En sjömanssambos journal

Dagens…

…låt: Après moi – Regina Spektor (som jag ska se imorrn!)
…jobb: 9.45 – 20.15. Suck.
…längtan: Way Out West
…ångest: Mitt liv
                                                                                                                                

Det är kväll och det är inte bra. Jag tycker inte om tanken på att snart gå och lägga mig med vetskapen om att inget revolutionerande hänt, inget roligt, inget som kommer att få mig att må bättre, inget meningsfullt alls har hänt, och kommer inte hände imorgon heller. Dock är det Way Out West imorgon, så kanske kan jag känna mig lite mer levande då, kanske kan känslan av hopplöshet och meningslöshet lätta lite.

Det som jag gjort till min biljett till friheten förstördes ju. Så nu måste jag göra en ny, helt själv, och det är inte helt enkelt. Jag vill till Oslo, men just nu ser det mörkt ut. Så vad är då plan B? Tja, allt utom Falköping antar jag. På ett sätt vill jag ut och resa, men jag vet att det vore en flykt om något. Jag behöver ett någorlunda normalt liv, en fast punkt och med lite söndagsångest och tristess som man har i ett vanligt liv. En lagom dos, helt enkelt, inte som det är nu. Skulle jag resa skulle allt jag känner nu bara förträngas och bli ännu värre när jag kom hem.

Kanske blir det Göteborg då? Ensam. Den tanken är otroligt skrämmande. För om jag känner mig ensam här, vad skulle jag då inte göra där? Här har jag ändå mina bästa vänner. Jag antar att det skulle lösa sig. Jag har ju inte haft prbolem att skaffa vänner förr. Men jag känner inte igen mig själv längre. Även fast jag mått betydligt sämre än så här, så är ändå det här måendet det som skrämt mig mest tror jag. Jag har blivit så förbannat menlös. Och jag gillar det inte.

Hon sa att det min hjärna gör just nu är att jobba minst fyrdubbla skift på PA’s utan rast. Och jag behöver vila. Men hur? I Trysil fick jag verkligen vila. Det var så underbart. Men jag vägrar att tro att det bara är där som jag kan vara normal. Det måste gå någon annanstans också.

Jag inser mer och mer för varje dag hur rädd jag är för att vara ensam, bli ensam. Och ändå skrämmer mig relationer något så fruktansvärt. Jag har så svårt att tänka tanken på att leva med någon annan. Jag är rädd att bli låst, fast och beroende. Jag måste ha min frihet, men jag är alldeles för bra på att ge bort den så jag blir livrädd när jag tänker på hur jag någonsin ska klara av att dela mitt liv med någon. Jag vill inte hamna i något tråkigt svensson-liv där jag inte utvecklas och bara sitter fast i något inget, precis som jag gör nu. Skillnaden nu är ju att det bara är mig själv att ta hänsyn till, och därför, antar jag, lättare att ta sig ur det (även om det ändå är nåt in i helsikes svårt). Kanske tycker ni att jag svamlar, men för mig är det kristall. Kontentan är helt enkelt att jag har någon salgs fobi för att låta människor komma nära. Vad som helst kan ju hända. Ändå suktar jag efter närhet mer än någonsin. Och det suger.

Jag åker till Göteborg imorgon. Förhoppningsvis kommer jag inte hem på några dagar. Kanske är jag hemma redan på måndag kväll, kanske inte. Jag hoppas att allt känns lite bättre då. Att ångesten har lättat lite och att jag känenr att mitt liv är lite mer värt än mina dammråttor under sängen. Så ni kan ju vara schyssta och hålla tummarna. Annars blir det mer deppbloggar nästa vecka också. Kul, nej.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Ikaros – Björn Afzelius
…godaste: Emelies fruktsallad. Middagen var supergod, men efterrätten slog det mesta.
…kuliga grej: Facebook.com. Jag gillar communities.
…dröm: Att lägenheten Sofia hittade och som vi nu mailat om ska bli vår.
                                                                                                                                

Jag hoppas så otroligt mycket just nu. Jag vill bara se den lilla meddelanderutan komma upp där det står att jag har ett oläst epostmeddelande från lägenhetsmannen. En trea i Torshov, 9000 i hyra, de “stora” möblerna ingår, alltså, sängar, matbord, fåtöljer och sådant. Ser väldigt fin ut och ja, helt perfekt för oss som jag skrev i mitt mail. Men ärligt talat, man måste väl vilja hyra ut till mig och Sofia? Vi är faktiskt ordningssamma och ansvarstagande. Och jag är inte ironisk nu, vi ÄR skötsamma! Fast just det, det är ju inte er jag ska övertyga.

Middagen hos Emelie idag var fantastiskt bra. Hur underbart gott som helst, massa grönsaker, ugnsbakade potatisar, svampar indränkta i soja och något mer, men framförallt världens underbaraste fruktsallad till efterrätt. Det var så många frukter att jag inte ens kunde räkna dem. Hade jag inte varit så mätt efter maten hade jag säkert kunnat sluka hela skålen själv.

Jag sprang idag. Det är väldigt skönt faktiskt. Skitjobbigt, men skönt. Jag tänker inte så mycket, utan det är jag och musiken och skogen. Och så är man sjukt nöjd med sig själv efteråt. Man blir ju glad av att röra på sig, det behöver jag.

Men känslan just nu, är inte så mycket hopplöshet, utan mer längtan. Och det är betydligt bättre. Jag vill till Oslo, jag vill bo där med Sofia, jag vill hitta livsgnistan igen. För det har funnits hemska stunder när jag faktiskt inte velat någonting. Och de stunderna är inte roliga. Men nu drömmer jag igen, och det är bra. Just nu vet jag att allt kommer lösa sig.

Trysillängt som satan. Till och med de dimmigaste, blåsigaste, fuktigaste dagarna, när man tror att man ska försvinna på fjället och frysa ihjäl längtar jag till. För man känner att man lever. När ungarna försvinner, gråter, snorar, sparkar, vägrar (eller ännu värre, när de vuxna gör det), så är allt kanske inte underbart, men man är inte likgiltig. Man är förbannad, man är arg, man är besviken, man är ledsen, men man lever. Och sedan är lektionen slut, och man kan släppa allt det där och inse att livet är bra gött ändå.

Annars funderar jag mycket på det här med att om ingen hör när du skriker, har du verkligen skrikit? Om ingen ser dig, finns du verkligen då? Som tur är har jag ju träffat mina bästaste vänner idag. Så jag har levt, oh ja. Och nu gör jag det igen. Så fort jag är ensam kan det lätt bli tungt, men nu har jag hoppet om lägenheten och drömmen om hösten. Och det är tack vare Sofia.

read comments (1)

Dagens…

…låt: Make your own kind of music – Mama Cass
…jobb: 8-18. Sista golvtiden. Även fast det som alltid slutad med att jag fick hoppa in i kassan.
…önskan: Att spola fram tiden.
…sinnesstämning: Modstulen och uppgiven.

Någonstans, någon gång i våras hände något. Jag minns inte när och jag minns inte varför, men på något sätt började det gå utför. Igen. Kanske var det ingen speciell händelse. Kanske var det bara det att jag varit hemma i Falköping tillräckligt länge. Kanske var det efter ungefär en månad här. Kanske kortare, kanske längre.

Trysil hade glömts. Försvunnit in i någon av min hjärnas alla irrgångar och virat in sig där jag inte kunde nå det. Varje gång jag försökte plocka fram allt det underbara därifrån, förstördes det alltid, och försvann. Jag kunde inte längre tro på att det en gång varit bra där. Jag, Anna, kan väl inte bara ha levt ett helt vanligt liv? Där jag faktiskt var lycklig. Inte lycklig för att det hände massa bra saker hela tiden och inte fanns något som var svårt. Nej, lycklig för att jag var så tillfreds. Jag hade hittat hem, åtminstone för ett tag.

Nu känns allt så meningslöst. Mitt jobb är helt okej, men det ger mig ingenting. Och livet skulle nog vara rätt så bra om jag kände att jag hade en meningsfull fritid i alla fall. Men jag har helt tappat gnistan. Livslusten försvann någon gång i våras och jag har så förbaskat svårt att hitta den igen. Varje gång jag lämnar den här stan, om det så bara är för att åka till Skövde eller Göteborg över dagen, återkommer den lite, trycket släpper och jag kan andas lite lättare.

Jag vet inte varför, men jag funkar inte här. Åtminstone inte just nu. Jag kvävs, jag är som en fisk som råkat hamna på land. Jag känner mig så fruktansvärt instängd här och är livrädd för att bli kvar, och fortsätta det här icke-livet. Åkrarna runt omkring står inte för liv för mig, de står inte för återfödelse och kretslopp, de står för stiltje. Åkrar stoppar dig. Det är något “Hit, men inte längre” över dem. Vatten, å andra sidan, kan föra dig hur långt som helst, till någonstans eller ingenstans. Men här står livet stilla.

Så jag är ganska säker på, att PA’s blir mitt sista jobb här. Åtminstone för en lång, lång tid. Mamma pratar hela tiden om att det kommer bli ett bra sommarjobb när jag komemr hem nästa år. Jag har inte kunnat säga något än. Men jag är ledsen, efter Oslo, och efter Trysil, så kommer jag inte “hem”. För här är inte hem längre, och det var längesedan det var det. I sitt hem ska man vara fri, och trygg. Jag kan inte vara trygg här, när jag vet att ångesten kommer komma krypande, varje dag.

Egentligen kommer den kanske utan anledning. Det är faktiskt ganska lugnt här, som omväxling. Men det är tristessen jag inte klarar av. Mina bästa vänner kommer att försvinna härifrån. De, som jag ändå många gånger inte orkat träffa i sommar, för att allt blivit en ond cirkel, en ond cirkel av meningslöshet och hopplöshet.

Men även fast ångesten den senaste veckan noterat nya toppnivåer, så är det ändå på väg uppåt. Jag ramlar ned hela tiden, men jag kommer ändå lite längre upp varje gång. Jag har bestämt mig. Den här gången ska jag fixa det, på riktigt. Vetskapen om att jag gjort det förr stärker mig. Och jag har nya insikter nu, nya erfarenheter som gör att jag vågar, även när jag är livrädd. Jag vågar falla. Och börja klättra igen.

Så längtar jag tills Andreas och Ida kommer hem. Man känner livet i sig, när man träffar dem. Precis som med dem jag ska på middag med imorgon Jag klarar mig, trots allt.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Better – Regina Spektor
…film: Harry Potter and the Order of the Phoenix
…fysik: Fucking förkyld
…psyke: Instabilt, men relativt ok
                                                                                                                                

Jag har inte bloggat på ett tag. Det har hänt massa saker hela tiden, som har varit bra, men så fort jag har varit ensam så har jag känt mig ganska destruktiv så jag har helt enkelt inte haft någon vidare lust alls att blogga. Och även om mina spirits inte är skyhöga idag är allt ändå betydligt bättre. För att ni ska hänga med i mitt liv kommer en liten rapport i beloved punkt-form:

*Midsommar: Mysig kväll med middag hemma hos Emelie i spöregnet. Kändes dock inte riktigt som midsommar.

*Semester: Vecka 26 var jag ledig, väldigt ledig. Jag gjorde nog inte så mycket, väntade mest på att familjen skulle åka bort tror jag.

*Själv hemma: Jätteskönt först, men eftersom jag isolerade mig i slutet när jag inte ansåg mig vara något roligt sällskap för mina vänner och därför inte gjorde så mycket annat än att jobba höll jag på att driva mig själv till vansinne. Det var ganska skönt när de kom. Blommorna var dock döda och det var möglig mat lite överallt, men vad gör man?

*Trysilsambos: Helgen vecka 26 var Johan, Jim och Minna här. Helt fantastiskt roligt faktiskt, man blev lite sentimental. Dessutom var det fest både fredag och lördag, och lördagen var nog roligaste plantisgången ever, trots att det bara var jag, Johan och Anna som höll ut till slutet. Sedan att några småglin började mucka med Johan på Valentino är ju ganska kul så här i efterhand.

*Old friends: Jag har träffat, förutom mina ex-sambos, två gamla vänner från förr. En från skolan och en från Trysil. Hur kul som helst att se både Arta och Katta igen. Arta var här på fika tillsammans med lite annat folk, och Katta och jag sågs i Skövde och fikade iväg en hel söndag. Wunderbar.

*Familjen hemma: En av sakerna som utlöste förra söndagens ihopbryt, och gjorde att jag trodde jag skulle gå under både måndag och tisdag, sedan på onsdagen så blev det helt ok, och det är, för tillfället, hållbart och stabilt.

*Politiken: Researchingen har börjat, men är ännu så länge strängt objektiv (haha, eller inte, men jag försöker).

*Framtiden: Oslo! Jag och Sofia ska till Oslo i september. Känns så otroligt skönt att ha bestämt det, jag längtar verkligen.

*Jobbet: Går bra, tyvärr jobbar jag 12 dagar i sträck från och med imorgon nu, sedan åker jag och Sofia upp till Johan, vilket kommer innebära att jag kommer däcka då. Men sånt är livet. För övrigt hade vi mucho trevligt på festen igår, men vad som händer på PA’s-festerna stannar på PA’s-festerna. Hoppas jag.

*Psyket: Det tar sig, faktiskt, förra söndagens hopbryt var tvunget att komma, tror bara det råkade vara så att trevlgia saker senarelade det lite, men nu är det bara att komma igen igen. Vilket jag tror jag gör. Förutom att jag saknar Anna så att jag går sönder.

*Harry Potter: Måste ju få sin egen kategori. Har börjat läsa om femman nu, eftersom jag skulle på bion idag. Filmen var ok, kanske den bästa av filmerna, men ändå inte i närheten av boken. Dock är Helena Bonham Carter en av de hetaste jag vet, att hon är ond i filmen gör det hela bara ännu bättre. Filmen är ju dock inte det största, det största är ju att bok sju, den sista, släpps nu på lördag. Jag är helt hypead. Jag har levt med Harry Potter hela min tonårstid och snart kommer det bara vara över. Och jag kommer lipa, hur det än går, jag vet det. Jag gråter ju som ett vattenfall redan nu, när jag grubblar över alla frågor (Är snape verkligen ond? Är Dumbledore och Sirius döda på riktigt? Kommer Harry dö?), eftersom hon som jag alltid diskuterade de frågorna med inte finns längre. Och jag vet att när jag lägger ifrån mig boken och har avslutat den sista sidan så kommer jag inte kunna ringa någon och skrika “Jag visste det!” eller “Herregud!” eller “Det kan inte vara sant!” eller bara gråta, för Anna kommer inte svara och vara helt ecstatic, så som vi var när vi avslutat femman. Istället kommer jag ligga och gråta över att det inte bara finns alldeles för mycket outsäglig sorg i Harrys liv, utan även i mitt. Och det gör mig fortfarande helt otroligt förbannad och barnslig. Jag vägrar att acceptera att du är borta, för jag vill inte. Så det så.

Jag tror att det var det om det. Eller just det, om en vecka precis står jag och hoppar på borggården på Läckö för då ska jag se Ola igen. Kärlek, that is.

read comments (2)

Dagens…

…låt: I thought you said summer’s gonna take the pain away – Hello Saferide
…dåliga: 30+ på Plantis på fredag.
…jobbiga: Jag.
…okontrollerade: Jag när jag somnade på tåget hem från Göteborg och vaknade med världens ryck. Hade noll kontroll.
                                                                                                                                

Pendlande humör idag, vilket jag inte alls tycker om. Ena sekunden är jag på moln, för att i nästa känna mig som om jag tappats nedför Mount Everest. Jag hatar att det är så, och det blir inte bättre av att sitta här och önska att allt vore annorlunda. Det är en falsk trygghet att sitta här och gömma mig och låtsas att jag lever lite, att jag vågar möta problemen och att jag överhuvudtaget vågar leva. För det gör jag inte. Inte just nu i alla fall. Jag flyr och flyr och flyr.

Jag ska ta tag i mit själv. Men inte ikväll.

Min kropp gör ont idag. Trots att vi vann med 16-0 igår. Tror i och för sig att anledningen till att det ömmar inte beror på att jag tog ut mig. Snarare på att de vi mötte försökte spela fotboll med något annat än fötterna. Det känns så mycket oschysstare när laget verkligen har noll spel, och inte kan, utan bara försöker vinna bollar genom att slita och slåss. Sånt irriterar mig, även fast jag vet att jag kanske inte är en ängel jämt heller.

Idag blev jag erbjuden jobb. På Odenbadet. Sökte ju det jobbet för tre månader sedan bara. Väldigt konstigt, de måste ju förstå att folk inte kan vänta så länge på besked? Jag hade till och med glömt bort att jag sökte där.

Jag har en liten Hello Saferide revival just nu. Det är lite roligt, förutom att jag påminns om hur vissa saker var då, och hur dåligt det blev med en del. Och nej, inte favorit i repris. Är så förbannat trött på att ha det så här. Det måste lösa sig den här gången. Även om det innebär att jag måste göra någonting åt mig själv.

read comments (0)

Kalla mig materialist om ni vill, men jag kollade internetbanken precis. Såg att det var löning på måndag. Och vad jag skulle få. Och jag blev ganska mycket mer uppåt.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Wake me up when September ends – Green Day
…jobb: 13-18.15. Lite lagom.
…dag: Midsommarafton
…känsla: Fruktansvärt uttråkad och skräckslagen inför tanken på att vara ledig en vecka. Vad gör man då?
                                                                                                                                

Jag förstår inte hur jag, som annars är latheten själv, kan vara så här uttråkad. Jag avlider av tristess snart. Kanske för att jag bara går och väntar på att börja jobba, utan att kunna ta mig för något vettigt. Ett jobb som kommer bli segt för att mitt huvud just nu är mer puckat än vanligt och jag önskar att jag bara kunde stänga av det.

Midsommarmiddag hos Emelie med bästaste vännerna förutom Anna efter jobbet kommer bli jätteskönt i alla fall. De har en förmåga att kunna stänga av mitt huvud så att jag kan koppla av och bara vara. Ha förbaskat kul också. Det brukar vi ha.

Det irriterar mig något grymt att jag inte ser fram emot att vara ledig nio dagar. Det är ju nästan ett brott. Men vad sjutton ska jag göra? Alla andra jobbar, jag ska vara här hemma i Falköping, och allt känns så otroligt tråkigt. Jag känner mig inte alls levande och väntar bara på att något ska hända egentligen, men jag är för feg för att göra någonting själv.

Det kanske blir resande i höst, trots allt. Det vore underbart, och väldigt bra för mig. Sofia är kanske på igen. Jag vill inte börja läsa och hamna i ett fack och bli påtvingad normer och ett liv jag inte vill ha, jag vill bara vara fri. Inte rota mig. Bo på massa olika ställen, jobba med olika saker, veta att jag kan göra precis vad jag vill, för jag är inte bunden till något, eller någon.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Röda läppar – Lars Winnerbäck
…spel: Super Mario Bros 3 på Martinas 8-bitars Nintendo
…bra: Såg alla mina bästa förutom Svante och Anna.
…saknad: Stockholm.
                                                                                                                                

Nintendo 8-bitars är fantastiskt. Jag och Martina var rätt så bra måste jag säga, fast i slutet slarvade jag för mycket. Vi sa en del fula ord. Jag tror Martinas var fulast. Men vi kom till värld 7 på bara någon timma. Trots att jag var lite ringrostig. Var väl Martina som klarade mest i och för sig. Men ändå!

Jag blir så trött på mig själv ibland. Hur svårt kan det vara att leva i nuet? Bara se vad man har här och göra det bästa av det. Inte min starka sida, tyvärr. Jobbar mellan 9.15 och 20.15 imorgon. I kassan. Jag tänker alldeles för mycket för det just nu. Det kommer bli en lång dag. Som tur är jobbar jag kort på fredag och sedan är jag ledig en hel vecka. Vad jag nu ska ta mig för då eftersom jag inte har några planer alls, och verkligen inte vill vara hemma. Suck suck. Får väl bli inneboende hos Emelie i mitten på juli. Jag har förtur säger hon

Och jag har börjat fundera på läsnignen i höst. Jag vill bort från Falköping, men är det rätt? Jag orkar inte riktigt söka lägenhet, för jag vet inte längre vad jag vill. Kanske ska jag ut och resa, trots allt? Sverige känns lite halvtrist. Transsibiriska och Asien lockar betydligt mer. Kostade faktiskt bara från 3.175 kronor. Trodde det skulle kosta typ 30.000. Sedan tillkommer visserligen mat på tåget, visum, biljettpengar till och från Moskva och givetvis pengar till nöjen och så, men 450 spänn per dag är det nog lätt värt. Vem följer med? Jag och Emelie är på. Lite halvt iaf. Vi får väl se hur det blir.

Midsommarmys på fredag i alla fall. Lite lagom med de där man tycker allra mest om. Frittan och Sofia kanske inte dyker upp, men den som lever får se. Och nästa helg kommer Johan, Jim och Minna. Det blir bra, very bra.

På materialistan just nu står: Ipod (suck), bärbar dator, ny mobil (suck) och baggy jeans.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Ingen, eftersom min Ipod är försvunnen/stulen/slängd…
…kärlek: Stockholm. Alltid, alltid, alltid.
…long time, no see: Får väl bli bloggen då. Förlåt för o-uppdateringarna.
…ångest: Komma hem. Tyvärr.
                                                                                                                                

Mycket har hänt sedan förra blogg inlägget, och mycket kom inte ens med där, så jag vet inte hur man ska sammanfatta min senaste tid egentligen. Vad som blivit alldeles för försummat är ju dock Bulgarien-resan, så vi börjar lite med den.

Det är snart två veckor sedan vi kom hem, och resan känns ganska overklig. Att det var så kort tid sedan man gick på en varm, lång, härlig strand utan ett bekymemr i världen känns obegripligt. Vi hade det helt underbart i alla fall. Vi var ett riktigt gött gäng som åkte, och mycket fest, skratt och galna upptåg blev det. Briljanta affärsidéer tog form, drinkar avnjöts i poolbaren och vissa kvällar behövde man inte ens betala drickan själv. Sunny Beach var precis som jag trodde, men ändå betydligt bättre. Det var en härlig stämning, och vi fick ju se lite av det riktiga Bulgarien också. Dock var det ju inte målet med resan, utan målet var semester och om det var! Bara frukostbuffén hade varit värd pengarna ensam, typ.

Efter Bulgarien var det mycket jobb igen, gjorde en riktig döden-vecka med två 6-21.15 pass, ett 6-20 och två 6-16. Men nu är det slut med det, för nu börjar jag gå på schema. Wunderbar. Tyvärr körde jag nog lite slut på mig, fick ögonifektion och blev förkyld. Var riktigt trött i fredagskväll när Minna och Jim kom. Men vi gick ut och käkade och la oss sedan rätt tidigt. Vi skulle ju ändå till hufvudstaden dagen efter.

Ute på Ljusterö var det en riktigt trevlig fest. Josses farmor och farfar hade en jättefin tomt, med småhus, så alla fick sovplats. Fanns bastu också, men jag badade aldrig, vilket säkerligen var lika bra. Volleyboll och fotboll spelades, och det var jättekul, även om de lagen jag spelade i oftast inte vann. Men vad gör det? Fram på natten fick jag för mig att jag skulle ringa lite till Sofia. Tyvärr var det alldeles för skönt i Jims bil, så jag la mig där och vilade en stund. Efter typ 45 minuter kom ett par oroliga människor som undrat var jag hållit hus nånstans. Kanske dumt att inte säga vart jag hade begett mig, men ändå. Jag kunde ju inte veta att det skulle börja gå rykten om att jag och en annan tjej gett oss iväg på nån båt…

Söndagen var min värsta bakisdag i mitt liv. Verkligen helt fruktansvärd och den tog typ aldrig slut. Jag och Johan körde dock på det gamla Trysil-receptet: Pizza och film-tittande. På kvällen kom hans kompisar och vi kollade på a Liga-finalen. Var inte precis i mitt esse, men jag pratade lite med dem i alla fall, när jag inte satt och förbannade mig själv.

Måndagen tillbringades i innerstaden mest. Spanade efter LDK, men de spelade inte på slottet den dagen, gick lite på drottnis och tog mig sedan ut till Tanto. Satt där ett bra tag och bara gjorde inget. Satte mig på den klipphällen där jag och Anna och Martina satt en sommar för tre år sedan. Då var det schlagerkväll på Pride, nu var det bara en fotbollsplan. Det var hemskt att sitta där och veta att inget kommer bli som det var då. Aldrig någonsin. För Anna är död och det är visst något man måste acceptera. Jag vägrar allt jag kan, men det hjälper inte så mycket.

Tog en annan väg tillbaka och gick givetvis vilse. Hittade rätt till slut och jag och Johan började diskutera kvällen, och till slut beslöt jag mig för att fara tillbaka till Upplands Väsby. Johan visade mig Kista Gallerian sedan, och jag kunde ju inte åka därifrån utan att ha shoppat lite mer, så det gjorde jag. Shopping gör dig lycklig. Sedan var det filmtittande igen, Blood Diamond. Mycket bra film, som trots att den var rätt lång aldrig kändes seg. Sedan var ju Leo med, men han var faktiskt helt ok.

Idag var jag kulturell och gick på Stadsmuseet och kollade in Linnéutställningen och Stockholmsutställningen. Den senare rekommenderas av hela mitt hjärta, eftersom jag har en onaturlig dragning till Stockholms historia. Mer shopping idag, så jag hann tyvärr aldrig med Söder och Mosebacke. Får bli en annan gång, får dra med Sofia upp någon gång i sommar.

Det var helt fantastistk bra däruppe, jag mådde riktigt bra (psykiskt alltså, söndagen lämnade väl en del i övrigt att önska vad det gällde fysiken), trots att döden gjorde sig påmind många gånger, men jag vet att den gör det när jag är i Stockholm, och den gör det på ett bra sätt. Fantastiskt kul att träffa skidlärarfolk igen. Johan, Emelie O+L har jag ju faktiskt inte sett sedan Trysil så det var jätteroligt. Fick leka sambo med både Minna, Johan och Jim under helgen, så den enda som fattades var ju egentligen Sofia. Men den 29:e kommer de alla hit! Då är jag själv hemma också. Jag vet inte om någon kan förstå hur skönt det ska bli.

Bara som en sådan enkel sak att kunna äta hemma.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Studentsången
…känsla: Trött, trött, trött. Vilket leder till….bambarabam bam baaaaaa: Känslostorm!
…undran: Är monogami hållbart i längden?
…irritation: Att vissa inte förstår att mitt mål med livet inte är att utbilda mig, skaffa en karriär och familj.
                                                                                                                                

Ett år sedan jag stod där på torget och blev blomsterhöljd och kramad. Ett år sedan man satt i Odenhallen och inte riktigt kunde fatta. Ett år sedan man gick i en lång parad och skrek halsen av sig. Ett år sedan en av de mest underbara dagar jag upplevt var hela mitt nu. Det var i sanning en fantastisk dag. Jag minns nästintill varje minut känns det som, skulle till och med kunna återge vad folk hade på sig.

Ändå finns en sak som när jag tänker tillbaka lyser klarare än alla andra minnen från den där magiska dagen. Och det är något så enkelt som min promenad hem, genom en juninatt som började skifta i morgon, med en sol som började gå upp på en blekblå himmel och en känsla av livet fanns ända ute i mina fingerspetsar, i mina tår, ja, jag var så levande att till och med stenarna under mina nakna barfotafötter borde vaknat till. Allting var så intensivt, så starkt, men ändå så otroligt stilla.

En ångestfylld lycka fyllde mig och jag var så outsägligt sorgsen och lycklig. Allting var över och jag skulle aldrig mer vara student. En fas i mitt liv, kanske självaste ungdomen, var över och jag skulle aldrig mer vara barnsligt hoppfull, sprudlande glad och allt det där som hör ungdomen till. Inte för att jag tvingats att bli vuxen, utan för att jag kände att jag inte längre skulle kunna.

Men jag var lycklig. För jag visste att någonting annat skulle ta vid. Vad visste jag inte helt säkert. Men någonting annat. Och jag tror att jag redan då insåg att “någonting annat” inte egentligen behövde betyda att byta miljö, göra andra saker, utan helt enkelt att börja tänka annorluna, känna annorlunda. Och jag var, trots mitt farväl till ungdomen, så hoppfull. För jag visste, att om jag kunde leva så mycket som jag levt den dagen, så kunde allt bli bra.

Jag trodde inte att varje dag efter den skulle bli så bra. Jag förstod bara att livet äntligen väckts i mig igen. Jag hade börjat tina under våren, men det var på min studentdag som jag verkligen smälte och äntligen vågade flyga. Ett år senare inser jag att jag varken flög särskilt långt eller vidare högt, men då, då var det som att spränga ljudvallen. Mina ögon hade öppnats. Och de såg det jag inte kunnat se förut.

Jag går fortfarande runt med skygglappar ibland. Kanske till och med ofta. Men jag har sett vad som väntar när man tar av dem. Och om ett år, kanske jag sitter här igen, och skriver att jag går runt med skygglappar ibland. Eller kanske snarare sällan.

read comments (0)

Dagens…

…låt: En svår och jobbig grej – Lars Winnerbäck
…lycka: Anna är hemma! Jag längtar redan hem, så jag får träffa henne igen.
…lycka2: Jag åker till solen idag!
…lycka3: När jag kommer hem är Soffi, Martina och Elin hemma också!
                                                                                                                                

Jo, snart åker jag. Jag hade tänkt lägga över lite fler låtar till Ipoden, men hinnner nog inte. Hinner nog inte ta bort bläcket från mina tekniska prylar heller…skit samma, det är väl charmigt, eller nåt.

Och Anna är hemma. Jag är så lycklig, det var så roligt att se henne. Och det var bara några timmar, så shit, vi har inte hunnit prata om någonting, nästan. Ändå pratade vi hela tiden. Åh, jag längtar till nästa torsdag! Då är Englandsmänniskorna hemma också. Hurra!

Bulgarien snart. Åh, vad härligt det ska bli. Semester. På riktigt. Sofias Marcus har dessutom ringt och gett mig många goda råd. Att män är svin, är nog ändå det viktigaste. Men det har han bankat in stenhårt!

Nu ska jag gå och packa min multifunctional sarong Eller just det. Jag har ju ingen. Sååå synd…

read comments (0)

Dagens…

…låt: Oh very young med Cat Stevens
…mående: Nostalgisk
…icke-ork: Lägga in bilder på mina fynd från igår
…icke-ork 2: Tvätta bort allt bläck från mina tekniska prylar
                                                                                                                                

Att läsa mina gamla blogginlägg från både den här bloggen och min kära gamla lunarblogg får mig att känna mig lite illa till mods. Jag blir så ledsen när jag läser om allt. Jag vill klappa mig på huvudet och säga att allt kommer att bli bra. Jag kunde verkligen inte tro det då. Men jag vet nu. Även fast vissa av de grejerna som var jobbiga då fortfarande är jobbiga nu, om inte jobbigare, så vet jag att det finns något annat. Jag hanterar det dåligt ibland, men jag hanterar det ändå så mycket bättre än då. Och nu har jag lärt mig att leva lite mer. Nu är ju mitt normala sinnestillstånd bra. Oftast är jag ju faktiskt glad.

Förr kände jag mig ju nästan sjuk. Jag mådde aldrig riktigt bra, utan pendlade mellan dåligt eller jättedåligt. Fast då trodde jag att det som jag nu definierar som “dåligt” var mitt bra mående. Enda undantaget är väl när studenten började närma sig och jag åtminstone förstod att i och med det skulle livet förändras lite i alla fall. En ångest mindre.

Och nej, skolan var inte ångest för att studierna var jobbiga. Skolan var ångest för att det var ett sådant spel. Jag hade många bra kompisar, men allt annat. All yta att spela upp, att alltid känna att man inte riktigt passade in, att ständigt längta bort, att hata vem man var för att man blev någon man inte ville vara. Att man placerades i ett fack med en stämpel på och att man aldrig, aldrig, aldrig kunde ta sig ur det. Du var den som någon annan berättat för dig att du skulle vara. Och även om man slogs för sin frihet, så vann man den aldrig fullt ut. Det fanns alltid någon som ville pressa tillbaka en.

Jag vet inte om jag lärt mig tycka om mig själv än. Jag vet inte om jag funnit mig själv än. Men jag har kommit betydligt längre än då. Att börja gymnaiset var det bästa som hänt mig, förut. För det var ett steg åt rätt håll. Men att sluta gymnasiet, är i sanning ännu bättre. Få forma sitt eget liv. Välja själv vilka man ska träffa och itne träffa. Bygga upp lite självkänsla. Göra saker man själv valt och tycker om. Till exempel åka till Trysil och lära känna nya vänner och kunna visa vem man är, som man är, utan att någon annan också berättar för dem om mig. Och även om det var många som inte fick veta synnerligen relevanta saker om mig, så gjorde det liksom ingenting. För det var mitt eget beslut. Och jag kände att jag var den jag ville vara. Och jag ser fram emot att utvecklas ännu mer, till nästa säsong. Och att se hur mina vänner, som jag kände så väl däruppe, också utvecklats, till nästa säsong.

Sedan kan man säga vad man vill om Falköping. Men det är hemma. Och det var underbart att komma hem och inse att även om man inte setts på en evighet, även om jag knappt pratat med vissa, så dör inte vänskapen med de där vännerna man sitter ihop ända in i hjärteroten med. det är lycka, for real.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Release me med Oh Laura. Den i SAAB-reklamen alltså. Så underbar. Kan bara inte bestämma mig för om jag ska köpa deras ablum eller ej?
…aj: Magen mest, den har blivit så känslig, fast den inte borde. Men hela kroppen värker rätt rejält efter en hård arbetsvecka och en match nu ikväll.
…lycka: Kalla mig materialist, men jag har världens snyggaste skor och jordens sötaste klänning, bilder imorrn.
…ångest: Köpte en bok idag, Klimatsmart. År 2050 kan kostnaderna för miljöförstöringar ha uppgått till 51 biljoner. Fast, vad spelar det för roll om vi har dött i en naturkatastrof till följd av klimatförändringarna innan dess? Se över vad du kan göra för att förändra utsikten för Moder Jord!
                                                                                                                                

Göteborg visade sig från sin bästa sida idag, trots att vädret var lite mulet stundtals. Dock var det en mycket lätt shoppingdag. Jag hittade massor och tänkte att för en gångs skull tänker jag inte få ångest över vad saker och ting kostar. Det ledde till att jag faktiskt, för en gångs skull, inte handlade något onödigt som jag inte kommer använda. Jag är otroligt tillfreds med dagens shopping, faktiskt så tillfreds att jag tänker lägga in bilder imorgon. Värsta modebloggen, haha. För er som dock inte kan bärga er kan jag ju i alla förtälja vad jag inhandlat.

• Rödvittrutigt linne från Ginatricot. Väldigt somrigt, väldigt fint.
• Jeans från Ginatricot. Helt vanliga, vilket är bra att ha. Har knappt haft ordentliga jeans på ett tag.
• Rödvitrutig klänning med lite 50-talsstuk från Pepper. Så söt!
• Vitt bälte från H&M. Eftersom mitt gamla redan gått sönder
• Svartvitrutiga spetsiga ballerinaskor med en blomma och en liten döskalle längst fram, från DinSko. Kan vara några av de snyggaste skorna jag och Sofia sett ever. Billiga var de också.
• Svartvita surfshorts på InterSport. Blev från herravdelningen, men det fanns inga snygga på dam.
• Klimatsmart på Akademibokhandeln. En bok om klimatförändringar och vad vi kan göra för att minska våra egna utsläpp. Jag känner mig både inspirerad och motiverd, efter bara 35 sidor.

Ingen shoppingdag vore ju dock sig lik om allt var sådär tiddelipoh och superbra. Så därför gick bläckpennan jag hade med mig sönder. Som tur var kom inget på mina kläder, varken de jag hade på mig eller de jag hade köpt. Däremot var det fullt av fläckar på min mobil, min kamera, min Ipod och mina fingrar (de är dock borta nu. Fläckarna alltså, inte fingrarna). Så imorgon förmiddag får jag väl gnugga aceton mot mina tekniska prylar i X antal timmar och be en bön om att de inte ska bli sönderfrätta. Oh, så skojigt det ska bli.

Vi spelade match ikväll. Skövde KIK. Det blev 1-1. Synd, men samtidigt rättvist, på sitt sätt. Jag har ont överallt. Är för gammal för sånt där. Höll på att få kramp igen. Suck. Och amtch på söndag mot Tymer/Lerdala. Måste sluta ha värk till dess.

Jag är i alla fall jättetrött nu, så jag måste nog sova lite. Imorgon har jag sovmorgon för första gången sedan förra lördagen. Det ska bli grymt skönt. Dessutom har jag inga planer, inga tider att passa och hela familjen är borta hela dagen så jag kan bara sköta mitt. Very nice indeed.

Idag upptäckte Sofia Långa Farbrorn i Göteborg, dvs Patrik Sjöberg. Glamour, that is.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Samson med Regina Spektor. Har snurrat ett bra tag nu, men den håller.
…insikt: Den enda fördelen jag kom på med att äta kött, när jag funderade lite idag på jobbet, var att det är gott. Så nu känns det inte alls bra att äta kött.
…varumärke: Euro Shopper. För att en vara ska gå igenom måste den passera 5 på en 9-gradig skala. 5 står för “Tycker varken bra eller dåligt om”. Jämför man med ICA så ska deras varor ha en sjua för att bli godkänd, som motsvarar “Tycker bra om”. Euro Shopper in my heart.
…känsla: Beslutsamhet.
                                                                                                                                

Jag har tagit många beslut idag. De flesta handlar om att ta tag i mitt liv. Till exempel genom att engagera mig politiskt. Funderade över det på jobbet idag och har en plan om hur jag ska gå tillväga för att bli ltie mer insatt igen. Sedan kom Svante och sa till mig att jag borde engagera mig politiskt. Jag ser det som ett tecken. (Att Andreas uppmanade mig att engagera mig i CUF tror jag dock berodde mer på egetintresse än att jag ofta brinner för saker…)

Jag ska börja läsa mer också. Med tanke på att jag och mina vänner ska starta bokcirkel också så passar det ju bra. Och i Bulgarien ska jag använda strandtiden till så mycket böcker jag bara kan.

Jag har blivit en mer medveten konsument också. Det är lättare när man jobbar i en mataffär, man kan kolla upp märken lite mer, och planera inköp under lååång tid. Särskilt om man jobbar 06.00 till 21.20, som jag gjorde igår.

Jag började alla stycken med “Jag” idag. Jag gör nog det ganska ofta. Detär nog för att jag är en högst sjlvuptpagen människa. Men, nu ska jag sova, för imorgon ska jag till Göteborg med Svante och Sofia. Shopping!!

read comments (1)

Börjar äntligen hämta mig efter en hård helg som innehållit för lite sömn, för mycket sol, för lite vatten, för mycket alkoholhaltig dryck och för mycket fotboll. Men det var en bra helg! Det var hålligång hela tiden och ja, jag levde helt enkelt. Synd att den avslutades med spränghuvudvärk och magont, men men. Smällar man får ta, när man ligger på topp.

Man kan ju ifrågasätta varför jag fick en för stor fotbollsdos i helgen, det är ju helt självvalt egentligen och ingenting att gnälla över. Eller? Nej, absolut inte. Så länge jag spelade hade jag skitkul. Tyvärr vill min hjärna och mitt hjärta mer än min kropp ibland. Typ som igår. Första matchen sedan augusti. Jag spelade mittback med djup hela matchen, vilket jag var lite oförberedd på, med tanke på hur länge sedan sist det var jag spelade. Men det gick ok. Första halvlek hade jag svårt att hitta rätt, i andra gick det lite bättre. Vi vann i alla fall. 4-3. Även om det finns mycket som kan förbättras, som måste förbättras, med tanke på att det är Skövde KIK i nästa match, och om jag inte ville förlora mot Skultorp, så skulle jag hellre skjutas än att förlora mot Skövde KIK.

Imorgon ska jag träffa Jossan, en ordentlig date, för första gången sedan i höstas. Vi sak fika/käka på Minugs hur länge som helst och bara sitta och tjöta. Ska bli riktigt gött. Onsdag är träning antar jag, fast med DIK kanske, eftersom F17 har match, och på torsdag har jag föreslagit träff med Niclas, så det vore nice. På fredag smäller det igen, för då ska jag och Sofia till Göteborg och det ska bli svinkul, som vanligt. Svanis kanske hänger på också, det blir nice. Jag behöver som vanligt en hel massa grejer, i synnerhet nu, när jag antaligen ska utomlands om en vecka.

Ja, för jag ska åka på charter. För första gången ever. Och det ska bli asgött, jag längtar hur mycket som helst. Sunny Beach i Bulgarien kanske inte egentligen passar mig som handen i handsken, men vad fasen. Jag har gott om tid för andra upplevelseresor, och tänker man efter är ju Sunny Beach en annan sorts upplevelse…plus att det ska bli så underbart att bara komma bort, sola och bada, och ha det allmänt gött.

Hm, nu ska jag nog sova snart. Jobbar 6-16 fram till och med torsdag den här veckan, och 6-16 måndag-tisdag nästa vecka, och om jag ska slippa magkatarr och annan skit gäller det väl att ta hand om sig. Fick dessutom kramp på matchen i söndags så jag känner mig sjukt otränad och tänker tvinga mig själv att få bättre kondis och muskulatur nu. Spelade visserligen nästan 90 minuter (förutom de 5 där jag fick gå v för att få vaden masserad), vilket jag inte trott innan. Så helt otränad kanske man inte är ändå. Och krampen kan jag alltid skylla på västkebrist, eftersom jag glömt vattenflaska.

Jaja. Nu får det vara nog.

read comments (5)

Värmen har kommit tillbaka till Falköping. Och med den minnen och insikter. Minnen från en tid som aldrig mer kommer igen. Minnen om den där våren och sommaren, när jag var sjutton och det fanns så mycket hopp, glädje och liv. Visst hatade jag mycket när jag var sjutton, oh ja. Men min livssituation var faktiskt så otroligt bra. Jag hade sommarplaner, gymnasiet var faktiskt roligt, det hände saker och jag hade massa vänner. När allt yttre är bra grubblar man inte så mycket över det inre. Klart att jag gjorde det ibland, jag är ju Anna, men inte så ofta.

Och de gånger jag fastnade i självhat och destruktivitet, så fanns det alltid någon där som förstod. När jag var ledsen och sa att ingen någonsin skulle stå ut med mig, det kommer aldrig finnas någon för bara mig, så svarade hon att det skulle det visst, men om vi ändå var singlar när vi var 40 så skulle vi flytta ihop. Hon var min backup.

Med henne trodde jag aldrig att jag skulle dö av tristess. Med henne fanns det så mycket hopp och framtidstro. Hon kunde alltid övertyga en om att allt skulle bli bra. Och så var hon så jäkla rolig. VI hade så kul. Massa skratt, massa flum, massa störda diskussioner.

Hon var smart också. Vi hade massa intressanta diskussioner. Om politik och åsikter. Böcker och filmer. Och vi kom alltid på massa nya grejer.

Och jag cyklade förbi ICA, och hem till mig. Du var så nära. Och jag blev så ledsen. Jag saknar dig så fruktansvärt. Var hade vi varit nu? Vad hade vi gjort? Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Om hur dåligt jag mådde efter att du dog. Hur mycket jag hade behövt dig. Om allt jag lärt mig sedan dess. Om att jag är en bättre människa nu, tror jag. Att allt faktiskt är riktigt bra nu. Att jag blev lycklig igen, fast jag aldrig trodde att det skulle hända. Kanske till och med lyckligare än vad jag var innan. För nu uppskattar jag lyckan mycket mer, men vet också att den inte är bestående. Precis som att olyckan inte heller är det.

Jag vill berätta hur många gånger jag hade behövt dig, som coach. Dina kärleksråd till exempel. Tänk om jag lyssnat lite mer på dig ibland. Tänk om du hade kunnat hjälpa mig alla de gånger jag gjort allt helt dåligt. Du var så bra på att ge råd, Anna. Och du ska veta att det har varit struligt på den fronten ibland. Eftersom jag har så svårt att komma nära. Jag vågar aldrig ta risken att bli sårad och lämnad. Så jag älskar på avstånd. På den fronten har jag faktiskt inte vuxit upp ett dugg. Det är precis som för tre år sedan. Det är nästan lite komiskt. Du hade kunnat få mig att skratta åt det. Fått mig att inse fördelarna med att vara singel. Precis som för tre år sedan.

Jag försöker trösta mig med att du alltid finns någonstans ändå. Men det är inte tillräckligt! Jag vill ju ha hela dig här och nu. 100%. Inte en halv. Som det känns som nu. Jag vill att du fortfarande ska vara min kompis. Jag vill ringa dig en lördagsmorgon, dra upp till stan med dig, ta en fika, åka iväg till Emelie och Svante, kanske gå på fotboll, filmkväll på kvällen, eller gå ut kanske. Det hann vi faktiskt aldrig göra ihop. Inte gå ut på ett uteställe liksom. Kan berott på att vi var 17 och inte 18, men i alla fall. Vi hade kunnat gå ut i Falköping ihop, och blivit förbannade ihop. På inskränkta människor, småskalighet och avundsjuka. Och allt hade kännts lite lättare, för vi var ju två.

Allt det där, som jag gör med mina levande kompisar nu, hade jag velat göra med dig.

Våra relationer till varandra, vi som är kvar, har fördjupats och det känns som att vi trivs så bra ihop och har så kul. Det är så orättvist att du inte får vara med om det. Var hade vår relation med dig varit? Hur hade vår vänskap utvecklats? Kändes som att alla mina vänskapsrelationer var på topp för tre år sedan, i synnerhet din och min, men nu är de liksom ännu bättre. Var hade vi varit, om du hade fått leva?

Och tänk hur många nya vänner jag fått, som jag tycker så mycket om. De har inte ens fått träffa dig. Du som betytt så enormt mycket för mig. Utan dig, hade ju jag inte varit jag. Och de kan aldrig få träffa dig.

Åh vad jag saknar dig.

Jag väntar fortfarande på att du kommer tillbaka. Jag fattar inte riktigt att du är död. Jag tror bara att du är bortrest. Efter två år och sju månader. När ska jag inse? Men jag vill inte. Jag vill låtsas att du snart kommer komma gåendes på vägen. Och vilket återseende det skulle bli. Vad mycket vi skulle ha att prata om. Det skulle vara så underbart. Det låter jättekonstigt, och tro mig, jag vill absolut inte dö i förtid. Jag är så långt ifrån klar med livet som man kan. Men jag längtar så tills vi ses igen.

Längtar tills jag äntligen får se dig, höra dig, prata med dig, lyssna på dig. Vara din vän igen. Leka igen. Himlen skulle aldrig bli tråkig. Du finns ju där. Och jag struntar i att du trodde att efter döden så är man inget. Allt är bara slut. För en gångs skull hade du nog fel. För jag har sett dig. Ibland har jag känt att du är nära. Du skulle aldrig lämna oss. Du tyckte för mycket om alla som var nära dig. Och vi lämnar aldrig dig. Vi längtar efter dig. Och jag är säker på att du väntar på oss också.

read comments (0)

Jag har insett nu, efter att ha börjat jobba klockan nollsexnollnoll alldeles för många gånger redan, att jag är en renodlad kvällsmänniska. Jag vill helt enkelt inte sova. Kvällar är bra. Jag tänker alltid alldeles för mycket, men jag kommer faktiskt fram till många bra saker också. Och jag tänker lite vackrare på kvällen. Jag vill inte vara utan mina kvällstankar för allt i världen. Dessutom blir ju allt mer spännande på kvällen.

Eftersom jag nu är en sådan utpräglad kvällsmänniska, så blir det ju automatiskt så att man kommer i säng sent. Jobbigt att slå upp sina bruna tidigt på morgon, således. Men det var ganska härligt när man väl gjort det, upptäckte jag imorse. Att cykla klockan halv sex i spöregn var kanske en upplevelse jag kunnat vara utan, men väl på jobbet var det riktigt skönt. Förra veckan var jag som en zombie ända fram till halv nio-tiden, men nu var jag människa redan när jag började arbeta. Då kunde jag verkligen uppskatta hur lugnt och skönt allt var. Och hur skönt det skulle bli att inte börja klockan sex dagen efter, utan faktiskt kunna sova fyra timmar extra. Då behöver man dessutom inte lägga sig tidigt. Man slutar redan klockan fyra och kan vara uppe, nästan, hur länge som helst. Det blir en lång kväll, för en gångs skull.

Det var synd att jag aldrig bloggade i Trysil. Där var verkligen livet precis som det skulle vara. När jag inte mådde bra var det av helt vanliga saker, att jag var arg på något, trött eller ledsen. Det var inga irrationella rädslor där, inget grubbel (eller ja, i måttlig, normal mängd då), och jag hade ett så himla normalt mående. Och det gjorde mig superlycklig. Jag tänkte inte, jag bara levde. och njöt utav det. Allt som varit jobbigt, bara bleknade och försvann där. Jag kände mig så normal, för en gångs skull.

Här hemma är det lite svårare att vara tillfreds. Man måste ta itu med saker. Och allt det som varit jobbigt tidigarre, finns kvar här. Men i Trysil lovade jag mig själv att det inte skulle påverka mig. Att jag skulle vara stark och stå emot. Inte falla in i gamla tankebanor och hjulspår. Men det är väldigt svårt. Så jag gör det som jag är svensk mästarinna på. Jag flyr. Låtsas. Låtsas att det jobbiga inte händer, inte gäller mig. I min värld är allt egentligen jättebra. För jag känner mig inte riktigt redo att ta tag i alla de där jobbiga bitarna. Jag är alldeles för rädd för vad som kommer komma upp till ytan. Så jag låtsas en stund till.

Jag antar att allt skulle kunna bli lika bra som i Trysil. Det finns ju bra saker nu med. Och jag har hittat en styrka inom mig jag faktiskt inte trodde fanns. Det gäller bara att använda den nu. Jag vet att jag kan egentligen. Nu gäller det bara att våga plocka fram den. Inte vara så rädd för det okända. Vi tar problemen när de kommer, istället för att bekymra oss i onödan. Jag har kommit så himla långt egentligen. Men jag vill hela vägen. Och aldrig mer trilla tillbaka dit där jag befann mig förut. Men jag tror inte jag gör det. Jag har äntligen hittat lite verktyg, som sagt. Det gäller bara att våga börja snickra. Även om man spikar sig på tummen ibland.

read comments (0)

Så kan man ju fråga sig varför jag sitter här när jag börjar 6 imorgon, men jag har nog inget bra svar. Skulle säkert somna så fort jag la huvudet på kudden känner jag, men jag gidder inte riktigt. Vill liksom itne sova för länge, då känns det som att det enda jag gör är att äta, sova, jobba, och hur stimulerande är det? Vilket vore en stor lögn eftersom jag både tränat fotboll och varit hos Elin idag och träffat henne och Helena, Hanna, Jess och Maja. Pizza och vin stod på menyn, men eftersom min mage fortfarande leker krig med mig så tog jag sallad och vatten. Verkligen jättekul. Inte. Men det var rätt gott ändå. Och trevligt. Synd att jag ska upp tidigt imorrn så jag inte kunde stanna längre

Vi pratade om att vara tillfreds med tillvaron. Jag ska verkligen försöka med det nu. Göra det bästa av Falköping. Det finns ju potential liksom. Typ massa vänner. Och sätt att ta sig härifrån. Haha. Men ajg och emelie har en plan. Och den är inte att leka med.

Idag var det en riktigt trevlig dag på jobbet, och det kommer nog bli bra imorrn och på fredag också. Men det ska bli skönt att börja gå på schema. Slippa vara tillgänglig och oplanerad hela tiden. Me don’t like. Men men. Det är ju bara för en begränsad tid.

Har haft många positiva tankegångar idag. Har nog trivts med tillvaron idag. Vilket jag självklart borde, jag har det ju så bra. Men ibland vill man ju ha mer. Men det komemr, det kommer. Tids nog. Jag ska inte grubbla så mycket.

Om 8 dagar kommer David. Om 13 kommer Anna. Om 15 kommer Martina, Soffi och Elin. Det kommer bli jäkligt bra, I just know it.

read comments (0)

Jag är så trött på att ha så här ont i magen och må så illa. Har ingen lust alls att äta. Vilket inte är så kul när man har kalas.

Söndagkvällar. Blä. Kände mig så stark och glad under konserten. Även fast jag var ledsen och sorgsen och verkligen hade kunnat börjat storgråta för att jag tänkte så mycket på Anna, och andra, levande, människor jag saknar också, men det kändes ändå bra. Anna var mer närvarande än någonsin, och det var så skönt. Jag visste vad jag ville, jag visste vem jag var.

Men nu är det söndagkväll och jag dör av tristess. Panik över att befinna mig i Falköping och jag gillar inte den här stan, bara ett fåtal personer faktiskt. Så om jag kunde flytta nånstans och ta med mig alla de där som jag tycker så himla mycket om vore allt perfekt. Eller?

När sjutton ska jag sluta fly? Inse att jag måste börja respektera mig själv ltie emr, tycka om mig själv lite mer, och sluta tro att de yttre omständigheterna kan få mig att göra det?

Jaja, jag inser ju vad det är jag sak göra iaf. Gäller bara att göra det också. Hm, om det är nån mer än jag som fattar?

Och veckan kommer bli bra, inte lika mycket jobb som förra, hoppas dessutom på att hinna träffa Emeli, Emelie, Svante, Sofia, Niclas, Hanna, Helena, Johanna och resten av tjejerna, kanske förhoppningsvis, snälla nån, Arta, som jag inte träffat på alldeles för länge, och veckan efter det börjar homecoming week liksom. Så underbart. Så tråkigt att Sofia kanske åker iväg dock, men bra att det sker snabbt så jag inte hinner bygga upp något.

Jag har en bra bok också. Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall. Rekommenderas varmt. Så många fina citat, så många fina tankr. Jag känner igen mig så i Lou, bokens huvudperson. Inte så att vi gör samma saker, eller ens vill samma saker. Men när hon beskriver sin ensamhet, vilsenhet och längtan efter att tycka om sig själv, så vet jag precis vad hon menar. Oh ja. Så läs den boken om ni är nyfikna på vad som försigår i min, ibland, helvrickade hjärna.

read comments (2)