livet i nytt ljus.

Det kanske inte skulle funka på nån annan, men för mig är det bättre än all annan medicin i världen.

Men jag vet inte. Den dagen det där hundrade fallet och likaledes undantaget kommer och jag inte blir gladare, då är det nog ett bra tecken på att det är dags att ta fram släggan.

read comments (0)

Det finns dagar. Och så finns det dagar. Det finns dagar som heter 15/9-04, 4/3-07, 28/8-08 och så till sist 4/10-09. Dagarna man dör lite inombords. Dagarna då bitar av ens hjärta försvinner, för att aldrig bli sig riktigt likt igen. Dagarna man önskar man skulle slippa.

Idag är det din begravningsdag André. Henrik och Christian kan inte vara med och då åker inte Asp och då åker inte jag. Men jag tänker på dig och jag försöker minnas utan att bli för ledsen. Alla skratt du bjöd oss på, allt äkta och genuint välmående du spred bland oss och all livsvisdom. Man mår inte bra av att må dåligt, sa du. Och att man måste acceptera och gå vidare.

Jag försöker ändå hitta någon mening i det otroligt meningslösa och fortfarande så obegripliga. Och jag lyssnar på “Sailing” med Rod Stewart och tänker att det måste vara på havet du är nu. På havet för att hålla ett vakande öga på min fina Henrik, på Asp och på Christian. Och på alla andra fantastiskt härliga sjömän och -kvinnor du fick lära känna. Du kommer segla precis bakom dem.

Nu är du friare än någonsin André. Men du fattas oss.

I am sailing, I am sailing.
home again, ‘cross the sea.
I am sailing stormy waters
To be near you, to be free

I am flying, I am flying
Like a bird ‘cross the sky
I am flying, passing high clouds
To be with you, to be free

Can you hear me, can you hear me
through the dark night far away
I am dying, forever crying
To be with you, who can say

We are sailing, we are sailing
Home again ‘cross the sea
We are sailing stormy waters
To be near you, to be free

read comments (0)