En sjömanssambos journal

Jag är hemma nu. Hemma. Jag har saknat så mycket här hemma. Alla mina vänner, min familj. Materiella ting också, dator, TV, mat, ja, allt som man förknippar med hemma helt enkelt.

Jag visste också att det skulle bli tufft. Jag hade mycket att jobba med. Mycket som inte var klart, mycket som jag hade börjat nysta i, i mitt huvud, på tågluffen. Men senast imorse tänkte jag “Livet är rätt gött ändå. Det finns så mycket positiva saker just nu, så mycket som är bra. Mitt liv är enkelt och okomplicerat, jag ställs inte för så många ångestframkallande situationer längre, utan kan jobba med det som varit, allt jag upplevt, som måste redas ut.”

Och det var då det.

Såklart att det positiva finns kvar. Oh ja. Precis som Sofia sa till mig alldeles nyss. Det finns så mycket positivt, så mycket som är ljust och vackert i livet. Jag försöker att inte misströsta.

Men det är så svårt. Jag är så ledsen och besviken, du kan inte ana. Nej, du kan inte ana, för du vet inte. Vet inte hur mycket du förstör. Och ensam måste jag bära detta. Jag tar på mig att göra det själv, jag tar bördan, för det skulle kunna bli så otroligt mycket värre. Det är mitt val. Kanske är det fel, men det kan inte hjälpas.

Och jag skall långsamt förtryckas av mig själv, bli ett inget utan känslor, stänga av allt, för att slippa känna, slippa se, slippa veta, Vi är blott människor. Vi står här, nakna, ensamma och blottade inför det stora skrämmande livet. Det är inte så konstigt att det blir fel ibland. Vi är blott människor.

Jag vet att jag tar mig igenom. Den här gången, som alla andra gånger. Den här gången har jag ett bättre utgångsläge. Jag inser att en period udner isen väntar – men jag ska kmäpa emot allt jag kan. Jag ska försöka att inte stänga av, inte stänga in. Ska försöka att inte bli den inbundna människa jag flyr in i ibland. Ska försöka att skrika, gråta, få ut, få ut, få ut. För att slippa den där fruktansvärda ångesten som jag klarat att hålla stången så länge nu.

Och jag blir så besviken. Jag hade tagit mig en bit upp igen. Varför blir livet ständigt en sådan kamp? Kunde jag inte fått en liten paus, en period där jag kan slippa kämpa för att känna lycka och glädje? Eller var en månad nog? Har min tid löpt ut?

Nej, jag pendlar mellan olika humör hela tiden. Ena skeunden blir jag stridslysten, tänker kämpa emot med hela min själ, bestämmer mig för att det här ska inte få bryta ned mig igen. För att i nästa sekund duka under. Bara böja mig för att livet är ett jävulskap, att jag inte kommer att orka, att det kommer bli fruktasnvärt. Oh, som jag kämpar för att vara den första. Men det är så svårt. Väldigt svårt.

Och allt blir så falskt. Är det konstigt att jag har svårt, att det nästintill är omöjligt, att lita på människor? Är det konstigt att jag känner att jag inte duger, inte räcker till? Är det konstigt att jag har svårt att tycka om mig själv?

Nej, tänkte det.

Som ett avslut på detta otroligt konstruktiva inlägg, som inte alls är skrivet i ett knslömässigt kaos, inte alls (eller jo), kan vi konstatera följande: Martina och Sofia är helt enkelt bäst. För jag ahr vräkt ur mig, tro mig. De fick lyssna, och lyssna, och lyssna lite till på mitt kaos. Och jag älskar dem för det. Och jag blir lycklig, när jag vet att Emelie och Anna och Soffi, skulle gjort precis likadant. Och jag har väldens bästa bröder. Jag älskar dem mest av allt på hela jorden.

read comments (0)

2 ar. Ett svart hal man betraktat fran sidan som man helt plötsligt sögs in i. Allt blev pa nat sätt sa tyst och tomt. Allt gick sa fort. Det tog bara nagra sekunder för mamma att berätta det. Att nu, nu skulle det snart vara över. Allt hopp var slut. Ingen räddning fanns och ett liv skulle het plötsligt bara försvinna.

 En eftermiddag fylld av förnekelse. Sitta i en soffa hos en vän och latsas att allt är som vanligt. Se pa tv. De gamla vanliga programmen. Prata om de gamla vanliga sakerna. Angest för att ga hem. Inte ga därifran, fran den konstiga latsasvärlden man byggt upp sa fort och där ingen sorg fanns.

Komma hem till insikter man inte vill ha. Att döden finns. Att hjärtat kan värka sa man tror att man ska sprängas. Att man kan sitta i ett rum, omgiven av folk och känna sig som ensammast i världen. Att jorden alltid, alltid och utan undantag fortsätter att snurra. Trots att allt har blivit fel.

Kanske borde det inte göra sa här ont längre. Kanske har det gatt snett nanstans i sorgeprocessen. Kanske är det inte hälsosamt. Men jag vet inte vad jag ska göra mer, än mindre hur det “borde” kännas. Jag vet bara att det gör fucking ont och att allt jag vill är att Anna ska komma tillbaka.

Och jag vill prata, prata, prata. Men jag hittar inga vägar längre. Jag har alltid fruktat att det skulle komma en dag när det skulle kännas konstigt att prata om det. Jag tror att jag just sett den dagen i vitögat. Och kanske är det det som gör ondast av allt.

read comments (0)

Jag drömde om Anna inatt. Först var det lite läskigt. Sedan var allt fint och vanligt. Jag sag hur hon sag ut, jag hörde hennes röst. Hon var sa levande. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till när jag vaknade. Allt är fortfarande overkligt.Hur kan hon vara död nu, när hon levde för bara nagra timmar sen?

Jag vill lata sorgen ta plats, jag vill sitta vid en grav och längta, grata, sörja. Men jag tillater inte det. Inte här, inte nu, inte sa här. Jag förbjuder mig själv att göra sa mycket att jag är rädd att jag snart inte längre kommer att kunna.

Allt här är sa underbart, jag vill inte hem. Men nan gang maste jag lämna detta, som blivit min nya trygghet. Se om jag blivit bättre pa att ta itu med mina problem, sa som det känns att jag kan göra här (förutom sorgen da). Jag trodde inte det, men just nu känns allt hemma otryggt och skrämmande. Jag vill inte hem, för där maste jag ta tag i saker. Där maste jag kämpa mer för att vara glad och jag vet inte om jag klarar det. Jag är livrädd för att falla igen, nu när jag ätnligen tagit mig upp. Sa bra som jag mar här, alltsa ni fattar inte. Det finns ingen angest här. Därför är det lite jobbigt att tänka pa hemresan just nu. Men den här gangen ska jag satan i mig klara det. Jag kanske maste falla igen, och det vore jävligt jobbigt. Men jag ska ta mig upp. Förut hände det att jag tvivlade pa om jag ens ville upp. Nu vet jag att jag vill. Pa riktigt. För livet är gött.

Gött kött.

read comments (0)