En sjömanssambos journal

Som det står på en tavla med Katten Gustaf i vårt personalrum. Finns också en bild på honom där han säger “I’m not overwight, I’m undertall”. Hur bra som helst.

Vi har inte skaffat internet än, men vi måste verkligen göra det. Ledig på trosdag, så ska kolla upp lite då. Datorn på skidskolan är vekrligen hur seg som helst.

Annars är allt fantastiskt. Folket jag bor med, folket jag jobbar med, fjället, byn, naturen, jobbet, allt! Och alla dåliga känslor är liksom bara borta. Så jag hoppas att jag har glömt hur det känns att må skit när jag kommer hem. Att jag glömt det så mycket att jag inte kan, om ni förstår vad jag menar. För här mår jag så bra. Även fast man är trött och seg ibland, så är det på en helt annan nivå, så konstigt att det kan vara sån otrolig skillnad. Jag har inte ens ont i magen. Utom på julafton då men det hade ju inga psykiska orsaker.

Så allt är bra. Så jag hoppas att ni också har det bra. Jag tänker på er mycket och ösnkar att ni har det så bra som jag.

Kramar!

read comments (1)

Har just hämtat dagens julpostskörd och tre av korten gjorde mig jätteglad.

1. NTN’s julkort. Hur gulligt som helst att skicka ett kort ju, blev jätteförvånad, men glad! Kommer dock förvänta mig ett kort varje år nu…
2. Andreas och Idas julkort var roligt och gulligt. De är typ mitt favoritpar alla kategorier.
3. På ett av korten till mor och far (Eller familjen) stod det inte “God jul”, utan “Vi önskar er en fridfull helg.” Kan låta gammalmodigt, men det var inte överdrivet gamla människor som skrev så, utan “lagomgamla”. Det var väldigt på pricken, tycker jag. “God jul” säger inte så mycket, men “Fridfull helg” är ju just det som alla vill ha, vare sig man gillar julen eller ej. Alla vill ha lugn och ro.

Igår fick jag julkort av Emma också, jag blev glad då också, även fast jag saknar henne.

Så har jag insett att jag får vara glad att jag inte är en av alla dem som ofrivilligt firar jul ensam. Jag kommer ju vara omgiven av kompisar, och jag har ju en familj. Jag är ju inte ensam.

Nu ska jag laga mat. Och ja, livet är gött idag.

read comments (0)

Ber från djupet av mitt hjärta om ursäkt, för att jag inte skrivit något på ett tag. Det är mycket att stå i, imorgon flyttar jag på riktigt. Det har varit jätteskönt att vara hemma, att få fira jul, att träffa massa vänner som jag saknat hur mycket som helst. Men, 3 veckor räcker inte för att göra mig stabil. Jag är bara stabil om de yttre omständigheterna är lugna. Denna veckan har det varit lugnt ibland, men ibland har det varit kaos, och ja, då står jag inte emot helt enkelt. Här faller man så lätt in i gamla tankemönster, och fast jag den här senaste veckan egentligen mått bättre än innan jag åkte i november, så känns det sämre, för det var ett långt fall. Och hårt.

Men, just nu är det bra! Och jag vet att imorgon kommer det vara super. Jag längtar upp hur mycket som helst. Till mitt rum, till mina kompisar, till golvvärmen i köket och i badrummet, till älven, till backarna…ja, det mesta. Och näste gång jag kommer hem, så ska jag försöka vara stabil inifrån. Även om allt runt omkring är upp och ned, ska jag försöka hitta styrkan i mig själv. Jag vet ju att den finns där.

I söndags träffade jag och Sofia Emelie och Svante. I måndags träffade vi Hanna, Helena, Johanna, Helene och Frida. Jag har låtsats att jag inte saknat dem när jag var borta. Men när jag träffade dem och allt var så där roligt och bra och mysigt som det bara kan bli med just dem, så kändes det ganska jobbigt att åka iväg. Tänk om man kunde få plocka med dem upp? Det vore så underbart. Dock har Svante och Emelie fått löfte om sovplats (golvet) och Hanna, Helena och Johanna ska till Sälen under vecka 5 och sedan kommer Helena till Trysil i slutet på mars. Man får stå ut, helt enkelt.

Jag har firat jul i helgen! Det var jättemysigt och bra, men jag kommer inte få träffa Andreas och Ida på jättelänge, vilket känns mindre kul, men men. Vad kan man göra?

Jag har skaffat en bilddagbok också, och snart har jag nytt nummer. Lovar att meddela det, så fort jag har det. Så skulle mor och jag haft fixar-dag idag, men nu blev det inte så. Jaja, får väl hoppas att de kan hålla sig hemma ikväll.

Här och här ser ni vad jag längtar till också. Wunderbart.

read comments (0)

Jag antar att ingen missat att det var Lucia i onsdags. Även jag fick, som sagt, ett luciatåg. Våra chefer och de ansvariga hade lussefrukost för oss nya, och visade sina sång- och danstalanger. Först när de kom blev jag jätteglad, men redan innan alla hade hunnit in insåg jag att här skulle det bli svårt att hålla tårarna borta. Jag har inte sett ett luciatåg, sedan jag var med själv, julen 2004.

Ett sorgligare luciatåg än den julen har jag sällan varit med om. Övningarna började strax efter att Anna dog, och allt var svart, svart, svart. Ljuset fick vi helt stryka från repertoaren eftersom vi var så många som inte klarade av den. De andra låtarna var inte riktigt lika sorgliga, men när man väl stod där, på kvällen innan lucia, inne i kyrkan, där taket var högt, allt var mörkt förutom ljusen och sångerna var så otroligt vackra, hade jag ändå en klump i halsen nästan hela tiden.

Årets luciatåg var fint på sitt sätt. Ann-Britt hade avlidit, men jag kände mer att det var tanken som räknades. Det var kul och gulligt, helt enkelt. Enda likheten med 2004 var egentligen bara att folk höll i ljus och var klädda i vitt. Ändå blev jag ledsen. Jag insåg liksom att när vi hade luciatåget 2004 så kändes det som att det gått så lång tid sedan Anna dog. Nu har det gått lika lång tid plus två år. Det är ju helt sjukt mycket. Och hon kändes så långt bort. Hjärtat bankade så hårt att jag nästan fick för mig att deandra skulle höra det, det sprängde i bröstet på mig. Allt gjorde ont. Att andas, att tänka, att leva.

Men efter en stund, så började nya tankar ta form i hjärnan på mig. Jag började tänka på hur bra jag mått den senaste tiden. Hur Anna faktiskt varit nära, fler gånger på två och en halv vacka borta, än på en hel höst hemma. Att jag är så lycklig just nu. Och jag tänkte på hur olycklig jag var för två år sedan. Allt var svart, inget var roligt, utan allt var hemskt hela tiden och smärtan var så ständigt närvarande. För två år sedan önskade jag, flera gånger om dagen, varje dag, att jag bara skulle få sluta existera. Inte dö, men absolut inte leva. Varför skulle man leva, när det hela tiden gjorde så ont, och var en sådan kamp?

Men nu, är allt så otroligt annorlunda. För två år sedan var det ju inte bara jag som hade det jobbigt. Jag tror inte att det bara var jag som inte såg någon framtid, utan faktiskt trodde att livet skulle vara så svart, alltid. Jag är glad att vi hade fel. Jag läser folks bloggar, jag pratar med folk på MSN och jag träffar mina vänner och inser att, även fast alla inte är på topp kanske, så är vi i alla fall på väg upp. Och det är så sjukt häftigt. Vi har tagit en sån stor seger. Vi är inte längre fast i ett svart hål, vi är på väg upp i en spiral som bara pekar mot lyckan, känns det som. Visst kommer vi falla igen, men vi har bevisat att det går att resa sig.

Livet är så lätt idag.

read comments (1)

Hemma igen. Väldigt konstigt.

De här dagarna, 24 stycken närmare bestämt, kan ha varit bland de bästa i mitt liv. Jag har sällan mått så här bra, så länge. Visst har det funnits svackor, men de har alltid vara hanterbara. Långt mer hanterbara än hemma. Det har varit ett så enkelt liv. Föreläsning, åka skidor, föreläsning, laga mat, duscha, laga mat igen, sova. Eventuellt plugga lite, se på TV,

umgås. Ett ganska enkelt liv, om jag får säga det själv. Ingen tid för grubblerier. Men det har inte heller funnits så mycket att grubbla på. Jag har varit snäll mot mig själv. Trots att jag varit bland massa nya människor, vilket i vanliga fall brukar ge ångest, har inte kännts jobbigt alls. Kanske någon gång, men aldrig tillräckligt jobbigt för att minnas det.

Katastroftankar har det funnits lite väl mycket ibland, i synenrhet i slutet, men när de kommit har jag verkligen försökt att lägga dem åt sidan. Säga till mig själv att inget kommer atthända där hemma. Alla lever och mår bra. Det har inte funkat jättebra, men hyfsat i alla fall. It’s a start.

Livet här hemma har bara bleknat, som sagt. Dock har det funnits lite som har påmint mig. En längtan, eller saknad. Eller både och. Och eftersom det här redan är tillräckligt långt, så bifogas det lite bilder, på er som jag saknat mer än att hjärtat bara suckat. Det har nästan brustit.

Jag har saknat mina brorsor fruktansvärt mycket också. Men jag orkar inte lägga in fler bilder nu. Och så tycker jag att det är tråkigt när man är glad och andra bara går runt och är stressade.

Jag har träffat Sofia idag, hördes redan i förmiddags, jobbigt att vara ifrån varandra, haha. Har pratat med Svanet och Martina på MSN, läst Frittans resedagbok och fått veta lite vad Soffi, Elin och Emelie har för sig. Det är bra. Jag har saknat er. Massor. Falköping känns helt skumt bara. Finns bara två kvar. Om ni också försvinner härifrån vill jag inte bo kvar här heller. Just nu är jag helt dötrött på stan. Ska bli skönt att åka om en vecka. Helt lagom dos.

Åh, kommer verkligen in i gamla tankebanor när jag är här. När jag kommer tillbaka nästa gång ska jag vara starkare mentalt. Inte vara så beroende av det yttre för att må bra. Vara stabil inuti även när det blåser runtomkring. Mm. Det ni. Det blr grejer det.

Imorrn kommer Andreas och Ida! Yey!

read comments (0)