En sjömanssambos journal

Dagens…

…låt: En svår och jobbig grej – Lars Winnerbäck
…lycka: Anna är hemma! Jag längtar redan hem, så jag får träffa henne igen.
…lycka2: Jag åker till solen idag!
…lycka3: När jag kommer hem är Soffi, Martina och Elin hemma också!
                                                                                                                                

Jo, snart åker jag. Jag hade tänkt lägga över lite fler låtar till Ipoden, men hinnner nog inte. Hinner nog inte ta bort bläcket från mina tekniska prylar heller…skit samma, det är väl charmigt, eller nåt.

Och Anna är hemma. Jag är så lycklig, det var så roligt att se henne. Och det var bara några timmar, så shit, vi har inte hunnit prata om någonting, nästan. Ändå pratade vi hela tiden. Åh, jag längtar till nästa torsdag! Då är Englandsmänniskorna hemma också. Hurra!

Bulgarien snart. Åh, vad härligt det ska bli. Semester. På riktigt. Sofias Marcus har dessutom ringt och gett mig många goda råd. Att män är svin, är nog ändå det viktigaste. Men det har han bankat in stenhårt!

Nu ska jag gå och packa min multifunctional sarong Eller just det. Jag har ju ingen. Sååå synd…

read comments (0)

Dagens…

…låt: Oh very young med Cat Stevens
…mående: Nostalgisk
…icke-ork: Lägga in bilder på mina fynd från igår
…icke-ork 2: Tvätta bort allt bläck från mina tekniska prylar
                                                                                                                                

Att läsa mina gamla blogginlägg från både den här bloggen och min kära gamla lunarblogg får mig att känna mig lite illa till mods. Jag blir så ledsen när jag läser om allt. Jag vill klappa mig på huvudet och säga att allt kommer att bli bra. Jag kunde verkligen inte tro det då. Men jag vet nu. Även fast vissa av de grejerna som var jobbiga då fortfarande är jobbiga nu, om inte jobbigare, så vet jag att det finns något annat. Jag hanterar det dåligt ibland, men jag hanterar det ändå så mycket bättre än då. Och nu har jag lärt mig att leva lite mer. Nu är ju mitt normala sinnestillstånd bra. Oftast är jag ju faktiskt glad.

Förr kände jag mig ju nästan sjuk. Jag mådde aldrig riktigt bra, utan pendlade mellan dåligt eller jättedåligt. Fast då trodde jag att det som jag nu definierar som “dåligt” var mitt bra mående. Enda undantaget är väl när studenten började närma sig och jag åtminstone förstod att i och med det skulle livet förändras lite i alla fall. En ångest mindre.

Och nej, skolan var inte ångest för att studierna var jobbiga. Skolan var ångest för att det var ett sådant spel. Jag hade många bra kompisar, men allt annat. All yta att spela upp, att alltid känna att man inte riktigt passade in, att ständigt längta bort, att hata vem man var för att man blev någon man inte ville vara. Att man placerades i ett fack med en stämpel på och att man aldrig, aldrig, aldrig kunde ta sig ur det. Du var den som någon annan berättat för dig att du skulle vara. Och även om man slogs för sin frihet, så vann man den aldrig fullt ut. Det fanns alltid någon som ville pressa tillbaka en.

Jag vet inte om jag lärt mig tycka om mig själv än. Jag vet inte om jag funnit mig själv än. Men jag har kommit betydligt längre än då. Att börja gymnaiset var det bästa som hänt mig, förut. För det var ett steg åt rätt håll. Men att sluta gymnasiet, är i sanning ännu bättre. Få forma sitt eget liv. Välja själv vilka man ska träffa och itne träffa. Bygga upp lite självkänsla. Göra saker man själv valt och tycker om. Till exempel åka till Trysil och lära känna nya vänner och kunna visa vem man är, som man är, utan att någon annan också berättar för dem om mig. Och även om det var många som inte fick veta synnerligen relevanta saker om mig, så gjorde det liksom ingenting. För det var mitt eget beslut. Och jag kände att jag var den jag ville vara. Och jag ser fram emot att utvecklas ännu mer, till nästa säsong. Och att se hur mina vänner, som jag kände så väl däruppe, också utvecklats, till nästa säsong.

Sedan kan man säga vad man vill om Falköping. Men det är hemma. Och det var underbart att komma hem och inse att även om man inte setts på en evighet, även om jag knappt pratat med vissa, så dör inte vänskapen med de där vännerna man sitter ihop ända in i hjärteroten med. det är lycka, for real.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Release me med Oh Laura. Den i SAAB-reklamen alltså. Så underbar. Kan bara inte bestämma mig för om jag ska köpa deras ablum eller ej?
…aj: Magen mest, den har blivit så känslig, fast den inte borde. Men hela kroppen värker rätt rejält efter en hård arbetsvecka och en match nu ikväll.
…lycka: Kalla mig materialist, men jag har världens snyggaste skor och jordens sötaste klänning, bilder imorrn.
…ångest: Köpte en bok idag, Klimatsmart. År 2050 kan kostnaderna för miljöförstöringar ha uppgått till 51 biljoner. Fast, vad spelar det för roll om vi har dött i en naturkatastrof till följd av klimatförändringarna innan dess? Se över vad du kan göra för att förändra utsikten för Moder Jord!
                                                                                                                                

Göteborg visade sig från sin bästa sida idag, trots att vädret var lite mulet stundtals. Dock var det en mycket lätt shoppingdag. Jag hittade massor och tänkte att för en gångs skull tänker jag inte få ångest över vad saker och ting kostar. Det ledde till att jag faktiskt, för en gångs skull, inte handlade något onödigt som jag inte kommer använda. Jag är otroligt tillfreds med dagens shopping, faktiskt så tillfreds att jag tänker lägga in bilder imorgon. Värsta modebloggen, haha. För er som dock inte kan bärga er kan jag ju i alla förtälja vad jag inhandlat.

• Rödvittrutigt linne från Ginatricot. Väldigt somrigt, väldigt fint.
• Jeans från Ginatricot. Helt vanliga, vilket är bra att ha. Har knappt haft ordentliga jeans på ett tag.
• Rödvitrutig klänning med lite 50-talsstuk från Pepper. Så söt!
• Vitt bälte från H&M. Eftersom mitt gamla redan gått sönder
• Svartvitrutiga spetsiga ballerinaskor med en blomma och en liten döskalle längst fram, från DinSko. Kan vara några av de snyggaste skorna jag och Sofia sett ever. Billiga var de också.
• Svartvita surfshorts på InterSport. Blev från herravdelningen, men det fanns inga snygga på dam.
• Klimatsmart på Akademibokhandeln. En bok om klimatförändringar och vad vi kan göra för att minska våra egna utsläpp. Jag känner mig både inspirerad och motiverd, efter bara 35 sidor.

Ingen shoppingdag vore ju dock sig lik om allt var sådär tiddelipoh och superbra. Så därför gick bläckpennan jag hade med mig sönder. Som tur var kom inget på mina kläder, varken de jag hade på mig eller de jag hade köpt. Däremot var det fullt av fläckar på min mobil, min kamera, min Ipod och mina fingrar (de är dock borta nu. Fläckarna alltså, inte fingrarna). Så imorgon förmiddag får jag väl gnugga aceton mot mina tekniska prylar i X antal timmar och be en bön om att de inte ska bli sönderfrätta. Oh, så skojigt det ska bli.

Vi spelade match ikväll. Skövde KIK. Det blev 1-1. Synd, men samtidigt rättvist, på sitt sätt. Jag har ont överallt. Är för gammal för sånt där. Höll på att få kramp igen. Suck. Och amtch på söndag mot Tymer/Lerdala. Måste sluta ha värk till dess.

Jag är i alla fall jättetrött nu, så jag måste nog sova lite. Imorgon har jag sovmorgon för första gången sedan förra lördagen. Det ska bli grymt skönt. Dessutom har jag inga planer, inga tider att passa och hela familjen är borta hela dagen så jag kan bara sköta mitt. Very nice indeed.

Idag upptäckte Sofia Långa Farbrorn i Göteborg, dvs Patrik Sjöberg. Glamour, that is.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Samson med Regina Spektor. Har snurrat ett bra tag nu, men den håller.
…insikt: Den enda fördelen jag kom på med att äta kött, när jag funderade lite idag på jobbet, var att det är gott. Så nu känns det inte alls bra att äta kött.
…varumärke: Euro Shopper. För att en vara ska gå igenom måste den passera 5 på en 9-gradig skala. 5 står för “Tycker varken bra eller dåligt om”. Jämför man med ICA så ska deras varor ha en sjua för att bli godkänd, som motsvarar “Tycker bra om”. Euro Shopper in my heart.
…känsla: Beslutsamhet.
                                                                                                                                

Jag har tagit många beslut idag. De flesta handlar om att ta tag i mitt liv. Till exempel genom att engagera mig politiskt. Funderade över det på jobbet idag och har en plan om hur jag ska gå tillväga för att bli ltie mer insatt igen. Sedan kom Svante och sa till mig att jag borde engagera mig politiskt. Jag ser det som ett tecken. (Att Andreas uppmanade mig att engagera mig i CUF tror jag dock berodde mer på egetintresse än att jag ofta brinner för saker…)

Jag ska börja läsa mer också. Med tanke på att jag och mina vänner ska starta bokcirkel också så passar det ju bra. Och i Bulgarien ska jag använda strandtiden till så mycket böcker jag bara kan.

Jag har blivit en mer medveten konsument också. Det är lättare när man jobbar i en mataffär, man kan kolla upp märken lite mer, och planera inköp under lååång tid. Särskilt om man jobbar 06.00 till 21.20, som jag gjorde igår.

Jag började alla stycken med “Jag” idag. Jag gör nog det ganska ofta. Detär nog för att jag är en högst sjlvuptpagen människa. Men, nu ska jag sova, för imorgon ska jag till Göteborg med Svante och Sofia. Shopping!!

read comments (1)

Börjar äntligen hämta mig efter en hård helg som innehållit för lite sömn, för mycket sol, för lite vatten, för mycket alkoholhaltig dryck och för mycket fotboll. Men det var en bra helg! Det var hålligång hela tiden och ja, jag levde helt enkelt. Synd att den avslutades med spränghuvudvärk och magont, men men. Smällar man får ta, när man ligger på topp.

Man kan ju ifrågasätta varför jag fick en för stor fotbollsdos i helgen, det är ju helt självvalt egentligen och ingenting att gnälla över. Eller? Nej, absolut inte. Så länge jag spelade hade jag skitkul. Tyvärr vill min hjärna och mitt hjärta mer än min kropp ibland. Typ som igår. Första matchen sedan augusti. Jag spelade mittback med djup hela matchen, vilket jag var lite oförberedd på, med tanke på hur länge sedan sist det var jag spelade. Men det gick ok. Första halvlek hade jag svårt att hitta rätt, i andra gick det lite bättre. Vi vann i alla fall. 4-3. Även om det finns mycket som kan förbättras, som måste förbättras, med tanke på att det är Skövde KIK i nästa match, och om jag inte ville förlora mot Skultorp, så skulle jag hellre skjutas än att förlora mot Skövde KIK.

Imorgon ska jag träffa Jossan, en ordentlig date, för första gången sedan i höstas. Vi sak fika/käka på Minugs hur länge som helst och bara sitta och tjöta. Ska bli riktigt gött. Onsdag är träning antar jag, fast med DIK kanske, eftersom F17 har match, och på torsdag har jag föreslagit träff med Niclas, så det vore nice. På fredag smäller det igen, för då ska jag och Sofia till Göteborg och det ska bli svinkul, som vanligt. Svanis kanske hänger på också, det blir nice. Jag behöver som vanligt en hel massa grejer, i synnerhet nu, när jag antaligen ska utomlands om en vecka.

Ja, för jag ska åka på charter. För första gången ever. Och det ska bli asgött, jag längtar hur mycket som helst. Sunny Beach i Bulgarien kanske inte egentligen passar mig som handen i handsken, men vad fasen. Jag har gott om tid för andra upplevelseresor, och tänker man efter är ju Sunny Beach en annan sorts upplevelse…plus att det ska bli så underbart att bara komma bort, sola och bada, och ha det allmänt gött.

Hm, nu ska jag nog sova snart. Jobbar 6-16 fram till och med torsdag den här veckan, och 6-16 måndag-tisdag nästa vecka, och om jag ska slippa magkatarr och annan skit gäller det väl att ta hand om sig. Fick dessutom kramp på matchen i söndags så jag känner mig sjukt otränad och tänker tvinga mig själv att få bättre kondis och muskulatur nu. Spelade visserligen nästan 90 minuter (förutom de 5 där jag fick gå v för att få vaden masserad), vilket jag inte trott innan. Så helt otränad kanske man inte är ändå. Och krampen kan jag alltid skylla på västkebrist, eftersom jag glömt vattenflaska.

Jaja. Nu får det vara nog.

read comments (5)

Värmen har kommit tillbaka till Falköping. Och med den minnen och insikter. Minnen från en tid som aldrig mer kommer igen. Minnen om den där våren och sommaren, när jag var sjutton och det fanns så mycket hopp, glädje och liv. Visst hatade jag mycket när jag var sjutton, oh ja. Men min livssituation var faktiskt så otroligt bra. Jag hade sommarplaner, gymnasiet var faktiskt roligt, det hände saker och jag hade massa vänner. När allt yttre är bra grubblar man inte så mycket över det inre. Klart att jag gjorde det ibland, jag är ju Anna, men inte så ofta.

Och de gånger jag fastnade i självhat och destruktivitet, så fanns det alltid någon där som förstod. När jag var ledsen och sa att ingen någonsin skulle stå ut med mig, det kommer aldrig finnas någon för bara mig, så svarade hon att det skulle det visst, men om vi ändå var singlar när vi var 40 så skulle vi flytta ihop. Hon var min backup.

Med henne trodde jag aldrig att jag skulle dö av tristess. Med henne fanns det så mycket hopp och framtidstro. Hon kunde alltid övertyga en om att allt skulle bli bra. Och så var hon så jäkla rolig. VI hade så kul. Massa skratt, massa flum, massa störda diskussioner.

Hon var smart också. Vi hade massa intressanta diskussioner. Om politik och åsikter. Böcker och filmer. Och vi kom alltid på massa nya grejer.

Och jag cyklade förbi ICA, och hem till mig. Du var så nära. Och jag blev så ledsen. Jag saknar dig så fruktansvärt. Var hade vi varit nu? Vad hade vi gjort? Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Om hur dåligt jag mådde efter att du dog. Hur mycket jag hade behövt dig. Om allt jag lärt mig sedan dess. Om att jag är en bättre människa nu, tror jag. Att allt faktiskt är riktigt bra nu. Att jag blev lycklig igen, fast jag aldrig trodde att det skulle hända. Kanske till och med lyckligare än vad jag var innan. För nu uppskattar jag lyckan mycket mer, men vet också att den inte är bestående. Precis som att olyckan inte heller är det.

Jag vill berätta hur många gånger jag hade behövt dig, som coach. Dina kärleksråd till exempel. Tänk om jag lyssnat lite mer på dig ibland. Tänk om du hade kunnat hjälpa mig alla de gånger jag gjort allt helt dåligt. Du var så bra på att ge råd, Anna. Och du ska veta att det har varit struligt på den fronten ibland. Eftersom jag har så svårt att komma nära. Jag vågar aldrig ta risken att bli sårad och lämnad. Så jag älskar på avstånd. På den fronten har jag faktiskt inte vuxit upp ett dugg. Det är precis som för tre år sedan. Det är nästan lite komiskt. Du hade kunnat få mig att skratta åt det. Fått mig att inse fördelarna med att vara singel. Precis som för tre år sedan.

Jag försöker trösta mig med att du alltid finns någonstans ändå. Men det är inte tillräckligt! Jag vill ju ha hela dig här och nu. 100%. Inte en halv. Som det känns som nu. Jag vill att du fortfarande ska vara min kompis. Jag vill ringa dig en lördagsmorgon, dra upp till stan med dig, ta en fika, åka iväg till Emelie och Svante, kanske gå på fotboll, filmkväll på kvällen, eller gå ut kanske. Det hann vi faktiskt aldrig göra ihop. Inte gå ut på ett uteställe liksom. Kan berott på att vi var 17 och inte 18, men i alla fall. Vi hade kunnat gå ut i Falköping ihop, och blivit förbannade ihop. På inskränkta människor, småskalighet och avundsjuka. Och allt hade kännts lite lättare, för vi var ju två.

Allt det där, som jag gör med mina levande kompisar nu, hade jag velat göra med dig.

Våra relationer till varandra, vi som är kvar, har fördjupats och det känns som att vi trivs så bra ihop och har så kul. Det är så orättvist att du inte får vara med om det. Var hade vår relation med dig varit? Hur hade vår vänskap utvecklats? Kändes som att alla mina vänskapsrelationer var på topp för tre år sedan, i synnerhet din och min, men nu är de liksom ännu bättre. Var hade vi varit, om du hade fått leva?

Och tänk hur många nya vänner jag fått, som jag tycker så mycket om. De har inte ens fått träffa dig. Du som betytt så enormt mycket för mig. Utan dig, hade ju jag inte varit jag. Och de kan aldrig få träffa dig.

Åh vad jag saknar dig.

Jag väntar fortfarande på att du kommer tillbaka. Jag fattar inte riktigt att du är död. Jag tror bara att du är bortrest. Efter två år och sju månader. När ska jag inse? Men jag vill inte. Jag vill låtsas att du snart kommer komma gåendes på vägen. Och vilket återseende det skulle bli. Vad mycket vi skulle ha att prata om. Det skulle vara så underbart. Det låter jättekonstigt, och tro mig, jag vill absolut inte dö i förtid. Jag är så långt ifrån klar med livet som man kan. Men jag längtar så tills vi ses igen.

Längtar tills jag äntligen får se dig, höra dig, prata med dig, lyssna på dig. Vara din vän igen. Leka igen. Himlen skulle aldrig bli tråkig. Du finns ju där. Och jag struntar i att du trodde att efter döden så är man inget. Allt är bara slut. För en gångs skull hade du nog fel. För jag har sett dig. Ibland har jag känt att du är nära. Du skulle aldrig lämna oss. Du tyckte för mycket om alla som var nära dig. Och vi lämnar aldrig dig. Vi längtar efter dig. Och jag är säker på att du väntar på oss också.

read comments (0)

Jag har insett nu, efter att ha börjat jobba klockan nollsexnollnoll alldeles för många gånger redan, att jag är en renodlad kvällsmänniska. Jag vill helt enkelt inte sova. Kvällar är bra. Jag tänker alltid alldeles för mycket, men jag kommer faktiskt fram till många bra saker också. Och jag tänker lite vackrare på kvällen. Jag vill inte vara utan mina kvällstankar för allt i världen. Dessutom blir ju allt mer spännande på kvällen.

Eftersom jag nu är en sådan utpräglad kvällsmänniska, så blir det ju automatiskt så att man kommer i säng sent. Jobbigt att slå upp sina bruna tidigt på morgon, således. Men det var ganska härligt när man väl gjort det, upptäckte jag imorse. Att cykla klockan halv sex i spöregn var kanske en upplevelse jag kunnat vara utan, men väl på jobbet var det riktigt skönt. Förra veckan var jag som en zombie ända fram till halv nio-tiden, men nu var jag människa redan när jag började arbeta. Då kunde jag verkligen uppskatta hur lugnt och skönt allt var. Och hur skönt det skulle bli att inte börja klockan sex dagen efter, utan faktiskt kunna sova fyra timmar extra. Då behöver man dessutom inte lägga sig tidigt. Man slutar redan klockan fyra och kan vara uppe, nästan, hur länge som helst. Det blir en lång kväll, för en gångs skull.

Det var synd att jag aldrig bloggade i Trysil. Där var verkligen livet precis som det skulle vara. När jag inte mådde bra var det av helt vanliga saker, att jag var arg på något, trött eller ledsen. Det var inga irrationella rädslor där, inget grubbel (eller ja, i måttlig, normal mängd då), och jag hade ett så himla normalt mående. Och det gjorde mig superlycklig. Jag tänkte inte, jag bara levde. och njöt utav det. Allt som varit jobbigt, bara bleknade och försvann där. Jag kände mig så normal, för en gångs skull.

Här hemma är det lite svårare att vara tillfreds. Man måste ta itu med saker. Och allt det som varit jobbigt tidigarre, finns kvar här. Men i Trysil lovade jag mig själv att det inte skulle påverka mig. Att jag skulle vara stark och stå emot. Inte falla in i gamla tankebanor och hjulspår. Men det är väldigt svårt. Så jag gör det som jag är svensk mästarinna på. Jag flyr. Låtsas. Låtsas att det jobbiga inte händer, inte gäller mig. I min värld är allt egentligen jättebra. För jag känner mig inte riktigt redo att ta tag i alla de där jobbiga bitarna. Jag är alldeles för rädd för vad som kommer komma upp till ytan. Så jag låtsas en stund till.

Jag antar att allt skulle kunna bli lika bra som i Trysil. Det finns ju bra saker nu med. Och jag har hittat en styrka inom mig jag faktiskt inte trodde fanns. Det gäller bara att använda den nu. Jag vet att jag kan egentligen. Nu gäller det bara att våga plocka fram den. Inte vara så rädd för det okända. Vi tar problemen när de kommer, istället för att bekymra oss i onödan. Jag har kommit så himla långt egentligen. Men jag vill hela vägen. Och aldrig mer trilla tillbaka dit där jag befann mig förut. Men jag tror inte jag gör det. Jag har äntligen hittat lite verktyg, som sagt. Det gäller bara att våga börja snickra. Även om man spikar sig på tummen ibland.

read comments (0)

Så kan man ju fråga sig varför jag sitter här när jag börjar 6 imorgon, men jag har nog inget bra svar. Skulle säkert somna så fort jag la huvudet på kudden känner jag, men jag gidder inte riktigt. Vill liksom itne sova för länge, då känns det som att det enda jag gör är att äta, sova, jobba, och hur stimulerande är det? Vilket vore en stor lögn eftersom jag både tränat fotboll och varit hos Elin idag och träffat henne och Helena, Hanna, Jess och Maja. Pizza och vin stod på menyn, men eftersom min mage fortfarande leker krig med mig så tog jag sallad och vatten. Verkligen jättekul. Inte. Men det var rätt gott ändå. Och trevligt. Synd att jag ska upp tidigt imorrn så jag inte kunde stanna längre

Vi pratade om att vara tillfreds med tillvaron. Jag ska verkligen försöka med det nu. Göra det bästa av Falköping. Det finns ju potential liksom. Typ massa vänner. Och sätt att ta sig härifrån. Haha. Men ajg och emelie har en plan. Och den är inte att leka med.

Idag var det en riktigt trevlig dag på jobbet, och det kommer nog bli bra imorrn och på fredag också. Men det ska bli skönt att börja gå på schema. Slippa vara tillgänglig och oplanerad hela tiden. Me don’t like. Men men. Det är ju bara för en begränsad tid.

Har haft många positiva tankegångar idag. Har nog trivts med tillvaron idag. Vilket jag självklart borde, jag har det ju så bra. Men ibland vill man ju ha mer. Men det komemr, det kommer. Tids nog. Jag ska inte grubbla så mycket.

Om 8 dagar kommer David. Om 13 kommer Anna. Om 15 kommer Martina, Soffi och Elin. Det kommer bli jäkligt bra, I just know it.

read comments (0)

Jag är så trött på att ha så här ont i magen och må så illa. Har ingen lust alls att äta. Vilket inte är så kul när man har kalas.

Söndagkvällar. Blä. Kände mig så stark och glad under konserten. Även fast jag var ledsen och sorgsen och verkligen hade kunnat börjat storgråta för att jag tänkte så mycket på Anna, och andra, levande, människor jag saknar också, men det kändes ändå bra. Anna var mer närvarande än någonsin, och det var så skönt. Jag visste vad jag ville, jag visste vem jag var.

Men nu är det söndagkväll och jag dör av tristess. Panik över att befinna mig i Falköping och jag gillar inte den här stan, bara ett fåtal personer faktiskt. Så om jag kunde flytta nånstans och ta med mig alla de där som jag tycker så himla mycket om vore allt perfekt. Eller?

När sjutton ska jag sluta fly? Inse att jag måste börja respektera mig själv ltie emr, tycka om mig själv lite mer, och sluta tro att de yttre omständigheterna kan få mig att göra det?

Jaja, jag inser ju vad det är jag sak göra iaf. Gäller bara att göra det också. Hm, om det är nån mer än jag som fattar?

Och veckan kommer bli bra, inte lika mycket jobb som förra, hoppas dessutom på att hinna träffa Emeli, Emelie, Svante, Sofia, Niclas, Hanna, Helena, Johanna och resten av tjejerna, kanske förhoppningsvis, snälla nån, Arta, som jag inte träffat på alldeles för länge, och veckan efter det börjar homecoming week liksom. Så underbart. Så tråkigt att Sofia kanske åker iväg dock, men bra att det sker snabbt så jag inte hinner bygga upp något.

Jag har en bra bok också. Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall. Rekommenderas varmt. Så många fina citat, så många fina tankr. Jag känner igen mig så i Lou, bokens huvudperson. Inte så att vi gör samma saker, eller ens vill samma saker. Men när hon beskriver sin ensamhet, vilsenhet och längtan efter att tycka om sig själv, så vet jag precis vad hon menar. Oh ja. Så läs den boken om ni är nyfikna på vad som försigår i min, ibland, helvrickade hjärna.

read comments (2)

Jag skulle kyssa Olas fötter om han vore här, lätt. Så jag hoppas de vinner ikväll. Jag är inget superstort schlagerfan, men jag vill inte att resten av Europa ska gå miste om honom. Mm, det är kärlek, det är det.

Jag vill bort från Falköping. Nu! Li nå!

Så min plan är att plugga tyska vid Göteborgs Universitet från den 1:a september till den 5:e november, på heltid, alltså 15.0 högskolepoäng. Tyvärr finns ingen sådan kurs. Inte heller i franska. Eller spanska. Fast då skulle jag gått nybörjarkurs då, och inte grundnivå som i de andra. Fanns lite andra kurser. Men inget lika kul. Men det kan det vara värt, lätt. Så jag ska till Lärcenter på måndag.

Sedan tänkte jag att jag och Sofia kan sticka iväg den 6:e november. Vara borta ett tag. Åka till Trysil vid nyår. Oh yes.

Jag fick en rosa Ipod idag. Och en bok på tyska. Och en berlock till mitt pandora-armband. Och pengar. Och presentkort. Och skivor. Och blommor. Gött mos, överdos.

Jag har en rosa piketröja och rosa ögonskugga också. Börjar jag bli tjej? Usch då!

Igår såg jag på Chocolat. Mest för att Johnny är med. Så sjukt snygg är han. Fast, det var inget fel på Juliette Binoche, som spelar Vianne, heller. Ett tag visste jag knappt vem jag skulle välja.

Det hade varit kul att träffa Katta imorrn. Och Niclas. Men nu blir det inte så. Katta var inte så sugen på att få min magsjuka inför Malta sa hon. Fast mamma tror att det är magkatarr. Jag tror på allergi. Mot all mat. Allt gör ont.

Och 18:e juni. Det är alldeles för långt dit. Tur att jag mår bra liksom. Om jag hade mått askass hade ju vad som helst kunnat hända innan dess. Men jag behöver ju bara prata av mig.

Imorrn är det Simon and Garfunkel. Och detta inlägget blev väldigt osammanhängande. Men men. Ni får ta det.

Och Marie! Jag blev en mops, haha. “Hundvärldens clown”.

read comments (2)

Linn, i bilen på väg hem från morfars urnsättning:

- Anna, känner du någon mer som är död?
- Ja, en till.
- Vem då?
- Min kompis.
- Varför dog hon?
- Hon blev sjuk.
- Vadå för sjukdom?
- Hon fick cancer, vet du vad det är?
- Är det när man får ont i hela kroppen?
- Nja, jag vet faktiskt inte, men lite kanske.
- Var hade hon ont då?
- I huvudet.
- Hur gammal var hon?
- Hon skulle fylla 17.
- Men då var hon ju ett barn! Kan barn dö Anna?
- Ja, men det är inte så vanligt. Men alla kan dö. Fast det är vanligast att gamla dör.
- Jaha. Saknar du henne mycket?
- Ja. Jättemycket.
- Men du. Hon är nog med farfar (alltså min morfar) nu.

Linn i mitt hjärta.

Sorgen till dem är så olika. Sorgen till Anna är så naturlig nu. Även fast jag kan sakna henne så det river i bröstet, även om jag kan gråta tills jag tror att tårarna ska ta slut, även om jag får panik när jag glömmer hennes röst, så är jag ändå van. 2 år och snart 8 månader är frutkansvärt lång tid. Och ändå så kort. Sorgen efter morfar är fortfarande så chockartad. Helt plötsligt får man ett slag i magen och inser att morfar inte finns mer. Men ändå så ar jag inte riktigt insett. Eller snarare, absolut inte, eftersom jag får en lika stor chock varje gång.

Å andra sidan kan jag tvivla på nu om jag egentligen insett att Anna inte heller komma tillbaka. Kanske tvingar jag bara mig själv att låta bli att tänka på henne? Hur tar man reda på det? Jag skulle gärna åka till graven. mne jag låtsas att jag inte har tid. Vilket är en stor fet lögn.

Jag läste min dikt när vi hade ställt ned urnan i alla fall. Jag ville inte först, kändes bara krystat. Men när mormor frågade för ungefär 100:e gången, och denna sista gången var det trots allt vidgraven och hon var jätteledsen, så tänkte jag att jag får skärpa till mig. Om det kan göra det minsta lilla lättare för henne så är det värt allt. Och när jag slutat och sagt den sista strofen “-Jag ser er ändå.” så sa hon helt spontant, att det visste hon att han gjorde. Och i TV-rummet, om man sätter sig på mormors plats i soffan, så står det tre kort på morfar vid ett ljus precis till höger, och vrider man huvudet åt andra hållet så sitter det ett kort där. Rakt framifrån. Han sitter på en stol och det är nästan helkroppsbild. DÅ kan man låtsas att han sitter där bredvid en.

Jag vet att han gör det.

read comments (1)

Vad har man på sig på en urnsättning? Kan man komma i galonisar? Ja, inte för att det kanske blir supermycket regn eller så. Men för att mina tårar kommer svämma över alla bräddar. Blotta tanken på att det enda som finns kvar av min morfar är lite pulver i en urna gör mig hlet förstörd. Han var ju så levande, så strålande. Pigg, vaken, alert.

Jag tog mig i alla fall upp på deras övervåning förra veckan. Det var hemskt, för han var inte där. Hans säng var bäddad. Mormor hade tagit bort hans saker från nattduksbordet. Där stod det bara vanliga saker nu. Klockan. Radion. Alla saker som var morfars kändes undanstädade. Så jag började leta. Jag hittade hans förlovningsring. Mormor hade lagt den i en burk som var formad som ett hjärta.

Jag började titta efter hans kläder. I sovrummet fanns inga. Så gick jag in i en klädkamrarna. Först så var det bara massa grejer. Böjde mig ner, gick åt vänster.

Pang.

Morfars gula piké t-shirt med svarta ränder. En grå kortärmad skjorta. En mörkblå basker.

Jag dog en stund. Ganska länge.

Låg på golvet och skakade och grät och önskade av hela mitt hjärta att han skulle fått stanna lite till. Att jag skulle fått säga hej då. Att jag skulle fått berätta om Trysil. Fotbollen. PA’s. Det hade han tyckt om. Han hade frågat tusen frågor om hur allt gick till, tagit reda på hur dags man var där på morgonen, vilka koder alla grönsaker hade, undrat varför det och det var slut, ända tills jag och mormor tröttnat och hon bett honom vara tyst en stund.

Och nu är det så väldigt tyst. Han som alltid pratade, han som alltid höll samtalet igång, han som alltid märktes är borta. Och det är så gräsligt tomt. Att en människa bara kan försvinna så är konstigt. Att det kan gå så fort. Att man kan lägga sig ned på torsdagen och säga “Jag vill inte dö, men jag kommer att göra det.” för att sedan också göra det, på söndagen som kommer.

Och det är så väldigt konstigt att allt kan vara så bra och soligt och lyckligt som det var den där fredagen och sedan hör man sin älskade morfars röst på telefon och inser att nu, nu kommer något att hända som du inte har någon som helst kontroll över. En av dem du älskar mest av allt i hela världen kommer att ryckas ifrån dig. Du vet det, men du kan inte göra någonting.

Men morfar, om du ser mig nu, om du kan känna mina tårar och om du kan höra hur jag gråter, så har jag bara en enda sak att be dig om. Och det är att du ska vara hos mormor. Alltid, alltid, alltid. Hörde du det? Jag tror att det är svårt för henne nu, morfar. Den hon levt med i 58 år är borta. Det är mer än ett halvt sekel. Hur ska hon någonsin vänja sig vid tystnaden? Hon har inte kvar videon. Inte bilen. Inte betalkanalerna. Det var ju du som skötte dem. Och det var nog du som hade mest intresse av dem. Men det som är dumt är ju att inte du finns kvar.

Och jag saknar dig så. Jag väntar hela tiden på att du ska komma tillbaka, men tvingas inse mer och mer att jag sett dig för sista gången. Och det är svårt.

read comments (0)

Och jag kan inte låta bli att undra: När? När ska du inse att jag är jag och inte kan vara någon som du vill att jag ska vara. Sluta styra mig, snälla. Sluta försöka att påverka mig med ord, blickar, hån, tårar. Jag är sådan här. Jag fattar inte varför det ska vara så jäkla svårt att accpetera. Förut var jag ledsen. Nu är jag nog mest arg. Eller nej, kanske inte ens arg.

Bara besviken.

Men inte på dig, utan på mig själv. På mig själv, för att jag hela tiden inbillar mig att det ska förändras. Att allt ska bli bra. Att jag ska slippa den där frågan som du vet att jag hatar. Att jag ska slippa känna mig dålig. Att jag bara ska få vara. Att jag inte ska behöva känna att jag måste dölja något, att jag måste förställa mig.

Jaja. Värre har jag väl överlevt. Det är bara det att det är lite tråkigt att det alltid blir så här. Men jag ska inte brytas ned igen. Allt som jag kämpat för att bygga upp de senaste åren ska inte kunna försvinna bara för att du vill ha det på ett sätt. För jag vet vem jag är och hur jag vill leva mitt liv. Förstör inte det.

read comments (0)

Sitter här och varvar ned efter en kul och händelserik vecka, som faktiskt erbjudit det mesta man behöver här i livet. Valborg var kanske jobbig stundtals, men en bra förfest vägde upp den sista fruktansvärda timman när jag bara önskade Falköping och inskränkta människor långt åt helvete. Efter Valborg gick allt dock stadigt uppåt. Skönt att ha en bakisdag där det bara är man själv som är bakis, och inte fyra andra. Det blir lätt lite tråkigt då, nu umgicks jag istället med mina kära föräldrar, min lillebror och min mormor och oj vad vi kan ha trevligt tillsammans när vi sätter den sidan till. Även fast mamma och Jakob mobbar mig för att jag krattar mossa som en fröken. Bara för att de är superhändiga liksom, jag är fakitkst ganska stark, det är bara det att trädgårdsarbete inte riktigt är min påse chips.

Tisdagens träning var kul och hård, kände mig gott nöjd med mig själv när jag kom hem och belönade mig genom att slänga mig i soffan och bara lata mig. Vilket visade sig vara ett bra beslut eftersom Robert ringde redan 07.20 dagen därpå och frågade om jag ville jobba. Hurtig som man är fick han givetvis ett jakande svar på den frågan och jag gav mig iväg på röda faran de fyra kilometrarna upp till min arbetsplats. Nya uppgifter stod på schemat för dagen och jag fick en fem minuters introduktion till hur man jobbar på golvet, dvs Kolonial, och sedan var det bara att sätta igång. Ett jobb som passar mig ypperligt eftersom det man ska göra är att packa upp varor, ställa dem i rätt ordning och städa. Sortering alltså, vilket jag är otroligt kåt på (jag har mina böcker i alfabetisk ordning efter författerns efternamn). Plocka ut, plocka om, plocka rätt, kan man säga. När jobbet sedan är klart känner man sig otroligt tillfredställd och hoppas att ingen ska handla någonting ur hyllan man just städat i ordning.

Ingen rast och ingen ro här inte, efter jobbet var det direkt till Dotorp för fotbollsträning. Kul idag och igen, och Svante var där och kikade och presenterade sig. Positivt indeed. Torsdag och fredag var jobba från 10-20 vilket är slitigt men kul. Trots detta åkte jag direkt till Fredriksbergsvägen båda kvällerna för att leka med mina kära vänner Emelie och Svante. På fredagen kom Marcus och Sofia också och det var superkul, eftersom jag inte träffat Marcus på så länge, och han är en riktig trevlig prick. Vi satt mest och pratade och hade myspys och jag satt och njöt av vetskapen att lördagen skulle bjuda mig på min första sovmorgon sedan april.

Den femte maj, alltså lördagen, kom till slut och som jag längtat! Jag, Sofia och Marcus tog tåget tio i ett till Göteborg för att träffa Karin, Marcus kompis, i vars lägenhet vi skulle tillbringa natten, och för att möta upp Anna H och Alex A som vi åt tillsammans med på 14 kvadratmeter mat. Hur gott som helst. På vägen till Karin stötte vi sedan ihop med Jerker och Isa och blev bjudna på förfest, men vi beslöt att vi itne hade tid utan åkte ut till Majorna och Stigbergstorget för att lasta in grejer.

Jag vill bo i Göteborg.

Runt halv sju drog vi oss mot spårvagn 11 för att ta oss ut till Långedrag. På vagnen hittade vi inga mindre än Josse och Emelie H, så vi slog följe med dem. Väl framme vid restaurangen beslöt vi oss för att vänta in den hälft av skidlärare som inte anslutit så vi gick en promenad ned till vattnet och satt i kvällssolen och bara njöt. När de andra sedan kom belv det ett kramkalas utan dess like trots att det bara gått några veckor sedan vi alla sågs senast. Min mun gick upp till öronen för att stanna där hela kvällen för jag var så glad och lycklig över att se alla igen.

Mer kramkalas på restaurangen som var abonnerad för kvällen och många, många glada återseenden. Jag var i ett lyckorus och jag och Minna och Jim och Sofia kramades ungefär hela tiden. Det kom skidlärare från hela Sverige, Danmark och till och med Norge. Plus Peters jobbarkompisar i Stockholm och hans barndomsvänner från Värmland. Både nya och gamla skidlärare dessutom, vilket var kul.

Maten var underbar, utsikten och solnedgången var riktiga höjdare, folket var fantastiskt och det var helmysig hela kvällen. Det fanns alltid någon att prata med, dansa med, skratta med. Det var skönt att känna sig så hemma bland alal, även fast vi inte setts på ett tag. Vi bara fortsatte där vi slutade och det var så underbart att känna att man var omgiven av vänner. Som tycker om en för den man är. Me like.

Setervegen ringde den saknade medlemmen Johan, Marcus och Erik försökte hitta någon åt mig och jag sprang väl mest runt och var glad. Även fast jag beklagade mig lite över att jag skulle få sova helt allene i Karins soffa. Men det var mest på skoj. Vi lekte “Hej Johnny” och konstaterade att det är mer beat i “Hej Bengt” och ja, jag minss väl mest att jag skrattade mig igenom hela kvällen egentligen.

02.10 satte vi oss på spårvagnen tillbaka med massa andra skidlärare. Lyckades komma till porten exakt samtidigt som Karin och gick och la oss ganska snart, mycket, mycket nöjda med kvällen. Halv fyra väcktes vi dock av en ilsken mobilsignal och ingen mindre än Mr Nilsson ringde. Jag minns inte så mycket mer än att jag upplyste honom om att vi sov och då la vi på ganska snart. Ringde upp idag för att fråga om han ville något av vikt, men han var lite upptagen så vet inte riktigt om budskapet gick fram.

Idag drog vi rutn i Göteborg ett tag, träffade lite skidlärare av en slump och tog oss till Falköping strax efter 2. Här skiljdes vi från Karin och Marcus, vilket var lite tråkigt, men så är det. Annars har jag tränat idag, Svante höll sin första egna träning och han var ritkigt duktig! Jag är trött och nöjd, såsom det ska vara, I guess.

Vekcan som följer kommer bli Emelie, Svante, Sofia. Fotboll. Blogg. Fika med Katta. Urnsättning för morfar. Kalas. Andreas och Ida. Jobb 6-16 måndag till fredag. Matteplugg med Adam. Tårar. Skratt. Sorg. Saknad. Kärlekstörst. Längtan efter vänner som inte bor här. Men ändå, en kanonvecka tror jag.

Jag känner att jag lever igen. Och det är så bra. Jag är så nöjd just nu.

read comments (3)

Tror jag man säger.

Tillykke med dagen funkar också. Tror jag. Gratulerer med dagen säger man i mitt före detta hemland.

Annars tror jag att ett simpelt Grattis! är det bästa. Du är bäst, David och jag hoppas att din födelsedag var fin. Jag saknar dig mer än jag fattar själv. Du är my knight in shining armor, det är bara så. Det är du som räddar mig. Gång på gång. Och jag älskar dig för det. Och kommer alltid att göra. Alltid, alltid, alltid. Och även om jag är äldst, är du nog storebror ändå. Jag är mer omogen än vad jag vill erkänna. Men du är hur som helst bäst, och helt underbar.

read comments (0)

De senaste två veckorna har jag shoppat ungefär fem miljoner tröjor. Ett par svarta jeans. Ett par rutiga shorts (med hängslen!). Ett bälte. En scarf. Snygga trosor. Snygga sockar. Och nu ska vi beställa från cdon också. Resultat:

• Lars Winnerbäck – Live för dig, 49 kr.
• Säkert! – Säkert! 99 kr
• U2 – 18 singles, 149 kr.
• Miss Li – Late night heartbroken blues, 99 kr.
• Green Day – Bullet in a bible, 99 kr.

Galet, jag vet. Men jag fick lön från TrysilGuidene i fredags. En fet lön. I norska kronor också. Och på det kontot fanns det redan pengar. Och jag har julklappspengar kvar, thanks to Göran och Christina. Och jag jobbade förra veckan. Och den här veckan. Och nästa vecka jobbar jag 6-16 mån till fre. Så jag får shoppa.

Jag har shoppat så mycket. Ändå villl jag ha mer. Till exempel:

• Vårskor (Typ ballerina).
• Vårjacka
• Bikini
• Solglasögon
• Baggy jeans (ungefär sådana jag hade för typ ett år sedan, som är sönder överallt)
• Svart Ipod nano, 2gb
• MacBook (Svart eller vit?)

Ok, det sista är iofs inte helt bestämt. Vad som är bestämt är att jag ska köpa en egen dator. En portabel sådan. En bra. Jag behöver dock hjälp av mer datakunniga vänner. Grejen är inte bara vilken färg jag ska ha, utan: ska jag överge PC? Svantes MacBook verkar riktigt bra, men tänk om man börjar plugga sedan och ska skicka filer mellan olika datorer och så, och så funkar inte det? Det vore dåligt. Annars gillar jag programmen, utseendet och framförallt, att det inte går att få virus. Jag ska använda den till surfningen för nöjes skull i början, men sen kan det som sagt bli pluggande och då måste man ju kunna skriva och sånt. Lagring av musik och bilder är mycket viktigt. Och inte för att jag håller på så mycket med det, men kul och lättskötta bildredigeringsprogram är ju ändå alltid trevligt.

Jag är galen.

read comments (4)