En sjömanssambos journal

Mörker. En liten lampa som enda ljuskälla lös för mig så att jag kunde läsa utan att störa dig. Sidor klarades av och kapitel tog slut. En enda lång väntan. Hunger. Varför kommer aldrig doktorn? Undra vad de andra gör. Ringa hem och säga att allt är bra, redan hemma i lägenheten, lägger oss tidigt idag. Tänka att nej, allt är fel, men jag vill inte, kan inte, får inte berätta vad vi gör. Aldrig oroa. Du vaknar, äntligen. Mår lite bättre, vill inte spy mer. Varför kommer aldrig doktorn? Dricka varm choklad och mysprata som vanligt. Jo, Prideparaden var underbart, bara så synd att inte du kunde vara med. Allt är som vanligt. Eller? Konstig sjukhussal. Sjuksystrar kommer in och säger att doktorn snart ska komma. Men det kommer ju fler Pridefestivaler, fler parader att gå i. Barn som bara skriker och ditt huvud dunkar, dunkar, dunkar. Du ser dubbelt. Allt är mysko. Du och jag ska åka hem imorgon, tåget går 16.02. Du och jag ska åka hem imorgon, Anna. Du och jag tillsammans. Doktorn kommer. Sent, sent. Måste åka till lägenheten och sova. Taxi i natten, oops inga pengar, men jo, till slut. Åh nej, utelåsta. Åh nej, jourhavande låssmed kommer inte förrän typ 3 och åh nej, låset måste typ huggas bort. Och ditt huvud dunkar, dunkar, dunkar. Anna masserar lätt, lätt. Kanske känns det lite bättre nu. Äntligen resa sig från stenhårt stengolv. Sova några timmar, sedan sjukhuset igen. Magnetröntgen. Vänta, vänta, vänta. Ligga i en korridor, för allt är paj och allt är fullt och ditt huvud dunkar, dunkar, dunkar. Hans och Kristina. Nej, Anna åker inte hem idag, måste stanna, måste kolla. Jag åker. Hejdå, bli bra snart, lova, kom hem snart. Tillbaka till lägenheten. Ring ring. Det är ingen hjärntumör i alla fall. Ut på stan. Vänta på tåg. Tåget kommer. Smockfullt, varmt och kvavt. Men bredvid mig är det tomt. Din plats är tom och jag försöker ställa saker där. Dölja den, vill inte se din tomma plats. Vill prata. Mobilen dör efter att du sagt “hjärnhinneinflammation”. Tårar. Tyckte det var skönt, nu släppte spänningen och nu blir allt bara bättre. Men tårarna kom igen. Och de tycks inte vilja sluta.

2 år är lång tid. 730 dagar. Men det där dygnet är fastetsat i min hjärna och kommer aldrig suddas ut. Jag och Anna för sista gången. Mitt hjärta har gråtit sedan dess. Och om man lyssnar noga, så hör man hur det viskar mellan slagen “Kom tillbaka. Kom tillbaka bara en endaste gång. Bara en endaste gång så jag får krama dig och säga allt det där jag aldrig sa”.

Jag hoppas att du förstod det ändå, Anna. Jag hoppas att du vet att jag skulle försöka simma över alla ocenaer, springa igenom alla eldar och klättra i alla berg om det fanns en chans att få träffa dig igen. Bara för att få säga hejdå ordentligt. Kunna säga allt det där jag vill att du ska veta. Vårt sista telefonsamtal var bra, men inte tillräckligt. För fast jag sa hur mycket jag tyckte om dig, fast jag sa att jag skulle göra om allt 10000 gånger till om det behövdes och fast jag grät så kunde jag inte i mina vildaste fantasier tro att det var sista gången. Du skulle ju bli bra. Så snälla, kom till mig, du vet var jag finns, jag har samma nummer. Jag har gjort om mitt rum, mitt hår har växt och kanske är jag en helt annan människa än när vi träffades sist. Men en sak har inte förändrats. Att jag älskar dig.

read comments (0)

Ja, jag vet inte, men fråga Martina, ostexperten.

Jag har skaffat ett konto på Resedagboken inför tågluffen. Så ni kan ju gå in där och spana så ni kan hålla er à jour med vad jag gör nere i Europa senare fram i augusti/september. Alternatvit kan ni ju be lite snällt om att få vara med på min mailinglista som jag har börjat sätta ihop. Får ni ett litet mail så fort jag uppdaterar. Jättebra! Mitt alias är anna_ljunkan.

Efterlängtade, efterlängtade dag. Semestern börjar om åtta och en halv timma. Kanske borde man jobbat de här tre veckorna när man ändå ska ut och tågluffa sen, men nej. Jag unnar verkligen mig själv det här. Jag behöver verkligen en paus. Känna att jag har tid att göra inget. Att göra inget är nog det bästa jag vet. Men, lite mer än att göra inget ska jag nog hinna med under semestern. Här är ett litet urval:

• Sova
• Bada
• Bli brun
• Läsa
• Lyssna på massa musik och hitta massa ny
• Göra tackkort
• Packa inför tågluffen
• Sätta in kort i album
• Sätta mig in i valet
• Göteborg (bada, partaja, shoppa, skriva in Andreas)
• Ta massa kort
• Skriva CV, gå till arbetsförmedlingen, skaffa ett jobb
• Fixa skolkatalog åt Martina
• Spela fotboll (bara foten blir bra)
• Leka med min lillebror
• Vara i Saltivk
• Sakna Pride
• Va själv hemma
• Tacka Gud att jag inte jobbar på cruisingen
• Tacka Gud att jag inte är hemma på cruisingen

Hm, det var väl det jag kom på i en hast. Huvudet är bara fyllt av Saltvik-längt just nu så jag får inte fram så mycket konstruktivt. Hade dessutom en underbar, underbar dröm förut. Och det var helt fruktansvärt att vakna. Så nu försöker jag minnas drömmen och låtsas att den var sann. För övrigt är jag ganska bra på att låtsas. När livet inte går min väg, när allt blir för tungt, då går jag in i min låtsasvärld. Det är väl nån konstig försvarsmekanism som inte alls är bra egentligen. Man blir ju ännu mer ledsen när man inser att den braiga världen, det är låtsasvärlden, och den hemska världen, det är den riktiga världen. Man skulle ju iofs kunna gå in i låtsasvärlden helt och bara vägra att gå ur den. Verkligen, verkligen försöka börja leva det verkliga livet i låtsasvärlden. Börja prata med sig själv, och låtsaspersoner. Låter jag som ett psykfall? Jag börjar bli lite rädd för det. Hm, nej, nu när jag har semester snart ochverkligen tid att tänka då får jag nog börja bli bättre att leva i den riktiga världen och skrota min låtsasvärld. Den ger bara ett kortsiktigt bättre mående, aldrig ett långsiktigt.

Apropå psykfall så anser sjukvårdspartiet att samhället måste minska produktionen av psykfall. Haha. Det tyckte jag var lite roligt faktiskt.

För två år sedan åkte jag till Rossö och hälsade på lite. Det ska jag inte göra idag. För hon jag vill hälsa på kommer inte att komma. Och jag vill sluta minnas dig, radera ut dig från min hjärna, inte se ditt ansikte framför mig någon mer gång. Så att jag kan slippa bli påmind om att du inte finns här mer. För det gör så ont. Jag vill inte fatta att du inte är här hos mig. Jag saknar dig något så fruktansvärt. Och om du vore här vore allt så perfekt.

Men nej, det blir Saltvik idag. Och det blir också bra, underbart för att vara lite mer exakt. Där kan jag ju låtsas att allt är bra. Eller så tar jag tjuren vid hornen och lever i verkligheten. Beslutsångest, verkligen.

Mobilen är både laddad och tankad, så ni kan ju höra av er. Så slipper jag börja oroa mig för att det har hänt nåt. Plus att det är ju alltid trevligt med lite övrig kontakt förutom ens kära familj.

Well, have fun in the sun! Det ska jag =)

read comments (2)

Kanske kan man det, kanske inte. Men hur det än är med den saken, så är Gothia Cup världens störstaste turnering för ungdomar, och med allra största säkerhet världens mäktigaste. Att få stå på sin första invigning, känna rysningarna längs ryggraden, vemodet i bröstet, och på samma gång den där totala lyckan, det är något av det mäktigaste man kan få uppleva, både som spelare och som människa. Man känner att man är en del av någonting ofantligt stort. 40.000 glada människor, och man själv är en av dem. Helt otroligt.

Därför var det med sorg i hjärtat som jag missade måndagens invigning. Plikten framförallt lär det ju heta, så samtidigt som 40.000 människor stod på ett Ullevi och mådde så där bra stod jag på McDonald’s. Mitt mående var det visserligen inte heller något fel på, men jag visst ju vad som komma skulle.

På tisdagsmorgonen var det bara att ta tåget 07.13 för att hinna in till Göteborg och till planen där min sötaste Jakob skulle spela. Träffa pappa, och leta rätt på bussar och spårvagnar. Se matchen, 0-0, rättvist kasnke, ta bussar igen, åt andra hållet, ut till Åby för att se på världens bästa FKIK.

Och det är på Åby som det verkligen kommer över mig; Gothia-känslan. I några lyckliga sekunder har jag inbillat mig att jag är med i år, för fjärde gången. Jag sak spela, med mitt underbara lag, sen ska vi ha kul ihop, jag och mitt underbara lag. Så som det var, i tre somrar. Men, insikten slår mig; i år är jag, liksom frra året, bara åskådare. Och jag erkänner, det har sina fördelar. Man kan gå och köpa dricka när man vill, slippa oroa sig för att dricka FÖR mycket i hettan så man måste gå på toa mitt i en match, slippa vara sur för förluster eller dåligt spel, slippa passa tider. Samtidigt är det med ett sting av avund jag ser tjejerna i 17-årslaget sitta där, lyssnandes på Jan och med beslutsamma miner gå ut på plan med tanken att den här halvleken, den skulle bli så mycket bättre än den förra.

Och de är duktiga, både 17-åringarna och 15-åringarna. Båda lagen har vunnit sina båda matcher och är klara för a-slutspel trots att det är en match kvar i gruppen. Det är härligt att se skönspelet som de stundtals visar, och viljan och kämpaglöden.

Därför ska jag ned imorrn igen. 07.13 går tåget och det känns faktiskt inte jobbigt alls. Ned till mitt älskade Gothia och mitt älskade Göteborg. För jag har väl sagt det förut? Att där, där ska jag börja plugga en dag, för jag älskar den staden nåt så grymt. När jag gick där imorse, klockan var runt halv nio och allt var lugnt och stilla och solen värmde mina bara armar, då kunde jag inte förstå varför jag någonsin tvekat på var jag skulle läsa. Det finns inga alternativ. Jag vill gå där och inte behöva stressa iväg till något tåg eller någon buss eller affär. Jag vill gå där och bara titta mig runt, spatsera lite och sen gå hem igen. Hem i Göteborg, det är vad jag vill näst mest just nu.

Allra mest vill jag få jobb i Trysil. Det känns ganska ljust nu, men man vet ju aldrig. Och oh, snälla, snälla, snälla. Låt det få bli så. Låt mig få komma till välrdens mysigaste lilla by, där jag kan få åka skidor alltid.

Kanske kan vara bra med några timmars sömn inför morgondagen iaf. Good night.

read comments (3)

Igår läste jag Emelies tidningar. Handkolorerade, från 1920. En var från 1937 också, VeckoRevyn för övrigt, coolt! Det kändes så konstigt, särskilt när man läste om de som ville ha brevänner. Ett helt uppslag med insändare, folk berättar om sig själva, folk skriver vad de söker. Och allt var så annorlunda, men ändå precis som nu. Det är liksom 86 år sen. Det var en mamma som skrev in till en spalt och beskrev hennes tonårsdöttrars problem med att växa upp, hitta sig själva, känna sig älskade, ja, trivas med livet helt enkelt. Och det är ju precis som nu. Insändaren skulle kunnat vara skriven igår. Men hon som skrev finns antagligen inte kvar längre. Hennes döttrar borde vara strax över 100 om de lever.

Och man undrar, var blev det av alla dessa människor? Alla som tyckte om att dansa, gå på bio, träffa folk och sökte likasinnade. Alla som sökte en vän som kunde pigga upp dem med ett litet brev då och då. Man vill träffa nån av dem, få höra vad som hände, fick de några svar? De kan sitta och berätta om deras liv och man kommer bli rädd och tänka att “En gång var hon precis som jag. Jag kommer bli precis som hon.” Eller, gammal iaf. Antagligen. Så drömmer man sig bort en stund, längtar till tider som flytt, som man aldrig får tillbaka. Efter tider man aldrig ens upplevt. Och man längtar framåt, med glad förväntan i magen och nyfikenhet på om man kommer få det där underbara livet som vi alla vill ha.

Sedan läser man svaret till mamman med tonårsdöttrarna och kommer raskt tillbaka till verkligheten, inser att 20-talet, när man rekommenderade folk att skicka iväg sina jobbiga barn, det var kanske inte så mycket att ha. Nej, det är nog bäst att börja leva i nuet, och sluta vara så drömmande och uppe i det blå. Som jag. Så, let’s go to Panka Beach!

read comments (0)

Pirates igår. Äntligen! Ich, Niclas, Johänski, Sofia, Soffi, Bröli, Jeschka och Hänna Pänna. O så Soffis syster med kompis. Jag har inte riktigt kunna bestämma mig om vad jag tyckte om filmen. Den var bra, lite oförutsett slut faktiskt (eller så är det bara jag som är blåst) och början var ganska vacker faktiskt. Och Johnny alltså. Han är en lyckad man han. Det är ju halva nöjet, att han är så otroligt bra. Filmen innehöll många, många äckliga scener. Nåt av det värsta jag vet är liksom kryp, krabbor, spindlar, maskar, bläckfiskar med slemmiga, äckliga armar och sist men inte minst, klor. Filmen innehöll väldigt mycket av det. Yuck. En del scener där folk hoppar fram o sånt också, vilket jag inte tål särskilt bra. Men jag skrek inte, och trot eller ej, inte Sofia heller

Martina och Frittan är på Arvika nu. Saknar dem jättemycket, även fast jag såg dem förra helgen. Men jagbehöver dem nu, på riktigt. De verkade ha det bra dock, Martina skulle ju få se SMK idag så hon var lycklig. Verkade vara vid sina sinnes fulla bruk också.

Ikväll ska jag träffa Emelie och Svanis. Det var hur längesen som helst vi sågs ordentligt. Typ studenten eller nåt. Sofia kanske också kommer, wiee =) Emelie ville ha rajtan tajtan sa hon. Det kan ju bli lajban.

Har äntligen fått ordning på fotogalleriet nu iaf. Eller pixbox som det så vackert heter. Not. Den här länken http://www.pixbox.se/usr_show_id19613_page0_order1.html borde funka för att kolla in mina bilder. La upp från Töreboda precis. Hade inte så många bra, men ändå, man vet ju att det ÄR Ola liksom.

Och var är alla bröder när man behöver dem som bäst? Eller ja, bara Andreas som är borta. Långt borta. Men man träffar inte dem när man inte går i skolan. Fast de bara bor tre hus ner. Det är konstigt.
——-
Hehe, när man talar om trollen. Linn kom upp precis. Sötaste, bästaste Linn. En kram från henne är typ det bästa man kan få. Det är nåt med den familjen alltså. De måste ha nåt i generna, som jag misstänker inte kommer från vår sida, som gör att man blir alldeles glad och lycklig när man träffar dem.

Så livet är helt ok idag. Jobbar kort, Emelie ikväll, snart Gothia, snart Saltvik. Och igår tog jag ett stort beslut: Inte grubbla. Inte gräma mig. Inte gruva mig för saker. Det går ganska bra, även fast det bara gått ungefär 12 timmar sen det beslutet och att jag mest har sovit, så är det ändå starkt att försöka leva efter det. Varar kankse inte jättelänge, men iaf. Man måste ju börja nånstans.

Nu ska jag jobba. Bara 7 gånger kvar innan semestern. Sedan är det 3 till. Sen aldrig mer. Sen är jag arbetslös, tjohoo!

read comments (0)

Snart är det dags. Pirates om bara några få timmar….wiieee! Eller tjihoo. Som är ett riktigt ord, vad Sofia än säger. Verkade inte som att det gick att avboka biljetter heller. Poor Helena. Tråkigt, tråkigt att hon inte ska med. Kanske kan man sälja biljetten svart utanför? Då kan man ju ta hur dyra priser som helst. Som de som sålde sina hultsfredbiljetter för 10 000. Det är ju svinbra egentligen.

Jag ska jobba snart, och jag vill inte, för det är satans tråkigt. Dock bara 5 timmar. Eller 4,5. Men jag är där fem timmar. Och det är ju ganska lite, så det går nog bra i alla fall. Dessutom jobbar Soffi, och det är asbra. Då kan jag kommentera alla gäster i headsetet så att hon får skrattanfall när hon ska servera dem. Väldigt roligt. För mig.

Jag saknar Anna mer än någonsin. Förstår inte riktigt hur jag överlevde förra sommaren, eller hela de här åren överhuvudtaget. Jag behöver henne mer än någonsin nu. Någon som kan säga att även fast jag är ganska störd, så löser det sig nog ändå. Ja, det var ju hon som fick mig att tro på livet. Åh. Det har hänt så mycket sen den där dan för exakt två år sedan, när hon kom ned och tittade på Gothia och satt i skuggan och sa att hon hade ont i huvudet. Det närmar sig nu. Eller har redan börjat. Allt “Idag är det två år sedan” har satt i gång.

Två år går så fort. Ibland känns det som igår. Ibland känns det som att jag pratade med dig i telefonen för fem minuter sen. Men ibland, går tiden så långsamt. Ibland känns det som att det var 100 år sen, just för att jag förändrats så mycket, och för att det hänt så mycket, sen du dog. Mest har det varit bajs som hänt. Lite trevliga saker, men mycket bajs. Kanske, för att jag efter din död blev dåligare (jaja, sämre) än någonsin på att hantera saker, mig själv och andra människor.

Hm, ja, jag har inte så himla mycket social kompetens. Har sagts förr och kan sägas igen. Jag är inte så himla rationell och stabil som jag skulle vilja vara. Ibland får jag massa konstiga infall och så blir det som det blir.

Nej, hade jag haft social kompetens skulle du ju fått veta för längesen liksom. Och inte telefonvägen. Sorry about that. Och så där värst genomtänkt är jag inte, allt blir liksom lite som det kommer. Allt vore så mycket lättare om livet var en rak väg, utan några gropar man kunde trilla ned i och skada sig i eller så. Och det vore lättare om man vore bra på att undvika de där groparna och inte rusade fram som ett blindstyre. Typ som jag. Men jag har ju blivit feg som sagt. Går ständigt och oroar mig för de där groparna och svängarna man kan gå vilse i och så. Så det var lite unlike me, men ändå inte att göra som jag gjorde. För jag är ju livrädd för att leva och dödsrädd för att dö, för att nu citera Kent. Men det stämmer ju. Livet är det mest skrämmande jag varit med om, och jag har tillbringat många, många stunder när jag inte varit något annat än helt skräckslagen. För allt.

Jag är lite rädd igen nu. För vad som komma skall. Livet är komplicerat, men det är bara du som vet hur komplicerat det kan bli för dig. För det vore hemskt om jag gjorde massa saker så det blir mer komplicerat för dig. Det är det sista jag vill. Säg till mig att backa av i sådana fall. För då gör jag det, även fast det inte blir lätt.

read comments (0)

Ah, Göteborg. Sehr, sehr gut. Även fast jag är knäpp ibland. Fast Sofia är bra på att hålla mig fokuserad. Typ säger till mig att kolla på kläder istället för att va djup Men Sofia är inte så ytlig som man kan tro egentligen. Trots att vissa tror att hon är en utseendefixerad bimbo. Haha. Nej, jag kom på det, att visst, jag och Sofia är lika, kanske är hon mest lik mig av mina vänner. Samtidigt är vi så olika. Hon är så stabil och jordnära. Visst, även hon kan väl freak ur lite då och då, men i grudnen. Stabilt psyke. Precis vad jag, stackars arma krake, kan behöva när det är lite väl svajigt.

Ja, stackars Sofia ibland. Men hon har inte skällt på mig alls. Hon har varit bra, bra, bra. Och vi har övat på att bo ihop. Det skulle bli så perfekt. Så otroligt, otroligt bra. Vi funderade på att kapa Andreas och idas lägenhet och flytta in på stört, men vi struntade i det sen. Kanske roligare med nåt eget ändå, även fast de hade många fina grejer. Och saker man ville ha, typ 18 miljarder filmer.

Ja, ge mig Göteborg nu. Jag behöver det. Nu.

Orkar egentligen inte känna efter. Är helt slut. Måste bli bra någon gång. Har inte kunnat äta ordentligt på aslänge, vilket är ganska dåligt. Särskilt eftersom att jag egentligen uppskattar mat nåt alldeles kollosalt. Men nu har det liksom låst sig och så fort jag stoppar in mat i munnen växer varje tugga och ajg tror att jag ska spy. Och eftersom att jag har spyskräck så är det inte så kul.

Den som lever får se, säger man. Men vad skönt det vore på ett sätt, om man visste allt i förväg. Då kunde man förbereda sig på massa dåliga saker, och liksom ladda batterierna. Fast å andra sidan, då skulle man ju gå runt och vara eldsen för saker som skulle komma, när man egentligen skulle varit glad, så då blir det ju värsta onda cirkeln. Kan ju bli motsatt effekt om man vet att nåt bra väntar runt hörnet också. Men men. Jag vet inte vad jag tycker, men det börjar jag vänja mig vid. Så det gör inget.

Och jag har laddat upp med mysböcker och mysfilm så nu ska jag gå härifrån och mysa och sluta att tänka. För min tankar är sannerligen inte bra för mig själv. Men imorrn. Åh imorrn. Imorrn är det Pirates!!! Har liksom längtat sedan ettan. Och mindre än ett dygn kvar. Kommer bli underbart. Även fast handlingen kanske suger kommer man ju ha skådespelare som är trevliga att titta på iaf =)

Så, visdomsord från en man i Göteborg, som itne verkade ha det helt lätt. Han stod på centralen och skrek om att han skulle stämma sj, med en röst som var hesare och mörkare än Sven Wollters, och när vakterna till slut kom så skrek han: “Fuck you! men Jesus älskar er!”

Ja, glöm inte det gott folk.

read comments (0)

Elin, man kanske inte behöver vara uppenbar. Kanske kan jag överleva trots att jag är feg. Kan inte vara så modig som du var, tror jag inte. Men kanske löser sig allt ändå. Skulle sagt det på jobbet förut, men jag hann inte.

Men nej, jag vågar inte riktgit lita på livet alltså. Life is a bitch and then you marry one. Eller? Orkar liksom inte ha förhoppningar för att sen inse att jag ahde fel. För är det nån som akn göra en höna av en fjäder så är det jag. Det är jag väl medveten om. Kan dock itne göra nåt åt det för tillfället, skulle jag kunna det skulle jag itne behöva gå till nån kurator.

På jobbet var jag iaf dum i huvudet. På riktigt. Ett exempel är: Jag kommer fram till kassan, från disken, går i min egna värld, och det är fullt av folk. Ser en gäst som typ viftar och vinkar asmycket. Kolalr inte så noga. Hör ett “Hej Anna!” från personen bredvid den viftande personen. Det är Soffi. Jag hejar glatt tillbaka. Kollar ltie åt sidan, inser först då att det är Arta som stått och viftat som en galning. Skrattar och hejar på henne med. Kollar sen mer till vänster. Där står Elin, som jag itne upptäct, så jag får heja på henne med. Helt disträ var jag i dag. Och sen skulle jag äta toast emd extra tomat. Anders och martin bara retades och frågade var jag ville ha tomaten, under skinkan, mellan ostarna eller ovanpå bröden. Jag svarar att de får lägga den var de vill, bara den är mellan bröna. Hm. Dåligt svar Anna. För det är nämligen inte bara Andreas och Albin som är perversa på mitt jobb (igår slog dock Andreas alla rekord, tror till och med att min kära Ericha skulle blivit äcklad). Så jag fick höra det typ hela kvällen.

Det var en rätt lugn kväll, men eftersom mina tankar som sagt var någon heeeelt annanstans, så gick det mesta åt pipan. Men det gjorde inget för Honken var skiftis, och då, då får man dricka vad man vill. Så det så. =)

Vill tillbaka till i lördagskväll. Allt var så wunderbar, utom att det inte bara var fysiska smärtor folk jag tycker om blev tillfogade. Men, vi repar oss nog. Det brukar vi göra.

Imorrn (eller idag) åker jag till Göteborg med en av mina bästaste vänner. Sen när jag kommer hem har Martina åkt på Arvika och det är ju ltie tråkgit att vi inte ses förrän typ nästa vecka, men jag vet ju hur kul hon kommer ha, har ju läst allt om det i hennes blogg, så jag är ändå glad for her. Men mest för att hon slipper ost. Soffi åker antagligen bort, och kanske Frittan. Så jag får dras med Emelie och Sofia alldeles själv till helgen. Kanske Svante med. Hur överlever man det?

I GÖteborg ska vi i alla fall mysa hela tiden. Måste fixa massa grejer till det, emn orka. Nej, klockan är ju snart ett så ltie sömn vore väl på sin plats, men jag kan nog inte sova. Eftersom allt är förvirrat. Men kasnke på ett positivt sätt. Men jag vet inte.

Snart är det iaf Pirates, och det vet jag att det är otroligt positivt. Träffa gamla clässmäjts plus jeschka och några bästa vänner igen. Mucho bra indeed.

Nej, datorn kommer jag sorgligt nog att sakna i götet, men jag har ju en av två av världens bästa Sofior med mej, så det ska nog gå bra ändå.

Här kommer dagens visdom: “Där kärleken tittar in genom fönstret, går olyckan ut genom dörren.”. Polskt ordspråk.

How I wish.

read comments (0)

Jag orkar inte att du är död mer. Du måste komma tillbaka. Jag orkar inte tänka på hur det var när du blev sjuk och dog, och inte hur det var innan för den delen heller. Jag vill inte förstå. Och jag orkar inte förstå att döden är så här himla jobbig som den är nu. Att hur många tårar jag än gråter nu, och hur många jag än har gråtit och hur många jag än kommer att gråta, så kommer du aldrig, aldrig tillbaka.

Och jag orkar inte ligga här ensam och gråta, men det finns bara en handfull som skulle få trsöta mig nu. Och den allra första är du Anna. Men du lär ju inte komma hit. Jag har önskat det så många gånger, och ingen gång har du kommit så du gör nog inte det idag heller. Men det är ju inte ditt fel. Det var ju nån som bestämde att du skulle dö bara och det var det visst inget att göra något åt.

Låt mig få spola tillbaka tiden. Till 2004. Niclas pratade om Marit igår, och jag sa att min Marit-period, den var under 2004. Så Marit lyssnar jag på när jag vill bli nostalgisk, sa jag. Och jag hade kunnat tillägga “och när jag vill minnas Anna”. Men ju längre tiden går sen du dog, desto räddare blir man att prata om det med andra människor. Det var ju så längesen nu. 2 fucking jävla år. Och ändå så saknar jag dig mer än någonsin.

Men sådär galet glatt som Marit sjunger var vår sommar 2004. Lite hemsk var den på sina ställen, men större delen, det man minns, var glatt, glatt, glatt. Och jag saknar den tiden, när du var du och jag mot världen och jag sa att jag skulle bli ensam för evigt och dö ensam, och du sa att nej, det skulle jag absolut inte bli. För hittade jag ingen innan jag var 40 så skulle vi gifta oss. Som vi redan hade gjort iofs. På låtsas iaf. I våran värld. Våran värld som var världens underbaraste.

Nu är jag lite lugnare…gråter inte hysteriskt, men är fortfarande ledsen. Men man blir lite mer rofylld efter en hysterisk gråtattack. Och typ trött. Vill sova. Blev inte så mycket sömn inatt. Men det gjorde inget, för det var en underbar kväll, för The Ark är typ sända från himlen. Och hemma hos Sandra och Hanna var det mysigt, även fast några puckade killar tyckte att det inte var nåt drag. Men vi sket i dem. Det kunde de ha.

Konserten var magisk. Även fast det fanns ett jävla puckat par som var tvungen att stå längst fram, men inte för att lyssna utan för att typ hålla på med varann. Jag försökte va en bitch i början. Man ger sig inte på folk så som killen gjorde, men till slut orkade jag inte längre. Insåg att det var lite lugnare ett par steg bakåt. Då hade jag dansspace och hoppspace. Kunde ta lite kort också. Och spela in när Ola gjorde Echo Chamber i Liza Minelli-version. Det var så vackert. Som jag sa, många gånger, mina två favoriter i en och samma person. Lyckan var total. Calleth you, cometh I var också magisk. Då saknade jag min jobbande vän mycket, mycket. Det är ju våran liksom. Men jag spelade in lite så du kan få lyssna. Vet inte om ljudet blev så bra dock. Verkade inte så igår.

Åh. Vill till Trysil, vill bort härifrån, till någonting annat. Samtidigt vill jag vara kvar här och leva det underbara liv som jag många gånger lever. Igår var ett sånt tillfälle. Ge mig mer.

Och om ett år, Göteborg? Det vore så underbart. Och det är många som ska dit. Jag vill att Frittan ska dit, men hon vill till Lund, så egentligen vill jag att hon kommer in där, för jag vill att mina vänner ska ha det bästaste bästa. Jämt.

“Romantikens hela väsen ligger i ovissheten.” Så uttryckte sig Oscar Wilde en gång. Kanske hade han rätt, men ovisshet är något jag hatat i snart två år. Det ger bara ångest.

read comments (0)

Om ett dygn har jag sett dem. Igen.

Längta, längta, längta.

Och snälla, det ÄR min tur. Det skulle vara så positivt för mig och mitt mående.

Men det blir kul imorrn, har längtat efter detta i flera månader nu, och allt har ordnat sig så bra. 20-årsfest först, för Jos. Sen in till T-boda och då, då är det dags! Träffa lite Jönköping också, det blir fint.

Jag har blivt beroende av Tradera. Det är nänmligen så att jag har en besatthet. Elelr nördgrej kanske. Det finns en söt bokserise på 47 böcker som heter Lotta. Jag har läst fram till 31, och bara missat två av böckerna innan det. Lustigt nog har jag alltid trott att serien slutat där, men nu har det alltså visat sig att jag missat 16 böcker till. Jag måste ha dem! Visst, det är en barnserie, eller åtminstone ungdomsserie, men alltså, jag har läst varje bok runt 10 gånger, jag kan varje sida, vet alltid vad som kommer hända, men det är itne tråkigt, det är någon slags trygghet. Inga överraskningar. Det är det enda jag kan läsa när det är jobbigt, för de är lättsamma, man slipper tänka, och som sagt, de ger trygghet. Det är de jag tar fram när det är för fullt i hvudet, när jag itne akn ta in nångon annan människas liv och verklighet. Därför MÅSTE jag ha de andra böckerna. Har lagt massa bud på tradera, men inte lyckats få tag på alla, så har ni böcker i Lotta-serien av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér Lundgren) och vill bli av med dem, så har ni en intresserad köpare! För övrigt läser jag Kallocain nu, och den är obehaglig, men bra.

Ingen dikt idag, men väl ett citat. Dagen till ära väljer vi Ola Salo, som jag kommer se om cirka 22 timmar. Det ni!

“Men det kanske allra mest modiga är att våga älska nån fullt ut”

Så det kan man ju ta sig en funderare på. Vågar man? Eller, rättare sagt, vågar jag? Sleep tight allihopa.

read comments (4)

68,5 arbetstimmar kvar på McDonald’s. För alltid. Hejdå till flöt, stress, pip, otrevliga gäster, sura kollegor och annat otrevligt. Jag har verkligen försökt tänka ut saker jag kommer att sakna och insett att det enda är att inte träffa Andreas, Emma och Henrietta mer. Särskilt kommer jag sakna Andreas. Min sötaste favvoändy och tyskvän. Visst, det finns fler jag tycker om däruppe, men de tre är speciella. Soffi och Sofia är ju en klass för sig, men som tur är komemr jag ju träffa de utanför jobbet också.

För ett och ett halvt år till två år sen, så tänkte jag säga upp mig. Jag trivdes då, tyckte faktiskt att jag hade ett riktigt trevligt jobb. Det var kul att gå dit, alltid hände det något skoj, och man var nästan som en skolklass liksom. Kändes som att vi var ett gäng. Men jag ska inte sticka udner stol med att jag skrattar en hel del nu. Många, många är så trevliga och glada, men ändå trivs jag inte. Arbetsuppgifterna ger mig inget. För två år sen lät jag bli att säga upp mig, för jag skulle sakna så mycket. Nu finns det inget att tveka på längre, jag kommer gå därifrån som en fri människa den 20:e augusti i år.

Jag litar på livet igen. Många skulle säkert säga att jag gör det på fel sätt, säga upp sig innan man vetom man har nåt annat, men jag vet att jag gör rätt. Att stanna där och kanske börja jobba heltid vore mer destruktivt för mig än att vara arbetslös. Men jag litar på livet, på det att allt löser sig. Jag kommer få ett jobb och vad det än blir kommer jag trivas bättre. Nej, den framtiden skrämmer mig inte. Det som skrämmer mig är vintern. Tankarna på att jag kanske inte får jobb som skidlärare. Det är verkligen det jag vill just nu, och det vore så himla tråkigt om jag inte kom in. Helst vill jag nog till Trysil. Visst lockar Alperna, i synnerhet lockar det att få pröva sin tyska elelr franska, men Norge alltså. Jag älskar Norge. Och jag ska lära mig norska, ordentligt. Det ska bli vinterns projekt.

Mitt nuvarande projekt är litteratur. Främst svenska klassiker, men även några utländska har lånats hem från bibblan. Är snart klar med Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson, och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Hade verkligen en bild av henne som en arbetarförfattarinna som skrev ganska kragt och enkelt, men oj, vad fel jag hade! Boken är full av drömmar, känslostormar och vackra ord, precis så som jag älskar. Bad far min att låna hem nummer 2 i serien, eftersom jag inte hann, men han glömde det, så nu kan jag inte börja läsa den förrän på fredag. Imorgon ska jag och Sofia till Svalnäs och bada nämligen, så jag får ta med en annan av de 15 böcker jag har här hemma.

Och åh, snart, snart, snart är det The Ark! Och allt har löst sig så bra. Först fira Josefin på eftermiddagen, sen partaja loss till Linda Bengtzing, ska bli kul, trots att jag bara kan 2 låtar. Och sen, oh my! 23.00 är det dags. Jag måste snart sluta tänka på det, blir typ knäpp snart…

Hm, det var nog allt för nu tror jag. Plus att det har varit en solskensdag idag, har jag sagt det? Och därför passar I ungdomen av Gustaf Fröding så bra:

Det glittrar så gnistrande vackert, i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? – ack i allt, som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

read comments (2)