En sjömanssambos journal

Jag minns hur det var för 4 år sedan. Jag minns att jag eller någon av mina närmsta vänner sa “Jag dör om det blir Bush igen. Det får bara inte hända.” Och vi höll med. Avtrycken han gjort i världen var redan då katastrofala. Jag tror att jag sa att “Om det nu, gud förbjude, skulle bli Bush igen, så kan vi i alla fall trösta oss med att han har max 4 år kvar. Sedan blir det förändring, och ingen kan ju vara värre.”

Och nu är det snart, snart över. Bye bye Bush, helt enkelt. Vem det än blir inatt, så blir det åtminstone förändring nu. Och alla förändringar är i detta fallet bra. Även fast jag anser att McCain verkar ytterst osympatisk. För att inte tala om Sarah Palin. Världens mäktigaste land ska inte ha två stycken i toppen som hotar kvinnors rättigheter genom att vara motståndare till fri abort, de ska inte ha två stycken i toppen som hotar människors rättigheter genom att vägra homoäktenskap, de ska inte ha två stycken i toppen som hotar ungdomars rättigheter genom att förespråka avhållsamhet istället för sexualupplysning. Det här är så grundläggande att jag nästan tycker det kvittar vad de tycker i övrigt. Har man inte människors bästa för ögonen, utan anser att man ska uppfostra en hel nation och bestämma hur de ska leva sina liv ska man inte ha makt. Så är det bara.

En person som alltid och åter alltid återkommer till att han är bäst lämpad att styra ett land för att han suttit x antal år som krigsfånge skrämmer mig lite. Om en persons stolthet och lojalitet över sitt land bygger på det, då finns det många puckon i USA som kan bli president. Hur han framställs som någon slags gud som kan skydda landet “no matter what natural disasters hit our country, he will protect us” (sagt av NY’s förra borgmästare vid republikanernas konvent i augusti) är också skrämmande. Varför har vissa amerikaner ett sådant behov av någon slags gud på jorden? Någon som de kan tro på, som kan skydda dem när som helst, från allt. Vem är så dum att de tänker så? Tänk om någon, sosse, moderat eller vad som helst, började snacka så om Reinfeldt. Han skulle få ett gäng extra livvakter direkt, och personen i fråga skulle hamna i Säpos specialregister på livstid.

Men, nu är det dags. Vi har laddat med Ben & Jerry’s (vad annars), ost och kex, Marabou Premium Dark Pistachio, fruktsallad och kaffe. Asp är här, femman är på och LaGaylia har just sjungit. Det känns som att något historiskt händer idag. Hela världen borde fått rösta idag egentligen. För utgången lär påverka oss alla. Go Obama!

Ok, så här är det.

Igår försökte jag intensivplugga tyska. Det handlade om huruvida stat och kyrka i Tyskland är delade från varandra eller ej (svaret är ej) och varför de högerultraradikala partierna i Österrike som har slagord som “Österrike åt österrikarna” fick nästan 30% av rösterna sammanlagt (svaret är långt). Pluggandet gick sådär.

Idag försökte jag intensivplugga tyska. Eftersom det gick sådär igår så handlade pluggandet idag om samma teman som igår. Pluggandet idag gick något bättre men var långt ifrån så intensivt som kanske vore önskvärt.

Under dessa två dagar har min man sysslat med helt andra saker. Igår lät han mig plugga ifred. Och gick till Konsum och handlade. Och sedan fick jag äta spenatsoppa med ägg och dinkelpannkakor och blåbär och glass. På kvällen fick jag min favoritchoklad. Och vår kompis Asp fick också lite pannkakor. Och två vanliga kakor, som vi sparat åt honom.

Idag gick han åter till Konsum och handlade. Sedan bakade han kanelbullar och min farmors moccadubbletter.

Han har diskat hela helgen också. Och bäddat två dagar i rad.

Men jag lagade iaf maten idag. Och sparade disken till imorgon…jag är oförbätterlig! Och som tur är begåvad med en underbar, fantastisk man, som inte blir sur för det. Och ok, han har blivit ganska bra på GTA IV också. Antagligen bättre än jag blivit på tyska.

Nu kom jag på att Henrik nog bäddade i fredags också.

Jag kommer inte komma till himlen. Mansgrisar är persona non grata där, har jag hört.

Bloggen har legat på is ett tag. Livet kom i vägen tror jag. På ett bra sätt. Och livet just nu är mycket, mycket kärlek. Och i ett helt år har det funnits kärlek i mitt liv. En mycket speciell sort. En sådan där himlastormande, galet underbar kärlek, till en mycket, mycket speciell man.

Ett år har gått så fort. Och så otroligt långsamt. Jag vet inte hur många gånger jag räknat veckor, dagar, timmar. Hur många gånger jag blivit förbannad på klockan och trott att tiden stannat bara för att jävlas. Hur många gånger jag blivit förbannad på klockan och trott att tiden ökat hastigheten bara för att jävlas. I ett distansförhållande är tiden något förtrollat, man har koll som en besatt. Därför kan jag upplysa er om att om 2 veckor, då går jag och lägger mig otroligt lycklig. I Kalmar, bredvid världens bästa. Då är 129 dagars distans slut.

Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn’t stop the pain

If I see you next to never
How can we say forever?

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

Dagens…

…låt: At my most beautiful – R.E.M.
…längtan: Henrik, nu och alltid.
…mat: Sojafärsfylld paprika.
…cykling: 15,96 km (bland annat upp för Mösseberg, till Panka)

---

Happy Pride! Vår älskade regnbågsfestival är invigd sedan länge och för några timmar sedan bokades tågbiljetterna till Stockholm. Tåget går 17.11 på fredag, och tillbaka 17.07 på söndag. 2 knappa dygn blir det. Som kommer vara så otroligt känslofyllda.

Det är 4 år sedan nu. 4 år sedan jag klev in i Tantolunden för första gången. En park fylld med rosa kärlek, vackra människor och värme. En helt ny värld öppnades. Livet började. Det fanns något utanför Falköping, utanför alltför trånga människosyner, utanför småstadsmentaliteten. Det var så starkt, den totala lyckan var så närvarande hela tiden. På Pride 2004 började livet.

Och på Pride 2004 slutade livet. Mitt i alla de där rosa bubbelgumsdrömmarna, som faktiskt var verkliga under de dagarna, mitt i nyvunnen stolthet och glädjerus, mitt i livet tog livet slut. Det vi alla trodde var ett vanligt virus, någon bacillusk som skulle gå att bota med lite Voltaren, var i sjävla verket döden som kom och knackade på. Smygande, maskerad och feg kom den.

Sista dagen på Pride. Sista dagen i frihet. Sedan inspärrad på ett sjukhus, fånge i sin egen kropp, med en tickande klocka i huvudet. Vi förstod inte att våra dagar var räknade. Att de alltid varit det. Men allra minst förstod jag det då. Vid en sjukhussäng på Astrid Lindgrens, långt, långt hemifrån, och vi sa hejdå. För några dagar. Snart skulle doktorn trolla bort bacillusken, och allt skulle vara som vanligt. Men vackrare, mer rosaskimrande, mer glänsande.

Sedan gick allt så fort. Pride föll i glömska. Ersattes av sjukhusbesök, telefonångest, frågor, rykten, hoppressade käkar, hopp, och mycket förtvivlan. För att till slut bli så definitivt, tyst och tomt. Istället för att prata med mamma och pappa om min läggning pratade vi om döden, vad som händer med kroppen och hur en begravning går till.

Pride 2005 var ett sista hopp. Ett sista hopp efter ett svart år, att lyckan skulle komma tillbaka, glädjen skulle infinna sig och Anna skulle återuppstå. Och visst var vi lite lyckliga och visst var vi lite glada. Men Anna kom inte. Förutom att allt bara andades Anna hela tiden. Att det var allt man tänkte på. För att eskalera den sista dagen. När paraden var klargådd och regnbågssången spelades och sjöngs så otroligt hjärtskärande vackert, just för alla dem som inte längre fanns med oss. Ballonger släpptes mot himlen, och jag önskade så hett där jag stod med mitt tårdränkta ansikte, att någon av dem, någon endaste enda skulle flyga hela vägen till Anna. Med all vår sorg, all vår kärlek och all vår saknad.

Det är tre år sedan nu. 3 år sedan jag klev ut ur Tantolunden den senaste gången. På lördag ska jag äntligen få gå in igen. Jag ska lyssna till Regnbågssången ännu en gång, se ballonger sträva upp mot skyn. Och jag ska veta, där jag står med mitt tårdränkta ansikte, att någon av dem, någon endaste enda ska flyga hela vägen till Anna. Med allt som varit de här 4 åren. Med allt jag upplevt, ensam och med andra. Den flyger till Anna och berättar om hårda år, glädjestunder ändå, om vänskap som betyder allt, om allt som blivit, allt jag lärt mig, alla insikter jag fått. Den berättar om glädjen över en vän, en vän som påverkar en så mycket utan att ens vara här. En vän som fått en att våga, våga stå upp för sig själv, våga tro på livet igen, våga älska.

Någon endaste enda ska flyga hela vägen till Anna. Med all min lycka, all min kärlek och all min styrka.

Andreas, Henrik, David, Adam och Jakob.

Beautiful World är tillägnad er, eftersom bilder på er alltid dyker upp i huvudet när jag hör den. Mina favoritkillar. Som gör min värld underbar och fantastisk.

Dagens…

…låt: Beautiful world – Colin Hay (se till att få tag på den, lyssna, och det kommer inte bo några sorger i ditt hjärta längre)
…fråga: Är det extrapris på smöret idag?
…svar: Nej!
…celebrering: Henrik+Anna = 9 månader. Helt sjukt.

---

Kära vänner och bekanta, I’m back. Det är nämligen så att jag jobbar i affär. På PA’s. Där har man tid att reflektera över saker, och vare sig ni tror det eller ej har mången briljant tanke flugit genom min hjärna och många fantastiska blogginlägg skrivits, utan att orden någon gång satts på pränt. Varför det blivit så kan vi bara sia om, men det ska vi inte göra för man ska inte sjunka för djupt i sina grubblerier (eller hur, Anna Ljungkvist?), utan vi tar bara och konstaterar att idag var det tydligen dags.

En av alla de ting som korsat min hjärna idag har varit insikten om hur mycket folk bryr sig. Och då menar jag inte alla de underbara människor som bryr sig om mig på ett kärleksfullt och vänksapligt sätt. Jag menar de där som orkar tycka och tänka en massa saker om en, och hur man ska leva sitt liv.

Jag är alltså tillbaka på PA’s den här sommaren. Stället som jag fick ont i magen av förra sommaren. Som jag kände ångest inför att gå till. Som nu har blivit ett jobb dit jag faktiskt vill cykla. Ett jobb som det kanske inte är värt att gå upp 5 för varenda morgon, men man kan ändå motivera sig någorlunda till det. Och jag trivs faktiskt. Bra, till och med. Saken är bara den att ibland tycker folk lite mycket. Många frågar vad man ska göra efter sommaren, eller med sitt liv över huvudtaget. När jag dragit det närmsta året i stora drag, för att sedan avsluta med “Och nästa höst ska jag antagligen börja plugga”, så kan det hända att det rynkas på näsan. Kanske är det inbillning. Men från vissa håll (absolut inte alla, men några), kan jag känna ett litet förakt mot just det, att man ska vidareutbilda sig. Så hamnar man i ett läge där man av någon knäpp anledning måste försvara varför man ska vidareutbilda sig. Det finner jag lite märkligt.
Andra dagar kommer andra människor och tycker och tänker. Och undrar vad sjutton man gör på PA’s, och hur det kan ha gått HELA 2 ÅR sedan jag tog studenten, och jag FORTFARANDE INTE har börjat utbilda mig. Jag måste ju komma igång nu, så att jag direkt efter studierna kan bilda familj och vara missnöjd med att jag inte genomförde mina drömmar när jag hade chansen och därför försöka få mina barn att genomföra mina drömmar åt mig. Oh, en sådan schysst morsa man blir då. De människorna tycker att jag kastar bort mitt liv, och mina betyg.

Ett sista exempel, kommer faktiskt från en relativt nybakad student jag och Emelie träffade när vi skjutsade ut hennes lillebror+kompisar till en fest för någon vecka sedan. Jag pratade med några 89:or jag kände, och denne kille, låt oss kalla honom Agaton, kom fram. Agaton lyssnar när jag ger mitt svar på frågan om vad jag gör nu. Efter en stund säger Agaton: “Men hallå, hade du inte 20.0?” Jag säger som det är och Agaton blir chockskadad och säger/skriker till alla som vill lyssna: “Hallå, hon hade 20.0 och hon har inte börjat plugga än, helt otroligt, 20.0 liksom!”. Han verkade tycka att det var lite rebelliskt på något sätt, kanske coolt, vad vet jag.

Kära Agaton, och alla ni andra. För mig handlar livet inte om att få de schysstaste jobben. Tjäna mest pengar, göra karriär. Inte heller handlar det om att bilda familj, och skaffa mig några barn och en ring på ett fingret jag kan visa upp. Och det handlar verkligen inte om något uppror.

Mitt liv handlar om att må bra. Att vara tillfreds med det jag gör, för stunden. Mitt liv är fyllt av mål och drömmar, och visst, där ingår kanske både ett barn eller två och ett jobb som jag kan livnära mig på, och som ger mig någonting. Jag är så otroligt nöjd med hur jag har lagt upp mina år efter studenten. Jag mådde inte bra på PA’s förra året. Men jag gav det en ny chans, jag vågade anta den utmaningen, jag flydde inte, utan jag ville försöka igen. Och jag är så sjukt stolt över mig själv när jag går dit nu, och känner att det är kul. Under de här två åren har jag äntligen hittat mig själv. Och det hade jag inte gjort om jag hade flytt Falköping, kastat mig in i studier och grävt ned mig.

Jag har slutat jaga efter lyckan. Den kommer och går när den vill, jag har ingen möjlighet att påverka den. Jag vill vara tillfreds. Jag vill leva i nuet. Jag vill må bra idag. Och det gör jag.

För att avrunda kan jag berätta om vad min gamla klasskompis Kim skrev på sin förra blogg. Han skrev att han ville bli en internationell bohem. Han hör till en av de mest skärpta av mina bekanta, skulle jag säga. Oerhört kvick och smart, men tänker inte inrätta sig i några led för någon annans skull, utan vill bara uppfylla sin egen dröm. Jag hoppas innerligt att drömmen blir verklighet för honom, och naturligtvis att han dokumenterar allting han upplever, publikt.

Så, till sist. Ni lär hitta tjugokommanollarn på PA’s ett tag till. Och det får ni leva med.

Dagens…

…låt: Lucky – Jason Mraz feat. Colbie Caillat
…väder: Somrigt och soligt!
…värk-som-känns-bra: Träningsvärken från gårdagens fotbollsmatch.
…magasin: Eco Queen. Bra för både dig och miljön. Köp nu!

---

Så var ännu en dag startad och det känns riktigt bra. Jag har kommit fram till att jag har mitt sommarlov och min semester nu. Det är sol, segling, fest, fotboll, mys, sovmorgnar, ledigt, åka runt, cykla, gå, springa. Massa bra saker, massa positiv energi.Drygt hälften av sommarlovet har nog klarats av, och några av höjdpunkterna är bland annat när jag och Henrik och Christian seglade den där helgen när det var så varmt. Sedan satt vi på bryggan ett tag med Henriks klass och avslutade med lunch/middag på 4 kök med de nörmast sörjande (Christian och Asp). Matchracet dagen därpå var givetvis en höjdare. Henrik och Christian vann till och med en match, och jag satt i solen och drack öl. Festen på kvällen var också mysig. Vi satt strax bakom Fredriksskans (Kalmar FFs arena), pratade, tittade på när folk körde Basket Bungy, hoppade runt i en hoppborg och boxades, drack, skrattade åt André, ja, allt sånt som gör livet värt att leva.

I helgen besågs GöteborgsVarvet, även det riktigt kul. Jag drog till Göteborg i lördags morse och anslöt med Trysilvännerna ute i Slottsskogen och hejade på alla som sprang. Vilka kämpar! Värme och asfalt liksom. Älvsborgsbron! 21 km! Hur orkar man? Inte en aning, men jag vet att en dag…
Senare blev det grill och chill ute i livsfarliga Angered. Dock överlevde vi även denna gång och drog oss in till stan och Dancing Dingo. Så otroligt kul att dansa till dansvänlig musik och ingen jävla trance eller techno. Så otroligt kul också att vara 12-15 tjejer som inte alls är ute efter att ragga utan bara vill ha roligt tillsammans. Jag vill bo i Göteborg.

Nu är det nog dags att pallra sig upp, Henrik kommer hem från sin nästsista tenta snart och planerna och alternativen är både flera och luddiga, men mysigt lär det bli iaf. Bäst att vara uppstigen då.

Förhoppningsvis kommer det också ett fotbollsreferat liknande Adams inlinesbandyreferat snart.

Dagens…

…låt: If I don’t write this song, someone I love will die – Hello Saferide
…stad: Göteborg.
…charmiga: Göteborg.
…soliga: Göteborg.

---

Tåget rullar in mot perrongen, några minuter före klockan prick, som oftast när allt gått som det ska. Man reser sig upp, går ut i förmiddagssolen och börjar känna in staden. De alltid jagande människorna, lukterna, larmet, från de som trängs för att hinna till sina tåg, och den där känslan, som sakta börjar infinna sig. Känslan av trygghet, att höra hemma, att passa in och bli sedd, men ändå vara helt anonym och bara en i mängden. Minnena sköljer över en. Mer som förnimmelser i kroppen, än klara bilder.

Vi var i Göteborg idag. Jag, Sofia, Elin W, Jessica och Emma. Det var regn i Falköping. Sol i Göteborg. Det var så där lagom, vårigt varmt. Tillräckligt med värme i vinden för att urskilja sig från de där andra dagarna. De soliga, klara och friska dagarna. Höstdagarna, med tyska och tåg, längtan och spänning, lycka och rus. Höstdagar som blev kortare och kortare, mörkare och mörkare, men lättare och lättare.

Göteborg gav mig världens bästa höst. En höst jag aldrig vågat drömma om. En höst där jag liksom bara mådde bra, utan att riktigt reflektera över det. Solen lyste massa gånger, jag fick göra det jag älskar mest; läsa språk och flera gånger i veckan fick jag vara i en stad där jag är hemma, men ändå inte, där jag hittar, men ändå blir överraskad, där jag har vänner, men så otroligt många fler att lära känna.

Det var fint att vara tillbaka. Fint att minnas hur bra jag mådde. Mer underbart att känna hur bra jag mår. Hur lycklig jag är. (Nu blir jag så där fånig igen). I Göteborg drömde jag vackra drömmar om kärleken till en speciell man. Och alla infriades. Med råge.

When I see you I start smiling
just want to hold on tight
I know that must be love no doubt
that must be love no doubt

It’s only you I think about

Dagens…

…låt: The Worrying Kind -Maia Hirasawa
…glass: Calippo Refresh Ananas/Citron.
…somriga: Min klädsel.
…förväntan: Vårfesten imorgon. Med tanke på hur julfesten var så är förväntningarna mer än höga.

---

Jag är tillbaka i Kalmar igen, och är så där löjligt kär att folk säkert tycker att jag är jobbig. Dock är det inte mycket att bry sig om, utan ber någon mig vara mer mogen säger jag som min chef när hon fick frågan om hon inte kunde ge bort sin söta dotter: “Nej, jag har väntat så länge.” Och gudarna ska veta att jag har väntat.Här i Kalmar påminner mitt liv väldigt mycket om en hemmafrus, enda skillnaden är väl ungefär att jag försörjer mig själv på gamla pengar. Men det är ganska trevligt, än så länge. Jag sitter lite vid datorn, kollar lite TV, cyklar och handlar, läser en bok, tar det lugnt, lagar mat, kanske städar, kanske diskar. Snart är tanken att jag ska ta tag lite i tyskan och franskan också. Oh dessutom bli lite mer kulturell. Vi får se hur det blir med det.

Det är ett ganska stilla liv jag lever, och jag har valt det själv, och jag hoppas att det kommer kännas bra i fortsättningen också. Att jag inte ska dö av tristess. Men jag tror inte det. Det är ju bara fram till juni. Och det finns ganska många anledningar till att jag exempelvis inte är i Falköping och jobbar nu. Det hänger tätt ihop med en av vårens ambitioner, som jag kanske kommer skriva om senare.

Nu måste jag fixa till i köket. Jag är på organiseringshumör!

Dagens…

…låt: What a wonderful world – Katie Melua & Eva Cassidy
…efterrätt: MAD 2.0. Herregud vad dåligt jag mår nu. 89 NOK oxå. Men orgasm när man åt fick man iaf. På köpet kan man säga.
…älskling: Henrik, som rensat ut en hel garderob så jag kan ha mina kläder nånstans nu i vår =)
…snödjup: 170 jävla cm. Den 10:e april! Vadå att isarna smälter?

---

Så var det bara ett och ett halvt dygn kvar till säsongen är över. För den här gången. Åtminstone jobbmässigt. Sedan, vecka 17 kommer jag tillbaka för vår betalda avslutningsresa med helpension. Tror det kommer bli riktigt nice.Eftersom jag ska vara ledig väldigt mycket i maj tänkte jag att det kunde vara kul att skaka liv i bloggen. Dessutom blir man ju ganska inspirerad av att ganska kloka vänner och bekanta börjat gå in ganska seriöst för sina bloggar igen.Bäst bloggläsning just nu är lätt älskade kusin Davids blogg; http://damaan.blogg.se. Han skriver så lätt och bra om allt och jag mår så bra av att läsa den.Hur min blogg kommer att inriktas vet jag i dagsläget inte riktigt. Kanske som tidigare, kanske helt annorlunda, kanske en mix. Att det inte kommer bli en modeblogg iaf, det är jag övertygad om. Idéer och visioner har jag i alla fall, och det är alltid en start. Det är bra att skriva, vad det än handlar om, och sedan får väl vem som vill läsa. Vi får se om det är någon som kan finna intresse i mina små tankar och funderingar.

Hur som helst måste jag börja trycka ned lite saker i mina stackars resväskor. Vi får se hur det går. Annars, väl mött framöver!

Dagens…

…låt: Hey there Delilah – Plain White T’s
…længtan: Henrik!
…smotte: Smottpupp.
…matlåda: Bulgursallad med typ alla grønsaker jag kunde komma øver.

---

Hey there Delilah,
What’s it like in New York City?
I’m a thousand miles away,
But girl tonight you look so pretty,
Yes you do,
Time Square can’t shine as bright as you,
I swear it’s true. Hey there Delilah,
Don’t you worry about the distance,
I’m right there if you get lonely,
Give this song another listen,
Close your eyes,
Listen to my voice it’s my disguise,
I’m by your side.

Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
What you do to me.

Hey there Delilah,
I know times are getting hard,
But just believe me girl some day,
I’ll pay the bills with this guitar,
We’ll have it good,
We’ll have the life we knew we would,
My word is good.

Hey there Delilah,
I’ve got so much left to say,
If every simple song I wrote to you,
Would take your breath away,
I’d write it all,
Even more in love with me you’d fall,
We’d have it all.

Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me.

A thousand miles seems pretty far,
But they’ve got planes and trains and cars,
I’d walk to you if I had no other way,
Our friends would all make fun of us,
And we’ll just laugh along because,
We know that none of them have felt this way,
Delilah I can promise you,
That by the time that we get through,
The world will never ever be the same,
And you’re to blame.

Hey there Delilah you be good,
And don’t you miss me,
Two more years and you’ll be done with school,
And I’ll be making history,
Like I do,
You’ll know it’s all because of you,
We can do whatever we want to,
Hey there Delilah here’s to you,
This one’s for you.

Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
Oh it’s what you do to me,
What you do to me.

read comments (0)