En sjömanssambos journal

Ännu en dag har grytt och idag är det faktiskt hela tre veckor sedan jag tog studenten. Otroligt mycket. Saknaden efter skolan blir tack och lov mindre och mindre, jag tror att det faktiskt har gått in att jag inte kommer tillbaka dit, och det var en bra tid, men inte igen. Som med högstadiet. I höst kommer säkert längtan tillbaka, när alla andra går till skolan, men jag har ju inte slutat för evigt. Nästa höst börjas det igen. Den här hösten kommer jag ju dessutom först ha fullt upp med vår EuroTrip och sen förhoppningsvis, peppar peppar, med skidlärarjobb i Trysil

Veckan började ju som de flesta vet ganska grått, och jag jobbade kväll och mina kompisar dag så det har inte funnits så där otroligt mycket att hitta på. Därför har det varit lite grått även i mitt hjärta, men en solig dag som denna är det så lätt, så lätt att glömma alla sorger. Dessutom ör jag ju ledig ända till söndag, och det känns så skönt. Ska ju i och för sig vara slav på Maggis 50-årsfest, men jag ska nog klara det också. Får ju dessutom mat och boende för helgen gratis. Wunderbar!

Längtar otroligt mycket till Saltvik nu. Det är som en energicentral, dit man måste åka en gång om året, för att ladda batterierna för att orka med ett nytt. Sitta där på klipporna, se ut över ett oändligt hav, alla är glada och det finns inte ett bekymmer i världen. Det är då man tror att man kommit till paradiset.

Mycket att fixa idag, arbetsförmedlingen, Trysil, städa, packa, plocka blommor, bada, hämta saker på stan…och jag ahr precis missat bussen. Ganska självmant visserligen, men ändå. Önskar att jag kunde vara en mer viljestark flicka. Fast, om jag fick önska mig lite egenskaper är nog inte viljestark överst på listan ändå.

Det är 8 dagar kvar till The Ark.
Det är 16 dagar kvar till Gothia Cup börjar.
Det är 23 dagar kvar till min semester börjar.
Det är 24 dagar kvar till jag är i Saltvik.
Det är 52 dagar kvar till tågluffen påbörjas.

Som ni ser, massa roliga saker! Idag kom dessutom studiehjälpen för sista gången. Retroaktivt också, som för att fira oss. Eller nåt

Dagens dikt heter Till min syster och är skriven av Dan Andersson. Sofia Karlsson har spelat in många av hans dikter ur verket Sarta Ballader på skiva, och den är såååå underbar!

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom, vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa: kom ut till oss och sov!

read comments (1)

Livet mobbas. Så in i! Kan jag hjälpa att jag itne har någon bra och sund balans? Jag jobbar faktiskt på det, fasen, ge mig nåt bra nån gång. Eller, visst, massa saker är bra. Men inte vissa saker. Vissa saker är så fucking dåliga att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Eller jo, den här veckan kom ångesten tillbaka. Dåligt sätt att hantera dåliga saker på, men men. Den har vart borta jävligt länge i alla fall och det är väl nåt att glädjas över. Jag har ett litet frutstrationsutbrott nu, så det här kan bli precis vad som helst. Men jag är så satans arg på livet!

Och Martina är också frustrerad, och det är så synd att hon ska va det, att vi känner så lika, för det är fasen inte kul. Dock får jag någon som förstår mig och det är skönt. Det är asbra. Det är då man blir glad för man har så söta vänner. Och Martina är typ den sötaste jag känner. Och hon är inte alls störd. Och lika barn leka bäst. That’s the way it is.

Jag grämer mig. Jag grubblar. Jag gruvar mig. För ALLT. Jag måste skärpa till mig. Men hur? Så är jag rädd för allt också. Fullkomligt skräckslagen. Mest för livet. Vilken fin kontaktannons jag skulle kunna skrapa ihop till. Åh, blä, det är dags att börja gilla sig själv. Om man inte kan tycka om och umgås med sig själv, hur ska man kunna tycka om och umgås med någon annan? Det går kanske, men inte utan att bli skräckslagen. Och om man inte gillar sig själv, kan man inte tro att någon annan tycker om en heller. Det är typ en helt omöjlig tanke.

Men nej, jag ska skärpa mig och tänka glada tankar. Igår var förresten mysigt. God mat också. Dessutom lekte vi psykologen och jo, Andreas och Harry kom ju fram till en slutsats till slut, men de fick en del hjälp. Hände iofs värsta otäcka grejen. Det var en liten kille som ramlade på sin cykel när jag, Mikaela och Linnea stod och väntade på Victoria. Vi typ tröstade honom, vilket iofs inte var helt lätt, men han slutade iaf. Sen blev vi visst kompisar och han ville att vi skulle begrava en fågel med honom. Så vi gick och kollade på fågeln som var platt och utsmetad. Den satt liksom fast i vägen, gick inte att få loss. Sååååå äckligt. Så vi sa till honom, att nej, den fågeln får nog ligga kvar och vi måste gå. Typ. Men han sa att han stod till våran tjänst när vi ville. Jag kunde ringa

Men: 2 veckor kvar till Törebodafetivalen, dvs 2 veckor kvar till The Ark! Det är nära! Plus att vi skulle se igen då, jag, plus några av mina vänner, plus några av jönköpingarna. Det blir fint.

Åh, snart Ola igen. Snart stå och njuta av hans underbara röst, hans söta småländska och fina, fina yttre. Snart, snart, snart…

Så, vi aslutar med en dikt igen tror jag, dikter är bra för mig. De får mig att må bra. Önskedagen av Vilhelmina Stålberg:

Hur dumt som människor önska!
Jag önskar en stockros vid fönsterträt,
en enda liten misse i knät
och en liten vrå av världen
och en hjärtans kär, som höll härvans garn
och kallade mig sitt rosenbarn,
när jag satt med mitt nystan vid härden.
Jag räknar och räknar timmarnas slag,
men aldrig kommer min önskedag.

read comments (2)

Tur att jag gillar fotboll. Annars hade nog de här veckorna blivit outhärdliga. Inget annat på TV och alla blir som galna.

Jag kommer också va galen ikväll, känner mig extremt laddad. Om vi vinner har jag lovat min lillebror att vi ska ströga. Det kan bli kul.

Jag kan inte minnas ett så här hett fotbolls-VM. 1994 var det ju galet efteråt, men var det det under tiden? Jag menar, idag är det bara gruppspel, men det är det enda folk pratar om. Till och emd Soffi har blivit intresserad. Och är sur på mig för att jag inte tar tillbaka min jobb-tid. Jag förstår henne, det är synd om henne, men samvetet är itne tillräckligt starkt för att ta tillbaka den. Och sagt är sagt, dessutom.

Ska nog skicka ett sms o säga att hon får komma efteråt.

Men det blir nog dött på jobbet under matchen. Hon kanske får sluta tidigare om hon har tur.

Nej, fortsätta med städet.

read comments (4)

I fredags ringde det hem. Snabb blick på nummerpresentatören.

Herregud

Ditt nummer. Vad ville du? Så här dags? Efter så lång tid? Lycka!

Och sen. Näe, just det. Antagligen inte du.

Svarar. Det var din mamma. Smärta. Det gjorde så frutkansvärt ont. Det var nästan som att du dog igen.

Jag åkte till stan sen. Kände mig som ett vrak mer eller minre. Hade blivit överfallen av sorgen. Började fixa studentgrejer till mina vänner. Det gick inget bra. In och ut i affärer utan att se, utan att orka samla ihop alla delar av min själ som låg utspridda överallt. Så, in på Norders. Stannar till vid kalendrarna. Är så fruktansvärt nära att börja gråta.

Minns en dag för precis två år sedan. Du och jag var i Göteborg, och vi hade shoppat som galningar. Så var det dags att införskaffa snygg, praktisk kalender inför gymnasieår numro 2. Vi köpte av samma märke, men du köpte mycket större. Det skulle ju bli massor att göra för dig nu. IB, liksom, käre barn.

Lite senare började skolan. Kalendern som legat på skrivbordet någon månad fick följa med. Att börja använda sin nya kalender är alltid underbart. Men inte den gången. Den gången fanns det nämligen någon som aldrig fick börja använda sin kalender. Älskade, sötaste bästa vän.

Så jag tog mig samman där jag stod, släpade mig ut från affären, kämpandes mot tårarna. Bestämde mig för att nu, nu var det dags. Är det någon gång som det kan bvara skönt att gå till graven, så är det idag. Tror inte jag varit där sen i julas. Om det inte var på ettårsdagen. Så jag köpte fina blommor och började vandringen. Tänkte säkert tusen gånger att jag inte behövde gå dit. Men för en gångs skull vände jag inte på vägen.

När jag gick in i allén, som var så vacker och fin, så här i sommartid, orkade jag inte kämpa emot längre. Tårarna började rinna sakta, och väl framme vid graven fanns det inget stopp. Jag grät som jag inte gråtit sen jag vet inte när. En gråt som tröstar, samtidigt som den inte gör det, för man skulle kunna gråta hur länge som helst om man fick. Fick nästan ett raserianfall och tvättade stenen med en otrolig energi.

Var helt trött sedan. Satte mig ned, tittade på stenen och lät tårarna rinna igen. Det kom några och glodde på mig. Men jag tänkte att de fick väl glo då. Så skötte de om sin grav lite, planterade blommor och så. Sen tog de omvägen förbi Annas sten för att läsa på den. När jag satt där! Jag var hur ledsen som helst och de måste absolut läsa vem jag sitter och sörjer. Stör mig inte i min sorg. Och om ni gör det, säg nåt då. Annars kan väl ni åka dit när som helst annars för att titta på den stenen, det är liksom inte det. Det var bara det att jag satt där och grät och var jätteledsen och de strök precis bakom för att läsa. Det var så kränkande på nåt sätt.

Så då blev jag sur, torkade tårarna och gick därifrån. Kände mig fortfarande ledsen och trött och höll på att börja gråta inne på Konsum. Kände dock att jag inte orkade med mer stirrningar, var säkert redan ful och rödgråten, så jag tog mig samman för tusende gången den dagen, och gick därifrån.

Kvällen blev helt underbar, trots allt. Mina vänner tog studenten, och det var så fint och roligt. Återupplevde min egen student och åt massa god mat och träffade massa folk. Kalle och Erik kom och det var roligt. Fick man tillfälle att prata med dem ordentligt. Prata gamla minnen och sånt. Bli nostalgisk.

Helgen i övrigt var väl mest jobb tror jag. Och bad i Panka. Dock inte för min del. Igår var det en fantastisk dag, vet dock inte varför, var bara oförklarligt glad. Min nya människa är dessutom jättebra, så nu kommer allt bli bra. Bra, bra, bra. Jag ska må bra på riktigt igen. Hon frågade när jag var riktigt glad senast. Enkelt svar: Studenten. Tyvärr hade jag ju inte varit så glad på två år, men va fasen. Det ska jag ta igen nu. Som sagt, man längtade så mycket efter studenten, att sommarlovet kom helt i skymundan. Man har inte hunnit längta efter det, och planera nåt, därför kommer sommarn att bli bra, jag tror verkligen det.

Och på fredag är det party. Falköping + Jönköping. Det blir fint. Finfint. Dit längtar jag. Jättemycket. Det enda som är synd är att Sofia inte kan vara med. För hon är på väg till Italien, den lyckosten. Tyvärr saknar jag henne redan.

Men nej, kanske är det dags att göra nåt vettigt av sig. Typ gå och önska att drömmar visst kan slå in, och att det faktiskt är min tur nu. Idag känns det inte så. Igår kändes det så. Fucking bajs. Om man tänker på nåt 24/7 så är det inte mer än rätt att man får som man vill till slut. Eller så är det som min favoritdikt för tillfället:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Ja, käre Fröding. Jag hoppas att det inte är mitt liv du diktar om.

read comments (0)

Om inte alldeles underbar?

Efter en ynka vilodag var det återigen dags att masa sig upp i svinottan, denna gång var det 7.01 (jaja, jag slant med handen när jag ställde klockan) som gruset skulle pillas ur ögonen. Halsen var helt igenslemmad och näsan gick det inte att andas genom. Att säga att jag var på dåligt humör vore inte att ta i. När jag väl gick in till Anette släppte det dåliga humöret och det var riktigt gött att sitta där i några timmar och bli ompysslad, läsa lite tidningar och småprata med henne och Ina. Anette berättade att hon antagligen skulle starta en ekologisk salong, med enbart ekologiska produkter och ekologiskt arbetssätt. Ekologiskt från början till slut helt enkelt. Värsta coola! Finns liksom bara 4 frisörer i Sverige som arbetar ekologiskt. Det, är ju tyvärr ett skrämmande litet antal, men det är ju skönt att åtminstone en till sällar sig till denna lilla skara.

Håret blev jättebra! Det var massor som frågade mig om jag hade mycket löshår, och när jag svarade att vartenda strå var mitt blev de flesta ganska impade. All heder åt Anette! Det satt dessutom uppe otroligt bra. Såg likadan ut när jag lämnade salongen klockan 12 som när jag kom hem 14 och ½ timma senare. Otroligt!

När Arta kom höll jag som bäst på att sätta på mig klänningen. Inte det lättaste med alla trådar och knappar! Det blev till slut Arta som fick göra det också. Så tog vi massa kort och alla grannar stod och kollade. Typ i alla fall. Mor och far och bror lämnade sedan mig och arta ensamma så att hon fick sminka mig ifred. Hon gav mig massa tips inför framtiden också, svinbra! Till slut kom mormor och morfar och det var dags att fara. Då var jag snygg intill perfektionismens gräns och tyckte det var riktigt trevligt att stå och spegla mig måste jag säga. Arta hade gjort ett bra jobb =)

Innan vi åkte var det såklart fotografering, något man fortsatte med borta på Sofias gata. Även hennes skönhet hade lockat ut alla grannar och jag undrar i hur många okända människors fotoalbum jag hamnar efter det här…Bengan och Kullman kom och vi satte oss i den stekheta bilen. Jag och Sofia oroade oss, helt i onödan skulle det visa sig, för svettfläckar på klänningarna och Bengan fick ideligen sätta fast mitt axelband som hela tiden åkte loss.

Vi kom lite tidigt ut till Bjertorp så vi gick runt och pratade med alla andra vackra, iordninggjorda människor. Tog kort och drack cider eller champagne. Spelade in film gjorde vi i vår bil också

Efter en stund blev det ju till slut dags att kliva ur bilen ”på riktigt” för att gå ett ärevarv runt slottsrondellen och bli fotograferad samtidigt som man hörde folkets jubel. Eller ja, nästintill i alla fall. Sedan tittade vi på alla andra en stund, men gick till slut in på slottet. Ja, slottet!

Ett fantastiskt slott, som vi dock inte hann titta närmare på, eftersom man skulle ut på trappan och bli plåtade igen och dricka vin. Så där stod vi och minglade och blev plåtade fram till 20.00, minst. Och vi hade alltså gått det där ärevarvet strax innan sex. Men, man hann träffa massa folk, man han beundra hur vackra och stiliga alla var, och jag hann inse att vin + sjukdom inte är en bra grej. Så jag beslöt att få en lugn kväll.

Maten satte nog igång runt halv nio, och vi började med förrätten, som sig bör. Förrätten var skaldjurslasagne, som säkert var god, men tyvärr kände jag ingen smak och spenderade halva tiden med att snyta mig inne på toaletten. Ut på trappan och mingla lite, och sen tillbaka in igen. Vid varmrätten mådde jag bättre och vi fick kalvytterfilé med potatiskaka. Maten bara smälte i munnen. Det var helt himmelskt, gzzzm på hög nivå

Sedan samma procedur igen, ut och mingla, sen tillbaka in för efterrätt. Någon glass med fint namn, med bär och flarn. Fyrren höll ett gulligt tal till oss alla, som dock bara vi i Sp3e hörde i sin helhet eftersom vi inte buar åt folk när de pratar. Strax efter maten började det som alla väntat på; dansen!

Bengan bjöd upp mig och vi valsade runt, i otakt, men va fasen, kul hade vi! Tyvärr orkade inte jag dansa särskilt mycket, men några danser till blev det, både disco, bugg och mera vals. Jag och Bengan försökte oss på en Wienervals också, men vi får väl glada att resultatet inte finns på film. Emellan danserna var det mingel och korttagning. Har tagit otrolgit många romantiska kort, typ bröllopsfoto-klass. Fick också en del kort på klassen och tjejkompisarna =)

Under kvällen tänkte jag typ hela tiden ”Det här var det bästa”. Så här i efterhand har jag insett att det går inte att utse någon allra, allra bästa grejer, men underbart var: sista dansen med Fyrren, en gentleman ut i fingerspetsarna!, alla valser med Bengan =), att dansa till ”Pamela” med Erika och låtsas att jag var Päm, maten, alla fina kort, alla skratt, den oförglömliga bussresan hem med Rudy i sitt esse som reseguide och när jag, när vi började närma oss Falköping frågade Elin om hon hade fått sin bal på slottet och hon svarade stilla med sitt allra största leende: ”Ja-a, det fick jag.” Lycka.

Idag har jag, Hellurt, Hänna, Johänski, Sofia, Ericha, Elon och Jeschka varit i Säm och badat. Som vanligt startade vi grillen när det började regna, men det gick an för vi hade paraplyer och ponchos. Eller ja, jag hade en poncho. Den täckte både mig och min väska, svinbra. Sedan badade vi och min mamma hade nog alldeles rätt i att det inte var bra. Hostan börjar bli värre än någonsin nu, men va fasen, kul hade vi och vattnet var så varmt och skönt. En perfekt dag som avslutades på den perfekta restaurangen. Donken

Nicklas är på Hultsfred nu och jag är avundsjuk…han var här i lördags och shoppade badbyxor till sin pappa. Han bjöd på glass också, som jag, min klant, spillde på min vita klänning. Men, trot eller ej, fläcken försvann! Fantastiskt!

Nästa vecka är det Midsommar. Det blir najs. Fettnajs.

På fredag tar mina vänner studenten! Tänk, va de har blivit stora…

Finns förresten massa kort på mitt fotogalleri nu!

read comments (1)

…och fy fan vad vi är bra.

Arta, jag lovade att varna dig. Jag ska skriva om studenten nu. Det kommer att bli långt, och det kommer alldeles säkerligen bli sentimentalt. För hur kan det bli annat när man kanske haft den mest underbara veckan i sitt liv? Det är så mycket roligt och underbart som hänt och allt det har jag fått uppleva med alla jag tycker om, och det känns så underbart att jag nästan blir tårögd vid tanken.

Om några år kommer man slå upp ordet “perfekt” i ordboken och hitta som enda förklaring: Student -06.

I fredags gick jag gick upp tidigt, tidigt. Klockan 6. En tid som är alldeles för tidig om man gick och la sig halv två. När jag vaknade på morgonen var faktiskt livet inte så där underbart som man skulle kunna tro att det skulle vara den dagen man tar studenten. Det var ingen sol som lyste in mellan mina persienner, och jag var så trött, så trött, och ville bara snooza liiite till. Till slut insåg jag ju i alla fall att jag var tvungen att gå upp, och väl uppkliven gick allt i en rasande fart. Det var otroligt mycket kvar att fixa, och jag hade bara en timma på mig. Lyckades till slut reda ut det, men när jag kom till skolan kl. 7.25 (tio minuter sen, men va fasen, man ska väl hålla på traditioner?) var jag på ett sådant fruktansvärt dåligt humör att jag helst av allt skulle velat skita i hela studenten.

Stressad som skam kom jag fram till min klass. Underbaraste, underbara Sp3e. Kunde jag vara arg längre? Nej, verkligen inte. Jag bara glömde alla stress och tyckte att det var så roligt att träffa alla, få hänga på grejer på folk och att själv bli påhängd att studenten började kännas riktigt skoj igen. Efter fotograferingen drog vi oss till Elias för champagnefrukost. Det skrevs i mössor, spilldes champagne på Elias altan, togs kort och David höll tal. Elin fick dessutom presenten som vi köpte till henne i England som vi lite skämtsamt sagt att hon skulle få på studenten eftersom det under hösten inte verkade finnas någon tid när alla var samlade. Men bättre sent än aldrig.

På vägen tillbaka till skolan var det då dags att börja höja våra röster. Vi skanderade vår klass namn och ”Fyrren har fyllt 25” hela vägen. Känslan började komma, man anade någonstans i bakhuvudet att ”Shit, idag tar jag studenten!”. Dock hade man ännu inte riktigt insett att det var D-dagen, att det här, det var det sista.

På skolan var det dags för blom- och sakpåhäng igen. Jag hade blivit av med det mesta av mina grejer och gick och låste in resten för att hänga på efter Odenhallen. Utanför matsalen var det massa folk och mitt i massan ser jag min bästa Sofia stå. Hon kommer fram emot mig och hänger på mig världens sötaste lilla geting och när jag kramar henne tänkte jag säga till henne varför hon är så bäst och hur lycklig jag är över att hon är min bästa vän. När tankarna kommit så långt började jag ta sats. Och jag tog sats. Och tog sats igen. Till slut blev det: ”Åh Gud, jag börjar gråta.”. Så då stod jag och kramade Sofia en stund och var jätterörd av stundens allvar. Sedan gick vi bort till vår bästa Soffi, och vi gav henne en ursnygg gitarr som jag hade ritat och skrivit på. Vackert faktiskt. Så kramades vi en stund och plåtade varandra. Sedan var det äntligen dags att dra sig ut i solskenet (ja, solen kom fram sedan, runt 8 någon gång).

Vi ställde upp klassvis. Vi stod snyggat. Fyrren och Evis först, bärandes på Union Jack. Sedan följde vi, två och två, kille-tjej, arm i arm. Wunderbar. Ned mot Odenhallen. Och inte var det mindre sång då. Trots att Caroline hotade med att hon inte skulle åka med på vagnen om vi inte uppförde oss i Odenhallen. Så var det en evig väntan tills vi äntligen fick gå in och avslutningen kunde börja.

Vi tågade in, och när alla var inne var det dags för ”Du gamla, du fria”. Sedan klev Per upp i talarstolen. ”När vi började här var ni 15 eller 16, ni tyckte om att klä er roligt och ville sticka ut till varje pris. Men nu, är ni vuxna. Min gymnasietid har varit en blandning av det värsta jag vet och det härligaste jag någonsin varit med om.” Ja, Per. Där slog du allt huvudet på spiken. Det var ett jättefint tal, och det var bra framfört. Trots att Per sa att han skakade i hela kroppen. Men ja, talet, underbart. Inget slog ju dock slutet. ”Studenter. Mössor upp. Mössor på!” Och vilket jubel det blev. Sedan ”Sjungom studentens lyckliga dag”. Det kändes underbart, samtidigt kunde man liksom inte fatta att låten handlade om mig, om oss. Som Honken sa efteråt; ”Tänk att alla de där människorna kommer hit för VÅR skull, det är för oss som alla är så glada.” När han sa det, då kändes livet så där fantastiskt, som det bara kan göra när man har en leende hallänning framför sig, som menar varje ord han säger och ser så där underbart, lyckligt glad ut.

Sedan var det lite sång och musik. ”Don’t stop me now” var härlig, ”Ease on down the road” likaså. Det behövdes ju låtar med drag i liksom. Och, vad du än säger Elon, ni sjöng bra! Till och med min bror tyckte det, och han är ganska kräsen av sig. Sedan var det stipendieutdelning och jag fick två stycken, och blev jättelycklig. Även fast jag fick Oskars lilla glasgrej, så han fick komma hem till mig och byta sedan. Ållebergs-stipendiet där ett av kriterierna var ”gott humör” vet jag väl inte just om jag kan skriva under på att jag haft alla gånger, men men. Livet var ju inte helt lätt alla gånger.

Kören och solister sjöng lite mer. ”With or without you” var jobbig. Hade Eva i blickfånget hela tiden, och kunde bara tänka på dig, Anna. Vad gör du nu egentligen? Satt du där bredvid mig, som jag så gärna vill tro att du gör? Just då önskade jag inget annat än att få åka till Jönköping, se Per Brahe-studenterna springa ut och lägga massa blommor om din hals och berätta för dig hur underbar du är. Men jag kan uppenbarligen inte leva med dig. Det är helt omöjligt, hur gärna jag än vill. Men jag kan ju inte leva utan dig. Min mattelärare skulle inte godkänna en sådan ekvation. Kom hit så gör vi om och gör rätt.

När låten tog slut samlade jag mig igen. Snart var det ju dags. Dags att tåga därifrån, från min allra sista skolavslutning. Min sista skolavslutning som blev den bästa. Och ute i solskenet vid Odenhallen stod så mycket folk. Att jag hittade några jag kände var egentligen ingenting annat än en fantastisk bedrift.. Tillbaka upp mot skolan. Stackars Bröli hade inte hittat några hon kände, så hon hamnade emellan några killar, typ i teknik eller nåt. Följande konversation utspelade sig:

- Amen, hon som gick ut med 20.0, hur social är man då eller?
- Ja, det är ju inte som Torsten t. ex. Han har ju bra betyg, men han pratar ju med alla och är trevlig och så…

Och lilla Elin gick där och flinade med. Killarna fattade ju inte bara att hon flinade åt dem. Man ska inte tro så mycket, och inte ha så mycket förutfattade meningar. Jag blir så trött på folk som visar sån jäkla dumhet och okunskap. Det är sådana som dem som gör att jag måste föra en evig kamp mot mig själv och världen varenda dag. Inte för mina betygs skull, utan för min persons skull. En kamp för den jag är och vill ha rätt att vara. Och visst, de där sa inget ont om det, men så länge alla sorters fördomar finns, så kommer allt alltid att vara en kamp, och sådana som t.ex. Åke Green kommer alltid att finnas…
Men jag undrar om vi inte kommit ifrån ämnet. Ja, vi, som i jag och min själ. I klassrummet hade vi vår sista mentorstid. Caroline hade tänkt ut massa söta saker om varje elev, och det värmde det hon sa, det gjorde det. Och för varje person hon sa någonting så tänkte man ”Åh, precis så är det.” Och man blev så där sprängfylld av kärlek till sin klass och personerna i den. De är så underbara…

Kortegedags! Wunderbar! Vi klämde in våra mentorer i en bur, med Darth Vader-kläder, satt Union Jack längst bak, och så gick jag och Sara längst fram med stjärnbaneret. Och hela vägen till torget skrek vi. Vi skrek för oss och för vår klass. Men när klassen satte igång att sjunga till mig, så blev jag riktigt rörd. Det var fint. Nej, kortegen var det roligaste och galnaste jag gjort på länge, och jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Men slut tog det, bara för att börja i någonting annat. Bli blomsterhöljd på torget. Det var så många som kom och jag blev så glad och rörd. Till slut blev det dock aningens varmt och aningens tungt. När Ing-Marie kom med en fanta till mig, då trodde jag verkligen att det fanns en gud. Och det var så många i fotbollen som kom, och så många andra, som man inte trott. Och Annika kom, det var roligt! Har inte sett henne på ett år, önskar att jag kunnat prata mer med henne, men det hanns ju inte med. Hon tar på onsdag, och det är ju synd att det är så långt, för jag är ju ledig och så, men men…man kan ju inte vara med på allt.

När vi skulle åka på flaket började jag bli riktigt, riktigt trött faktiskt och började nästan oroa mig för att jag skulle simma. Men när jag kom upp på flaket försvann det. Där var alla mina söta tjejer som jag tycker så mycket om. Och vi sjöng och vinkade och gladdes och kände oss lite som drottningar faktiskt…

Det var när jag åkte hem i bilen sen som det slog mig. Jag kommer aldrig gå i skolan mer. Inte på det här sättet i alla fall. Det är slut. På riktigt. Väl hemma och jag äntligen, äntligen fick av mig alla blommor och grejer försvann alla nostalgiska tankar och jag började inse hur svettig jag var. Mamma och Ing-Marie nästan slängde in mig i duschen och det var obeskrivligt skönt. När jag kom ut igen så hade det redan kommit massa människor så det var bara att samla krafter och vara lite social. Jag var så otroligt trött, men det var roligt att det kom så många hit och det var så roligt att träffa så många som man inte träffar så ofta och höra vad de gör och sånt. Hade lite dåligt samvete för att jag inte var mer med släkten, men men. De träffar jag ju rätt ofta ändå.

Maten var så god! Tyvärr kunde jag inte riktigt äta, hade ingen ro i kroppen, var bara så glad. Som tur är finns det massa över, så jag ska snart äta lite rester. Mumma! Mina vänner kom, Frittan spillde champagne på Martinas byxor det första hon gjorde och allt var fortfarande härligt underbart.

Mamma och pappa och Jakob och Andreas hade fixat och ordnat så mycket. Andreas hade lagt ut serpentiner i form av svenska flaggan och så hade de skrivit så fina kort och gjort så fint med björkarna och ballongerna. Som jag iofs hade knutit, men iaf.

Vid halv niotiden när jag höll på att däcka av trötthet kom David och vi begav oss till Haaga på klassförfest. Den innehöll allt som en perfekt förfest ska innehålla. Skratt, chips, dricka, nakenhet, sång, djupprat och massa vanligt tjöt och skvaller. Så sjöng vi nedanför Carros balkong också, och det var trevligt. Träffade vår lilla Parkrud och det blev ett kärt återseende. Pratade med Erik om vår fina vänskapstid och vi kom fram till hur bra våra ”gäng” var. Så skjuts med Hannas syrra ned till Plantan och dags att röja.
Samma sak som förfesten. Innehöll allt som en perfekt fest ska innehålla. Kanske väl mycket tårar ett tag, men jag tror det löste sig till slut. Jag var helt galen och dansade och sjöng hejvilt och så fort jag såg en liten tvåa va jag självklart tvungen att retas lite. Det var barmhärtigt av dem att vara där så jag fick utlopp för all min retlusta.

När Plantis stängde besöktes tre pizzerior. OdenCenter, Valentino och Eldorado. Åt dock bara på OdenCenter. Kebabrulle som vanligt. Och just det. Jag är skyldig Jeschka 50 spänn. Hade nästan glömt. Skulle gått på efterfest efter Valentino sen, men till slut kände jag att mina fötter inte skulle orka gå ända till Wetterlin. Så jag drog mig hemåt. Upptäcker efter en stund att jag är förföljd. Av ingen mindre än Parkis. Så vi pratade en stund, eller ganska länge, gick in på Eldorado, tills han körde iväg mig för att jag inte skulle behöva se på när han käkade fyllepizza. Så vi tog ett nästintill tårfyllt farväl (åtminstone från min sida) och jag gick hem ensam.

Klockan var halv 4, gatlamporna hade släckts, solen började gå upp. Jag kände mig lycklig, men samtidigt väldigt, väldigt sorgsen och vemodig. Nu var det slut. Det var så mycket aldrig mer, och det var så bedårande vackert ute att jag inte visste var jag skulle göra av alla mina motstridiga känslor. Jag önskade bara att dagen aldrig skulle ta slut, eller att jag skulle få återuppleva den, varje dag, för resten av mitt liv. För i så fall skulle jag veta, att några bekymmer skulle det aldrig mera finnas. Solen skulle inte ha några fläckar eller moln som skymde den. Jag skulle inte behöva bli vuxen och jag skulle alltid få träffa alla jag tycker om på en och samma gång och jag skulle få gå i Sp3e för alltid. Jag skulle alltid få vara student och dansa och skrika och galet och älska livet.

Älska livet så där högt och rent och utan hämningar, som jag gjorde den där dagen och natten. Att njuta av varje sekund och känna livet i mig. Det där livet som jag hade någon gång, eller åtminstone fick en liten föraning om, den där sommaren. Sommaren för två år sedan. Fredagen, och ja, hela veckan var som den sommaren, jag var lika lycklig som då, om inte lyckligare. Tänk, att lilla jag kunde få vara så lycklig igen.

Det hade jag aldrig trott.

read comments (2)

Så nu är det snart slut. Bara en ynka dag kvar. Tiden ahr gått så fort. Nu ahr vi till och emd gjort avslutningslunchen och avtackningen.

Det var fint, skönt och sorgligt. När Petra sjöng “Sakta vi gå genom stan” var allt så där härligt underbart sorgset. Jag var så lycklig, och samtidigt så ledsen. Jag satt där bland 400 personer, omgiven av mina vänenr och kände mig ändå helt ensam, men inte på det dåliga sättet. Jag såg bilder av Saltvik, när vattnet ligger så där spegelblankt på kvällen, när vi har varit ute och gått, allihopa, på klipporna och tittat ut över havet som jag tycker så mycket om. Jag tänkte på Stockholm, mitt Stockholm som jag älskar av hela mitt hjärta. Det somriga Stockholm som alltid visar sig från sin bästa sida och tar mig ut på äventyr. Det där Stockholm som jag och min bästa vän gjorde osäkert hennes sista dagar. Det Stockholm som också tog henne ifrån mig, bunkrade in henne på ett sjukhus, och där tvingades jag lämna henne. Ändå älskar jag den stan så mycket. För vi hade vår sista tid där, en sista underbar tid. I Stockholm finns det en festival också. Världens underbaraste Pride-festival. Festivalen som får mig att må bättre än någonsin.

Talet fick mig att tänka på igår. Igår så var det gott, gott, gott att leva. Allt var underbart, men allra bäst var när jag och David gick hem. Vi hade käkat kebab på Valentino, klockan började närma sig tre och solen började just gå upp. Det var nästan lika ljust som på dagen och jag hade världens bästa vid min sida, glatt skojandes. Jag kände att just då, i den stunden, hade jag ingenting att vara rädd för, och inget att oroa mig för. Det fanns inga bekymmer och det kommer aldrig att komma några.
Den känslan har lyckats dröja sig kvar lite. Idag är det en så bra dag. Allt känns så bra och allt komemr att bli så bra. Jag längtar tills imorgon, men samtidigt vill jag hålla kvar den här känslan.

Det var sorgligt att tacka lärarna. Aldrig mer, verkligen. Och ajg var nära att gråta så många gånger, men tårarna bara stannade som en klump i halsen och en värk i hjärtat. Det är ju itne bara tack och adjö till lärarna, det är hejdå till allt. Men som Mikael sa: Man ska inte oroa sig för att man kommer tappa kontakten med ens vänner, för de som är ens riktiga vänner, de komemr alltid finnas kvar.

Och jag älskar er. Det vet ni.

Lycka till, alla ni som tar imorgon. Allt kommer att bli bra.

P.S. Glöm inte fotogalleriet.se D.S

read comments (3)

Mysdag idag. Vagnbygge ute hos Hanna med (nästan) hela klassen och alla jobbade så duktigt och vagnen blev så fin! Kände dock att jag inte hade så mycket att tillföra vad det gällde bygget så jag skrev skyltar, sprayade plakat och grillade lite krov istället. Honken var dock grillmaster, with licence to grill.

Det är verkligen så jag vill minnas min klass! Alla håller sams, alla är glada, alla skojar och skrattar tillsammans. Underbart. Tror faktiskt att det är det man komemr minnas som vuxen sen också. Wunderbar indeed.

Nu längtar jag verkligen till studenten! Så skönt att jag hade lite break i torsdags och fredags så jag kan vara glad nu. Eller ja, eftersom det är kväll just nu så hör det ju till att vara lite depri och sorgsen. Tänker som vanligt alldels för mycket och känner mig lite ensam men men. Så känner väl alla ibland.

Match idag förresten. Vinst med 6-0. Kändes bra. Hur jag spelade? Jo, fem starka minuter tyckte jag räckte. Så jag gick av för att inte det andra laget skulle bli för knäckta över mina bollkunskaper. Ok då, jag blev skadad. En Giffare lyckades trampa av mig hela skon och ta med sig lite skinn. Hur jag ska få på mig några skor imorrn och resten av veckan är en gåta. Får väl kila barfota på studenten i värsta fall. Foten är nämligen fetare än fetast.

Jäjä, nu måste jag städa.

read comments (0)

Man vet inte vad man har, förrän man har förlorat det. Sällan har väl det citatet stämt bättre än idag. Det var riktigt, riktigt nära att jag fällde en tår när jag stod och pratade med Filip och Bröli vid mitt skåp. Mitt skåp ja. Som inte alls är mitt länge till. Idag rensade jag ur det, så att det blev helt tomt. På torsdag tar jag bort låset.

Idag hade jag mina sista lektioner. Svenska och franska. Antagligen de två ämnena jag kommer att sakna mest. Med de två bästa lärarna. Carro kan ha sitt humör och sina mastodontuppgifter, men hon är ändå Carro. Världens bästa mentor som har tagit hand om oss hela tiden. På ett sätt är hon ju lik Helena, men på de flesta sätt så är de ju som natt och dag. Och ändå har de varit så mysiga. Det är konstigt.

Jag har alltid gillat att gå i skolan. I grund och botten i alla fall. Att det har varit nattsvart vissa stunder har ju inte varit skolans fel. Även fast den, i de stunderna, kanske itne direkt hjälpt mig att må bättre, då har den sanrare tyngt ned axlarna lite till, med alla de tusen sakerna man måste göra.

På något sätt vill jag lista upp vad jag kommer att sakna mest, så att jag kan koncentrera mig på det, nu är allt bara ett virrvarr av saknad liksom. Men det går inte så bra. Det känns som att jag kommer sakna allt. Det är ju inte så, men just nu känns det så. Jag vet dock vad jag INTE kommer att sakna:

• *Naturkunskap o religion. Matte och filosofi till viss del.
• *Latin, geografi och idrott (var ju dock ett tag sen jag hade det…)
• *Tre-fyra lärare
• *Projektarbete!
• *Våra otäcka städerskor
• *Våra otäcka biblioteksassistenter (får ej blandas ihop med vår bibliotekarie, hon är underbar!)
• *Telefonerna till lärarrummen
• *Puckade elever
• *Kuratorn och Dieter
• *Datorerna, skrivarna och datasalarna. Usch!

Hm, ja, det var väl allt jag lyckades åstadkomma så här långt. Förhoppningsvis dyker det upp fler saker. Att ajg sak ha så svårt för uppbrott, avsked, separatioenr och dylikt! Måste skäpra till mig och sluta vara så blödig!

Förresten har jag ändrat mig. Fick en tidning idag. VIll itne tågluffa, vi tar jorden runt istälelt! Lät helt underbart, och inte helt utanför möjligheternas gränser heller…

read comments (13)