En sjömanssambos journal

The Ark kommer till Törebodafestivalen i sommar! Av alla festivaler spom finns kommer dit. Fantastiskt. Anna berättade det i lördags, men har på något mysko sätt lyckats förtränga det, men kom som tur var på det nu igen och är så glad, så glad. Jag och Ola i sommar. Yey! Lycka, lycka, lycka.

Hade en downperiod förut, precis när Emma frågade hur dagen var, så jag svarade rätt dåligt, sedan åkte jag runt och tyckte synd om mej själv i en timma och sedan var det bra igen. För, jag har fått en apelsinchokladboll, en bok (Allt är upplyst, av Safran Foer!), ett helt underbart kort från Sofia, massa söta sms och massa kramar. Tack igen, allihopa! Ens vänner förgyller ens dagar så är det bara. The Ark också.

Dock har jag inte berättat det coolaste än. Jag har en signerad Harry Potter bok. Sexan, första upplagan i USA. Och det är liksom inte bara det att den är signerad, den är så himla fin, vågar typ inte ta i den. Det är bilder till varje kapitel, och de har lagt ned mer energi på att göra själva texten snygg liksom, teckensnitt och sånt och ja, boken känns mer levande helt enkelt. Jag gillar. Sug på den, Erika! Och alla ni andra för den delen också. Den är cool.

Idag bokad jag tid hos syon på onsdag. Blir nog bra, kan prata lite om min framtid. Måste kolla upp detta med jobb i höst också. Har ju alltid McDonald’s, men kan ju vara kul med något annat också. Dags för miljöombyte. Lät ju på Johan som att vi kasnke måste säga upp oss också. Jaja, vi får väl se.

Nu ska jag äta mat och sedan tårta =) Dagen verkar ju bli ritkigt trevlig trots allt.

read comments (2)

Livet är en såpa i vilken man tvingas delta. Man tror och hoppas att någon gång så ska allt bli klart och tydligt och o-rörigt. Man borde vara beredd på att det ska skita sig, men det är man inte. Jag orkar inte med att det blir rörigt i en del till nu. Jag är ju alldeles för nervös för saker och ting och mitt hjärta går i tusen bitar när andra är ledsna. Nästan vare sig jag gillar dem eller ej. Jag vet att det är det rätta för en gångs skull, men måste det vara så jobbigt?

Några läxor blev inte gjorda. Jag är bra på att inte märkas, men det är väldigt påfrestande för en själv. Men till vilken nytta? Jag har väl också rätt att märkas och itne behöva vara rädd, orolig och nervös. Åh, måste jobba på detta med mej själv alltså.

Kanske är det inte så allvarligt egentligen. Det är ju bara det, att det räcker med att en är kaos. Jag behöver inte fler, jag har tillräckligt att oroa mig för. Och om jag känner så här, hur känner då inte de?

Imorgon känns det nog bättre. Problemet är att det kan hända dåliga saker sen. Det kan bli värre. Det skulle kunna stanna här, men nej, jag tror inte det. När man tror att saker inte kan bli värre, så blir de plötsligt det ändå, därför är det bäst att tro att det kan bli värre. För kanske blir det itne det då.

Blev ju i alla fall av med tandställningen idag. Efter åtta år av plåtsaker i munnen är jag nu helt naturell och har använt tandtråd mellan mina framtänder för första gången i mitt liv. Det kändes bra.

Nu ska jag sova. Och gräma mig över läxsituationen. Jag vet ju vad jag ska göra imorgon i alla fall. Och så ska jag sluta att vara så här upphypad. Kan aldrig vara nyttigt.

read comments (0)

Up, up and away. Tänk om man kunde.

Jag var lite i skolan i alla fall. Pratade med Caroline sen, hon befriade mej, både för idag och för imorgon. Men jag ska nog gå imorgon. Det är kanske bra på något sätt. Och jag har ju bara två lektioner. Och de är okej båda två. Det är bra.

Jag kräktes aldrig igår, men jag mår fortfarande illa och jag är fortfarande varm som om jag hade feber, men jag kollar hela tiden och det har jag verkligen inte. Jag önskar jag kunde gråta, så att det bara inte samlas inom mej, men jag kan inte. Även fast det idag hela tiden kändes som att “Nu, nu, nu börjar jag gråta”. Men jag gjorde inte det och det var konstigt.

Från och med nu ska jag sluta känna och jag ska sluta prata. Harm reduction. Egentligen är det kanske inte bra, men hittills har det ju inte gjort mej gott på något sätt, så det kanske är bra att prova något nytt.

Jag ska nog skriva om Paris nu. Får göra det i etapper, så vi börjar, som sig bör, från början.

Onsdag, 15/3-06:
Resan inleddes strax före 11 på onsdagen med att bussen avgick från Ållebergsgymnasiet, ut mot oändligheten. Eller ja, nästan då. Det var otroligt trångt för oss 16 pers att åka i den bussen. Det fanns ju bara typ 4 säten per person. Allsången gick sådär, men precis när vi började komma igång så skulle vi stanna och gå på toa (rökpaus). Vi icke-rökare köpte godis istället.
Bussresan fortsatte efter cirka en halvtimma och drygt två timmar senare, kl. 15 var vi framme vid Skavsta. Först spelade vi kort eller lekte. Det kunde se ut så här:

Efter ett tag checkade vi in och sedan satt vi bara i hallen och väntade och väntade och väntade. Jag orkade itne gå i några butiker, jag satt och läste istället. Till slut fick vi gå ombord och så satt vi dr och väntade istället. Jag satt vid fönstret, bredvid mej Soffi och bredvid henne satt Linn. Bakom oss satt Erika, Hanna och Johanna, vilket ledde till att vi fick stifta bekanskap med något helt nytt: Nino, nino, nino, nino – Ahhh… Jättefint! Inte alls irriterande
Jag var lite nervös i början när vi lfte och så och önskade väldigt hett att vi skulle komma välbehållna tillbaka till Sverige veckan efter. Sedan började jag läsa och lyssna på musik och allt blev bättre. Landningen var den mjukaste, bästa och underbaraste jag varit emd om. Inte otäck på något sätt och det var väldigt skönt.

På Beauvais kom då ytterligare en ny bekantskap: Kompisen! Eller kvinnan som bara visade oss bussen och allt utan att vi visste vem det var. Men det visade sej ju sedan att det var Marias vän och hon hette Anita. Jag har aldrig sett en människa som påminner mer om en fågel. Så liten och bräcklig och en ihopsnörpt mun på nåt sätt. Ja, hon var lite mysko.
Bussresan in till Paris var skittråkig och jag försökte sova men det gick itne och jag frågade ideligen Jeschka hur långt det var kvar.

Väl framme på hotellet var vi förbaskat trötta och jag minns inte så mycket mer av den kvällen faktiskt. Vi gick och la oss i våra otroligt sköna sängar, med underbara kuddar och frös värre än vi någonsin gjort i Sverige. Jag och Hanna låg i princip på varandra och ändå frös vi.

Ja, onsdagen var rätt tråkig men hade ändå sina stunder, men all väntan var ju lite jobbig, man ville ju bara komma fram. Man var i alla fall väldigt förväntansfull när man gick och la sej och såg fram emot resten av resan.

Resten kommer en annan gång. Har precis pratat med Frittan och tackat nej till att köpa hennes Gardell-biljett och jag undrar om jag har en skruv lös någonstans, samtidigt vet jag att det itne hade funkat. Jag är för fattig, jag har för mycket att göra och nej, hur underbar han än är så känns bara tanken på att gå utanför huset idag skrämmande. Det skulle vara alltför svårt helt enkelt. Jag vill egentligen lipa för att jag inte följde med, men någon självkännedom måste man ha.

Nu måste jag gå härifrån och göra bra saker. Läxor, mat, tv. Och sedan sluta prata.

read comments (3)

Jag ahr precis pratat med Frittan och det var så roligt att äntligen höra hennes röst igen! Jag menar, igår var det skönt att prata med Emelie i telefonen och idag var det underbart att krama Sofia i skolan, tänk er då att prata med någon man itne sett på en månad! Underbart! Dessutom var det en ren chansning. Jag gick och undrade vilken tid hon skulle landa och så där, och sedan kom jag på att vi ju faktiskt lever i det tjugoförsta århundradet och hon har ju faktiskt en mobil, så jag rignde och hon svarade jättefort. Sedan dog mobilen efter typ 30 sekunder men hon ringde upp.

Hon ska på Jonas Gardell imorgon och jag är bara lite avundsjuk, särskilt eftersom jag har mer Gardell-längt än vanligt, tack vare att Linn också var en Gardellälskare, något vi upptäckte i Paris. Vi citerade honom mycket. Förutom när Linn citerade Galenskaparna eller teaterpjäser hon varit med i. Men tillbaka till Frittan. Hon lät glad, men trött. Hon verkade ha haft det jättebra. Hon hade mycket att berätta, men visste inte var hon skulle börja, så vi beslöt att skjuta upp det till fredag eller lördag, när vi ska träffas. De andra också. Vissa vet om det, andra inte. Men kära vänner, jag berättar för er nu, ni som itne vet: Vi ska träffas i helgen. Helst bägge dagarna.

Nu är det bara Martina jag inte pratat med. Men det kommer, det kommer. Och den som väntar på nåt gott =)

Jag har fått helt ny energi nu och allt känns bra. Skönt att allt kan vända uppåt så fort. Men ajgt har fortfarande inte läst ut boken, och ahr dessutom läxor att göra, men det gör inget. De blir nog gjorde vad det lider…

read comments (0)

Jag vet inte längre om boken är bra för mig. Jag blir så full av känslor att det bara snurrar. Snurrar, snurrar, snurrar. Antingen så är det bokens fel eller så var jag förvirrad ändå, det är ju itne första gången det snurrar. Antagligen är det en kombination. Boken framkallar en hel del otrevliga känslor, som jag ändå gillar, men vissa av bilderna är enbart, enbart trevliga, men inte ens dem orkar jag riktigt med, och det är konstigt. Att inte ens orka känna bra grejer. Jag vill sluta känna helt enkelt, men jag kan inte.

Det är itne bra för mej att vara ensam just nu helt enkelt, samtidigt är det jobbigt att träffa andra också, av uppenbara skäl skulle jag vilja säga, men de är egentligen bara uppenbara för mej. Eftersom ajg vet och ingen annan. Fast å andra sidan längtar jag efter mina vänner så att det värker i mej, och återigen kommer min schizofrena sida fram. Vi måste helt enkelt ses snart. Just nu vill jag bara hoppa av skolan och umgås med dem för alltid. Jag har varit borta för länge från skolan. Jag vill vänja mig vid den, kunna tycka om den igen, kunna se en mening i det jag gör, men icke. Svårt, svårt, svårt med motivationen.

Men nej, att boken är den bästa jag läst kan jag nog säga helt ärligt faktiskt. Jag har itne många sidor kvar nu och det är sorgligt, samtidigt som jag vet att jag kommer att köpa den, och att ha den i bokhyllan och kunna ta fram och titta på den och i den, det gör mej glad. En slags trygghet att världens bästa Oskar inte försvinner.

Jag borde leva mer och skriva mindre, men det struntar jag i. Nu har jag sorterat ut mina känslor för nu. Åtminstone tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta i boken och läsa ut den, för att sedan fortsätta med saker som är bra för mej, som att äta, se på tv, göra läxor och spela fotboll. Helt normala saker som ändå gör mej helt lycklig, just för deras enkelhet och deras ekorrhjulpåminnelse. Jag har börjat älska saker som går på rutin, vanesaker som itne är skrämmande och som tillåter en att ha alla de där normala tankarna i huvudet, som också går på rutin och som handlar om konstruktiva saker.

Jag känner inte igen mej själv när jag är ensam med mina tankar, jag blir rädd för mej själv och rädd för att saker ska få mej att känna och tänka på sätt som jag itne vill. Därför är nya saker skrämmande på ett helt nytt sätt. Tillsammans med andra så är livet ganska lätt, samtidigt blir det dubbelt hemskt när människor går iväg, för då blir man ännu mer ensam än innan, men amn försöker låtsas som om det inte blir värre efteråt och kastar sig in i et med hela sin själ.

Jag älskade ensamheten förut. Ett skönt avbrott från verkligheten, en lugn vrå där man fick sitta och tänka igenom livet och dess mysterier. Nu är det läskigt. Kanske är allt bättre imorgon.

“‘Jag är så rädd för att förlora något som jag älskar att jag vägrar att förlora något’” (ur Extremt högt och otroligt nära, Jonathan Saffran Foer). Precis så. Ja.

Nu ska jag läsa. Sedan göra bra saker.

read comments (3)

…kommer inte Paris-krönikan ikväll, men Paris var underbart, lovely, wunderschön, très bien, vad ni vill. Jag läser världens bästa bok (Extremet högt otroligt nära av Jonathan Safran Foer) och jag älskar bilderna den framkallar i mitt huvud. Jag vill inte att den ska ta slut, för den är så himla underbar så om jag fick önska skulle jag nog helst vilja bo i den boken för alltid och hädanefter, men samtidigt vill jag veta hur det går för underbaraste, bästaste, sötaste, sorgsnaste Oskar. Ni måste läsa!

Men Paris, ja, bästa rummet var chambre dix helt klart, särtskilt när vi lagade badrumslampor, men ja, jag ska väl itne avslöja för mycket, krönikan kommer.

Tyvärr är kylskåpet fortfarande upp-och-ned och så även mitt liv. Veckan blev ju mycket bättre än om jag hade varit hemma, men ja, det är som det är, men kanske gör ajg verklighet av Soffis och Vöris önskan den här veckan. Det vore bra.

Men nu är jag så trött att det bara snurrar i huvet så det är nog dags att sova.

Imorrn kommer Frittan hem! Tjihoo!

read comments (3)

Vaknade 8.27 av att någon stod och pepprade på ringklockan och bankade på dörren. Fruktansvärt otäckt. Tog iofs ett tag innan jag fattade eftersom jag är som jag är på morgonen, men när det sen gick upp ett ljus för mej, ja, då vet jag inte hur många tankar jag hann tänka. Att någon hade skadat sej och behövde hjälp jätteakut, att någon trodde att jag hade skadat mej och skulle kolla att allt var ok, eller helt enkelt att det var en galning som hade fått nån konstig attack och kom för att dda mej. Helt desperata ringningar och knackningar. Så jag kastade mej ju ner och öppnade dörren och vem står där om inte Jakob. Han hade fått med sej fel skor till matchen. Man fick inte ha grässkor på sån plan eller vad det var. Han var hemskt ångerfull för att han väckt mej, men jag var så dimmig och chockad att jag inte kunde svara. Jag stod bara och tittade på honom när han sprang runt. Undra hur länge han hade stått utanför dörren. Jag sov rätt djupt i morse.

Men, bara för att förtydliga, eftersom min vän Elin ständigt tror att jag trycker när henne: Elin, du ÄR den smartaste jag känner! Man kan aldrig ha en tråkig diskussion med Elin, för Elin är en människa som tänker, och det är beundransvärt. Elin är mitt onda alterego och min mentor här i livet. Däremot så vet Soffi mest om mej just nu, och David sa en smart grej häromdagen, men Elin är fortfarande den smartaste jag känner. Kappisch?

Och det är så himla, himla skönt att CAE’n är över. Det har man liksom väntat på i en och en halv termin nu. Men det kommer ju bli lite tråkigt att aldrig ha engelska mer, vi har ju bara fem lektioner kvar. Jag har ju alltid läst engelska, jag tycker om engelska. Det kommer kännas konstigt. Hur gör man då för att hålla kunskaperna vid liv? Flyttar till England? Fast jag ska ju till Norge först, men sen kanske. Får jag flytta in hos er då, Soffi och Martina?

Provet var ju händelserikt också. Bland annat kom polisen in för de letade efter en dirty old man. Äcklisch! Sedan erbjöd sig Helena att låna ut sin jacka till mej. Jag tackade nej. Jag förstod liksom inte hur jag skulle få på mej den. Och som Soffi sa, jag skulle ju lukta rök de kommande 20 åren och inte kunna göra något åt det. Jag satt bra, längst bak. Kunde betrakta alla. Det var roligt.

Jag måste börja städa snart…

Jag längtar efter värmen, och jag vill ha en ny vårjacka. Och nya skivor. Jag behöver. Kan inte minnas när jag köpte en senast. Men tänk varma vindar mot ansiktet. En varm sol som inte känns långt bort, utan nära, för den värmer en. Ge mej.

Jag har tänkt på Anna 24/7 hela denna veckan. Det är fortfarande så himla konstigt att hon inte kommer tillbaka. Helt bisarrt. Bara mina tankar är ju så himla intensiva att de vore nog för att kalla henne tillbaka, och då kan man ju tänka på hur många fler som saknar henne alldeles så där fruktansvärt mycket. Tänk om vi kunde få henne tillbaka. Skulle man någonsin vara olycklig igen då? Den tanken är så svindlande. Den tanken ger en så många fina bilder. Men den tanken får amn nog egentligen inte tänka. Dumt att lura sej själv.

Jag vill ha hem min Kina-tjej också. en snart ärdet Paris och när vi kommer hem, kommer hon hem.

Nej, nu måste jag nog verkligen städa.

read comments (5)

Åh. Vilken dag. Jag är glad att den snart är över. Eller ja, inte än, men snart. Om några timmar. Ska bara jobba lite först. Dagen började ju redan klockan fem när mamma och pappa åkte iväg. Var jättetrött sen men kunde inte somna om direkt, paranoid som jag är. Men nej, det fanns bara en tanke som snurrade i huvudet just då och det var att de antingen skulle krocka emd bilen eller att de skulle störta och jag och jakob och andreas skulle bli helt ensamma kvar. Jag och Jakob skulle gå runt här i huset och för alltid vara helt ensamma och jag skulle aldrig få se mamma och pappa igen, för de skulle vara döda. Ja, sådan är jag och ja, jag blir trött på mig själv. Jag orkar inte med mej själv vettu.

Sedan somnade jag i alla fall om, men gick ju ändå upp alldeles för tidigt med tanke på engelskaprovet. Men alla dåliga tankar hade i alla fall försvunnit och jag var inte så där himla nervös så det var rätt gött nädå. Blev dock det när jag kom till skolan. Fick lite ryckningar. Provet gick nog bra, utom när polisen kom och letade efter fula gubbar. Då blev jag jättenervös, men det gick över. Var ltie nervös på donken också. Tog fruktansvärt lång tid allt.

Ikväll ska jag träffa mina vänner. Vill ni spela Mario med mej?

Nu ska jag jobba!

read comments (0)

Nu har jag sett på en film, ett vänneravsnitt, allt bonusmaterial på Hitta Nemo och suttit framför datorn i tre hela timmar. Vad finns det mer att göra för att förtränga sina läxor? Hm, Mario kanske. Ja, det vore bra. Spelade ju inte på hela dagen igår faktiskt.Han kanske saknar mej. Men usch, jag måste ta tag i mina läxor. Svenskan framförallt. Redovisning fredag, bytte uppfinning idag. Men nu har jag idéer, det här blir lite lätttare. Orkar inte skriva mail till den där mannen heller. Men, gör ajg det är det ju åtmnistone över, och jag kan ju engelitgen inte klaga på att jag inte har tid. Usch. Dålig människa jag är. Nej, när ajg skrivit klart här, då ska jag banne mig skriva.

Jag blri mer lik min mamma för varje dag som går. Jag märker det när hon säger saker som jag har sagt tidigare. Eller ja, liknande iaf. Jag märker det när jag säger saker med hennes röst typ. När jag har samma åsikter som henne. När hon har en sån frisyr som jag vill ha. Ok, jag tycker mycket om min mamma, det är inget fel på henne, men ändå. Jag måste ju få vara min egen person. Hon finns ju redan, det behövs ju inte en till. Hur gör man för att stoppa utvecklingen???

Nej, ajg mailade nu istället. Det var bra. En sten föll från hjärtat kan man säga. Skönt, skönt, skönt. Det som ska fixas med NTN nu är inte alls lika jobbigt. Skönt. Åh, livet känns bättre. Jag går med rak rygg nu.

Hm, nu har jag jobbat två gånger i veckan i snart tre veckor. Det har varit rätt gött faktiskt. Kvällstid på veckan händer det ju inte übermycket direkt, utan man går mest och städa.r Så får amn fräscha upp minnet i kassan också. Det är bra, vore dåligt att glömma. Men nu blev det ju tyvärr så att jag och Sofia inte kan åka skidor på torsdag, fast det hade å andra sidan inte gått ändå, eftersom mamma och pappa tydligen skulle packa in skidorna i Lennarts box då. Kanske kan åka imorrn efter the shopping spree. Är väl lika bra att ta en heldag. Om man inte är helt död vill säga. Lätt hänt när man har varit iväg och shoppat i en annan stad, även fast det bara är Skövde. Fast egentligen borde vi väl koncentrera oss på att ta oss hem till vår träning. Men nej, vi tar tag i träningen en annan gång. Svårt att veta när dock eftersom det itne står på nätet. Men ja, kanske skidor imorrn, kanske inte. Säg till om ni är på =)

Och jag vill hälsa på hos Liedholms igen. Jag vet itne om det bara är jag som har det behovet eller om ni, mina vänner, också har det. Säg till i så fall. Jag vill dit. Nu. Dessutom är det ett och ett halvt år sen på onsdag och det är ingenting annat än sjukt. Sjukt, sjukt, sjukt. Och det är så konstigt, jag har ett behov av att läsa om folk som har någon vän eller anhörig eller så som dött. Jag läser och läser, fast det bara gör mej ännu sorgsnare. Men jag vet ju vad jag ideligen letar efter idetta. För jag blir ju itne bara sorgsen, ajg blir frustrerad. Så fucking frusterad för att ingen säger: “Jo, det är faktiskt sant, tiden läker alla sår. Jag är inte alls lika ledsen längre, och snart kommer jag nog itne sakna henne alls.” För så är det inte. Tiden läker inte alla sår, och man slutar inte sakna. Jag vet inte ens om man lär sig leva med det, man bara lever, för man kan ju inte bara gå och dö, eller hur? Men jag blir så arg! Kan det inte bara gå över någon jävla gång? Om hon bara kom tillbaka så skulle det ju slippa vara så förvirrande, och jag skulel slippa undra om mina känslor hela tiden. Suck. Jag vet ju varken ut eller in.

Men Elin är nog den smartaste jag känner. Hon säger att hon är evil men jag har svårt att tro henne. Annars är det mest Soffi som vet just nu. Och jag lovar och lovar och försöker och försöker och vem vet. Imorgon kanske jag går ända fram till dörren.

Fast å andra sidan finns det många smarta människor. Konstgjord andning som David sa. Kanske är det så. Och nu ska Adam äntligen få vara med i NTN. Och det gör ingenting för jag tycker så mycket om honom och han blev så glad. Skönt att man kan göra någon glad. Som mina vänner gör så ofta. Synd att inte curlingen blev av bara. Men Svantes spelning, den var bra. Jag är rätt bra på deras låtar nu fakitskt. Eller ja, inte alla, men några.

Kalas hos mig på söndag, kom mellan klockan 18 och 19. Tema: Klänning. Och använd er kreativitet! Klänning är ett ganska brett ämne…och alla ska få äta det de själva tycker är gott utan att jag och Elon anstränger oss som små bin, så vi gör varma mackor. Men vad vill ni ha på?

read comments (5)

Oh damn, varför har jag inte börjat med svenskan än? Det är ju inte så att jag har överdrivit mycket tid under resten av veckan. Skit också. Men det är ju så himla, himla, himla tråkigt. Kanske har jag bytt grej nu, men vi får väl se.

Mest av allt vill jag spela Mario. Tvingade Jakob att skicka upp Mario-filerna hit upp så jag kan spela här. Tyvärr fanns ju inte mitt sparade spel kvar, så jag fick börja om, men kom ju ända till värld 3 i alla fall. Jag har 26 liv nu. Jag har bara fuskat lite

Jag skulle också vilja ha en bärbar dator. Flyttar kanske i höst/nästa vinter, och ja, hur ska jag klara mig utan en dator? En Ipod skulle inte sitta fel heller. Så funderar jag på att sälja båda mina skidor och köpa ett par bra, nya, och även nya skidkläder. Stort behov av nya skidkläder faktiskt, mina byxor börjar bli alldeles för små. Eller så är jag för stor. Eller en kombination. Skulle behöva en TV och med DVD också eftersom jag som sagt kanske flyttar i höst. Men, skidkläder har nog högsta prio faktiskt. Särskilt om jag ska arbeta i t.ex Trysil nästa säsong. Där kan man ju tänka sig att det finns TV i något slags allrum och så också, så den är nog lägst prioriterad. Har ju en rätt ok Mp3, så Ipod hamnar nog också långt ner på listan. Jag längtar jättemycket tills jag har en egen dator, men de är ju så himla dyra. Orkar inte spara ihop till allt jag vill ha. Det är Paris och det är tgåluff och så ska man leva också. Så, snål som jag är kommer jag antagligen itne köpa nåt.

Idag fick jag återigen skidskolelön så nu kan jag i alla fall shoppa utan dåligt samvete på onsdag och nästa tisdag Lycka. Sedan är det ju Paris, men jag får nog låta bli att shoppa där helt enkelt. Det är antagligen för dyrt för mej ändå. FÅr insupa atmosfären istället. Fast när vi kommer hem från Paris är det ju snart dags för löning igen. Det är tur det. Och sedan fyller jag år. DÅ kanske man ska önska sig nya skidkläder. Vore nog bra, då är det dessutyom lågsäsong, så antagligen lite billigare.

Högsta önskan just nu: Att få arbete som skidlärare i Trysil. Näst högsta önskan är att bli något annat är, eller skidlärare någon annanstans. Det är mitt enda hopp och i princip enda tanken som återfinns i huvudet. Men den är ju ganska positiv och det är bra.

Jag känner hunger nu också. Det är också bra, för min mamma har faktiskt gjort kvällsmat till mej. Det var nog riktigt längesen, och det är ju verkligen en lyx, så nu ska jag gå och njuta.

read comments (7)