En sjömanssambos journal

Jag. Vill. Shoppa. Kläder.

Nu.

read comments (6)

Jag har varit så himla trött hela helgen. Jag längtar så efter att få sova! Mycket. Men nästa helg ska jag ju kanske vara skidskollärare igen, men ja, jag vet inte, fattade inte riktigt vad Pelle menade. Men vi märker.

Dessutom har jag fått en ny besatthet. TV-spel! Det började igår, när vi skulle låna Martinas brorsas 8-bits Nintendo. Tyvärr fick vi aldrig igång det, så vi fick spela på datorn istället. Det var sån nostalgi! Spelen jag minns just nu är: Mario Bros, Super Mario Bros 1,2,3, Bubble Bobble, Chip ‘n Dale, Paperboy, Lejonkungen, Megaman 1-6 och något med ormar eller något som jag inte minns vad det hettte. Man skulle samla en lång färgglad svans, och klara olika banor, men vad hette det? Snälla, hjälp! Och vad fanns det mer för spel? Tell me!

Under sista perioden i hockeyn var det helt dött på jobbet idag, tur, för då kunde ju vi se på hockeyn. Spännande var det! Det var så himla stressigt i slutet, men de ordnade det. Ja, jag längtar efter OS-krönikan som sagt. Anna-Carin Olofssons guld igår var ju också helt fantastiskt. Äntligen sköt hon bättre än alla andra. Hon sköt ju inte fullt, men hon hade ju mindra bommar än många som var efter henne.

Men ärligt talat, vad ska man hitta på nu när OS är slut? Då måste man ju börja göra sina läxor som Andreas mycket riktigt påpekade…hm, och jag antar att jag borde börja med tyskan nu. Agneta säger hela tiden att det är ett så himla litet prov, och ja, det var ju bara en text, men det känns som att det var väldigt mycket glosor, och framförallt var det väldigt mycket grammatik. Jäjä, det brukar ju lösa sej.

Åh, vad jag längtar till NTN-dagen är över. Det kommer bli en heldag i skolan, hur kul låter det? Från 7 på morgonen till 8 på kvällen. Fast man kan ju hoppas att man kan komma hem och käka lite emellan i alla fall. Kändes som att det var en överkomlig mängd saker att göra inför Paris, men nu har jag insett att det här kommer att bli svårt att hinna med. Allt komemr bli lite halvdant, för amn komemr inte orka lägga krut på något särskilt, utan bara göra bits and pieces. Tror ajg får sluta emd mitt sociala liv från och med idag, och börja igen den tolfte mars. Eller kvällen den elfte kanske. Då är engelskan gjord! Tur att man inte går IB. Flera veckor av att snuskstora prov i alla ämnen man läser. De är säkert snusksvåra också. Tur att ajg för en gångs skull i mitt liv gjorde ett lätt val. Eller ja, det lättare i alla fall.

Tänk om man bor i Trysil om ett år. Lycka. Just det, har ju glömt fråga Sofia hur hon ska göra. Exciting. Hoppas hon kommer imorrn.

Aber jetzt muss ich Deutsch machen.

read comments (1)

Apropå gay: Gaygalan sänds inte i TV i år! Så tarvligt! Det är liksom årets roligaste gala och de bara tar bort den. Svikare. Jag hade liksom längtat, så skulle jag ta reda på när den var, men då visar det sig att den inte är tevesänd i år. Det finns faktiskt människor som bor utanför Stockholm som inte kan ta sig till de där galorna och se dem live. Det är därför vi har TV. Jag vill se nu! Man behöver något som glittrar upp februarivardagen lite…

read comments (2)

Hm, här sitter jag och är kluven. Jag vill att tiden ska gå fort, fort, fort så att det snart är Paris, men samtidigt måste tiden gå lååååångsamt för jag ahr så förbaskat mycket att göra. Och så sätter jag mej här. Jag är en dålig människa. Samtidgt försöker jag ignorera hur lång tid 27 dagar är. För så lång tid dröjer det minst till jag får träffa Frittan igen. Jag hoppas jag får ringa henne senare ikväll i alla fall. Förbaskat att jag ska jobba just idag. Men, men. Inte mycket att göra något åt. Det är för övrigt mer än en månad sedan jag såg min bror senast. Det är snuskigt länge. Man glömmer ju nästan bort hur han ser ut. Men ja, det är en lång tid, men det är väl bara att vänja sig att det är så det kommer att bli. Jag menar, bor jag i Sälen eller Norge eller något om ett år, hur ofta kan vi sammanstråla i Falköping då? Folk kan ju hälsa på i och för sig. Och i Schweiz var han ju dessutom i i två månader. Det är också väldigt långt.

Men jag kommer sakna Frittan. Mer än vad ajg vill tro. Men det är väl bara att låtsas att det inte är så lång tid helt enkelt. Ignorera den långa tiden och bara ta en dag i taget. Fast det viktiga är ju att hon inte kommer sakna oss. Eller jo, men vi ska ju inte vara i Kina. Vi hör inte dit. Och det har hon alltid vetat, och vi också. Men här hemma, varje gång vi andra träffas, då kommer hon att fattas. Vi kommer att sakna henne. För hon ska ju bara vara här liksom. Men det är ju bara en månad. Inte för evigt som med vissa andra. Det är nästan så jag blir lite arg nu. Det är en lång tid.

Men snart är det Paris. Om 20 dagar är det onsdagen den 15:e och då åker vi. Då är allt jobbigt över som man måste anstränga sig till. NTN-dagar, svenska- och franskaredovisning, CAE-prov, skidskolor (fast det är ju rätt roligt ändå), tyskaprov, franskt verbprov, svenskaprov, inlämning i svenskan. När vi kommer hem är det i och för sig filosofiprov, naturkunskapsprov och franskaprov och tyskaprov igen, men då är det liksom BARA det. Inget annat som ligger och stör. Plus att vi förhoppningsvis har färre engelskalektioner då också. Jag längtar. Mycket. Paris kommer vara så avstressande. Rena hälsokuren.

För övrigt är nog matteuppehållet det bästa som hänt mig.

Två intressanta händelser från tidigare i veckan: Allas vår Elin Brallansson har köpt en kexchoklad i caféterian. Under ett obevakat ögonblick lämnar hon den och sin plånbok i bibblan. Någon stjäl då kexchokladen. Inte plånboken, utan kexchokladen. Det var mysko. Elins kexchoklad blev stölen!
Nummer två: En tjej i ettan går i en relativt folktom korridor med sin kompis och skriker rätt så högt: “Det var sååå hemskt! Det var en sån mardröm! Den var så gay!!! Den var så himla gay! Och JAG var så gay!!!”. Den stackars tjejen var riktigt upprörd. Stackarn. Haha.

read comments (0)

Det var tydligen dagen då inget kunde gå fel. Det var dagen då svensk efter svensk faktiskt inte föll, utan höll. Det var dagen då vi slapp snopna fjärdeplatser och trista läggmatcher (?).
Det var dagen då OS-guden log emot Sverige. Dagen då en före detta känguru blev en Björn och faktiskt skatade in i mål och dagen då en säl äntligen fick simma igen. Det var dessutom dagen då en final och en semifinal nåddes. Det var dagen då Sverige låg fem placerignar före Norge i medaljligan. Det var dagen då Kostelic äntligen petades ned från pallen.
Det var sannerligen Dagen som satte guldkant på tillvaron.

Vilket OS. Jag är glad att jag får uppleva detta nu, när jag är tillräcklig gammal för att ta in hur stort det är, men ändå ha hopp, på grund av mina fortfarande barnsliga tankar, om att Sverige kommer lyckas igen och igen och igen. Att jag itne tänker att “Ok, nu har Sverige tagit rätt många medlajer, nu blir det inga fler.” Att jag hela tiden tror att vi kan lyckas igen. Den tron försvinner nog lätt om man är svensk och har sett många OS.

Jag har åkt många slalomåk i mitt liv. Jag har stått bakom många startpinnar. Jag har korsat många mållinjer. Men dagens åk gav nog de mest intensiva, och bästa känslorna. Och då var det inte ens jag som åkte. Ingen som aldrig har gjort det kan förstå nervositeten när man står framför den där äckliga pinnen. Ingen kan förstå hur många tankar man hinner tänka under 40 sekunder, hur många sånger man hnner sjunga på. Ingen som inte har varit med om det kan heller förstå känslan vid en målgång och man inser att “Ja, jag vann faktiskt”. Det där sista har jag inte vairt med om överdrivet många gånger. Men tillräckligt många för att kunna säga att segerns sötma, den är helt obeskrivlig. När jag såg Anja stå på pallen första gången så var jag bara så jublande glad. Men när jag såg en repris, för bara några minuter sedan, då kom tårarna. Inte många, inte så häftigt, men några stilla, tysta, innerliga tårar. För hon var så glad. Äntligen, äntligen, äntligen. Detta blir mitt bästa slalomminne. Någonsin.

För övrigt har ju dagen varit helt otrolig. Guld och brons i sprint, final i curling och semi i hockey. Och kostelic fick ingen medalj idag. Lycka. Hon kan säga nu att hon är sjuk och att hon inte tävlar mer, för att folk ska tänka att det var därför hon itne lyckades idag. Men sjukdom har ju aldrig stoppat henne förut, så varför idag? Nej du Kostelic, idag var du helt enkelt inte tillräckligt bra.

Och vilket OS vi har haft. Så många medaljer, och så många fjärde- och femteplatser. Vilken underbar OS-krönika det blir om några veckor. Vilka härliga bilder, vilka minnesvärda ögonblick. Tänk att så banala saker som att stå på ett par brädor och åka fortast nedför en backe kan skapa sådana lyckorus. Otroligt. Men min totala likgiltighet inför sport har i alla fall gått över. Jag har dessutom lärt mig att titta på TV igen. Två flugor på smällen. Bra.

Nu måste jag tyvärr sluta att ignorera mina läxor. I’ll see you around.

read comments (5)

Ja, Martinas listor och lekar är roliga. Här är mitt bidrag:

My musical artist shall be – Rikard Wolff

1. Name: Pojken på månen

2. Describe yourself: Allt du kan önska

3. How do some people feel about you? En stjärna i varje millimeter

4. Describe your girlfriend/boyfriend/interest: Mitt hjärta finns ute på gatan

6. Where would you rather be? Paris

7. Describe what you want to be: Utan fruktan

8. Describe how you live: En bädd av sand

9. Describe how you love: Kärlek är min karusell

10. Share a few words of wisdom: Var inte rädd

Jätteroligt! Med Rikard Wolff finns det alldeles för mycket att välja på bara…

Imorgon är det dags för slalom igen. Åk 1 är 14.45 och åk 2 är 17.45. Tur att jag är ledig då. Men det är konstigt med tid. Två dagar i rad har jag haft bara två lektioner. Imorgon har jag också bara två. Torsdag fem, men fredag tre, om vi inte blir lediga från engelskan. Två i så fall. Men ärligt talat. Är jag ens berättigad till studiebidrag? De kommande veckorna kommer jag alltså att ha 15 eller 16 lektioenr, beroende på om vi har naturlab eller inte. Det blir alltså tre lektioner per dag i genomsnitt. Min längsta lektion är 1 timme och 15 minuter, resten är en timme eller kortare. Jag hade alltså kunnat gå mellan 8-12 varje dag, utan att lektionerna kommer alltför tätt inpå varandra. Varför ser då inte mitt schema ut så? Varför har jag så mycket hål? Och varför kunde itne schemaläggarna spridit ut det ltie så att jag som stackars liten etta plågades med i genomsnitt sex lektioner per dag. Mellan 8-15.20. Det är svårt att få in sju lektioner där emellan. De har ju inge balans. Ett år kör de totalt slut på sina elever, andra året kan man glassa utav bara helvete. Konstigt nog känns det som att jag har ännu mindre tid att göra saker jag vill nu. Men det är bara för att jag är så dålig på att planera. Jag ska bli bättre på det. Jag har visioner och intentioner idag, det är bra. Just nu vill jag egentligen svara på Erikas mail, som var jättelångt och intressant, men jag ska göra NTN-grejer istället. Hoppas jag kan svara Erika senare ikväll, annars får det bli imorgon.

Have it dudes!

read comments (0)

Idag är det en sådan typisk bra dag. Den är bra för att jag fixat så mycket idag och varit så himla duktig. Ringt otäcka telefonsamtal bland annat. Den har varit bra för att jag bara hade två lektioner idag, varav jag på den ena gjorde en muntlig grej som gör att jag slipper gå på lektionen imorgon. En annan anledning till att den är bra är att vi håller på med saker jag fattar på naturkunskapen. Äntligen kemi säger jag bara. Hata biologi och kroppen. Nu är det mikrokosmos som gäller. Fast snart kommer mol och sånt. De tkanske kan bli ltie jobbigt. Fast aldrig lika jobbigt som cellen eller the excretory system till exempel. Jag tycker mer om atomer. En annan anledning till att det är bra är att jag är i fas med mina läxor. Alla som går i trean vet hur ovanlig den känslan är, så ni kan tänka er vad jag njuter. Den där muntliga grejen jag gjorde tillsammans med Allis Piis och Emma gick dessutom ritkigt bra. Utom när jag fick hjärnsläpp, men Allis räddade mig. Vi har glass och chokladssås hemma också, och det är OS-final i ishockey ikväll. Såg för övrigt en ritkigt bra curlingmatch förut, Canada-USA. Det var så många fina slag elelr vad man säger. Så skickligt så man blir rörd. Ungefär som när konståkarna gör sådan där fruktansvärt svåra hopp, och klarar de så där galant.

Dessutom, en mening skriven av en äkta USA-it: This retains it’s characteristics. Det ni. Inget man bör visa världens lärare i engelska, inte.

NTN förpestar lite, men samtidigt får jag ju testa mina gränser. Man tror inte att det kommer att reda upp sej, men eftersom jag tydligen blivit ytterst ansvarig för att 1200 gymnasister ska få kunskap om droger så är det väl bäst att få det att funka helt eneklt. Men oh, ajg var sur igår. PÅ skolan. PÅ hur de hanterar elevföreningarna. Suckers! NTN har inga skyldigheter, eftersom vi inte får något stöd någonstans ifrån, vi är en helt ideel organsitation som gör arbetet för att vi brinenr för det, jag skulle kunna sluta imorgon. Och oops! Då får itne gymnasiet sin knarkkunskap som det står i kommunens policy att de är skydliga att få. Suckers igen. Jaja, skönt att jag fick skriva av mej lite i alla fall. Något kortfattat, men i alla fall. Längre version kanske kommer. När det händer något som gör mej riktigt förbannad.

Jaja, nu är det time för tv!

read comments (3)

Jag är så trött på att drömma nu! Eller ja, jag är trött på mardrömmarna. Jag vill döda dem. Jag är trött på att folk dör, att det blir krig, att jag har ångest (det skulle jag väl kunna få slippa när jag sover? Är det för mycket begärt?), att allt är kaos, att alla är så konstiga och att jag vet vad problemen är men inte KAN göra någonting åt det. Särskilt störd var Gud-drömmen i torsdagsnatt. Jag drömde att på min trädgård stod två meterhöga pelare med kanske 15 meters mellanrum. Vi bodde i Katoliklandet och de där pelarna var värsta kända stället att gå till för katoliker. Som Mekka för musliemr ungefär. Man gick i alla fall mellan de här pelarna och bad eller biktade sig och sådant man kanske gör som katolik. Det hade bildats värsta stigen däremellan. Trots att jag inte är katolik började jag gå däremellan, böjde mej ner på knä och la kinden emot den bortre pelaren och tänkte: “Hur ska jag bli av med min ångest?”, sedan gick jag tillbaka till den främre och gjorde samma sak och tänkte samma fråga. Då tänkte jag också: “Är det Gud som är svaret?” och då hör jag en röst från ingenstans som svarar: “Ja, det är det.” Jag svarar: “Och hur vet jag det då?”, rösten svarar: “För att jag är Jesus.” Jag vänder mej om och där står ett lamm! Fast lammet var egentligen emr lik en get, men det var ändå ett lamm, fast en get, ja, drömmar ni vet. Jag frågar lammet hur jag ska veta att han är Jesus. Då går han emot mej och ställer seg på ett spdant sätt att hans getpäls värmer min arm som jag fryser om. Jag blir då rätt övertygad om att det är Jesus, men är ändå väldigt tveksam till om jag ska börja tro på Gud bara så där. Jag blir besviken, för jag tänker att det kanske är ett ritkgit tecken, det kansek är sådana saker som får folk att bli frälsta. Men ajg tycker att det ska kännas lite i hjärtat också, och det gör det inte. Men jag är rädd, för jag tänker att det är min enda chans, tänk om Gud finns, ahn visar sej faktiskt för mej, och jag säger nej. Så till slut bestämmer jag mej för att tro, men mest i blotta förskräckelsen. Gudsfruktan helt eneklt. Sedan ska jag transporteras till en annan dröm, men en millisekund innan det händer, så förvandlas det där lammet till en katt som är galen och skriker och försöker rivas. Innan jag transporteras vidare hinner jag tänka: “Åh nej, jag blev lurad, det var ju djävulen egentligen”. Drömmen var i alla fall jätteobehaglig även fast jag har skrattat varje gång jag har berättat den.
Men mardrömmarna börjar göra mej ritkgit frustrerad nu alltså. Fy fasen. Jag bara änskar en natt med normala drömmar, eller varför inte inga drömamr alls? Det är ännu jobbigare än vanligt att gå upp just de morgnanra när man haft en mardrömsnatt. Då är ju till och med det man tror är det verkliga livet, overkligt. Jag blir rädd när jag tror att jag drömmer, fast jag är vaken. Något som hänt alltför ofta den här terminen. Att jag tror jag drömemr, fast jag är vaken. Därför vore nog det bästa att sluta drömma.

Snart åker min Anna till Kina. Jag försöker låtsas att det inte är så lång tid, och att vi itne hinner träffas så mycket på veckorna ändå. Tyvärr har jag ju kommit fram till att veckorna går åt till att längta till helgen när man ska få träffa alla de där galningarna man inte hinner träffa på vekorna. Det kommer bli tomt. Tommare än vad jag vill erkänna för mej själv. En månad är en lång tid. För lång tid. Men en bra övning inför nästa år kanske. Vem vet hur långt det kan gå emellan träffarna då? Men hon ska ju göra något roligt den där månaden i alla fall. Det känns ju bra. Det hade ju varit skitjobbigt om hon skulle åka bort i en månad och göra något tråkigt. Så jag ska försöka att sakna henne på ett positivt sätt. Dessutom ska jag ju vara i Paris sista veckan. Och dit, dit längtar jag! Så tiden kommer nog gå ganska fort ändå. Även fast det kommer vara konstigt att inte se Anna på de där helgerna som man brukar. När vi ändå är på ämnet Anna: I onsdags tog hon körkort! Det var roligt =) Nu är det bara en kvar som är nere på Thorells och harvar. Allt mitt stöd till dej, och tusen grattis till Frittan.
Ikväll ska vi ses i alla fall! Chokladorgie. Vet inte var, när, hur men sånt brukar lösa sej till slut ändå.

Bion igår. Tja, kände mest stor frustration efteråt. Hade den slutat lyckligt hade jag varit arg, hade den slutat olyckligt hade jag varit arg. Trots att jag inte var så engagerad i filmen egentligen. Fint med 1700-tal, fint med Venedig. Men åh. Jag börjar tröttna på mej själv nu. Igår när jag kom hem var jag bara frustrerad. Vi hade haft det kul, och det var underbart att träffa de där igen, men de kan ju itne hjälpa att jag är knäpp i huvudet.

På något sätt önskar jag att lovet aldrig ska ta slut, men i min hjärna är ju allt kaos ändå, så jag skulle behöva lite rutiner, lite mer saker att göra. Skidskolan har varit bra dock. Inrutad, men ändå kan vad som helst hända. Hjärnan har varit hundraprocent fokuserad hela tiden, och det gör inget att man inte hinner tänka på något ananat, för man har så roligt. Men ja, man aknske kan gå i skolan, utan att ha läxor och behöva göra färidgt saker hela tiden. Bara gå dit för att lära sej lite grejer, träffa alla de man tycker om, och sedan gå hem och träffa de andra man tycker om. På helgen jobbar man, och kanske tränar. På kvällarna träffar man sina vänner. Ett ekorrhjul. Det är nog just vad jag skulle behöva just nu. Inga konstiga saker. Hur roliga de än må vara, nu vill jag ha saker jag känenr till, och vet hur jag ska hantera. Det räcker med några veckor. När PAris kommer är det dags för äventyr och okända saker igen, men nu behöver jag få vila.

Shit vad långt det blev. OS är underbart förresten.

read comments (2)

Jag börjar bli rädd. Om tio år, eller tjugo, eller kanske bara ett, kommer vi sitta där med gapande munnar och skämmas och säga: “Oj, förlåt, vi visste inte”. Men vi visste faktiskt! Vi vet vad som händer. Men vi kommer ändå sitta där och skämmas som efter andra värdlskriget, när de allierade skulle skylla Förintelsen ifrån sig. Vi kommer skämmas så mycket att vi hittar på världens sämsta lösning och skapar nya konflikter à la Israel-Palestina.

Vad tänker jag på? Jo, hur vi behandlar muslimska fångar, och i synnerhet de som sitter på Guantanamo, men det finns ju säkert ännu fler tortyrfängelser skapat av stormakter i väst. Sådant som kommer att komma fram när allt är över. Och vi kommer sitta här med lång näsa och säga att vi inte visste någonting. Precis som efter andra världskrigets slut. Men informationen finns faktiskt! Den kommer hela tiden. Och visst, några ställs inför rätta och får sina straff, men det finns en ganska stor risk att det finns fler fängelser, fler ställen där det har slagit slint i huvudet på vakterna, fler ställen där människor förnedras varje dag, och späks till sitt yttersta. Låter det bekant? Jo visst, jag ser judar, jag ser rakade huvuden och jag ser rök. Kanske förintas inte muslimerna på samma sätt, och kanske har de begått fruktansvärda brott. Men vad får människan att begå sådana handlingar, somm vakterna begår mot fångarna? Precis samma fråga man ställde sig efter andra världskriget. Hur kunde SS-vakterna göra sådana fruktansvärda saker? Tja, de hade ju tillåtelsen uppifrån. Och USA’s försvarsmakt har väl visserligen inte kommit helt lindrigt undan. Men varför fortsätter tortyren? Varför kommer ständiga rapporter om nya fängelser, nya tortyrer?

Varför gör ingen någonting? Varför gör inte jag någonting? Vad kan jag göra? Varför känner jag mig liten och maktlös? Något måste man väl kunna göra, men vad? Protestlistor? Jo, det har jag ju gjort förut, men då var det för en ynka slalombackes skull. Som jag visste var den låg. Jag har aldrig ens sett ett terroristfängelse med egna ögon. Kanske finns de inte ens? Men jo, jag tror faktiskt det. Och jag tror att det är mycket värre än vad vi tror. Men jag känner mig som sagt liten. Men som Bamse alltid säger: “Många små tillsammans kan göra mycket…” Är det vekrligen så? Eller är det bara jag med min många gånger naiva världsbild som har lurats att tro det, lurats att tro på det goda i livet, och människans goda vilja. Finns en sådan? Var finns den i så fall när människor gör fruktansvärda handlingar och resten av världen bara tittar på?

Det finns ju dock lite hopp. Här är en artikel på svt.se om att FN och EU vill att någonting görs och att basen “ändå måste st’ngas någon gång”. Så det finns hopp, folk tar tag i saker. Men ibland känns det bara som att allt går så låååångsamt. Men livet tycks ju gå ut på att vänta, så jag får väl göra som alla andra och sitta på min feta röv ochgöra inget och hoppas att någn annan gör något åt mig. Jag vet i alla fall inte vad jag ska göra.

read comments (1)

Om ni vill kan jag forstätta berätta lite om mina jeans. Men antagligen vill ni inte. Men när har jag någonsin brytt mej om vad ni vill? Nej, just det. Jag är en människa som sätter sig själv främst. Men vem skulle annars sätta mej främst? Någon ska ju göra det, jag ställer upp. Bra Ljunk, du tog dej asjälv på din lott. Bra. Alltså: Mina jeans har knappgylf. Knappgylf är så underbart. Mina jeans är lagom i midjan, men ändå inte ör långa. Förstår ni den känslan? Tror aldrig detta har hänt mej förut faktiskt. De har en bra blå färg. De är “hårda” eller vad man ska säga, äkta jeans. Inget fusktyg. Jeanstyg. När de är nytvättade är de verkligen inte för tajta, utan lagom. De är bra helt enkelt. Enda problemet är väl den där utbuktningen som starkt påminner om det manliga könsorganet, men so what, folk får väl tro att jag har snopp då. Finns ju ingen som har dött av det hittills.

Jag älskar OS: Jag älskar att folk får låta känslorna flöda och bli helt galna. Spelar roll om folk blir lyckliga eller förbannade eller gråter, huvudsaken är att det visas lite känslor. Att det kommer lite blunders och grodor gör heller inget. Det visar att alla människor är mänskliga, och världen är inte så stel som man tror. Det är tillåtet med känslor. Dessutom älskarjag att se massa galna sporter man inte trodde fanns, som ser helt pucko ut när man utför dem. Shorttrack-stafett, puckelpist med hopp, curling. Ja, allt sånt som aldrig får plats i tv annars. Äntligen har man en chans att se sånt. Jag älskar. Särskilt shorttrack-stafetten för damer var en riktig hit. Man åker ett varv utanför, hoppar in på innervarv när man känner för det, men inte förrän man knuffat i väg en annan lagdeltagare i yttervarvet. Helst en knuff i rumpan, så att knuffaren nästan faller framåt och tappar huvudet. Och det bara håller på och håller på. Och sedan vinner man OS-guld. Helt fantastiskt. Det bästa är kanske dock att det är alldeles för stort, och helt omöjligt att organsiera felfritt, så visst är det underbart när arrangörerna brottar ned en av deltagarna i den manliga b-finalen i shorttrack. Visst, han kom dit alldeles för sent, men ändå, en aktiv blir nedbrottad av funktionärerna. Haha. Vilken blir nästa skandal? Organisationsmässigt alltså, dopningskandaler och liknande hoppas jag att vi slipper den här gångne. Tyvärr är ju itne hoppas samma sak som att tro.

Våra skidskolebarn är dessutom sötare än jag vet inte vad. De lär sej saker dessutom. Danskasnacket fortsatte idag när jag hade hand om Nicklas 8 år och Nikolaj och Nikolina 4 år, från Danmark. Varför döpa syskon till sådana namn? Tänk på deras stackars framtida fröknar! Nikolaj och Nikolina var dessutom tvillingar. Visserligen hade de olika kön, men ändå! Hur hade deras föräldrar tänkt att jag skulle komma ihåg deras namn? 4 år är dessutom gränsfall att lära sig att åka skidor om man har en kropp som en tvååring (ja, det blir ju ungefär hälften av kroppsmassan hos tvillingar), och aldrig har sett snö förut. Så vi körde “Snespökelset” två gånger, och det tyckte de var roligt, fast de inte fattar vad tjock betyder. Danska är dock roligare än vad jag hade trott. Det är något visst att uttala ljud med kräkreflexen.

Jag ska nog sova snart om jag ska ha skidskola imorgon och på torsdag igen. Kanske till och med måste träffa Hanna imorrn eller torsdag. Då gäller det ju att ladda upp.

read comments (2)

När jag åkte hem från skidbacken så såg jag en tjej med så himla snygga jeans. De var verkligen helt perfekta, och jag önskade att jag också skulle äga ett par sådana. Tyvärr så har jag knappt ett par fula jeans ens. Knappt ett par byxor alls. Bara kjolar. Massor. Och jag hatar att prova byxor, särskilt jeans, så läget såg ganska mörkt ut.

Det gick några timamr, och jag pratade med min underbara David. Frågar om jag får låna en film av den underbara Adam. Det fick jag så jag ska springa ner och hämta den, när Jakob ropar att jag ska fråga Marie om ett par byxor som Jakob skulle få av Adam. Kanske var de urväxta elelr nåt. Men inte tillräckligt urväxta för att passa Jakob skulle det visa sig. Jag satte på mig dem, mest på kul, skulle ju aldrig gå liksom, jag skulle vara för stor på alla håll och kanter. Men det var jag inte! De satt som ett smäck! De är helt perfekta. Sköna, eftersom att de redan är ingådda, stora och bra, eftersom det är en man som har haft dem. Tyvärr är killbyxor alldeles för stora i grenen så att säga, men det syns bara när jag sitter.

Resultat: Mitt byxproblem är löst! Och jag är så lycklig. Kostade varken plånbok eller psyke något….de är såååå bra! Alltid killbyxor hädanefter! Slipper man den där konstiga grejen med alla tjejbyxor att de itne kan vara baggy. Vet inte n’är jag såg ett par jeans i en affär som inte var tajta. Men ajg antar att ajg itne har letat tillräckligt lnge bara, men vem orkar?

Nu måste jag återgå till min lillebror.

read comments (2)

Om jag inte hade varit så himla irriterad kanske jag för en gångs skull hade kunnat skriva något vettigt…men ok då, vi gör ett försök, fast jag egentligen inte orkar.

Idag var det sista gången med min och Frittans skidskola. Gick svinbra om jag får säga det själv. Herman svänger av blotta förskräckelsen, Vilma B åker med en kissnödig glassstrut, och Elliot är bara jättelycklig för att han kan resa sig själv när han har ramlat. Sedan har vi ju Nicoles svängarteknink också. Eller före detta måste man kanske säga, eftersom att hon lärde sig att svänga på rätt sätt sedan. Dessutom åkte alla barnen upp med stora liften, och var så duktiga att jag kunde gråta, de försökte verkligen hela tiden, och inga tårar idag och det är alltid skönt för slutkörda fröknar.

Men det är konstigt, till vilken gräns man kan pressa sin kropp. Man orkar inte lyfta ett barn till, man orkar inte snyta en enda unge till, man orkar itne säga till dem en gång till att inte åka för tätt i liften, man orkar inte försöka få dem att förstå att de måste stå upp själva. Men man gör det ändå. Av någon konstig anledning. Fast man inte ens kan tvinga sig att göra sina läxor ordentligt längre. Men barn kan man lyfta och tjöta på hundra gånger. Kanske för att de är sötare än mina läxböcker, vad vet jag. Man får lite mer tillbaka också. Min mattebok skrattar inte direkt när jag öppnar den.

Imorgon är det dags för andra skidskolan igen. Vi har minst en naturbegåvning. Hon är helt otrolig, jag är så imponerad. Första gången hon står på ett par skidor svänger hon. Jag trodde att det var en omöjlighet. En naturlag som inte gick att trotsa. Men tydligen. Och nu får man öva på att lära barn som redan kan också. Det kan bli en utmaning. Och danska blir en utmaning också. Ska nog kolla ltie på de där glosorna som Linn gav oss.

Jag hade nog glömt hur underbart det kunde vara med sport på TV också. Under OS-invigning slogs jag av en tanke som jag har funderat på sedan dess. Jag täntke på att jag inte sett på sport på länge, fast jag alltid tyckt att det var kul förut. Det var ju jag som såg varenda match som Man Utd spelade en hel säsong, det var jag som såg alla slalomtävlingar en säsong och visste precis hur många poäng alla hade i världscupen, det var jag som såg alla Sveriges fotbollsmatcher, alla Golden Leauge-galor och alla skidskyttetävlingar. Varför hade sport blivit så himla meningslöst? Och fotboll i synnerhet. Slalom gick att svälja, skidskyte eventuellt, friidrott kanske, men det var svårt. Men inte fotboll. Jag fuderade på när ajg senast såg en hel fotbollsmatch. EM i Grekland 2004. Det var senaste gången. Jag och Anna och Martina. Och chipsen förstås. Jag och Anna skulle tälta i Tyskalnd i sommar, och kolla på VM. Men det blir inte så. Men jag har bestämt mej. Jag minns hur kul OS i Salt Lake City var. Och det blir starten. För när det är VM, då ska jag fan vara ordentligt insatt alltså. Jag ska sluta att bestraffa mej själv nu. Inte lägga allt bakom mej och glömma, men försöka att gå lite vidare i alla fall. Göra saker jag tyckte var roligt förr. Det akn jag vara värd.

Plus att jag inte har så mycket annat för mig nu när jag är sjuk. OS är enda på TV. Plus att jag tycker att det är kul egentligen. Smaken för sport har börjat komma tillbaka, och det känns skitbra, ärligt talat.

Snart är det alla sniglars dag.

read comments (4)

Visserligen är den inte klar än. Visserligen såg jag inte första kvarten. Visserligen har jag bara sett en invigning av ett vinterOS förut. Men jag skulle ändå vilja påstå, att Turin har lyckats. Visserligen är jag en lättrörd människa. Visserligen påverkas jag mycket av sentimentala känslor och vackra ideal och visioner. Men den här ceremonin får mig att tro. Tro på en bra värld, som är vacker. Vacker och storslagen ibland, vacker och sorgsen ibland. Den anspelar på de goda sidorna hos människor, och framförallt den goda viljan. Det gillar jag.

Och vilka stjärnor de hade fått dit! Yoko Ono, Pavarotti, Sophia Loren, Susan Sarandon (hoppas du såg Erika), m.fl. på samma ställe samtidigt. Allt var så snyggt. Det bästa var att allt var äkta, inget animerat elller plastigt, utan ritkiga människor, med riktiga “verktyg”. Det var så många fina moment. Den mänskliga fredsduvan, den mänskliga backhopparen, historiebeskrivningen (så fantastisk!), Yoko Ono, all koreografi, alla människor, eldständandet. Jag vet att det inte kommer te sig lika fantastiskt imorgon när känslostormarna har lagt sig, men ikväll känns det skitbra. Det som var lite jobbigt var ju intågandet. Coolt när typ värdnationen och Sverige går in liskom, men sedan är det ju typ 70 länder kvar. Men då kan man ju alltid ta paus. Googles OS-logga förresten Cute!

Jag hopas att OS 2014 blir i Östersund. Det vore skitcoolt, men det kommer ju inte bli så. Om allt går som jag vill kommer ju jag dock vara rätt så nära, eller ja, närmre i alla fall, Åre när alpina VM går där. Att åka och kolla på det är en stor dröm! Likaså att överhuvudtaget ta sig till Trysil…

Jag har alldeles för mycket vätskeproduktion i ansiktet. Allt kan ju inte komma ut genom näsan, därför rinner det ur ögonen nästan konstant nu. Men nu ska jag sova, och det ska bli otroligt skönt, med tanke på föregående natts sömnbrist.

Skidskola imorgon!

read comments (1)

Inatt hade jag en typisk sjukdomsnatt. Ni vet hur det är, man vaknar arton gånger på 10 minuter, snyter sig, svettas, byter sida på täcket, byter sovställning, dricker vatten, snorar, orkar inte resa sig, men inser att man måste på toa så man gör det ändå. Så var det inatt. Igår kväll trodde jag att jag var på bättringsvägen, men icke. Men det vore ju bra om jag kunde gå imorgon. Vi har ett nytt ntn-möte då, och jag tror inte de klarar sig utan mej. De hade möte idag och under det mötet ringde de 4 gånger. Tilläggas bör att jag hade pratat med Brita innan, 2 gånger och dessutom skickat ett mail med dagordning. Men det är ju kul att man är behövd, plus att jag fick lite annat att tänka på istället för naturen. Det har iofs börjat lossna lite nu, men jag har fortfarande många timmar kvar. Många.

Lyckades flytta skidskolemötet till morgondagen. Skönt, skönt, skönt. Men det lät bra, vi har 13 barn i 5-7 årsgruppen, 13 barn i 8-10 årsgruppen och 6 stycken i 11-15. Plus kanske en dansk familj, men jag fattade aldrig vad Pelle menade med den ritkigt, men jag skulle ju kanske kunna ta dem privat kanske.

Bara jag blir frisk. Jag var itne ens speciellt sjuk först, men det blir ju fasen värre. På lördag måste jag vara frisk, annars skiter sig alltihop. Annars får jag be till Iprenguden.

Undra hur det gick för min underbara lilla franskagrupp idag på franskan. Studera konst och MonaLisa. Som stavar med två n på franska (MonnaLisa), men man säger oftast La Joconde. Rätt så gulligt på något sätt. Apropå franska så har Soffi skickat en fransk låt till mej, men den funkar inte, irriterande.

Nu har det snöat utan avbrott hela dagen. Jag vet för jag ahr suttit vid ett fönster hela tiden. Vi har nämligen ett fönster vid datorn. Ibland, när min förföljselsemani sätter igång, så måste jag dra ner persiennerna. Annars känns det som att någon ideligen tittar på mej, på ett spionerande sätt. Och tro det eller ej, men det är inte upphetsande. Dessutom hoppas jag att vi hinner ta studenten innan bevakningskamerorna kommer upp. Jag kan ju redan nu få för mej att folk tittar på mej i smyg. Hur ska det då gå när folk faktiskt gör det? Gäller att hitta alla kameror, och aldrig gå där.

Allt för nu tror jag. Eller just det, Martina vill vara med på bild. Det ska hon få:

Hon tycker att hon ser störd ut på bilden, men jag tycker att hon är jättesöt, för hon ser så himla lycklig ut. Och det var en bra kväll. För vi var på The Ark i Huskvarna.

read comments (2)

Jo, på grund av efterfrågan av bilder så kommer jag att fortsätta publicera bilder. Bilderna jag ar på mej själv är en ganska liten samling, därför kan andra människor publiceras här. Säg till om inte du vill synas.

read comments (2)

Jag borde göra naturkunskap. Synd att det är så fruktansvärt tråkigt och att det är så himla mycket kvar. Men jag tar tag i det imorgon istället. Nu ska jag nämligen göra Emelie glad:

När jag gick min offroadpromenad på berget såg jag den här skylten. Jag täntke att jag skulle gå dit. Jag ångrade mej sen, för det var ju alldeles för långt. Men där bor i alla fall Helena. Helena går i min klass och är en av dem som oftast drabbas av mina knäslostromar. Hon lyssnar alltid, och säger alltid bra grejer. Vi två har en kompis som heter Hanna. Helena har känt Hanna längre än mej. Det märker man på att de är som syskon. De har olika smeknamn till varandra, men jag vågar inte skriva ner dem här. Ibland tror man att tredje världskriget är på väg att bryta ut mellan dem, men sedan börjar de skratta. Det är något vi gör ofta. Vi, och alla de där andra som är bra, som jag kommer sakna när jag slutar.

Snart åker jag och Soffi och Hanna och Johanna och Erika och Frida och Jessica och Elin och Helene och Elon till Paris. Vi ska leta upp Amelie och kolla på Mona Lisa. Som för övrigt blev stulen en gång, och snart måste jag och Elin och Hanna och Helene göra en skitlång redovisning om det inför de andra franska begåvningarna. Men det kommer ju gå galant eftersom vi alltid är så smarta. Utom när Helena Warén inte förstod hur vi hade kunnat klara steg 3.

Jag hatar naturkunskap. Och landskap.

Nu sa jag till Helena att bli medlem på last.fm. Nu kanske jag kan få ltie fler vänner…

read comments (1)

Jag önskar att det fanns lyktgubbar i Sverige. Man skulle sällan se dem, bara skytma dem lite då och då, men man skulle veta att de fanns där. Som tomtar eller vättar ungefär, men lite verkligare. Jag vet inte varför jag vill det. Men det skulle kännas bra på något sätt. Ge någon slags trygghet. Det finns andra människor.

Han sa att han inte förstod hur jag kunde vara så kluven i allt. Hur ska då jag kunna förstå och acceptera? Men vad gör man när man har insett att man tänker för mycket, att man är en grubblare, som alltid måste tänka två gånger, att man alltid funderar på hur allt ska bli?

I mitt tidigare liv var jag en spinkig, tragisk och trasig yngling, som var adlig men fattig och skrev dikter om döden och som mist allt hopp om livet och kärleken och tog livet av sig vid 17 års ålder.
Den tanken kommer över mej ganska ofta. För lite av honom stannade nog kvar i mej. Lämnade massa sorgsna tankar, som funnits där, långt innan Anna dog, och långt innan jag ahde erfarenheter av livets hemskheter. Svarta tankar har alltid vandrat vid min sida. De har aldrig stört mej så mycket, jag har bara haft mina dagar ibland, precis som att andra människor har sina dagar. Och på ett sätt gillar jag dem. De är vackra, tankarna. Sorgliga, men fina. Sådan är den ena Anna.
Sedan finns det minst en till Anna. Eller, jag är nog fler. En av dem är hon som alltid är glad. Hon älskar livet. Jättemycket. Klyschigt mycket, men det struntar hon i. Hon är rätt så naiv, men det vet hon ändå om. Hon kan gå på en väg och helt plötsligt börja springa bara för att livet är så kul, och energin inte vet var den ska ta vägen. Hon är idealist också, och har massa visioner och drömmar. Hennes grundtanke att livet är bra, den finns alltid hos mej, men när jag är någon av de andra, så tänker jag mer att “Egentligen gillar jag livet, men inte just nu”. Hon ger mej hopp.
Det finns aggro-Anna. Min omgivning har tyvärr fått se allt för mycket av den. För det kan vara ett skydd. Ett skydd för att slippa bli Annan som bara målar livet i svart. Fast ibland är de titne ett skydd, det bara är så att jag blir arg eller irriterad ibland, kanske oftare än andra, vad vet jag.
Det finns en som är helt normal också. Som har allt det där. Som inte är antingen eller, utan som bara är, låter livet har sin gång, kanske har känslostormar då och då, men bara accepeterar dem. Hon var jag i lördags. Det var så himla skönt. ag älskar den delen av min personlighet. Den är minst psykiskt asnträngande, både för mej och mina vänner.

Jag är väldigt utåtagerande, men samtidigt så inåtvänd. Jag fattar inte varför. Men det finns mycket med mej själv som jag itne fattar. Varför är inte känslor raka?

Men jag tror att allt blir bra en dag. Det vet jag nästan med säkerhet. Det är bara det att jag har fastnat så i det här livet, fastnat i gamla rutiner och tankebanor. Jag behöver stora förändringar för att bryta mönstret.

Däremot inser jag mer och mer för varje dag som går att jag kommer att sakna Ålleberg. Jag komemr sakna många delar av det här livet. Tryggheten, gemenskapen, stämningen på skolan…det ska bli skönt att slippa läxor och liknande, men det finns så mycket fint också. Så mycket kul. Så många människor jag tycker om, som jag antagligen inte kommer träffa när jag slutar. Såna där man bara hejar på i korridorerna till exempel, de komemr jag att sakna. Och tro det eller ej, jag komemr sakna McDonald’s också. Vi har blivit ett så bra gäng där uppe. Hur ska jag klara mej utan mitt dream team? Fotbollen, hur klarar jag ett liv utan fotboll? Det är frågan. För att t.ex. börja spela i Trysils BK eller vad de nu kan tänkas heta, det är otänkbart. En gång FKIK, alltid FKIK. Tänk i höstas när jag trodde att jag skulle tvinas byta klubb för att vårat lag skulel läggas ner, jag grät ju nästan vid tanken. Men jag slapp, och nu får jag spela med världens bästa lag.

Fast, när jag gick på högstadiet, då trodde jag aldrig att livet skulel kunna bli lika bra, inget skulle någonsin kunna ersätta det jag hade. Men det fanns faktiskt saker som kunde det. Visst saknar jag även den gemenskapen, och det gänget ibland, men det vqar en annan tid, ett annat liv. Livet tog en vändning, och det blev ändå bra. Bättre inom vissa, sämre inom vissa. Men man kan ju itnefå allt här i världen. Snart tar livet en vändning igen. Jag hoppas det blir som jag vill. Blir det så, så är jag helt säker på att jag kommer att få det bra.

Imorrn mönstrar Sofia! Är väl ingen jättepåhejare av försvaret, men om det är det hon vill, så stöttar jag henne, det kan säkert vara skitballt, om man nu har motivationen. Frågan var väl iofs om hon har det eller inte, men jag hoppas att det går upp ett ljus för henne imorrn. annars har hon ju två veckor.

Vad ska man läsa när man blir stor? Kan jag få vara skidlärare hela livet istället? Svårt på sommaren iofs…

read comments (0)

Idag berättade Allis vad jag ska göra med mitt liv. Hon berättade vad Soffi skulle göra också: “Uppdatera hemsidan!” Det var ju ord och inga visor, så jag tänkte det var bäst att lyda. Ingen vill råka ut för Allis på krigsstigen…inte för att jag har någon erfarenhet av det som tur är, men jag anar att det vore värre än matte och naturkunskap på samma gång.

Så, varför detta uppehåll? Varför denna totala ignorans av min, och mina vänners hemsida? Tja, förra veckan skar jag ned ganska mycket på datoranvändandet, till förmån fr att ligga och göra inget. Bara sitta och tänka på allt som jag borde göra. Men nu blir det skärpning!

Fredagen blev underbar när skolan tog slut. Alltid samma visa, sitta och längta, längta, längta till dagen ska ta slut, ett evigt tittande på klockan, för att sedan när man går ut genom 500-korridoren säga: “Gud vad skönt att det är över”. Jag säger det varje fredag, för det är alltid lika skönt. Kvällen i fredags var toppen, massa bra vänner på ett och samma ställe, och det var faktiskt bra inne på Terrassen också. Även fast jag tvingade Hänna Pänna att stå med mej ute i kylan skitlänge. När vi var hos Haaga stod jag och Erika och Helena ute jättelänge också, så korkat. Inte konstigt att jag har snor och ont i halsen igen. Jag och Soffi avslutade kvällen med en kebab på Eldorado. Eller ja, en halv.
Lördagen inleddes även den i nyttighetens tecken med familjens överblivna pizza från gårdagen. Jag åt middag på McDonald’s senare också. Underbart. På kvällen åt vi mackor emd köttsfärs på hos Martina. Riktigt gott, men berodde säkert mest på att de är bra på att göra god köttfärssås i hennes familj.
På söndagen var det dags för skidskolelektion nummer 4. Det gick så himla bra! Att ha Sofia var helt gudomligt skönt, äntligen kändes det som att vi hade tid för alla och att alla fick ut någonting. Nu kan alla barnen ploga ordentligt och tre barn till har lärt sig att svänga. Underbart. Jag kommer sakna dem, de är så himla söta. Men jag får ju nya på lördag Jag längtar jättemycket faktiskt, det känns som att det kan bli riktigt bra. Dessutom är ju pengar aldrig fel heller, men jag kommer säkerligen vara trött. Jag slutade dagen med matte, matte och matte. det var längesedan jag räknade så mycket på en och samma dag. Tyvärr var det också längesedan, om inte någonsin, som jag fattade så lite.

Dagen idag fortsatte med matte, så, ja, roligare hade jag ju kunnat ha det. Dock drog vi till Donken för att rensa huvudena, jag, Allis, Sofia, Emma, Hänna, Jessica och Elisabeth. Det var riktigt mysigt, men jag är redan hungrig igen.

Nu mailade Helena om att hon ville åka skidor i Ulricehamn på lovet, kul! Hoppas jag hinner bara…

Förövrigt så är livet rätt bra, tror att allt kommer att ordna sig. Inte idag, inte imorgon, men ganska snart. Eller inte ordna sig, det gör det inte, men grundinställningen, den håller på att ändras, och det är skönt. Mycket kvar att jobba med, hade lite bakslag igår och idag, men det går. Det blir bra till slut. Men inte dit igen. Jag har bestämt mej nu. Det är bra. Kanske någon annan gång, en annan tid, någon annanstans, men inte dit, inte nu. Det skapar bara det jag vill bli av med.

Jag längtar till Paris, sommaren och tågluffen. Nästan så mycket att jag dör. Men jag är van att längta, så jag överlever nog den här gången också.

Nu är det dags för matte!

read comments (5)