En sjömanssambos journal

Ja ni, här sitter jag och försöker ignorera den där satans ensamheten som kryper sig på, nu när man vant sig vid att ständigt ha folk runt omkring en.

Grillade förut. Jag, Helena, Hanna, Jessica och Johanna. Mycket mysigt, indeed! Gött också. Och vår porrdos fick vi, tack vare alla läskiga grodor som uppenbarligen hade parningssäsong nu.

Men ja, jag har ändrat en inställning nu, som gör att jag måste godkänna alla kommentarer ni skriver, åtminstone första gången ni skriver. Det är för att min blogg har blivit helt sönderhackad av obehagliga sidor som jag itne vill att ni ska halka in på. Orkade aldrig göra nåt åt det i Trysil, men nu har det blivit förändring. Så, få inte panik när era kommentarer inte syns med en gång. Jag godkänner så fort jag kan.

See you around.

read comments (2)

Tänkte bara säga också, att Trysil, det är nog det bästa som hänt mig. Och jag känner mig väldigt normal. Ingen ångest, inget grubbel.

Och livet är gött. Trots att det bor en stor sorg här som jag inte riktigt vågat ta itu med än, trots att det finns lite händelser att försonas med, trots att vissa inte inser att jag har förändrats och trots att jag saknar så extremt många människor just nu, så är livet riktigt gött kött.

Även fast jag har varit ledsen och lite nere idag, så mår jag bra. Jag tänker inte så mycket, utan livet är bara livet. Ibland är man ledsen, ibland är man glad. Man får undvika att gräva ned sig. Och om man ändå gör det, så får det också vara ok.

Ja, det var väl dagens klokord.

read comments (1)

Jag är hemma nu. I Falköping. Och det är, mina damer och herrar, riktigt skumt. Jag vill inte att den här tiden bara ska bli en transportsträcka fram till nästa gång jag får återse mina älskade fjäll, så jag kommer försöka leva ett synnerligen aktivt liv.

Jag saknar typ allt från Trysil. Men jag vill inte vara där. Mest saknar jag ju alla människor. Så, bästa lösningen vore ju om de kunde komma hit. Men det vore också skumt. På riktigt.

Snart snart kommer i alla fall Sofia hem (den 24:e) och idag har ajg redan träffat Emelie och ikväll ska jag träffa Hännapänna, Johänskepänsk och Helena. Moske blir det någon mer, men jag har egentligen ingen aning. På lördag kommer Andreas och Ida och jag har saknat dem sjukt mycket så det ska bli skoj =) Och sedan kommer Martina den 25:e. Tjihooo!

Vi har ju den 5:e maj också, för allan del. Party på Brännö med galna skidlärare.

Och fotboll. Äntligen, äntligen. Träning imorgon. Kolla på allsvenskt på onsdag. IFK har öppnat starkt i trean och b-laget kommer kicka äss, som vanligt.

Hemma till böcker igen också. Kultur är faktiskt något som fattats mig i Trysil. Vem orkar vara kulturell där liksom, när man jobbar, äter, gör matlåda, duschar och ser på TV i princip. Åtminstone var det väl så livet gick till på Setervägen. Fast, ganska mycket party hann vi med också.

Jag sitter här och drömmer mig bort fast jag itne ska, så jag ska ta tag i mitt liv nu och göra något vettigt i väntan på att grillningen ska dra igång. Idag har det varit sjukt varmt förresten, har ni märkt det?

read comments (0)

Jag glömmer aldrig hur stolt han var.

read comments (0)

Idag har det gått två veckor och en dag sedan min älskade morfar dog. Bara två dagar efter att mormors enda kvarvarande syskon och lillebror dog, så var det dags för min morfar att lämna det här livet. Varför? Ja, han var gammal. Han hade blivit svagare. När jag sa hejdå till honom strax innan jul förra året så var det med tårarna i halsen på oss båda. Trots att han mådde bra då, så förstod vi nog båda att han inte skulle klara sig till våren.

När jag ringde Jakob den där fredagseftermiddagen den 2:e mars och solen äntligen, äntligen orkat ta sig igenom molnen och mitt hjärta var så glatt och lätt, kunde jag bara inte tro att morfar inte skulle klara det. En så underbar dag när man just fått lön, solen lyste och livet var på topp. Men jag rignde mamma och hon förklarade att han egentligen inte var sämre fysiskt, bara psykiskt.

Det var som att mormors lillebrors död dagen innan hade fått honom att inse att man kunde dö. Han pratade så mycket om döden. Han sa att han inte kunde förstå att det inte gjorde ont att dö. Mamma var där. Mormor så klart. Mats och Adam, och så Andreas, älskade bror. De trodde nog att han skulle repa sig först. Tyckte det var dumt att han sa saker som att vi skulle dela på bilen. Att Andreas och hans Ida, som morfar tyckte så mycket om, inte skulle bråka. Och när Andreas skulle gå, så sa morfar att, trots att det var sista gången de sågs, skulle Andreas inte vara ledsen på tåget hem.

Och jag fick prata med morfar. Men jag var inte beredd. Inte beredd på att han skulle låta så svag, för mamma hade ju sagt att alla värden och sånt egentligen var normala. Men hur blir man någonsin beredd på att höra någon säga “Du får ta hand om dig däruppe nu, Anna, när inte jag kan göra det.”Och sedan frågade han “Hör du det, Anna?” Och visst hörde jag, men inte kunde jag svara. Jag ville inte att morfar skulle höra hur mcyekt jag grät. Jag frågade mamma och morfar skulle dö nu. Hon visste inte sa hon.

Och jag låg i soffan. Solen lyste in. Vänner var på. Och jag skrattade inte en enda gång. När Sofia och Johan kom hem brast allt och jag bara grät och grät. På kvällen var det personalfest som jag längtat efter och jag gick, och hade faktiskt ganska kul. Men Setervegen gick hem tillsammans ganska tidigt.

Dagen efter var bara en enda lång väntan. Jag fick prata med morfar igen, och var mer beredd. Jag sa att allt skulle bli bra. Om jag menade att “Det ska bli bra, du komemr bli frisk” eller “Det kommer bli bra nu, för oss och för dig” vet jag inte. Men jag minns att han kämpade fram orden “Det går inte, nu är det slut”. Och mamma sa att han klarar sig nog itne så länge till. Och många samtal till blev det. Till Andreas, pappa, Jakob, mamma, mormor, David i Spanien. Och många tårar. På Heis när jag träffade Sofia. På Nero, precis efter sista gången jag pratade med morfar. Och varje gång fanns en Sofia, en Minna, en Johan, en Jim eller någon annan och tog hand om mig.

Alla sa hejdå till morfar. Och på lördagen hade han slutat att prata om bilen och att hålla sams. Det handlade bara om att få vatten, eller att säga att det var slut. Och jag ringde pappa sista gången vid halv tolv på kvällen. Och morfar levde.

Att jag kunde sova begriper jag fortfarande inte. Jag vaknade tidigt, tidigt. Orkade inte ligga i sängen och filosofera, så jag la mig och såg på Vasaloppet tillsammans med Johan och Sofia. Johan försvann till jobbet sedan, och jag bestämde mig för att strunta i att klockan var kvart över åtta på morgonen och ringde pappa. Och han svarade att han skulle precis ringa. Morfar dog under natten.

Mamma hade suttit och slumrat i en stol vid morfars säng. Mormor sov däruppe. Mats var hemma och sov efter ett och ett halvt dygn utan sömn. Morfar bad mamma vända honom på sidan. Sedan gick det en liten stund och han andades mindre och mindre. Mamma gick upp och hämtade mormor, och ringde Mats. När de kom ned igen fanns inte morfar mer.

Mats kom dit. Adam vaknade hemma på Rälsbussgatan och kände att nåt var fel. Han cyklade till morfar mitt i natten. Mamma, mormor, Mats och Adam gjorde morfar fin. Bad Gud som haver, som han alltid gjorde med oss när vi var små. Sedan kom en präst. Och sedan kördes han till bårhuset.

Och jag gick ut och åkte snowboard för att hålla tankarna borta. Jag orkade inte med morfars död.

Och det vet jag fortfarande inte om jag gör. Däruppe har det gått så bra att skjuta undan tankarna. Men här sitter jag nu i ett Falköping. Där min morfar aldrig mer kommer köra runt sin älskade bil. Aldrig mer kommer sitta i köket och prata med mormor och hon ska skaka på huvuidet för att han aldrig är tyst. Aldrig mer kommer han att fråga mig om saker han har funderat på. Aldrig mer ska han berätta saker.

Och jag har inte varit på andravåning hemma hos dem än, för att gå upp där, och se att morfar inte är där, och ingen annanstans i huset heller, det går bara inte.

Sorg gör så ont. Jag är så lycklig egentligen. Det är bara det att morfar är död, som gör allt så tungt. Men jag försöker att tänka, att nu, nu kan han äntligen se alla de där platserna han var så nyfiken på. Nu kan han vara med oss barnbarn hela tiden, alla samtidigt. Linn, när hon leker på skolgården, Andreas i Göteborg, mig när jag åker i skidbacken, Adam på alla hans tusen hockeymatcher, David när han klättrar i berg i Malaga och Jakob när han springer runt på sin älskade fotbollsplan. Jag tror att det är precis så som morfar vill ha det. Han ville inte dö på något sjukhus, han hade inte ont, han slapp sälja sitt hus, och han fick säga hejdå till alla han älskade.

Som mormor sa: “Man hör om så många som kivas och bråkar. Men det gjorde aldrig vi. Han var ju så snäll.”

read comments (0)

Alltså, det är helt sjukt vilken bubbla jag levt i. Att The Ark var med i schlagern hade jag full koll på, och jag såg faktiskt finalen, dock var det första gången ajg hörde låten. Men käre barn, nytt album 11:e april och en singel sedan i februari, hur har jag kunnat missa det??

Så, har förbokat Prayer for the weekend nu. Och ta och kolla på bilden…jag dog nästan. Kommer ha den under huvudkudden när jag sover sedan. Tyvärr kunde albumet bara skickas till Sverige, men jag kommer ju hem bara en vecka senare, plus att jag då har något extra att se fram emot. Wihoo! Deras konserter i både Stockholm och Göteborg är slutsålda, så jag hoppas innerligt att de bokar in fler konserter, alternativt att någon vänlig själ säljer en biljett till mig. Ska leta på blocket också, tänkte jag…vem vill följa med??

Vill gå på Winnerbäck också, verkar dock skralt med konserter från hans sida.

Det sämsta med The Arks framgångar i Melodifestivalen är ju bara det att nu måste jag dela Ola med så många andra…förut har jag gått och dreglat ganska så ifred har det känts som, men icke längre. Att de blir större är ju i övrigt nästan bara bra. Man hör mer, ser mer och det blir mer helt enkelt…

read comments (0)

Oj! Det var…en stund sedan. Skulle kunna ha en lång utläggning om varför jag inte bloggat, men strunt samma. I löve my blog, men den har fått vila en stund helt enkelt.

Jag är alltså hemma. Hem-hemma. Sverige, Falköping, Rälsbussgatan, det där vita huset där jag alltid bott. Tre ord som sammanfattar ungefär hur jag känner skulle kunna vara: Oh my God! Allt är så himla skumt. Allt känns precis, precis, precis som vanligt. Och ändå helt otroligt annorlunda. Kanske är allting annrolunda också. Eller så är det jag som är det. eller båda.

Att berätta om mina tre senaste månader är ett stort projekt, dömt att misslyckas, men jag gör ett försök ändå.

När jag åkte någonstans d’r innan jul var livet ganska bajs här hemma, två veckor på kurs med underbara människor hade fått mig att må b’ttre, ja kanske till och med bra, men att komma hem däremellan var en påminnelse om hur jag mått innan och det var jobbigt. Morfar mådde inte så bra och jag var ledsen över att jag itne skulle fira jul med honom. Jag kände på mig att det var sista gången vi sågs, den där onsdagkvällen, när han kramade om mig och önskade lycka till. Jag förstod verkligen att det var sista gången. Jag var ledsen, men bet ihop.

Tyckte att jag var lite utanför händelsernas centrum först, på grund av att vi bor ltie avskilt, och att jag jobbar på Fageråsen, där vi bara är ungefär en tredjedel av personalstyrkan. Jag vet itne när det började kännas helt rätt. Det gick gansak fort. Det dåliga ersattes med någon slags eufori som har suttit i fram tills nu.

Jag älskar livet där uppe. Så många människor att tycka om, så mycket skidor, så mycket äventyr, så mycket leva livet. Klart att vi har våra bakissöndagar när allt är skit, stunder då livet är tråkigt och man inte orkar gå till jobbet. Men det finns en viktig skillnad nu, om man jämför med hur det var förr. Jag har ingen ångest. De få gånger jag känt att de dåliga känslorna kommer, så har jag ändå känt att jag kan hantera det, utan att förstora upp något, och ganska snart är jag glad igen.

Jag är lycklig.

Jag har slutat att hata mig själv. Jag kan fortfarande skaffa mig en bättre självkänsla, men jag har slutat att förminska mig själv till en skrynklig papperstuss som jag hoppar på och river i tusen bitar. Jag har börjat gilla läget. Jag lever lite mer dag för dag. Bekymrar mig inte så mycket. Har blivit lättsammare. Och faktiskt räknar jag med att det braiga kommer stå sig den här gången. Inte så att jag kommer vara lycklig livet ut, oh nej, jag har redan fått en ganska fet smäll på lyckan, men jag tror inte jag kommer börja hata mig själv på det sättet igen. Jag har börjat finna mig själv. Vet vilken väg jag vill gå, utan att för den skull ha en aning om vad jag ska plugga, jobba med, bo. Men jag vet vem jag vill vara. Och jag har blivit snällare mot mig själv. Börjat klappa på kinden. Är inte så hård.

Det är mycket dag för dag. Det som känns bra idag kanske är helt fel imorgon. Men då får det vara så. Dock har jag mitt svåraste prov framför mig. Att flytta tillbaka till Falköping, till en plats som förr bara badade i dåligt mående, ångest och tårar. Att inte hamna i de negativa banorna. Att inse vad som är mina problem, men framförallt att inse vilka problem som inte är det. Vad jag kan påverka, och inte. Men jag tror det ska gå bra. Jag framkallar bara bilder från mitt älskade Trysil, så är jag stark.

Att bo utan Minna, Johan, Jim och Sofia kommer dock bli hur konstigt som helst. Jag har sett de varje dag sedan slutet av decemeber, med undantag för min hemvisit nu, och lördagen när de var i Hemsedal. Det är de jag säger god morgon till, de sista jag ser innan jag lägger mig, de jag hör gå på toa på nätterna och de som tröstat mig när jag varit ledsen. Framförallt är de tack vare dem som jag mår så himla bra. Så vi ska på roadtrip i sommar, tjohoo! jag och Sofia bor ju i mitten, vilket känns strategiskt och bra.

I vår sedan kommer ju alla mina små söta vänner hem från jordens alla hörn också. Det blir tipptopp!

read comments (0)

Som det står på en tavla med Katten Gustaf i vårt personalrum. Finns också en bild på honom där han säger “I’m not overwight, I’m undertall”. Hur bra som helst.

Vi har inte skaffat internet än, men vi måste verkligen göra det. Ledig på trosdag, så ska kolla upp lite då. Datorn på skidskolan är vekrligen hur seg som helst.

Annars är allt fantastiskt. Folket jag bor med, folket jag jobbar med, fjället, byn, naturen, jobbet, allt! Och alla dåliga känslor är liksom bara borta. Så jag hoppas att jag har glömt hur det känns att må skit när jag kommer hem. Att jag glömt det så mycket att jag inte kan, om ni förstår vad jag menar. För här mår jag så bra. Även fast man är trött och seg ibland, så är det på en helt annan nivå, så konstigt att det kan vara sån otrolig skillnad. Jag har inte ens ont i magen. Utom på julafton då men det hade ju inga psykiska orsaker.

Så allt är bra. Så jag hoppas att ni också har det bra. Jag tänker på er mycket och ösnkar att ni har det så bra som jag.

Kramar!

read comments (1)

Har just hämtat dagens julpostskörd och tre av korten gjorde mig jätteglad.

1. NTN’s julkort. Hur gulligt som helst att skicka ett kort ju, blev jätteförvånad, men glad! Kommer dock förvänta mig ett kort varje år nu…
2. Andreas och Idas julkort var roligt och gulligt. De är typ mitt favoritpar alla kategorier.
3. På ett av korten till mor och far (Eller familjen) stod det inte “God jul”, utan “Vi önskar er en fridfull helg.” Kan låta gammalmodigt, men det var inte överdrivet gamla människor som skrev så, utan “lagomgamla”. Det var väldigt på pricken, tycker jag. “God jul” säger inte så mycket, men “Fridfull helg” är ju just det som alla vill ha, vare sig man gillar julen eller ej. Alla vill ha lugn och ro.

Igår fick jag julkort av Emma också, jag blev glad då också, även fast jag saknar henne.

Så har jag insett att jag får vara glad att jag inte är en av alla dem som ofrivilligt firar jul ensam. Jag kommer ju vara omgiven av kompisar, och jag har ju en familj. Jag är ju inte ensam.

Nu ska jag laga mat. Och ja, livet är gött idag.

read comments (0)

Ber från djupet av mitt hjärta om ursäkt, för att jag inte skrivit något på ett tag. Det är mycket att stå i, imorgon flyttar jag på riktigt. Det har varit jätteskönt att vara hemma, att få fira jul, att träffa massa vänner som jag saknat hur mycket som helst. Men, 3 veckor räcker inte för att göra mig stabil. Jag är bara stabil om de yttre omständigheterna är lugna. Denna veckan har det varit lugnt ibland, men ibland har det varit kaos, och ja, då står jag inte emot helt enkelt. Här faller man så lätt in i gamla tankemönster, och fast jag den här senaste veckan egentligen mått bättre än innan jag åkte i november, så känns det sämre, för det var ett långt fall. Och hårt.

Men, just nu är det bra! Och jag vet att imorgon kommer det vara super. Jag längtar upp hur mycket som helst. Till mitt rum, till mina kompisar, till golvvärmen i köket och i badrummet, till älven, till backarna…ja, det mesta. Och näste gång jag kommer hem, så ska jag försöka vara stabil inifrån. Även om allt runt omkring är upp och ned, ska jag försöka hitta styrkan i mig själv. Jag vet ju att den finns där.

I söndags träffade jag och Sofia Emelie och Svante. I måndags träffade vi Hanna, Helena, Johanna, Helene och Frida. Jag har låtsats att jag inte saknat dem när jag var borta. Men när jag träffade dem och allt var så där roligt och bra och mysigt som det bara kan bli med just dem, så kändes det ganska jobbigt att åka iväg. Tänk om man kunde få plocka med dem upp? Det vore så underbart. Dock har Svante och Emelie fått löfte om sovplats (golvet) och Hanna, Helena och Johanna ska till Sälen under vecka 5 och sedan kommer Helena till Trysil i slutet på mars. Man får stå ut, helt enkelt.

Jag har firat jul i helgen! Det var jättemysigt och bra, men jag kommer inte få träffa Andreas och Ida på jättelänge, vilket känns mindre kul, men men. Vad kan man göra?

Jag har skaffat en bilddagbok också, och snart har jag nytt nummer. Lovar att meddela det, så fort jag har det. Så skulle mor och jag haft fixar-dag idag, men nu blev det inte så. Jaja, får väl hoppas att de kan hålla sig hemma ikväll.

Här och här ser ni vad jag längtar till också. Wunderbart.

read comments (0)

Jag antar att ingen missat att det var Lucia i onsdags. Även jag fick, som sagt, ett luciatåg. Våra chefer och de ansvariga hade lussefrukost för oss nya, och visade sina sång- och danstalanger. Först när de kom blev jag jätteglad, men redan innan alla hade hunnit in insåg jag att här skulle det bli svårt att hålla tårarna borta. Jag har inte sett ett luciatåg, sedan jag var med själv, julen 2004.

Ett sorgligare luciatåg än den julen har jag sällan varit med om. Övningarna började strax efter att Anna dog, och allt var svart, svart, svart. Ljuset fick vi helt stryka från repertoaren eftersom vi var så många som inte klarade av den. De andra låtarna var inte riktigt lika sorgliga, men när man väl stod där, på kvällen innan lucia, inne i kyrkan, där taket var högt, allt var mörkt förutom ljusen och sångerna var så otroligt vackra, hade jag ändå en klump i halsen nästan hela tiden.

Årets luciatåg var fint på sitt sätt. Ann-Britt hade avlidit, men jag kände mer att det var tanken som räknades. Det var kul och gulligt, helt enkelt. Enda likheten med 2004 var egentligen bara att folk höll i ljus och var klädda i vitt. Ändå blev jag ledsen. Jag insåg liksom att när vi hade luciatåget 2004 så kändes det som att det gått så lång tid sedan Anna dog. Nu har det gått lika lång tid plus två år. Det är ju helt sjukt mycket. Och hon kändes så långt bort. Hjärtat bankade så hårt att jag nästan fick för mig att deandra skulle höra det, det sprängde i bröstet på mig. Allt gjorde ont. Att andas, att tänka, att leva.

Men efter en stund, så började nya tankar ta form i hjärnan på mig. Jag började tänka på hur bra jag mått den senaste tiden. Hur Anna faktiskt varit nära, fler gånger på två och en halv vacka borta, än på en hel höst hemma. Att jag är så lycklig just nu. Och jag tänkte på hur olycklig jag var för två år sedan. Allt var svart, inget var roligt, utan allt var hemskt hela tiden och smärtan var så ständigt närvarande. För två år sedan önskade jag, flera gånger om dagen, varje dag, att jag bara skulle få sluta existera. Inte dö, men absolut inte leva. Varför skulle man leva, när det hela tiden gjorde så ont, och var en sådan kamp?

Men nu, är allt så otroligt annorlunda. För två år sedan var det ju inte bara jag som hade det jobbigt. Jag tror inte att det bara var jag som inte såg någon framtid, utan faktiskt trodde att livet skulle vara så svart, alltid. Jag är glad att vi hade fel. Jag läser folks bloggar, jag pratar med folk på MSN och jag träffar mina vänner och inser att, även fast alla inte är på topp kanske, så är vi i alla fall på väg upp. Och det är så sjukt häftigt. Vi har tagit en sån stor seger. Vi är inte längre fast i ett svart hål, vi är på väg upp i en spiral som bara pekar mot lyckan, känns det som. Visst kommer vi falla igen, men vi har bevisat att det går att resa sig.

Livet är så lätt idag.

read comments (1)

Hemma igen. Väldigt konstigt.

De här dagarna, 24 stycken närmare bestämt, kan ha varit bland de bästa i mitt liv. Jag har sällan mått så här bra, så länge. Visst har det funnits svackor, men de har alltid vara hanterbara. Långt mer hanterbara än hemma. Det har varit ett så enkelt liv. Föreläsning, åka skidor, föreläsning, laga mat, duscha, laga mat igen, sova. Eventuellt plugga lite, se på TV,

umgås. Ett ganska enkelt liv, om jag får säga det själv. Ingen tid för grubblerier. Men det har inte heller funnits så mycket att grubbla på. Jag har varit snäll mot mig själv. Trots att jag varit bland massa nya människor, vilket i vanliga fall brukar ge ångest, har inte kännts jobbigt alls. Kanske någon gång, men aldrig tillräckligt jobbigt för att minnas det.

Katastroftankar har det funnits lite väl mycket ibland, i synenrhet i slutet, men när de kommit har jag verkligen försökt att lägga dem åt sidan. Säga till mig själv att inget kommer atthända där hemma. Alla lever och mår bra. Det har inte funkat jättebra, men hyfsat i alla fall. It’s a start.

Livet här hemma har bara bleknat, som sagt. Dock har det funnits lite som har påmint mig. En längtan, eller saknad. Eller både och. Och eftersom det här redan är tillräckligt långt, så bifogas det lite bilder, på er som jag saknat mer än att hjärtat bara suckat. Det har nästan brustit.

Jag har saknat mina brorsor fruktansvärt mycket också. Men jag orkar inte lägga in fler bilder nu. Och så tycker jag att det är tråkigt när man är glad och andra bara går runt och är stressade.

Jag har träffat Sofia idag, hördes redan i förmiddags, jobbigt att vara ifrån varandra, haha. Har pratat med Svanet och Martina på MSN, läst Frittans resedagbok och fått veta lite vad Soffi, Elin och Emelie har för sig. Det är bra. Jag har saknat er. Massor. Falköping känns helt skumt bara. Finns bara två kvar. Om ni också försvinner härifrån vill jag inte bo kvar här heller. Just nu är jag helt dötrött på stan. Ska bli skönt att åka om en vecka. Helt lagom dos.

Åh, kommer verkligen in i gamla tankebanor när jag är här. När jag kommer tillbaka nästa gång ska jag vara starkare mentalt. Inte vara så beroende av det yttre för att må bra. Vara stabil inuti även när det blåser runtomkring. Mm. Det ni. Det blr grejer det.

Imorrn kommer Andreas och Ida! Yey!

read comments (0)