En sjömanssambos journal

Vissa saker är det lätt att prata om. Vissa saker är svåra. Vissa saker är så svåra att man inte ens orkar att svara när någon anna pratar om dem. Så var det idag. Jag ahr nog aldrig varit så tyst. Jag har nog aldrig haft ett sånt behov av att bara springa därifrån och bara skrika.

Och hon såg det på mig. Och frågade om vi inte skulle bryta. Men ajg är så vek, så jag sa att vi skulle fortsätta. Och jag tänkta att om vi pratar om det nu, utan att skjuta på det, så går det över sen, då beöver jag aldrig mer prata om det, aldrig mera tänka på det.

Och jag har aldrig haft ett sånt behov av att springa ut, ut genom dörren, bort från skolan, och springa ut och bara, bara andas. Dra de där djupa andetagen jag inte kunde dra därinne. Fylla lungorna med luft och kraft.

Jag la armanra i kors. Tryckte sönder min mage. Satte händerna för ansiktet. Försökte släppa ut paniken, men nej, inte inför någon annan.

Kände äcklet komma, fick kväljningar, behovet av att springa ut var större än någonsin. Men jag gjorde det inte.

Men till slut tog det ju slut.

Och jag gick ut i korridoren. Satte på mig det där ansiktet jag lärt mig att sätta på. Satt och försökte fungera normalt, fast allt var kaos. Och då bestämde jag mig. Efter det här, när nu det där konstiga “efteråt” komemr, så ska jag aldrig mer sätta upp en yta. Just nu är det min enda försvarsmekanism, något jag behöver för att överleva. Men sen, sen ska jag leva och älska, men framförallt våga brytas ned och aldrig mer skämmas för att jag mår dåligt. Aldrig sätta upp en välordnad och till synes fungerande yta. Aldrig mer. Aldrig.

Allt hade varit kaos nu med, om inte “Je ne sais pas encore” hade funnits. Jag lyssnar på den på repeat och tårarna bara rinner, för den är så vacker, och känslor av allra yttersta välbefinnande fyller mig, trots allt. Jag tröttnar aldrig på den, särskilt inte Erikas röst i början som smyger sig lite fram för att sedan bli starkare och starkare. utan den idag hade det varit svårt, men låten gör det lättare. Tanken på artisten gör allt lite lättare också. Erika, du anar inte hur mycket du hjälper mig, bara genom att vara dig själv. Tack.

read comments (4)

Om en halvtimme kommer Sofia. Har itne packat klart än, men det löser sig. Som alltid.

Börjar verkligen inse att skolan snart är slut. Sen ska man splittras och aldrig mer träffas. Nej, kanske itne, emn många som man har gått bredvid varje dag och bara tagit för givet komemr inte längre vara så självklara. Och jag ska itne sticka under stol med att gymnasieåren varit jobbiga. Mycket. För själen mest. Kanske itne gymnasiets fel, men allt som hänt mej, har i princip hänt under gymnasiet. Allt som berört mig. Men ändå kommer jag sakna det här.

Tänk dålig ventilation, tänk halm i 500-korridoren, tänk läxberg, tänk arga och bitchiga lärare, tänk jobbiga elever, tänk grått väder, tänk klassrum utan fösnter, tänk äcklig mat, tänk idrott, geografi och latin, tänk matte och naturkunskap, tänk nationella prov och uppsatser.

Åh, vad jag kommer att sakna detta. På riktigt.

Men, som alltid går livet vidare. Nya företeelser kommer in i bilden och nya erfarenheter läggs i väskan. Gamla saker försvinner, glöms bort eller hinns itne emd. Men de har också alltid en plats i bagaget.

Åh. Jag kommer sakna att vara student. Just nu är det underbart. Låt det aldrig ta slut.

read comments (0)

Kanske borde man sova men…vill suga lite på karamellen. 23.55 den 23 maj avslutade jag nämligen min sista rapport. För gymnasiet. Kanske för hela skolan, vem vet om jag börjar läsa igen. Så är planen, men vad som helst kan ju hända. Har bara redovisning och ett prov kvar nu. I franska förstås. Den där Helena gillar itne att låta hennes elever ligga på sofflocket.

Det är midnatt nu. Och jag känner mig stilla och lycklig. Hade jag haft vingar så hade jag lyft. Jag lättar redan lite från marken.

Någonting nytt börjar. Och denna sommaren blir bra, jag känner det. Jag tror att jag är stark den här gången.

Om några timmar åker jag till stugan med mina vänner. Bad, bastu, solnedgång kanske, mat och mys. Sedan återkommer jag till Falköping.

Och då, kära vänner, då har vi bara festen kvar.

read comments (0)

Dagen idag har sugigt rätt hårt. Har varit nervös och överspänd. Men, det har släppt nu. Livet är kanske itne tiddelipoh, finns frotfarande massa saker för mitt psyke att ta itu med, men just nu så, nej. Screw it. Det får va som det är. Jag orkar inte må dåligt över det just nu. Jag har gjrot vad jag kunnat för tillfället. Nu är det blottat och jag kan börja behnalda mig själv. Men itne just idag. Idag ska ajg vila. Och göra filosfi iofs. Och njuta av att det är sista natten på mycket, mycket länge som jag kommer behöva sitta uppe sent och skriva rapporter. Underbart.

En annan anledning till att livet känns helt ok är att det är löning imorrn. Och löning är bra. Särskilt när man jobbat mycket OCH får semesterersättning. Plus att pengar kommer att gå åt denna månaden alltså. Student och shit. Och stugan. Och midsommar. Och kanske köpa vandringsryggsäck. Och sen ska man leva hela sommaren också. Men det brukar lösa sig.

Och, jag kan väl lika gärna sluta med att citera Martina igen. Har ju blivit som en vana. Inte vet jag om hon ahr tänkt själv, men bra är det och stämmer gör det: I die a little bit on the inside every time it unhappens.

Livet är dock lite bra idag. Stugan imorrn också! Jisses, vad underbart vi ska få det.

read comments (0)

Jag vill inte höra mer. Inte se mer. Världen är för grym. Jag orkar inte.

Om jag bara kunde gråta ut alla de där tusen tårarna som vill ut. Jag blir avundsjuk på renget. Jag vill också släppa ut störfloder. Det är precis vad jag behöver.

Och jag är så trött, så trött på allt. Så trött på att beöhva lyssna på allt, så trött på oskrivna regler, så trött på konventioner. Och efter att ha läst Veronika bestämmer sig för att dö, så känns psyket mer varmt än detta. I den verkliga världen finns så mycket att ta hänsyn till. Inte bara genom att inte skada andra människor, utan genom att inte peta näsan på allmän plats, inte dregla när man dricker, inte dra ut trosorna när de åkt in, och framförallt inte prata om det.

Man ska låtsas att så mycket grejer itne finns. Man ska låtsas att man är så mycket som man inte är. Det finns så mycket som inte är ok. Så många småsaker.

Jag blir knäpp av mina tankar just nu. Måste skriva brev, men vill inte. Men vet att det är enda sättet. Måste få det här ur mig. Nu. Jag komemr få ett sammanbrott annars. Som jag nästan fick idag. På träningen. Fy fasen, vad jag hatade mig själv för en stund. Ja, mer än vanligt alltså.

Jag vill kräkas.

Och ständigt denna rädsla. Att inte lita på andra, men framförallt att inte lita på sig själv. Och att andra inte ska lita på en. Hon måste vara där imorrn.

Och jag säger som Martina. Oh hell, you fit me so well. Synd att du inte vet. Jag hade tänkt att inte ge upp, men jag tror inte att jag orkar längre. Min hjärna är för upptagen med allt annat hela tiden.

Stuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstugan
stuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstugan
stuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstuganstugan

read comments (2)

Jag är fan besatt. Skit också. Jag skulle inte bli det. Men men. Jag bestämemr mig att från o med nu så slutar jag bry mej.

Det har vart lite sorg idag alltså. Typ bilen hem från matchen. Vi hade en tysk bil framför oss och jag kom och tänka på när tyskarna var här, när Anna var sjuk. Det var hennes sissta dagar. Men det visste jag inte då. Hur som heslt, jag började tänka på den tiden och hur det var då. När hon bara var så där jättesjuk och man visste varken ut eller in, för man förstod inte att en människa kunde bli så sjuk. Bli typ döv och blind och medvetslös och cellgifter hit och dit och dåligt immunförsvar och ja, jag kommer inte ihåg allt, men det var nya bud varje dag.

Och sen dog hon. Och jag blev så ledsen när jag tänkte på det. Tänkte jag skulle pratat om det med Sofia men, nej. Vad är meningen med att göra henne ledsen också? Jag blir ju itne gladare av det heller, snarare tvärtom.

Sen så gick det över, sen kom det tillbaka, sen gick det över och nu är det tillbaka. Så jag orkar inget. Och eftersom jag redan var död innan allt det här kom så är jag ännu dödare nu. Har typ bara legat på min säng och sovit sen vi kom hem från matchen.

Vi vann med 13-0. Det kändes jävligt bra måste jag säga. Madde B debuterade o gjorde 3 mål. Det var kul, att alltid skönt att få en positiv start. Vi har fått många målgörare nu alltså. Stenstorpare och Flobybor och ja, de drar ju med sig resten. Idag trillade målen in. Verkligen.

Ja. Livet känns väl just nu ganska bra ändå. Känner mig ganska stark. Jag är itne den där som bara faller sönder för minsta lilla längre. Det kommer säkert komma nya down-perioder. Det här med mitt mående har hållt på så länge nu att jag vet hutr illa det kan bli igen. Men, jag har verkligen lärt mig mycket under just den här perioden. Om mig själv, och om andra. Och om jag fortsätter att jobba, så som jag gör nu, så tror jag att även fast jag kommer in i en ny period, komemr jag komma ut relativt hel och renpå andra sidan. Och jag tror att jag kan hantera nedgångarna bättre. Ja, jkag tror, jag vet inte. Sånt vet man ju itne förrän efteråt helt enkelt. Så vi får se. Men livet är rätt gött ändå.

read comments (0)

Ett undebrart dygn. Jag kände livet i mig på riktigt för första gången på så länge…vet inte hur längesen det var som jag mådde så här bra. Och Då har jag ändå varit ledsen idag. Hemsk film på NTF-dagen, bara Anna hela tiden. Döda barns föräldrar pratar. Döda människors vänenr pratar. Dödas gravar filmas. Usch, usch, usch.

Men tänk att jag trots det, mår så bra. Det har vart ett bra dygn, det har det. Började nån gång på McDonald’s igår med Bröli, Hanna, Helena och Evis tror jag. Sedan rullade det på. Gjorde inga läxor igår, och sen ut. Åka bil med hjärtat i halsgropen. Träffa sina vänner. Också med hjärtat i halsgropen av olika anledningar. Men hjärtat i halsgropen på ett underbart sätt. Komma till skolan i morse och se att någon söt hustomte satt upp vackra grejer på skolan. Vem akn det ha varit? Haft en trevlig trafikdag med min sötisklass. Eller ja, de flesta. Åkt bil med hjärtat i halsgropen igen.

Och nu, träning, sedan träffa de bästa. Mys på hög nivå.

Och ja, livet alltså. Idag och igår. MVG lätt. Kan säkert bli Streck snart igen, emn ajg försöker att inte tänka på det. Just nu är det MVG. Just nu måste man lyssna på Winnerbäck och Marit Bergman. Då påminns man om att en gång, sommaren 2004, då var inte livet MVG. Det var alla rätt.

read comments (1)

Jag tycker det är så jobbigt när Andreas och Ida åker hem. Det är så sorgligt på något vis, man vet aldrig när man får träffa dem igen, och ja, eftersom jag är som jag är så blir det “Kommer jag överhuvudtaget träffa dem igen?”.

Som den morgonen Andreas ryckte in i lumpen. Då fattade man liksom. Nu var det slut. Han bodde liksom inte hemma längre. Inte på riktigt. Men man vande sig. Man var ju tvungen. Det värsta är bara att varje gång han kommer hem igen, så hinner man vänja sig vid det. Att det alltid ska vara så. Jag menar, har det varit på ett vis i 19 år (eller, jag var väl 16 när han flyttade), så är det lätt att anpassa sig tillbaka till det sättet.

Det är det som är det värsta när de kommer hem. Man vet att det blir en kul helg, men lik förbaskat vet man att det måste ta slut. Jag hatar slut! Det blir så tomt och tyst och dött här i huset.

Men, som alltid, brukar man vänja sig till slut. Nuförtiden brukar det gå ganska fort faktiskt. Mest samma kväll det är tråkigt, sedan börjar skolan och allt är som vanligt. Men i sommar, då åker de till Schweiz och man får inte se dem på typ tre månader. Eller två kasnke. Plus lite till. Fast, när de komemr hem, då åker jag. Så, mycket möjligt att jag träffat Ida för sista gången till oktober och Andreas blir ju studenten, och sedan oktober. Det är alldeles för länge, men men. Finns ju inte så mycket att göra åt det. Tur att det finns telefoner i alla fall.

Läxfri idag. Kommande veckan blir ju dock inget kul. Matteprov onsdag. Svenska-intervjuer torsdag. Projektinlämning fredag. Naturkunskapsprov måndagen efter. Franska-redovisning och filosofi-inlämning onsdagen efter. Tjihoo. Eller inte. 8 skoldagar. 2 prov. 2 inlämingar. 1 redovsing. 1 intervju. Antar att det kunde vart värre. Men med tanke på hur otroligt skoltrött man är så är det här helt fel dagar att ha mycket att göra på.

Klassbollen nästa helg också, och jag är så nervös. Jag kan liksom inte vara domare, jag är alldeles för disträ. Jag lovar.

Men åh. 10 dagar kvar till stugan fr.o.m. imorgon. Tror jag. Är dålig på att räkna dagar. Hur som helst. Inte alls många dagar. Underbart, underbart, underbart. Jag längtar som jag aldrig längtat till något förut.

Som ajg just skrev till Martina. Har grym vännerabstinens. Varje minut jag inte träffar dem känns förkastad. Denna helgen träffade jag dem både fredag och lördag och jag vill bara ha mer!

Och, fortfarande förvirrad. Gillar inte att lägga ödet i andra människors händer, men ibland så måste man väl. Men det hjälper att lyssna på Winnerbäck. Och sugiga låtar från typ Absolute Sommar-skivan. Man blir helt nostalgisk och drömmer om sommaren. Så kan man tänka att denna sommaren, den har potentialen att bli en av de bättre. Om vissa saker går som man vill. Om inte, ja, Ätran nästa! Eller kanske inte, men åh. Ge mej bara en underbar sommar! Jag behöver det! Och kanske vet jag för en gångs skull vad jag behöver. Så ge mej det bara.

read comments (0)

Vinst idag. Tjihoo!!! (Mitt favoritord som Sofia ycker är stört. Men det är ju hur bra som helst ju, testa själv, utbrist i ett tjihoo när du är så där ritkgit glad. Allt blir garanterat ännu gladare.) Men tillbaka till fotobllen. 4-2. Mot serieledarna. Fan vad gött. Och vilken start vi hade. Vi spelade så bra, jag var helt impad. Ja, jag satt nämligen på bänken. Av den enkla anledningen att jag, efter ett springsteg, trampade snett så jäkla illa att jag inte kunde spela mer på hela halvleken. 30 sekunder var jag med. Surt. Fick dock spela ltie i andra. Yttermitt först. Aldrig gjort förut. Fick ett smörpass från Ellen, kommer själv med målvakten, petar fram bollen lite, hör hörnebospelaren flåsa i nacken, tänker “Nu måste jag avsluta.” Skjuter, missar. Hade kunnat bli mitt livs första mål för FKIK (har bara gjort mål på typ klasscupen tidigare). Men, tyvärr, inte denna gång. Mittfältare var för övrigt riktigt kul att vara, även fast jag bara var där fem minuter, för sen gick Sara ut, o jag fick spela back.

Fick byta typ tre minuter innan pappa o Andreas o Ida kom (fothelvetet igen). Så de såg aldrig mej sepla, men det kan ju vara roligt för dem att se FKIK. FKIK spelar förresten just nu för övrigt. Eller borde vara klara. Hoppas de har vunnit. De är obesegrade än så länge.

Foten är i alla fall mest bajs just nu. Vill inte vila, så tråkgit! Var tillräckligt humörsänkande att tvingas titta på på matchen idag, för att jag skulle vilja göra det igen. Frågan är ju bara hur länge jag kan försöka spela o ignorera foten. Antagligen inte så länge till. Plus att jag borde röntga o kolla varför jag inte kan böja på ringtån. Det kan inte vara ett bra tecken.

Idag har jag gjort matte. Jag är bra. Men jag hoppade över derivatan, för det är så hiiiiimla tråkgit. Och framförallt så kan jag det inte. Talföljder går ju att begripa i alla fall.

Och allt är så förvirrande. Jag brukar gå runt och känna mej jäkligt förvirrad över huvudtaget, men nu ärjag verkligen glad och ledsen över samma sak, liksom samtidigt. Jag vet inte hur jag ska känna. Vet inte ens om jag orkar. Men jag VILL känna.

Om allt bara kunde bli så som jag ville ändå. Så som jag önskar. Det är nästan för bra för att jag ska våga tänka på det. Då kanske det inte slår in.

Nu ska jag snart jobba. Sen förhoppningsvis träffa mina vännisar. De är så bra. Livet är kanske ändå rätt bra. Men oh, det kan bli så mycket bättre. Jag längtar. Just nu, idenna sekund, när jag tänker på hur bra allt kan bli, då säger jag som Honken:

“Livet är fasen MVG alltså”.
(Bör sägas på världens bredaste halländska med ett stort leende på läpparna.)

read comments (0)

Igår och idag har det varit mycket alltså. Mycket i skolan framför allt. Projekt hela dagen igår. Blev riktgit stressigt ett tag, men det redde sig till slut. Till o med Svante kom och kollade =)

Match igår också. 1-1. Fy fasen. Vi skulle vunnit med typ 20-1. Jag vet inte hur många chanser vi missade. Bläbläblä. Dock höjde sig hela laget flera snäpp och vi spelade ju verkligen ut dem, det var skönt.

Naturen var jobbig för att jag inte tycker om att stå ensam i ett rum med en lärare, hur goodlooking han än må vara, franskanvar jobbig för att jag verkligen inte kunde läxan, filosofin var mest jobbbig inan, råstuda till ett prov man inte haft tid att läsa till, mysigt. Men det gick bra till slut. Innan svenskan var jag mer eller mindre ett vrak. Jag kunde inte mitt tal, jag visste inte om David skulle komma överhuvudtaget, jag var nervös, och hade pratat med Caroline innan. Dåligt!Kunde knappt stå på mina ben till slut.

Sedan satte det igång. Henrik höll världens underbaraste studenttal och jag tänkte nästan säga till Caroline att nej, jag pallar inte, jag är för instabil idag. Men sen höll Johanna ett glatt tal om våren o allt det där sentimentala försvann, man belv mer glad. Skönt! Sedan bröts ju min röst i alla fall x antal gånger, men tårarna började aldrig rinna. Tur det. Fick massa kramar av David efteråt, det kändes bra. Jag tror han blev glad, och det var ju det viktigaste. Och jag belv glad att han blev glad. Men ja, nu slipper jag ju hålla det igen, vilket var rätt så fruktansvärt, men ni kan ju få läsa om vem som är den underabraste i världen:

Ens släkt är alltid speciell. Likaså ens kompisar. En kusin som samtidigt är som en bästa vän, blir då dubbelt speciell, han blir som en bror.Du och jag har delat allt David. Skratt och gråt. Glädje och sorg. I 20 år har jag fått ha dig vid min sida. Många minnen glittrar förbi när jag tänker tillbaka…

Nu måste jag nog äta. Och gå på toa. Som Soffi skrev i mitt block en gång “Gå på toa när jag är kissnödig”. Bara så jag inte skulle glömma antagligen. Efter amten ska ajg sova. Jag är nämligen läxfri idag! =)

read comments (1)

Så sa Johanna hela träningen idag. Det var kanske inte så himla jättekul, men den läskiga säger så till mej hela tiden, och jag vet inte varför, men varenda gång hon har sagt har det låtit så kul.

Träningen var för övrigt rätt ok, förutom fotbjashelvetet. Orkar inte vara skadad, kan det inte bara få va ett blåmärke? Vill inte röntga imorrn, ringer på fredag eller nåt istället. Det gör så ont! Och foten har nu växt till tre gånger sin normala storlek. Fint? Nej.

Och jag oroar mej för konfirmationen. Vill inte lipa, men vet att det är oundvikligt. Ja, den läskiga tycker ju att jag ska låta det flöda som sagt

Så mycket Anna nu. Börjar mer och mer komma fram till att jag inte bearbetat någonting. eller jo, aggressionsfasen är över, men det skulle väl också vara det enda. Jag har inte förstått någonting, och om jag börjar prata om Annas sjukdomsperiod så blir jag så otroligt ledsen. Men det är skönt. Förut kände jag mej bara instängd på nåt sätt. Jag saknade massor, men det kom inte. Hjärtat grät och slets i tusen bitar, men inget hände. Så fort tankarna kom, försökte jag att fly. Det känns som att någon dörr har öppnats. Jag kan gråta, jag vill gråta. Jag kan känna. Förut fick jag ur mej lite när jag skrev, men långtifrån tillräckligt.

Kanske mår jag tillräckligt bra för att orka må dåligt. Har inte ångest lika ofta längre, även fast den fortfarande kommer när jag minst anar det. Är fortfarande lättupprörd, känslig, rädd och orolig för allt, men samtidigt så får Anna för första gången sen hon dog verkligen ta plats i mitt liv. Jag sörjer på ett helt annat sätt nu. Jobbigt, men bra.

Den läskiga sa en bra grej: Vi tror att vi stör när vi gråter, men vi tror aldrig att vi sötr när vi skrattar. Konstigt!

Hon sa en sak som var läskig också, att sorgearbetet tar slut. Då fick jag panik och undrade om jag verkligen ville sluta sörja Anna, jag kunde liksom inte tänka mej hur du skulle bli. Jag är så mitt uppe i det nu, så ett liv utan det vore så skrämmande. Men sedan menade hon ju inte att det blir ett liv utan Anna. Hon menade att det blir en annna sorg. Visst, det kan vara jobbigt alltid, men det blir på ett annat sätt. Saknad och sorg finns alltid. Det är svårt att tänka sig ett liv där allt inte är Anna 24/7 som det är nu. Förut var det visserligen inte så, men undermedvetet låg det ju alltid där, väntandes på att få explodera. Nu är det blottat. Kanske finns det mer, kanske inte. Men det tar vi då.

Idag pratade jag om hur jag och Anna blev vänner och ja, alla de där åren som vi var vänner. När jag kom till 2004 så blev det jobbigt. Jag tänkte på allt det där magiska. Allt som vi hade, som aldrig kan komma igen. Men sen kom vi fram till att allt det där finns ju fortfarande kvar. Även fast det inte uppdateras finns det ju fortfarande lagrat i min hårddisk. Och därifrån raderas det aldrig.

Jag saknar henne så. Vill drömam om henne, vill höra hennes röst, vill se henne. Vill bada med henne på Rossö, vill ta med henne till Saltvik, vill åka till Pride med henne igen. Vill, vill, vill.

Förlåt om jag tråkar ut er med Anna-prat. Min blogg är ju dock frivillig att läsa, plus att den är min så jag skriver vad jag vill.

Nu har jag skrivit ut alla projektgrejer inför imorrn, köpt kakor, och inte fixat nålar o sånt än, men de tär på g. Måste städa mitt rum också. Och skriva fucking-tal och göra bajsfilosfi. Vi har lillprinsen till torsdag också, och nu drar det ihop sej! Bara sista hälften av sista kapitlet kvar sen. Maj gadd.

Snart är det stugis! =)

read comments (0)

Man måste ju verkligen vilja må bra. Det är ju det. Vill jag det? Låter ju skitknäppt, men att må bra ‘är inte så lätt. Man måste kämpa, kämpa, kämpa hela tiden. För att må dåligt behöver man inte kmäpa. Man behöver bara vara. Att må bra är hårt jobb. Hela tiden. Att må bra handlar om att förändra tankebanor, och grunda dem så pass mycket hos en själv att man kan löeva efter dem också. Orkar jag det? Och hur länge i så fall? Tillräckligt länge?

Kanske kan jag göra livet magiskt igen? Kanske kan livet bli magiskt igen, utan Anna och med en sorg som är så stor och tung att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Livet kanske kan bli magiskt igen även fast vissa saker kanske är dåliga? Kanske kan det vara magiskt samtidigt som inte allt är perfekt?

Om livet vore magiskt vore det mycket lättare att jobba med det svåra…

Sentimentalitet är det värsta jag vet. Att längta bakåt, och önska att man vore där. Samtidigt som man längtar framåt och önskar att man vore där. Jag vill leva i nuet!

Måste dessutom inse att jag inte kan rädda världen och att allt inte är mitt fel.

Hm. Mycket att jobba med nu. Suck. Men! Det är lättare att få livet magiskt när man snart ska ta STUDENTEN!!!!!

Det är också lättare att göra livet magiskt när det är vår, och bara en månad kvar i skolan (på tisdag!), när man snart ska till stugan emd dem man tycker mest om i hela världen, när det är fester o fotbollsgolf, när det är fotboll och när glass på sommarghemmet finns.

I sommar tänker jag se till att vara aktiv. Göra massa utflykter. Det är då jag mår som bäst, och det är då livet är magiskt.

Nu ska jag äta, och det är gott. Bra grej!

read comments (2)

Gårkvällen var sådär. Inte mycket folk, inte mycket karaoke. Att sjunga studentsången och “Vem vill ha ett år kvar?” var dock mest ren och skär lycka. För det känns såååå himla bra att vi ska ta studenten snart. Har ingen ångest alls över det. Bara lycka.

Grillis hos Hanna var däremot müche bra. Jag såg filmklipp jag aldrig kommer att glömma, helt underbart! Jag önskar att jag kunde vara sån som mina vänner ibland. Bara släppa lös. Det var längesen jag skrattade så mycket.

Hittade massa grejer i Göteborg igår också. Skor och kläder. Ändå är jag inte alls nöjd. Shoppingbegäret måste tillfredställas snart igen!

Men foten alltså. Nu var det i och för sig en rätt påfrestande dag igår, men jag hade så ont! Och idag är det inte direkt bättre. Jag vill att det ska gå över!

Måste göra alla tusen saker som jag vill förtränga idag. Det känns inget vidare, men om jag jobbar med dem idag kanske det där sammanbrotet jag pratade om i förrgår kan skjutas lite på framtiden.

Våren är här på riktigt, det är bra. Vad som inte är bra är allt den påminner om. Våren 2004 som var våren med Anna, våren 2005 som var våren utan Anna. Och jag tror jag gick omkring i en bubbla och försökte och kämpade verkligen för att vara så där lycklig och naiv och ja, lycklig som jag var 2004. Men det gick ju inte så bra. Den här våren vet jag inte hur jag ska göra. Jag är så glad för så mycket, studenten till exempel. Samtidigt är det så himla jobbigt utan henne. Jag tittar på mina kort på henne och jag blir så arg. Kom tillbaka till mej! Jag behöver dej ju. Mer än någonsin.

Jag sa till människan att jag fortfarande inte ritkgit förstått. Att det inte har gått in att hon inte kommer tillbaka. Mest vill jag bara gråta men, det går ju inte. Det har ju gått ett år och sju månader, man ska ha gått vidare nu! Tycker människor som inte har förlorat någon. Som itne vet vad det innebär att stå och titta på en grav och se sin älskade bästa väns namn och inte kunna förstå, att där under finns hon. Där finns hela hennes liv, allt hon var, allt hon tyckte om och allt hon inte tyckte om.

Fan också. Anna, sorgen efter dej går ju aldrig över! Jag orkar inte sakna dej mer, kom bara tillbaka! Jag orkar inte gråta mer, jag vill inte! Jag kan inte leva ett helt liv utan dej, fatta!

Jag orkar itne titta på dina kort och undra om vi ska leka i sommar. Jag orkar inte titta på dina kort och undra om vi ska bada på Rossö ihop igen. Jag orkar inte se ditt leende, dina ögon, ditt hår, dina kläder. Jag orkar itne se dej, för det blir för jobbigt.

Och det som är så sorgligt med sorg är att det inte finns någon tröst. För det enda jag vill ha, det är ju Anna.

read comments (0)

Var hos den läskiga idag. Det gick bra. Men Anna en hel timme alltså. Det kom upp så mycket jag hade glömt, så mycket osm jag inte vill minnas, men ändå inte vill glömma bort. Så mycket som gjorde så himla, himla ont, och tårar, tårar, tårar.

Jag hade glömt hur jobbig hennes sjukdomstid var. Hur dåligt jag mådde, hur det faktiskt var det värsta i mitt liv. Men idag, idag pratade vi om det så länge, och det gjorde så ont, ont, ont.

Jag hade glömt så mycket. Och jag mindes henne så starkt och jag berättade om sista gången jag såg henne, sista samtalet med henne, berättade allt om sjukdomstiden, allt om rykten o andra människor, allt om att jobba när man inte orkar, allt om att undanhålla saker för sina vänner och att själv bli undanhållen.

Vi pratade om min rädsla för att bli sjuk o att folk åker bort, o att jag inte tycker om att åka bort längre, men då sa hon många bra grejer. Kanske hade de tinte varit annorlunda även om jag inte varit ensam hemma när jag fick veta om hjärntumören, kanske hade det ändå inte varit annorlunda om jag varit här istället för i Tylösand när det bestämdes att hon skulle dö.

Och jag måste våga lita på livet igen.

Och vi pratade om hur svår omställningen var. Från osynlig, onåbar, men levande, till osynlig, onåbar o död. Vi fick aldrig tid att bearbeta hennes sjukdom.

Och hon sa att det är aldrig för sent att börja sörja. Oftast går det inte när det är för färskt. Det gör för ont och man orkar inte med den smärtan som det innebär att ta itu med det. Och i sorg finns oftast ingen tröst. Tyvärr, men så är det ju. Det enda som kan trösta, det finns ju inte. Så är det bara.

Men det var bra. Men mycket, mycket jobbigt.

—————————————————————————

Min väska hittades idag!!!!!!

Tack Fyrren! Tack alla som letat och våndats, nu kan vi sluta oroa oss. Den låg under en byrå (som vi hade kollat under).

Dagen belv rätt bra idag ändå…projekt klart, väska hittad, glass äten, matten – jag förstod!

UNDERBART!!

Och, inte för att det börjat “ta” på skolarbet än (min mammas o hannas mammas favvouttryck just nu), men nu känner jag mej i alla fall motiverad.

Ska nog skriva reportage. Känner att inspiration kanske är på g.

Hm, har eventuellt missat en fotbollsträning idag. Fattade inte vad som menades på nätet…jaja, sånt är livet, o det är bara 20 skoldagar kvar, en månad o sju dagar kvar till studenten o 22 dagar kvar till stugan!! LYCKA!

21 skoldagar kvar. Helt sjukt. Någonsin. Sedan slut för alltid. Visst högskola o sånt sen, men ändå. Bye bye gymnasiet. Det har varit en bra tid.

Shopping på fredag, sen massa mys o sen karaoke! =D

read comments (1)

Och jag har kommit till det där stället i sorgen, där jag skulle varit för längesen. Stället där sorgen kommer över en, helt plötsligt, griper tag i en, och drar in en. Och där inser jag att jag fortfarande inte förstått, jag går fortfarande och väntar på att hon ska komma tillbaka. Jag förstår inte att vi aldrig mer ska skämta ihop, att hon aldrig mer ska trösta mej, att jag aldrig mer ska se henne skratta, att vi aldrig mer ska gunga eller att vi aldrig mer bara ska träffas. Jag förstår inte att hon inte kommer tillbaka.

Men när insikten nästan, nästan får fatt i mig, då springer jag undan igen. För varför skulle jag vilja förstå? Vem kan klandra mig för att jag vägrar att inse att Anna inte kommer tillbaka?

Och det har gått ett år, sju månader, sexton dagar, tre timmar och trettio minuter sedan det tog slut.
Och det har gått ett år, åtta månader, tjugotre dagar och tjugo timmar sedan jag såg henne sist.

Och jag kan fortfarande inte förstå. Och det gör fortfarande lika jävla ont. Och saknaden är värre än någonsin.

read comments (0)