En sjömanssambos journal

Kvällar har en tendens att bli känslosamma har jag märkt. Jag saknar människor, jag tycker att mitt liv är astråkigt och jag längtar någon annanstans. Allt känns händelselöst. Så fort jag träffar andra människor går det bra, men när jag är ensam känns det tungt. Tungt och ensamt.

Men, jag antar att det kanske känns ganska likadant för många som kommer hem. Helt plötsligt är man lite mer ensam, och ja, det händer inte lika mycket. Man måste skapa lite mer själv. Snart kommer Minna hem till Sverige iaf. Då kan jag ringa henne. Hurra! Och snart är det den 5:e maj också. Det blir bra.

Valborg blir också bra. Och Martina kommer imorgon.

Problemet är nog bara att jag måste sluta drömma och börja leva. Men egentligen vet jag inte riktigt om jag vill sluta emd det. Det är så mycket lättare.

Sofia är hemma nu iaf, som tur är. Henne har jag saknat mer än ni kan tro. Hela tiden, verkligen. Det är tufft nu, jag vet, men det blir bättre, jag lovar! Även om jag har en ltien svacka just nu så kommer det, tack Gud, mer och mer sällan.

Imorgon är det jobb och fotboll!

read comments (0)

Jag har gått och blivit ganska aktiv på senaste, om jag får säga det själv. I fredags trodde jag att jag skulle dö av tristess, men när jag började tänka insåg jag att jag hade varit med mormor i Skövde i fyra timmar, varit på stan i Falköping och hälsat på farmor. Grejen var nog mest den att jag verkligen ville gå ut, men ingen annan skulle så det blev inte så. Men, tur var nog det eftersom jag för tillfället törstar så efter närhet att jag skulle kunna ta i princip vem eller vad som helst. Nästan, i alla fall. Så, för min egen skull var det nog bäst att det inte blev något.

Annars lyser faktiskt en vit helg fortfarande, pinsamt nog, med sin frånvaro. Vi hade gäster här i lördags och Andreas och Ida var hemma dagen till ära. Det var vin i överflöd och jag hade först tänkt att bilen till Emelie och Svante senare på kvällen, men ändrade mig sedan, till förmån för vin och cykel. Ett beslut jag inte ångrade, trots en lättare huvudvärk under hela söndagen sedan. Cyklade som sagt till Emelie och Svante senare på kvällen och lekte med dem och Jonathan till ganska sent. Vi såg lite på vad som verkade vara en halvkass svensk tråkfilm med lite porrinslag, men som utvecklades till något ganska obehagligt sedan, om än med det obligatoriskt klyschiga slutet. Alias hanns med, jag och Svante vann big time.

Både Jim och Johan ringde också, haha. Nummer ett skällde på mig för att jag inte satt hemma och var ensam och tragisk, som han, och nummer två undrade förvånat varför jag inte var ute och partajade. Lördagen var annars enda dagen jag inte pratade med Sofia, vilket kändes konstigt, men ändå bra. Jag klarar mig utan henne en dag iaf! Bra jobbat, Ljunk, bra!

Söndagen var stundtals om möjligt ännu tråkigare än fredagskvällen. Jag och Andreas blev osams, jag hade inget att göra och vädret var tråkigt och regnigt. Jag och Andreas belv sams när de skulle åka och jag stack iväg till Emelie och Svante. Vi kom fram till att de ska adoptera mig. De kan behöva ett barn att ta hand om. Ett ganska självständigt barn, som kan ta ansvar själv, diskar, lagar mat och dessutom är snygg, trevlig och rolig. Vad mer kan man begära hos ett barn liksom? När jag kom hem pratade jag med min Martina till jättesent på MSN och åh, vad jag saknar henne. Men på onsdag kommer hon!

Idag skulle jag och Emelie gått och simmat, men när vi kommer till badhuset runt 10.15 imorse så är det stängt, pga personalutbildning! Hur stor är chansen liksom? Så, istället för att motionera gick vi ned till stan och tog varsin kaffe istället. Wunderbart. En del butiker blev dessutom förärade med besök av oss vackra damer. Vi prövade glasögon hos snyggoptiker Sandahl (som tyvärr bara visade sig i någon minut), kollade på skit på Funny Shop och checkade pappersark på Bokia. Hem till Emelies för att umgås ännu mer. Äta mat. Umgås med Svante. Göra mig vän med Kafka. Leka med Svantes MacBook. Se på TV. Åka hem. Ungefär. Ska kanske tillbaka senare igen. Vi får se lite.

Annars börjar jag på PA’s (ICA Kvantum) imorgon, vilket ska bli riktigt kul. Pengar är ju alltid välkommet också. Livet rullar på bra och allt känns gött, faktiskt. Lite förvånad själv, men samtidigt inte. Ingen går ju runt och mår dåligt ett helt liv. Man kommer ut på andra sidan, hur omöjligt det än känns när man är mitt uppe i det. Sådan er det, som man säger på dansk (tror jag).

read comments (1)

Det är kallt igen och jag har halsduk och vantar när jag är ute. Mössan borde nog vara på också, men mitt hår njuter så av att slippa ful möss-frisyr så jag låter det flyga fritt ett tag till. Tills öronen trillar av antagligen. Vill inte spärra in något som uppenbarligen tycks uppskatta frihet så mycket.

Firhet, ja. Friheten att vara sig själv och inte behöva svara inför någon. Bara vara. Utan krussiduller och krångel. Utan nyfikna frågor om allt, som egentligen inte spelar någon roll. Att ha något eget. Som är bara mitt. Något dit ingen annan når. Eller, åtminstone bara de jag släpper in. Det är inte meningen att man ska dela allt med alla. Vissa saker är till för några. Andra saker är till för någon annan. Och det är så det ska vara. Man kan aldrig äga en annan människa, man kan aldrig styra någon att vara någon den inte är. Varken när det gäller stora saker, eller små saker, som till synes är betydelselösa. Men som blir fulla av betydelse, när någon helt plötsligt klampar in och försöker stjäla lite av den där friheten man behöver. Friheten att växa själv, andas själv.

Man behöver ramla och slå sig, kasta sig ut för hisnande stup och hoppas att man landar på fötterna, bryta ett par ben, och läka igen. Ingen kan göra det åt en, man måste lära sig ensam.

Jag vägrar bli styrd, jag hatar att känna mig kvävd. Jag är den jag är och även om jag långtifrån alltid är nöjd med det, så ska ingen annan bry sig. Så länge jag inte skadar någon, förstås. Det är mitt liv. Jag har levt i 20 år. Jag vet på ett ungefär hur man gör. Det finns många olika sätt att göra det. Bara jag vet vad som är rätt eller fel för mig.

Fel för mig är att leva som någon annan bestämt. Att rätta mig för att behaga någon annan. Att trampa ned på det jag vill göra, att långsamt förstöra mina drömmar, mina ambitioner och det som egentligen är jag. Det är fel sätt för mig. Och för de flesta, antar jag. Ingen känner mig så bra som jag, och ingen annan kan avgöra vad som är bäst för mig. Man kan få ge råd och tips. Man aldrig försöka ge sig på att bestämma, eller nästintill. Att styra någon i en riktning man egentligen vet är fel, det är det fulaste man kan göra.

Jag antar att jag får göra som så många före mig. Slåss för min frihet. Godnatt.

read comments (1)

Min kära vän Märy befinner sig nu i, eller är på väg mot, den franska hufvudstaden och jag är riktigt avundsjuk. Vår i Paris, kan det finnas något bättre? Gå högst upp i Montmartre, till Sacré-Cœur och bara titta ut, över alla hustak, känna att vinden faktiskt värmer, kika bort mot Eiffeltornet, och bara andas in Parisluften. Mm.

Jag älskar Paris. Så mysig stad, men ändå så stor. Alla fina hus och byggnader. Mysiga små caféer och parker. Och som sagt, luften, atmosfären. Den har ett bra flow, stan. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Go to Paris, people! Här får ni en bild från Montmartre också. För den stadsdelen, den är något alldeles extra.

read comments (0)

Dagens första inlägg blir en hyllning till coola tjejer, tuffa brudar, grymma chicks, ja, vad ni vill helt enkelt…

För det första: Emeli Wolff måste vara den coolaste som finns. 17 år. Tredje bäst i världen på speed ski liksom. Speed ski! Hon har åkt i över 200 km/h! Så fort har jag inte ens åkt med bil tror jag…den kvinnan kommer bli farlig när hon får körkort! Så är hon dessutom bäst av juniorerna också. 208 km/h. Jag är helt stum. Vad ska man säga liksom? Hur som helst, hon vurpade tydligen i målet, verkar dock som att hon är okej vilket jag hoppas. Att ramla i den hastigheten kan nog vara så där kul…Men, massa grattis och krya på dig till dig, Emeli!

För det andra: Alla tjejer i FKIK som går och skräller i sin allsvenska debut mot en av seriefavoriterna. Med god laganda och kämpaglöd har man vunnit mycket. Hatten av!

För det tredje: Mormor, såklart. Först dör hennes lillebror, och två dagar senare hennes man sedan 55 år tillbaka. Ändå kämpar hon på. Hon låtsas inte gå runt och må bra, hon svarar ärligt på frågor om hur hon har det och berättar om ensamheten och tystnaden. Men hon äter, trots att maten inte smakar, träffar folk, även fast det är jobbigt, bryr sig om vad vi gör och bekymrar sig, även om det kunde vara nog med sig själv. Så hon är värd all kärlek, min fina mormor. Så beundrar jag henne så enormt för att hon, trots ringa utbildning, och jobb med taskig lön, ändå hade ett så bra och lyckligt liv, och gav så bra förutsättningar till mamma och Mats.

För det fjärde: Farmor. Att ha ett knivskarpt läshuvud utan att få använda det måste vara tortyr. Att inte få studera vid läroverket bara för att man är kvinna. Att få gå sex år i skola, få toppbetyg i allt, för att sedan bara kliva åt sidan, till förmån för (surprise, surprise) sonen i familjen. Men, en storebror är alltid en storebror, och när farmor berättar om kärleken till honom så bara lyser det i hennes ögon. Av kärlek, och av sorg. Eftersom han dog, endast 19 år gammal, innan han hunnit studera färdigt, innan han börjat leva. Men hon tog sig igenom det. Fick tre fina söner först. Sedan, efter ytterligare år, kom den fjärde sonen. Och inte var han mindre fin än någon av de andra. Men, han var sjuk. Och dog efter bara två år. Och sådana barn, som är dömda redan från början, de får en grav, men ingen sten. Ingen inskription som berättar om dem. Och jag har sett farmor stå vid den graven en gång. Och det vill jag aldrig göra igen. Så, förlåt för alla de gånger jag dömt dig för hårt farmor. Varje gång jag sett ditt namn under en insändare i tidningen och tänkt att ibland får man vara nöjd som det är. Men, varför? Varför ska man var nöjd med det näst bästa? Man har faktiskt bara ett liv. Farmor, du är bäst! Och jag ska aldrig sluta kämpa för att få det bättre i mitt liv.

För det femte: Mig själv. För att jag hela tiden kämpar för att må bättre. Att jag försöker lära mig att tycka om mig själv. Att jag inte är rädd att pröva nya vägar, nya sätt att finna trivsel i mitt liv. Att jag faktiskt lärt mig att förlåta mig själv när jag dömt mig, hallshuggt mig med en knivskarp egg. Att jag inte hatar mig själv för det, utan faktiskt försöker gå vidare och lära något utav det. Och för att jag faktiskt kan hitta positiva sidor hos mig själv nu, och vågar visa upp den. Så att inte frågan “Kan du säga tre goda sidor hos dig själv?” inte behöver följas av en besvärande tystnad, som den gjorde i höstas. Att jag kan hitta något bra, och inte skäms för det. Det är en så stor seger så ni anar inte.

read comments (0)

Kikar ut genom fönstret och inser att vårvädret vi bjöds på tidigare i veckan definitivt är som bortblåst nu, och verkar tyvärr ha ersatts av någon obehaglig höststorm. Om man bortser från haglet då. Rapporter från Trysil säger att de har snöstorm nu, och jag är inte ett dugg avundsjuk. Vill inte se en snöflinga förrän tidigast i början på november. Nu vill jag ha ljusa vårkvällar, ljumma vindar och torra gator, fria från grus.

Eller kan det vara så att det är snöflingor som faller från dagens blytunga grå himmel? Detta måste absolut undersökas!

—

Jovisst var det snö! Och stora flingor till på köpet! Farväl vackra tanke om att slippa snön. Som väl är verkar den inte lägga sig, men för säkerhets skull är det nog bäst att det slutar snöa på momangen, så vi inte får någon vit massa i våra trädgårdar. Så synd att det inte är höst nu. Då hade man verkligen kunnat krypa ned i soffan med en varm filt, en kopp te och någon sliskig romantisk komedi och inte ha ett dugg dåligt samvete för att man håller sig inne, utan man kan mysa ända ut i fingerspetsarna.

Tyvärr, är det jag längtar allra mest efter just nu, att vara ute, faktiskt. Jag, Anna Ljungkvist, vill gå ut helt frivilligt. I Trysil fick man alltid sin sex timmars dos av frisk luft (förutom alla bakissöndagar), så man vande sig vid det. Och jag vill gå ut och bara andas. Det var så längesedan jag njöt av livet så här, jag har inget behov av att stänga in mig, av att gömma mig, längre. Andra människor skrämmer mig inte och jag går gärna ut. Jag har lust att träffa folk. Och jag hoppas att det fortsätter så.

Trysil var så bra för mig. Jag är inte rädd för andra längre. Inte samma paniska skräck för att bli sårad och lämnad, inte samma skräck att öppna mig och att komma nära. Jag bearbetar mycket fortfarande. Genom att berätta om saker. Som Minnas sista dag. När jag berättade det näst sista som kommit upp till ytan. Det sista sparar vi till nästa år. Jag är inte riktigt redo att se det i vitögat igen. Minns hur jobbigt det var att berätta för mina närmsta vänner här. Och det skulle säkert vara lättare nu. Men fortfarande svårt. Så vi låter det vila. Men Minna är så bra. Hon ställer så bra frågor. Och lyssnar bra. Och ältar bra. Vi är bra på att älta, hon och jag. Och det ska man. Det är världens bästa bearbetning.

Saknar Trysil, och framförallt Setervegen. Men som sagt, jag njuter av livet här. Fotbollen igår till exempel. Fikan med Erik idag. Adam alldeles nära. Jakob att prata med (även fast han nästan ångrade sig igår och sa att han tyckte det var bättre innan vi började prata om allt). Läsa böcker. Slappa. Trivas, även fast det inte händer saker 24/7. Emelie och Svante. Mm.

Så får ni en bild på Maia Hirasawa från EM-festen i sommar också. Bara för att jag vill ha sommar. Och för att det var en underbar kväll. Och förstås för att hon är så sjukt söt.

read comments (0)

Kvällens inlägg får börja med ett stort grattis till Falköpings KIK som vann premiären i allsvenskan idag, över favorittippade Linköpings FC med 2-1. Publikrekord på en FKIK-match tror jag (1404 stycken) och det bådar ju gott. Riktigt kul att de vann, och riktigt kul för mig att träffa massa gamla kompisar. Annika och jag tillbringade första halvlek i varandras sällskap, och andra halvlek satt jag med Marie och Bessi. Bessi sa dock inte så mycket. Kan berott på att jag tjötade på så mycket att ingen annan kunde säga nåt. Men det var kul, det var det. Och Marie ska börja träna nu igen! Kul för henne, hon har kämpat länge med sin knäskada…kul för mig också, om vi nu får träna i samma lag. Kanske inte än, med tanke på hur dåligt tränad jag är, men om ett tag, hoppas jag.

Falköping är ju helt ok ändå…man har mycket goa kompisar här, och de som inte finns här kan man faktiskt ta sig till. Och, att bo hemma är (hittills) inte så illa ändå, det finns diskmaskin, internet, rena golvytor och lite sånt där trevligt. Imorrn ska jag kanske träffa Erik, snart kommer Emeli hem och då kanske vi kan hinna ses och sen kommer Sofia och Martina jättesnart!

Man tänker lite andra tankar här också. Inte så att jag fallit tillbaka i något dåligt beteende, men man ser saker på ett nytt sätt. Det är gött. Och så trivs jag. Det är bra. Jag läste massa saker jag skrivit. Hösten 2005 och hösten 2006. Jag blev rädd för mig själv. Jag mindes helt plötsligt hur det var då, och jag fylldes med en sådan tacksamhet att jag, även om jag inte är glad jämt eller så, vem är det liksom, så har jag en stabil grund att stå på och jag har ett helt normalt  mående. Och bara den insikten gör en ju faktiskt helt superlycklig.

read comments (0)

Man missar mycket när man är borta! Hello Saferide-Annika har visst ett nytt band-projekt, Säkert!, där hon sjunger på svenska. Och hon är inte världens bästa sångerska och hon har inte världens bästa texter, men det är så…äkta? Nej, det låter så pretto, men ja, det går in i mitt hjärta helt enkelt. Dessutom är jag väldigt svag för texter på just svenska, även om de inte är så avancerade. Kanske är det just det som gör det. Plus i kanten också att hon är så sjukt söt och sjunger på norrländska.

Jag har träningsvärk sedan fotbollen igår. Jobbigt värre. Tog ju inte ut mig så hårt. Förkyld, som vanligt. Något man dock vant sig ganska mycket vid eftersom man var konstant snuvig eller hade halsont uppe i Trysil. Men idag är en bra dag ändå! Jag försöker lära mig att uppskatta nuet och inte längta efter annat hela tiden, och ja, jag tror det går bra.

Jag måste verkligen packa upp alla fyrtioelva väskor som står på mitt rum nu. Vilket också betyder att jag måste rensa ur massa annat. Konstigt att man sitter här istället? Nej.

Försökte ta tag i sorgen förut. Eller ja, ett ganska menlöst försök var det nog egentligen. Jag blev så bra att skjuta undan det uppe i Trysil att jag inte riktigt vet var jag ska börja nu, när jag har tid. Eller jo, egentligen vore det väl så enkelt som att åka hem till dem, hälsa på mormor, gå upp på övervåningen och inse att han inte är där och aldrig kommer att komma dit. Men vill jag det? Nej, jag vill nog låtsas lite till. VIll itne få veta att jag inte har en morfar längre. Eller jo, visst har jag det. Men han syns inte. Kanske kan jag låta det vila ett tag till. Eller är det något dåligt? Funderingar som osökt får mig att minnas att jag måste ringa ett samtal och fixa något jag inte längre vet om jag behöver. Men även om man mår bra kanske det vore bra? Eller? Bara jag inte börjar gräva ned mig igen. Men det tror jag inte. Den här gången blir det nog bra.

Oh, vad glad jag är att jag kan sitta vid internet när jag vill!

read comments (0)

Efter ytterligare ett dygn i min kära gamla hemort börjar jag känna mig lite mer bekväm. Skulle dock behöva skaffa mig en hobby jag kan hålla på med på kvällarna, för det är då det känns som mest ensamt. Man är så van vid att alltid ha andra personer runt omkring en. Och visst, min familj är ju här och jag älskar dem och allt det där, men Setervegarna var ju så roliga och mysiga. Hade tänkt se på American Idol om 40 minuter, men jag komemr ju bara sakna dem ännu mer då, så jag tror jag skippar det.

Idag klarades dock första fotbollsträningen på fem månader av. Jag var trött, men jag dog inte. Hade ett antal felpass, men riktigt många som gick rätt också. Så för att inte ha rört en boll på så länge är jag nöjd, och sugen på att fortsätta. Tyvärr har de träningsläger i Larv i helgen som jag itne ska med på, så min nästa träning blir onsdag nästa vecka. Långt dit, tyvärr. Får väl ut och springa själv, men det är ju inte alls lika kul. Imorgon är det dock allsvensk premiär på Odenplan! Tror tyvärr inte på varken skönspel eller vinst, men blir gärna motbevisad! Dock är det alltid kul att se på fotboll, så jag ser fram emot det.

I veckan finns det ändå en del inplanerat. Fika med Erik, träffa Ida och Andreas, Göran och Christina kommer hit, Skövde med mormor på fredag, kanske vara med i en orienteringstävling på söndag, haha, bara för att Andreas tjatar så, börja jobba förhoppningsvis. Sedan vill jag gå ut på fredag, men inte ensam och det verkade inte som att någon av mina vänner hade någon större lust. Men, jag gör som Ola Salo. Ber för helgen.

Apropå Ola Salo. Jag är såååå kär i den grabben. Såg ett avsnitt av Stina! på webben från i lördags när han var med och åhhhh…först var jag lite sur för han hade en sjukt ful mustasch, men sedan, sedan, filmade de honom rakt framifrån och han kollade mig (eller ja, alla tv-tittare) djupt in i ögonen och jag kände bara att allt var förlåtet. Jag älskar den mannen!

Så, låt Ola-solen lysa över er i aprilnatten! Det kan vi alla behöva.

read comments (0)

Ja ni, här sitter jag och försöker ignorera den där satans ensamheten som kryper sig på, nu när man vant sig vid att ständigt ha folk runt omkring en.

Grillade förut. Jag, Helena, Hanna, Jessica och Johanna. Mycket mysigt, indeed! Gött också. Och vår porrdos fick vi, tack vare alla läskiga grodor som uppenbarligen hade parningssäsong nu.

Men ja, jag har ändrat en inställning nu, som gör att jag måste godkänna alla kommentarer ni skriver, åtminstone första gången ni skriver. Det är för att min blogg har blivit helt sönderhackad av obehagliga sidor som jag itne vill att ni ska halka in på. Orkade aldrig göra nåt åt det i Trysil, men nu har det blivit förändring. Så, få inte panik när era kommentarer inte syns med en gång. Jag godkänner så fort jag kan.

See you around.

read comments (2)

Tänkte bara säga också, att Trysil, det är nog det bästa som hänt mig. Och jag känner mig väldigt normal. Ingen ångest, inget grubbel.

Och livet är gött. Trots att det bor en stor sorg här som jag inte riktigt vågat ta itu med än, trots att det finns lite händelser att försonas med, trots att vissa inte inser att jag har förändrats och trots att jag saknar så extremt många människor just nu, så är livet riktigt gött kött.

Även fast jag har varit ledsen och lite nere idag, så mår jag bra. Jag tänker inte så mycket, utan livet är bara livet. Ibland är man ledsen, ibland är man glad. Man får undvika att gräva ned sig. Och om man ändå gör det, så får det också vara ok.

Ja, det var väl dagens klokord.

read comments (1)

Jag är hemma nu. I Falköping. Och det är, mina damer och herrar, riktigt skumt. Jag vill inte att den här tiden bara ska bli en transportsträcka fram till nästa gång jag får återse mina älskade fjäll, så jag kommer försöka leva ett synnerligen aktivt liv.

Jag saknar typ allt från Trysil. Men jag vill inte vara där. Mest saknar jag ju alla människor. Så, bästa lösningen vore ju om de kunde komma hit. Men det vore också skumt. På riktigt.

Snart snart kommer i alla fall Sofia hem (den 24:e) och idag har ajg redan träffat Emelie och ikväll ska jag träffa Hännapänna, Johänskepänsk och Helena. Moske blir det någon mer, men jag har egentligen ingen aning. På lördag kommer Andreas och Ida och jag har saknat dem sjukt mycket så det ska bli skoj =) Och sedan kommer Martina den 25:e. Tjihooo!

Vi har ju den 5:e maj också, för allan del. Party på Brännö med galna skidlärare.

Och fotboll. Äntligen, äntligen. Träning imorgon. Kolla på allsvenskt på onsdag. IFK har öppnat starkt i trean och b-laget kommer kicka äss, som vanligt.

Hemma till böcker igen också. Kultur är faktiskt något som fattats mig i Trysil. Vem orkar vara kulturell där liksom, när man jobbar, äter, gör matlåda, duschar och ser på TV i princip. Åtminstone var det väl så livet gick till på Setervägen. Fast, ganska mycket party hann vi med också.

Jag sitter här och drömmer mig bort fast jag itne ska, så jag ska ta tag i mitt liv nu och göra något vettigt i väntan på att grillningen ska dra igång. Idag har det varit sjukt varmt förresten, har ni märkt det?

read comments (0)