En sjömanssambos journal

Idag har jag äntligen fått ha tyska!! Vilken lycka =) På läxhjälpen visserligen, men ändå. Fick hjälpa till med engelsk grammatik också, Verb. Himmelriket. Oh, vad jag saknar tyskan, engelskan och franskan. Franska har jag ju haft lite, men inte så mycket. Denna veckan är det annars matte och NO som gäller. Riktigt stolt över mig själv att jag har kunnat labba med dem, förklara deras matte och ha genomgång inför prov. När de frågade för någon månad sedan om jag kunde ha NO så försökte jag vägra, men nej. Och nu har jag haft NO, och tro det eller ej, jag, samhällaren, tycker att det är kul. Det ni.

Ser på dokumentären “Drabbade av hat” på TV4 nu. Att se massa människor, svenskar som lever just nu, gå runt och skrika nazistiska slagord. Samma ord, som  människor skrek under andra världskriget när sex miljoner judar eller andra “avvikare” mördades. Jag reagerar rent fysiskt. Får en svindlande känsla i magen, lite ångest i light version nästan. Det är så otäckt. Våldet finns överallt. Hatet riktas mot så många. Och vad gör människor? Vad gör jag? Ja, inte mycket. Och kanske är det det som skapar den där lilla känslan i magen. Att det kan drabba nästan vem som helst. Och jag gör ingenting åt det. Ingenting mer än att säga att jag tycker det är fel, och fördöma det vissa människor gör. Nej, det är dags för handling. Inte vet jag vad, demonstrationer, bokcirklar, tidningsartiklar, jag har ingen aning, men jag vet att jag får panik om jag inte gör något.

Var det itne Jonny Höglin som var på vår skola och pratade också? Tyckte han var bättre på skolan. Han ler lite urskuldande åt den han säger i TV, men jag tror inte han menar att le urskuldande. Han har bara kommit till en punkt där han har gått vidare och kan skratt åt vilka störda tankar han hade, men går det hem? Hade jag förstått det om jag inte lyssnat på honom en gång förut? Hm, ja, det var bara en liten fundering.

Jag har gjort i ordning de studentbilderna jag ska skriva ut. Vilken nostalgi…åh, studenten! Vilken underbar tid det var! Och åh, vad jag saknar alla…men jag längtar till Trysil. Åh, vad jag längtar. Vitt, vitt, vitt. Massa snö, ett fjäll, en stor, stor skog, en mysig by, massa underbara människor. Ja, det kommer bli underbart.

Igår var två av mina tre favoritbögar på TV: Rikard Wolff och Jonas Gardell. Den tredje, Mark Levengood, kommer på torsdag. Pratar om allvarliga ämnen – när han blev misshandlad för att han är bög. Nej, jag blir så förbannad så jag vet int ens vad jag ska skriva. Gah.

Och en sista sak, som också gör mig förbannad. Könsroller. Könsroller är helt förlegat. Det delar bara in människor i fack man inte passar i, fack där man måste bete sig på ett visst sätt för att passa in i. Det delar oss i olika läger, snarare än förenar. Spelar roll vad folk har för kön, biologiskt eller socialt, vi är människor med personligheter. Och personligheten ligger inte i könsorganet. Åtminstone gör inte min personlighet det. Gör din?

read comments (1)

Till att börja med ska jag berätta om en lite otäck sak som hände så sent som igår. Jag, min mor och min far och Mats och David var hos mormor och morfar och grävde i trädgårdslandet. En ganska krävande uppgift, måste jag påpeka! Har lite träningsvärk faktiskt…Hur som helst, strax efter tolv skulle Jakob komma, och då var det tänkt att vi skulle käka. Jakob dröjde så vi började förbereda oss för att gå in. Då ringde det. Detta hörde inte vi som var därute, men mormor öppnade fönstret och ropade hysteriskt “Bengt-Erik, Bengt-Erik! Jakob har vällt med moppen.” På nåt sätt fick ingen annan någon panik, hade Jakob varit skadad hade de ju ropat på mamma. Och sedan fick vi reda på att det var Jakob som ringde, så han levde ju i alla fall. Något som pappa sedan bekräftade att han gjorde, men pappa var tvungen att åka dit (korset Linnégatan/Danska Vägen) för att skriva på lite papper. Vi andra litade på att de skulle fixa det själva och gick in och förberedde maten.

När pappa och Jakob slutligen kom fick vi reda på vad som hänt: Jakob hade åkt på Danska Vägen åt Osten-hållet så att säga, när bilen framför honom saktade in och blinkade vänster. Danska Vägen är ju dock bred, så till och med en bil hade ju kunnat passera på högra sidan om den svängande bilen, och det var det Jakob gjorde. När han passerat bilen upptäcker han dock en bil från motsatt håll, som vill svänga vänster precis där Jakob är. Som tur är hinner både Jakob och bilföraren se varandra och ställer sig på bromsen båda två. Bilen hade väl ingen jättefart så han hinner bromsa, men moppens hjul låser sig, och det är så halt att moppen välter. Jakob slängs ut i gatan och moppen åt trottoaren. Som tur är en gång till klarar sig Jakob undan med skrapsår och trasiga kläder. Moppen blev repig och styret lite snett, men inget övrigt.

Jag är så fruktansvärd glad att Jakob ändå hade så pass tur i oturen. Kan inte låta bli att tänka på vad som kunde hänt om bilen inte hunnit bromsa, antingen hade de krockat, eller så hade Jakob redan hunnit flyga av med risk att bli överkörd som följd. Det hade kunnat gå så illa. Jag vet att jag inte ska tänka på vad som kunde ha hänt, men det går inte, jag kan inte styra mina tankar. Jag ser ett scenario där någon annan än Jakob ringt, sagt att vi måste komma direkt. Jakob är skadad. Min lilla lillebror. Tankarna bara går åt det hållet hela tiden: Vad hade jag gjort, om det värsta hade hänt? Hur skulle jag klara mig, utan min lilla, lilla, sötaste Jakob?

Vi var hemma båda två igår kväll. Var skönt att bara göra ignet. Äta ihop, se på TV, skratta, lägga sig (någorlunda) tidigt. Jakob var ganska chockad hela dagen. Så fort vi kom hem från mormor och morfar gick han bara direkt in på sitt rum och la sig i sängen och bara låg där. Jättelänge. Ingen kompis ville han ringa, och aldrig mer skulle han åka moppe, att gå på fotboll med mig och pappa kom inte på fråga. Det var inte alls kul, att bara se honom så…ja, chockad. Han hade tom blick. Desto skönare att han ju längre kvällen led liksom piggnade till lite, och har varit helt “normal” idag. Kutat runt, suttit vid datorn i timtal, tränat, sett på El Classico. Älskade Jakob, vad hade jag gjort utan dig?

Min helg har, förutom moepdolyckor och trädgårdsarbete, gått ut på att träffa Jossan i fredags. Jättekul! Väldigt längesen vi sågs, dock lär vi göra det i frmtiden, eftersom vi sak gå utbildning ihop, då Jossan fått jobb som skidskollärare i Hundjället. Shit nice =) Var på fotboll igår och såg FKIK förlora mot ett taggat Dalsjöfors. Tråkigt, men så är det. De är ju ändå i Allsvenskan så va fasen. Spelar roll. Återstår att se hur det går med Allsvenskan nästa år, blir intressant att se vem som blir tränare, hur det blir med nyförvärv, vilka gamla som är kvar, hur det blir med FDIK osv…Tränade Komplett föurt. Tog ut mig riktigt rejält, väldigt skönt! Avslutade kvällen hos Emelie och Svante. Mys, som alltid =)

Idag fyller en av mina Islandsvänner år. Grattis Helena! Skickade ett sms igår, men tror itne det kommit fram…tror dock inte att de har internet heller, så hon får väl se detta om några månader…Några månader ja. Då har jag åkt. Evis kommer hem då, men då har jag, som sagt, åkt. Kanske kommer Stockholmarna hem då, men jag är borta. Ett konstigt år, minst sagt. Vi sprids för vinden, och man har inte så mycket val, det är bara att gilla läget. Även fast det är hårt. Hårt att Englandsresenärerna inte ens varit borta en vecka och de fattas mig något enormt. Var inne på Martinas fotogalleri förut. Kunde inte stanna kvar länge, saknaden blev liksom för stark. Har dock sms:at med Soffi idag, skönt att höra från dem =) Och jag hoppas att allt löser sig snart för dem, men det tror jag att det gör.

Nu ska jag sova.

Hugs and kisses.

read comments (0)

Jag är dålig på att få tummen ur ibland. Eller, ganska ofta egentligen. Jag sitter och sitter och sitter och gör verkligen ingenting vettigt, och itne bara när jag måste göra andra saker tan även när jag vill göra andra saker. Men jag ska bli en bra människa genom att lägga upp ett dagsschema för varje dag nu. Får vara slut på det här overksamma livet. Inte bra för kropp och själ. Jag sitter liksom bara och stirrar, och börjar till slut tänka massa knäppa tankar. Detta skulle man kunna kalla dåligt.

Idag bestämde jag mig för att sluta vara ledsen för att jag inte är hemma över jul, utan istället glädjas över att det kommer bli jättemysigt däruppe. Får ju garanterat en vit jul och får pröva på att fira den på ett annat sätt. Jag kommer dessutom ha ett helt underbart jobb som jag dröm om sedan jag var liten. Dock har jag upptäckt att jag, sedan McDonald’s-tiden inte verkar direkt kräsen vad det gäller jobb. Det jag sysselsätter mig med just nu, lärarvikarie, känns det knappt som om jag behöver lön för att utföra. Det är så himla roligt att träffa så många underbara människor, att få hålla sin hjärna i trim (ja, jag gillar att tänka) och att man bestämmer så mycket själv. Trivs fantastiskt bra på fritids också, även fast det kan bli tråkigt ibland, barnen är ju så bra på att leka själva att man ofta känner sig överflödig. Detta har nog dock säkert att göra med min bakgrund som McDonald’s-arbetare. Där fick man lära sig att det alltid fanns något man kunde göra. Det fanns inte så många (tillåtna) tillfällen för pauser. Känner därför i både de ideela och betlda arbeten jag utför, att jag alltid måste vara på språng. Vill alltid hugga i med något, avskyr att bara stå overksam. Jag gillar att jobba, åtminstone så länge uppgiften känns någorlunda meningsfull (vilket var en av anledningarna till att jag slutade på Donken). Men på skolan gör jag gärna “skitjobbet” om det nu finns något sånt där. Disk, städning eller matsalsvaktning är inga problem, för att i skolan känns det ändå som att det gör en skillnad. Det finns en mening i de uppgifterna där, som jag inte såg på McDonald’s.

Hm, nog om det. Är helt insnöad på språk för tillfället. Alla språk jag hör och ser. Och vet ni vad? På Göteborgs Universitet kan man läsa Allmän Språkvetenskap. Man kan sätta ihop kurser så man får ihop till 100 poäng! Så, om jag läser det i 2,5 år, kan jag sedan sätta ihop mitt eget program i internationella relationer. Här kan man sätta ihop kurser så det blir 200 poäng totalt (Freds- och utvecklingsstudier, 20p; Internationella relationer grund+forts40p; IR fördjupning I + II, 40p, Internationell konfliktlösning, 20p ; Globaliseringens dimensioner, 20p; Mänskliga rättigheter, 40p, Internationell politik, 10p och Europa: Stater, regioner och union, 10p). 5 år.

Eller så kanske jag vill bli litteraturvetare. Fanns kurser om sammanlagt 80 poäng, vilket ju faktiskt bara är två år. Kanske ska kombinera detta med allmän språkvetenskap? Eller så blir det statsvetenskap, sätter ihop ett eget program på 100 poäng eller läser Europaprogrammet, inriktning statsvetenskap på 160 poäng. Ett alternativ till några av IR-kurserna är ju annars ett par kurser i Utveckling och internationellt samrabete.

Sedan kommer ju frågan hur jag ska kunna hålla liv i tyskan och franskan eftersom det verkar lite svårt att få in. Engelskan är inte lika knivig, det är ju det enda man hör nuförtiden att man måste vara förberedd för engelsk kurslitteratur när man börjar på högskola eller universitet.

Kanske ska jag lägga ned detta med att utbilda mig till ett yrke, och bara helt enkelt utbilda mig och gå varenda kurs jag finner intressant, för resten av livet? Men så kan man ju inte göra…
Vad fasen ska jag bli???

read comments (2)

Ännu en vecka har gått, och det där med bloggskrivande har av någon konstig anledning inte blivit av. Så, till att börja med: TACK alla ni som grattat och glatts med mig och Sofia över skidlärarjobbet i Trysil. Man blir liksom ännu gladare när ens vänner också är glada för det (men Emelie och Svante, jag accepterar er hållning också, jag förstår er!). Sedan vill jag passa på at gratulera nyss nämnda makar till flytten! Egen, jättemysig lägenhet som jag planerar att bosätta mig i. En annan stor grej är givetvis att Soffi, Martina och Elin flyttar till England på obestämd tid på måndag. Jag är jätteglad för deras skull, givetvis, men känner mig ledsen för att de försvinner från mig…mer om det längre ned. Sist men inte minst jobbar jag som lärarvikarie för fullt och trivs faktiskt hur bra som helst. Det är så utvecklande och man träffar så många underbara människor, bde elever, lärare och annan personal (Susanne som ringer in mig till exempel, helt otroligt underbar människa! Sprider positiv energi till och med när hon är arg kännns det som. Dock har adlrig jag varit källa för hennes vrede, vore jag det skulle det kanske inte kännas så kul längre…)

Som ni kan se, är det mycket positiva saker i mitt liv just nu. En annan bra sak är boxkicken och fotbollen. Det känns jättebra att vara igång igen, i synnerhet med boxkicken. Vem vill inte gå till ett ställe där man får boxa och kicka ut alla sina aggressioner? För mig känns det väldigt helande. Man känner dessutom att man är mycket mer positiv efteråt, kvällarna efter träning är ofta positiva – man har fått ut massa agg, man är trött och somnar gott och massa endorfiner (?) har frigjorts…

Övriga kvällar har ju annars blivit mitt lilla helvete nuförtiden. Går åt så mycket energi till att försöka fungera under dagen, att man är helt slut på kvällen. Försöker som sagt att vara stark, men det är jobbigt. Som världens bästa Frittan sa för ett tag sen, just apropå det: “Ja, men det finns väl ingen soldat som orkar kriga varenda dag?” Och nej, det finns det ju faktiskt inte. Jag inser för varje dag som går vad som är det största problemet, och jag försöker allt jag kan med att vara snäll mot mig själv, men jag kan inte. Det känns liksom som att jag hela tiden får svart på vitt att jag inte duger, och jag böjer mig ut och in, förnekar allt jag är och vill vara, för att allt ska bli bra, men det hjälper inte. Och jag vet det. Jag är fullt medveten om att jag inte kan fixa det jag vill ha, att inget jag gör hjälper. Men av någon anledning fortsätter jag mitt destruktiva beteende ändå och tycker att det är mitt fel att det är som det är. Har dock äntligen fixat ny kuratortid, dock är min vanliga sjukskriven så detta blir den fjärde i ordningen (sliter jag ut dem?), men det kändes bra, det blir nog bra.

Det är en stark sorgperiod just nu också. Anna är överallt känns det som, och just nu vet jag inte om det är bra eller dåligt. Har svårt att skilja på saknad efter henne (sorg alltså) och vanlig saknad. Ett exempel är Englandsresenärerna, det är jobbigt att de ska åka, för jag kommer inte riktigt fatta att de är kvar. De kommer vara borta, försvinna från mig, och hur ska min själ fatta skillnaden? Visst, vi kommer ha kontakt, visst vi kan hälsa på, men jag inser ändå inte….men jag är ju lite störd, detta får väl bli en bra övning. Den dagen vi återförenas kanske jag inser att alla människor som reser bort inte kommer att dö. Men jag hoppas att det komemr bli världens äventyr för dem. Och det tror jag också. Alla erfarenheter, våde bra och dåliga, är ju nyttiga opch utvecklande liksom. Kanske känner jag inte igen er när ni kommer tillbaka? Men jo! Ni kommmer alltid vara mina minsta och sötaste vänner. Lilla Soffi, lilla Elin och lilla Martina.

Jag ska försöka blogga lite oftare, så det inte blir så himla långt hela tiden. Vi får väl se vilken riktning höstens bloggskrivande tar, det beror lite på helt enkelt. Jag hoppas att det kommer bli många positiva och trevliga bloggar, men eftersom det är kväll just nu, så känns chansen tyvärr inte jättestor, åtminstone inte den närmsta veckan. Men jag ska verkligen fokusera på allt det positiva i livet. Slalom till exempel =)

read comments (0)

Det har varit en bra tid. Jag har varit glad. Lycklig under vissa underbara stunder. Min kropp insåg att jag inte skulle klara detta. Ännu ett bakslag som skulle göra alltfär ont, vara än mer smärtsamt att handskas med. Och oh, så bra det gick redan dagen efter. Hade någon slags lyckotopp i måndags eller tisdags. Kände mig så stark, så glad och så….normal.

Jag hoppas att det är idag jag når botten. För det skulle betyda att nu vänder det igen, uppåt. Idag är det så mycket som har gjort ont, idag har det inte gått att förtränga. Idag har alla mina känslor suttit utanpå min kropp, helt oskyddade, inte längre inneslutna i det där skalet jag försöker stänga in dem i. Jag är inte snäll mot mig själv. Jag klankar ned på mig själv. Jag vet varför. Men jag vet inte hur jag ska kunna göra något åt det.

Jag känner mig så lurad. Alla mina föreställningar känns falska och fel. Det var inte som jag trodde. Det var bara en illusion, det jag tog för verkligt och riktigt, var i själva verket så långt från sanningen man kunde komma. Och visst stämmer det, att det man inte ser, det har man ju inte ont av. Men när man ser då? När man inser att världen är upp och ned och att det man trott måste uppstått i ens egen fantasi, för det man trodde fanns, det finns inte. Vad gör man då?

Idag är jag inte stark helt enkelt. Idag är jag svag. Faktiskt både psykiskt och fysiskt. Är man sjuk så måste kroppen kämpa bort alla bakterier, jag kan inte begära att den ska orka min själ samtidigt. Jag har det bra så fort jag inte är ensam, när jag är med människor jag gillar. Ikväll har jag träffat Arta för första gången sedan studenten, det var fantastiskt roligt och jag har avgett ett löfte att jag måste höra av mig mer, vi kan ha så kul ihop, vi tjötmostrar Soffi, Elin och Sofia var också där. En del av min elit. Imorgon ska hela eliten träffas, jag längtar mig galen.

En annan sak jag verkligen längtar mig galen till är Trysil. Emelie och Cathrine från Göteborg hade också fått jobb och jag blev så glad, de var så underbara människor. Hoppas att det var många från intervjugruppen som fick jobb, för som jag har sagt till så många redan, de flesta i gruppen var helt fantastiska personer. Fick reda på idag att jag och Sofia måste gå båda utbildningsstegen, synd på grund av kostnaden, men annars är det ju idel fördelar. Få komma på snö redan 26:e november, få en bra utbildning och träffa några av intervjugruppskompisarna. Underbart. 51 dagar kvar om jag räknade rätt. Jag önskar att det var imorgon…

Morgondagens festligheter lär nog bli trevliga dock… först gå på stan med Soffi och Sofia, sedan eventuellt luncha ihop. Sedan smäller det kl 15.00 på Odenplan. FKIK möter Kristianstad i en seriefinal. Vinner KIK är det ganska stor chans att det blir allsvenskt nästa år, och det vore ju underbart, inte sant?

Jaja, nu måste jag sova. Ska försöka att inte drömma mardrömmar som jag gjort varje natt sedan jag kom hem från tågluffen, men tyvärr kan det ju vara lite svårt att styra…ska dock försöka tänka lite trevligare tankar.

Puss och god natt.

read comments (0)

…och det är att jag och Sofia har fått jobb i Trysil.

Och jag är så otroligt lycklig. I 10 minuter har jag gått och runt, runt, runt i huset och inte vetat var jag skulle göra av mig. Det första yrande glädjeruset har lagt sig lite och nu sitter jag här och gråter. Jag och en av mina bästaste, bästaste vänner ska jobba med det jag älskar mest av allt – att åka skidor. Allt kommer bli bra nu, jag vet det. Jag får komma bort från Falköping, bort från allt, se massa nytt, få mera livserfarenheter och mer perspektiv.

Om inte detta är äkta lycka, så tror jag att det är dags att sluta leta. Bättre än så här blir det inte.

read comments (4)