En sjömanssambos journal

Jag glömmer aldrig hur stolt han var.

read comments (0)

Idag har det gått två veckor och en dag sedan min älskade morfar dog. Bara två dagar efter att mormors enda kvarvarande syskon och lillebror dog, så var det dags för min morfar att lämna det här livet. Varför? Ja, han var gammal. Han hade blivit svagare. När jag sa hejdå till honom strax innan jul förra året så var det med tårarna i halsen på oss båda. Trots att han mådde bra då, så förstod vi nog båda att han inte skulle klara sig till våren.

När jag ringde Jakob den där fredagseftermiddagen den 2:e mars och solen äntligen, äntligen orkat ta sig igenom molnen och mitt hjärta var så glatt och lätt, kunde jag bara inte tro att morfar inte skulle klara det. En så underbar dag när man just fått lön, solen lyste och livet var på topp. Men jag rignde mamma och hon förklarade att han egentligen inte var sämre fysiskt, bara psykiskt.

Det var som att mormors lillebrors död dagen innan hade fått honom att inse att man kunde dö. Han pratade så mycket om döden. Han sa att han inte kunde förstå att det inte gjorde ont att dö. Mamma var där. Mormor så klart. Mats och Adam, och så Andreas, älskade bror. De trodde nog att han skulle repa sig först. Tyckte det var dumt att han sa saker som att vi skulle dela på bilen. Att Andreas och hans Ida, som morfar tyckte så mycket om, inte skulle bråka. Och när Andreas skulle gå, så sa morfar att, trots att det var sista gången de sågs, skulle Andreas inte vara ledsen på tåget hem.

Och jag fick prata med morfar. Men jag var inte beredd. Inte beredd på att han skulle låta så svag, för mamma hade ju sagt att alla värden och sånt egentligen var normala. Men hur blir man någonsin beredd på att höra någon säga “Du får ta hand om dig däruppe nu, Anna, när inte jag kan göra det.”Och sedan frågade han “Hör du det, Anna?” Och visst hörde jag, men inte kunde jag svara. Jag ville inte att morfar skulle höra hur mcyekt jag grät. Jag frågade mamma och morfar skulle dö nu. Hon visste inte sa hon.

Och jag låg i soffan. Solen lyste in. Vänner var på. Och jag skrattade inte en enda gång. När Sofia och Johan kom hem brast allt och jag bara grät och grät. På kvällen var det personalfest som jag längtat efter och jag gick, och hade faktiskt ganska kul. Men Setervegen gick hem tillsammans ganska tidigt.

Dagen efter var bara en enda lång väntan. Jag fick prata med morfar igen, och var mer beredd. Jag sa att allt skulle bli bra. Om jag menade att “Det ska bli bra, du komemr bli frisk” eller “Det kommer bli bra nu, för oss och för dig” vet jag inte. Men jag minns att han kämpade fram orden “Det går inte, nu är det slut”. Och mamma sa att han klarar sig nog itne så länge till. Och många samtal till blev det. Till Andreas, pappa, Jakob, mamma, mormor, David i Spanien. Och många tårar. På Heis när jag träffade Sofia. På Nero, precis efter sista gången jag pratade med morfar. Och varje gång fanns en Sofia, en Minna, en Johan, en Jim eller någon annan och tog hand om mig.

Alla sa hejdå till morfar. Och på lördagen hade han slutat att prata om bilen och att hålla sams. Det handlade bara om att få vatten, eller att säga att det var slut. Och jag ringde pappa sista gången vid halv tolv på kvällen. Och morfar levde.

Att jag kunde sova begriper jag fortfarande inte. Jag vaknade tidigt, tidigt. Orkade inte ligga i sängen och filosofera, så jag la mig och såg på Vasaloppet tillsammans med Johan och Sofia. Johan försvann till jobbet sedan, och jag bestämde mig för att strunta i att klockan var kvart över åtta på morgonen och ringde pappa. Och han svarade att han skulle precis ringa. Morfar dog under natten.

Mamma hade suttit och slumrat i en stol vid morfars säng. Mormor sov däruppe. Mats var hemma och sov efter ett och ett halvt dygn utan sömn. Morfar bad mamma vända honom på sidan. Sedan gick det en liten stund och han andades mindre och mindre. Mamma gick upp och hämtade mormor, och ringde Mats. När de kom ned igen fanns inte morfar mer.

Mats kom dit. Adam vaknade hemma på Rälsbussgatan och kände att nåt var fel. Han cyklade till morfar mitt i natten. Mamma, mormor, Mats och Adam gjorde morfar fin. Bad Gud som haver, som han alltid gjorde med oss när vi var små. Sedan kom en präst. Och sedan kördes han till bårhuset.

Och jag gick ut och åkte snowboard för att hålla tankarna borta. Jag orkade inte med morfars död.

Och det vet jag fortfarande inte om jag gör. Däruppe har det gått så bra att skjuta undan tankarna. Men här sitter jag nu i ett Falköping. Där min morfar aldrig mer kommer köra runt sin älskade bil. Aldrig mer kommer sitta i köket och prata med mormor och hon ska skaka på huvuidet för att han aldrig är tyst. Aldrig mer kommer han att fråga mig om saker han har funderat på. Aldrig mer ska han berätta saker.

Och jag har inte varit på andravåning hemma hos dem än, för att gå upp där, och se att morfar inte är där, och ingen annanstans i huset heller, det går bara inte.

Sorg gör så ont. Jag är så lycklig egentligen. Det är bara det att morfar är död, som gör allt så tungt. Men jag försöker att tänka, att nu, nu kan han äntligen se alla de där platserna han var så nyfiken på. Nu kan han vara med oss barnbarn hela tiden, alla samtidigt. Linn, när hon leker på skolgården, Andreas i Göteborg, mig när jag åker i skidbacken, Adam på alla hans tusen hockeymatcher, David när han klättrar i berg i Malaga och Jakob när han springer runt på sin älskade fotbollsplan. Jag tror att det är precis så som morfar vill ha det. Han ville inte dö på något sjukhus, han hade inte ont, han slapp sälja sitt hus, och han fick säga hejdå till alla han älskade.

Som mormor sa: “Man hör om så många som kivas och bråkar. Men det gjorde aldrig vi. Han var ju så snäll.”

read comments (0)

Alltså, det är helt sjukt vilken bubbla jag levt i. Att The Ark var med i schlagern hade jag full koll på, och jag såg faktiskt finalen, dock var det första gången ajg hörde låten. Men käre barn, nytt album 11:e april och en singel sedan i februari, hur har jag kunnat missa det??

Så, har förbokat Prayer for the weekend nu. Och ta och kolla på bilden…jag dog nästan. Kommer ha den under huvudkudden när jag sover sedan. Tyvärr kunde albumet bara skickas till Sverige, men jag kommer ju hem bara en vecka senare, plus att jag då har något extra att se fram emot. Wihoo! Deras konserter i både Stockholm och Göteborg är slutsålda, så jag hoppas innerligt att de bokar in fler konserter, alternativt att någon vänlig själ säljer en biljett till mig. Ska leta på blocket också, tänkte jag…vem vill följa med??

Vill gå på Winnerbäck också, verkar dock skralt med konserter från hans sida.

Det sämsta med The Arks framgångar i Melodifestivalen är ju bara det att nu måste jag dela Ola med så många andra…förut har jag gått och dreglat ganska så ifred har det känts som, men icke längre. Att de blir större är ju i övrigt nästan bara bra. Man hör mer, ser mer och det blir mer helt enkelt…

read comments (0)

Oj! Det var…en stund sedan. Skulle kunna ha en lång utläggning om varför jag inte bloggat, men strunt samma. I löve my blog, men den har fått vila en stund helt enkelt.

Jag är alltså hemma. Hem-hemma. Sverige, Falköping, Rälsbussgatan, det där vita huset där jag alltid bott. Tre ord som sammanfattar ungefär hur jag känner skulle kunna vara: Oh my God! Allt är så himla skumt. Allt känns precis, precis, precis som vanligt. Och ändå helt otroligt annorlunda. Kanske är allting annrolunda också. Eller så är det jag som är det. eller båda.

Att berätta om mina tre senaste månader är ett stort projekt, dömt att misslyckas, men jag gör ett försök ändå.

När jag åkte någonstans d’r innan jul var livet ganska bajs här hemma, två veckor på kurs med underbara människor hade fått mig att må b’ttre, ja kanske till och med bra, men att komma hem däremellan var en påminnelse om hur jag mått innan och det var jobbigt. Morfar mådde inte så bra och jag var ledsen över att jag itne skulle fira jul med honom. Jag kände på mig att det var sista gången vi sågs, den där onsdagkvällen, när han kramade om mig och önskade lycka till. Jag förstod verkligen att det var sista gången. Jag var ledsen, men bet ihop.

Tyckte att jag var lite utanför händelsernas centrum först, på grund av att vi bor ltie avskilt, och att jag jobbar på Fageråsen, där vi bara är ungefär en tredjedel av personalstyrkan. Jag vet itne när det började kännas helt rätt. Det gick gansak fort. Det dåliga ersattes med någon slags eufori som har suttit i fram tills nu.

Jag älskar livet där uppe. Så många människor att tycka om, så mycket skidor, så mycket äventyr, så mycket leva livet. Klart att vi har våra bakissöndagar när allt är skit, stunder då livet är tråkigt och man inte orkar gå till jobbet. Men det finns en viktig skillnad nu, om man jämför med hur det var förr. Jag har ingen ångest. De få gånger jag känt att de dåliga känslorna kommer, så har jag ändå känt att jag kan hantera det, utan att förstora upp något, och ganska snart är jag glad igen.

Jag är lycklig.

Jag har slutat att hata mig själv. Jag kan fortfarande skaffa mig en bättre självkänsla, men jag har slutat att förminska mig själv till en skrynklig papperstuss som jag hoppar på och river i tusen bitar. Jag har börjat gilla läget. Jag lever lite mer dag för dag. Bekymrar mig inte så mycket. Har blivit lättsammare. Och faktiskt räknar jag med att det braiga kommer stå sig den här gången. Inte så att jag kommer vara lycklig livet ut, oh nej, jag har redan fått en ganska fet smäll på lyckan, men jag tror inte jag kommer börja hata mig själv på det sättet igen. Jag har börjat finna mig själv. Vet vilken väg jag vill gå, utan att för den skull ha en aning om vad jag ska plugga, jobba med, bo. Men jag vet vem jag vill vara. Och jag har blivit snällare mot mig själv. Börjat klappa på kinden. Är inte så hård.

Det är mycket dag för dag. Det som känns bra idag kanske är helt fel imorgon. Men då får det vara så. Dock har jag mitt svåraste prov framför mig. Att flytta tillbaka till Falköping, till en plats som förr bara badade i dåligt mående, ångest och tårar. Att inte hamna i de negativa banorna. Att inse vad som är mina problem, men framförallt att inse vilka problem som inte är det. Vad jag kan påverka, och inte. Men jag tror det ska gå bra. Jag framkallar bara bilder från mitt älskade Trysil, så är jag stark.

Att bo utan Minna, Johan, Jim och Sofia kommer dock bli hur konstigt som helst. Jag har sett de varje dag sedan slutet av decemeber, med undantag för min hemvisit nu, och lördagen när de var i Hemsedal. Det är de jag säger god morgon till, de sista jag ser innan jag lägger mig, de jag hör gå på toa på nätterna och de som tröstat mig när jag varit ledsen. Framförallt är de tack vare dem som jag mår så himla bra. Så vi ska på roadtrip i sommar, tjohoo! jag och Sofia bor ju i mitten, vilket känns strategiskt och bra.

I vår sedan kommer ju alla mina små söta vänner hem från jordens alla hörn också. Det blir tipptopp!

read comments (0)