En sjömanssambos journal

Dagens…

…låt: I thought you said summer’s gonna take the pain away – Hello Saferide
…dåliga: 30+ på Plantis på fredag.
…jobbiga: Jag.
…okontrollerade: Jag när jag somnade på tåget hem från Göteborg och vaknade med världens ryck. Hade noll kontroll.
                                                                                                                                

Pendlande humör idag, vilket jag inte alls tycker om. Ena sekunden är jag på moln, för att i nästa känna mig som om jag tappats nedför Mount Everest. Jag hatar att det är så, och det blir inte bättre av att sitta här och önska att allt vore annorlunda. Det är en falsk trygghet att sitta här och gömma mig och låtsas att jag lever lite, att jag vågar möta problemen och att jag överhuvudtaget vågar leva. För det gör jag inte. Inte just nu i alla fall. Jag flyr och flyr och flyr.

Jag ska ta tag i mit själv. Men inte ikväll.

Min kropp gör ont idag. Trots att vi vann med 16-0 igår. Tror i och för sig att anledningen till att det ömmar inte beror på att jag tog ut mig. Snarare på att de vi mötte försökte spela fotboll med något annat än fötterna. Det känns så mycket oschysstare när laget verkligen har noll spel, och inte kan, utan bara försöker vinna bollar genom att slita och slåss. Sånt irriterar mig, även fast jag vet att jag kanske inte är en ängel jämt heller.

Idag blev jag erbjuden jobb. På Odenbadet. Sökte ju det jobbet för tre månader sedan bara. Väldigt konstigt, de måste ju förstå att folk inte kan vänta så länge på besked? Jag hade till och med glömt bort att jag sökte där.

Jag har en liten Hello Saferide revival just nu. Det är lite roligt, förutom att jag påminns om hur vissa saker var då, och hur dåligt det blev med en del. Och nej, inte favorit i repris. Är så förbannat trött på att ha det så här. Det måste lösa sig den här gången. Även om det innebär att jag måste göra någonting åt mig själv.

read comments (0)

Kalla mig materialist om ni vill, men jag kollade internetbanken precis. Såg att det var löning på måndag. Och vad jag skulle få. Och jag blev ganska mycket mer uppåt.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Wake me up when September ends – Green Day
…jobb: 13-18.15. Lite lagom.
…dag: Midsommarafton
…känsla: Fruktansvärt uttråkad och skräckslagen inför tanken på att vara ledig en vecka. Vad gör man då?
                                                                                                                                

Jag förstår inte hur jag, som annars är latheten själv, kan vara så här uttråkad. Jag avlider av tristess snart. Kanske för att jag bara går och väntar på att börja jobba, utan att kunna ta mig för något vettigt. Ett jobb som kommer bli segt för att mitt huvud just nu är mer puckat än vanligt och jag önskar att jag bara kunde stänga av det.

Midsommarmiddag hos Emelie med bästaste vännerna förutom Anna efter jobbet kommer bli jätteskönt i alla fall. De har en förmåga att kunna stänga av mitt huvud så att jag kan koppla av och bara vara. Ha förbaskat kul också. Det brukar vi ha.

Det irriterar mig något grymt att jag inte ser fram emot att vara ledig nio dagar. Det är ju nästan ett brott. Men vad sjutton ska jag göra? Alla andra jobbar, jag ska vara här hemma i Falköping, och allt känns så otroligt tråkigt. Jag känner mig inte alls levande och väntar bara på att något ska hända egentligen, men jag är för feg för att göra någonting själv.

Det kanske blir resande i höst, trots allt. Det vore underbart, och väldigt bra för mig. Sofia är kanske på igen. Jag vill inte börja läsa och hamna i ett fack och bli påtvingad normer och ett liv jag inte vill ha, jag vill bara vara fri. Inte rota mig. Bo på massa olika ställen, jobba med olika saker, veta att jag kan göra precis vad jag vill, för jag är inte bunden till något, eller någon.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Röda läppar – Lars Winnerbäck
…spel: Super Mario Bros 3 på Martinas 8-bitars Nintendo
…bra: Såg alla mina bästa förutom Svante och Anna.
…saknad: Stockholm.
                                                                                                                                

Nintendo 8-bitars är fantastiskt. Jag och Martina var rätt så bra måste jag säga, fast i slutet slarvade jag för mycket. Vi sa en del fula ord. Jag tror Martinas var fulast. Men vi kom till värld 7 på bara någon timma. Trots att jag var lite ringrostig. Var väl Martina som klarade mest i och för sig. Men ändå!

Jag blir så trött på mig själv ibland. Hur svårt kan det vara att leva i nuet? Bara se vad man har här och göra det bästa av det. Inte min starka sida, tyvärr. Jobbar mellan 9.15 och 20.15 imorgon. I kassan. Jag tänker alldeles för mycket för det just nu. Det kommer bli en lång dag. Som tur är jobbar jag kort på fredag och sedan är jag ledig en hel vecka. Vad jag nu ska ta mig för då eftersom jag inte har några planer alls, och verkligen inte vill vara hemma. Suck suck. Får väl bli inneboende hos Emelie i mitten på juli. Jag har förtur säger hon

Och jag har börjat fundera på läsnignen i höst. Jag vill bort från Falköping, men är det rätt? Jag orkar inte riktigt söka lägenhet, för jag vet inte längre vad jag vill. Kanske ska jag ut och resa, trots allt? Sverige känns lite halvtrist. Transsibiriska och Asien lockar betydligt mer. Kostade faktiskt bara från 3.175 kronor. Trodde det skulle kosta typ 30.000. Sedan tillkommer visserligen mat på tåget, visum, biljettpengar till och från Moskva och givetvis pengar till nöjen och så, men 450 spänn per dag är det nog lätt värt. Vem följer med? Jag och Emelie är på. Lite halvt iaf. Vi får väl se hur det blir.

Midsommarmys på fredag i alla fall. Lite lagom med de där man tycker allra mest om. Frittan och Sofia kanske inte dyker upp, men den som lever får se. Och nästa helg kommer Johan, Jim och Minna. Det blir bra, very bra.

På materialistan just nu står: Ipod (suck), bärbar dator, ny mobil (suck) och baggy jeans.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Ingen, eftersom min Ipod är försvunnen/stulen/slängd…
…kärlek: Stockholm. Alltid, alltid, alltid.
…long time, no see: Får väl bli bloggen då. Förlåt för o-uppdateringarna.
…ångest: Komma hem. Tyvärr.
                                                                                                                                

Mycket har hänt sedan förra blogg inlägget, och mycket kom inte ens med där, så jag vet inte hur man ska sammanfatta min senaste tid egentligen. Vad som blivit alldeles för försummat är ju dock Bulgarien-resan, så vi börjar lite med den.

Det är snart två veckor sedan vi kom hem, och resan känns ganska overklig. Att det var så kort tid sedan man gick på en varm, lång, härlig strand utan ett bekymemr i världen känns obegripligt. Vi hade det helt underbart i alla fall. Vi var ett riktigt gött gäng som åkte, och mycket fest, skratt och galna upptåg blev det. Briljanta affärsidéer tog form, drinkar avnjöts i poolbaren och vissa kvällar behövde man inte ens betala drickan själv. Sunny Beach var precis som jag trodde, men ändå betydligt bättre. Det var en härlig stämning, och vi fick ju se lite av det riktiga Bulgarien också. Dock var det ju inte målet med resan, utan målet var semester och om det var! Bara frukostbuffén hade varit värd pengarna ensam, typ.

Efter Bulgarien var det mycket jobb igen, gjorde en riktig döden-vecka med två 6-21.15 pass, ett 6-20 och två 6-16. Men nu är det slut med det, för nu börjar jag gå på schema. Wunderbar. Tyvärr körde jag nog lite slut på mig, fick ögonifektion och blev förkyld. Var riktigt trött i fredagskväll när Minna och Jim kom. Men vi gick ut och käkade och la oss sedan rätt tidigt. Vi skulle ju ändå till hufvudstaden dagen efter.

Ute på Ljusterö var det en riktigt trevlig fest. Josses farmor och farfar hade en jättefin tomt, med småhus, så alla fick sovplats. Fanns bastu också, men jag badade aldrig, vilket säkerligen var lika bra. Volleyboll och fotboll spelades, och det var jättekul, även om de lagen jag spelade i oftast inte vann. Men vad gör det? Fram på natten fick jag för mig att jag skulle ringa lite till Sofia. Tyvärr var det alldeles för skönt i Jims bil, så jag la mig där och vilade en stund. Efter typ 45 minuter kom ett par oroliga människor som undrat var jag hållit hus nånstans. Kanske dumt att inte säga vart jag hade begett mig, men ändå. Jag kunde ju inte veta att det skulle börja gå rykten om att jag och en annan tjej gett oss iväg på nån båt…

Söndagen var min värsta bakisdag i mitt liv. Verkligen helt fruktansvärd och den tog typ aldrig slut. Jag och Johan körde dock på det gamla Trysil-receptet: Pizza och film-tittande. På kvällen kom hans kompisar och vi kollade på a Liga-finalen. Var inte precis i mitt esse, men jag pratade lite med dem i alla fall, när jag inte satt och förbannade mig själv.

Måndagen tillbringades i innerstaden mest. Spanade efter LDK, men de spelade inte på slottet den dagen, gick lite på drottnis och tog mig sedan ut till Tanto. Satt där ett bra tag och bara gjorde inget. Satte mig på den klipphällen där jag och Anna och Martina satt en sommar för tre år sedan. Då var det schlagerkväll på Pride, nu var det bara en fotbollsplan. Det var hemskt att sitta där och veta att inget kommer bli som det var då. Aldrig någonsin. För Anna är död och det är visst något man måste acceptera. Jag vägrar allt jag kan, men det hjälper inte så mycket.

Tog en annan väg tillbaka och gick givetvis vilse. Hittade rätt till slut och jag och Johan började diskutera kvällen, och till slut beslöt jag mig för att fara tillbaka till Upplands Väsby. Johan visade mig Kista Gallerian sedan, och jag kunde ju inte åka därifrån utan att ha shoppat lite mer, så det gjorde jag. Shopping gör dig lycklig. Sedan var det filmtittande igen, Blood Diamond. Mycket bra film, som trots att den var rätt lång aldrig kändes seg. Sedan var ju Leo med, men han var faktiskt helt ok.

Idag var jag kulturell och gick på Stadsmuseet och kollade in Linnéutställningen och Stockholmsutställningen. Den senare rekommenderas av hela mitt hjärta, eftersom jag har en onaturlig dragning till Stockholms historia. Mer shopping idag, så jag hann tyvärr aldrig med Söder och Mosebacke. Får bli en annan gång, får dra med Sofia upp någon gång i sommar.

Det var helt fantastistk bra däruppe, jag mådde riktigt bra (psykiskt alltså, söndagen lämnade väl en del i övrigt att önska vad det gällde fysiken), trots att döden gjorde sig påmind många gånger, men jag vet att den gör det när jag är i Stockholm, och den gör det på ett bra sätt. Fantastiskt kul att träffa skidlärarfolk igen. Johan, Emelie O+L har jag ju faktiskt inte sett sedan Trysil så det var jätteroligt. Fick leka sambo med både Minna, Johan och Jim under helgen, så den enda som fattades var ju egentligen Sofia. Men den 29:e kommer de alla hit! Då är jag själv hemma också. Jag vet inte om någon kan förstå hur skönt det ska bli.

Bara som en sådan enkel sak att kunna äta hemma.

read comments (0)

Dagens…

…låt: Studentsången
…känsla: Trött, trött, trött. Vilket leder till….bambarabam bam baaaaaa: Känslostorm!
…undran: Är monogami hållbart i längden?
…irritation: Att vissa inte förstår att mitt mål med livet inte är att utbilda mig, skaffa en karriär och familj.
                                                                                                                                

Ett år sedan jag stod där på torget och blev blomsterhöljd och kramad. Ett år sedan man satt i Odenhallen och inte riktigt kunde fatta. Ett år sedan man gick i en lång parad och skrek halsen av sig. Ett år sedan en av de mest underbara dagar jag upplevt var hela mitt nu. Det var i sanning en fantastisk dag. Jag minns nästintill varje minut känns det som, skulle till och med kunna återge vad folk hade på sig.

Ändå finns en sak som när jag tänker tillbaka lyser klarare än alla andra minnen från den där magiska dagen. Och det är något så enkelt som min promenad hem, genom en juninatt som började skifta i morgon, med en sol som började gå upp på en blekblå himmel och en känsla av livet fanns ända ute i mina fingerspetsar, i mina tår, ja, jag var så levande att till och med stenarna under mina nakna barfotafötter borde vaknat till. Allting var så intensivt, så starkt, men ändå så otroligt stilla.

En ångestfylld lycka fyllde mig och jag var så outsägligt sorgsen och lycklig. Allting var över och jag skulle aldrig mer vara student. En fas i mitt liv, kanske självaste ungdomen, var över och jag skulle aldrig mer vara barnsligt hoppfull, sprudlande glad och allt det där som hör ungdomen till. Inte för att jag tvingats att bli vuxen, utan för att jag kände att jag inte längre skulle kunna.

Men jag var lycklig. För jag visste att någonting annat skulle ta vid. Vad visste jag inte helt säkert. Men någonting annat. Och jag tror att jag redan då insåg att “någonting annat” inte egentligen behövde betyda att byta miljö, göra andra saker, utan helt enkelt att börja tänka annorluna, känna annorlunda. Och jag var, trots mitt farväl till ungdomen, så hoppfull. För jag visste, att om jag kunde leva så mycket som jag levt den dagen, så kunde allt bli bra.

Jag trodde inte att varje dag efter den skulle bli så bra. Jag förstod bara att livet äntligen väckts i mig igen. Jag hade börjat tina under våren, men det var på min studentdag som jag verkligen smälte och äntligen vågade flyga. Ett år senare inser jag att jag varken flög särskilt långt eller vidare högt, men då, då var det som att spränga ljudvallen. Mina ögon hade öppnats. Och de såg det jag inte kunnat se förut.

Jag går fortfarande runt med skygglappar ibland. Kanske till och med ofta. Men jag har sett vad som väntar när man tar av dem. Och om ett år, kanske jag sitter här igen, och skriver att jag går runt med skygglappar ibland. Eller kanske snarare sällan.

read comments (0)