En sjömanssambos journal

Dagens…

…låt: Vitabergspredikan – Stefan Sundström
…TV-program: Extreme Home Makeover (eftersom det är det enda jag sett)
…pucko: Jag. Jag får sluta vara så jäkla disträ!
…stora (fast liten): Lillebror. Han går på gymnasiet numera.

---

Jomen visst har det vänt lite? Det har ju faktiskt hänt massa roliga saker de senaste två veckorna, och mer ska det bli. Dessutom försvann ju ångesten redan på tåget till Göteborg och Way Out West. Jag hoppas det förblir så. Jag tror inte det, men jag hoppas.Idag var jag nere i Göteborg igen. Jag skulle registrera mig i kåren, hämta upp Andreas gamla litteratur som han hade i tyskan i våras, fixa resten av litteraturen jag behöver, gå till skokliniken och få mina inlägg, fixa en sak på Indiska, och inte minst shoppa med Sofia. Tyvärr höll allt på skita sig. Eller ja, de fyra första gjorde det definitivt, eftersom jag glömde Andreas nycklar och Indiska-kvittot hemma, så jäkla klantigt, och dessutom inte hade fattat att jag var tvungen att ta med mitt antagningsbesked till registreringen, utan hade trott att de skulle ha en databas eller nåt. På skokliniken sa de först att jag inte hade tid idag. Efter en stunds velande kom de på att jag visst hade det, så jag fick mina inlägg till slut iaf. Sedan var Sofias tåg föresnat typ två timmar inte så bra. Men fram kom hon till slut iaf.

Kontentan av min klantighet blir ju i alla fall att jag måste ta mig till Göteborg imorgon med. Lite klarade jag ju ändå av idag, så helt bortkastat var ju inte mitt runtåkande i hela stan. Jag orienterade mig lite på Göteborgs Universitet och vet nog på ett ungefär vart jag ska på måndag. Jag hittade studenternas hus, och så fick jag ju träffa min Sofia Lite shopping blev det allt och det var gött. Nu slipper jag ju gå naken i höst.

Jag har ont i benen och fötterna av skoinläggen. Det är tydligen helt normalt. Det kan tydligen hålla i sig i två veckor. Yey.

För övrigt var vi i Skövde i lördags, på partaj. Det var kul att dra någon annanstans och festa. Fast någon annanstans. Frisören frågade mig, när jag klippte mig förra veckan, om jag hade varit utklädd på karnevalen. Jag fick förklara att jag varit i Göteborg istället. Det var ju liksom okej, för jag hade ju varit normal och festat ändå. Sedan frågade hon om jag varit ute mycket på Plantis i sommar. Jag fick tänka efter. Till slut insåg jag att jag varit där två gånger sedan jag kom hem från Trysil. Hon blev lite tyst. Hon visste nog inte riktigt vad hon skulle svara. Och jag insåg att jag inte ens ångrat att jag inte gått dit mer i sommar. Och då kände jag mig mer främmande i den här stan än någonsin.

Men hallå, Plantis?? Och Falköping också i och för sig. Visst. Det bor mycket bra folk här, jag har massa vänner här. Bra vänner, till och med. Bästa vänner, faktiskt. Men jag är så sjukt trött på den här småstadsmentaliteten. Jag vill härifrån, nu. Så om nån har boende i Göteborg åt mig?

Som avslutning blir det två citat från två människor i min närhet som jag tycker väldigt, väldigt mycket om. Den ena är David. I lördags, apropå att jag vill flytta, men ingen av de äldre i släkten tycker det, sa han: “Men nu får ni la ta o lyssna på na (Jag, min anm.)! Ho’ ä ju den smartaste vi haft i släkta sen Piggelin kosta fyra!”. Han är alltid på min sida, min bästaste David

Så, idag på MSN, så pratade jag och Sofia om längtan till vår framtida lägenhet som ska vara helt underbar och som ska vara så fin och full av snygga grejer, och då sa hon “Men det bästa i lägenheten kommer ändå alltid att vara du.” Man blir ju helt glad i hjärtat.

Dagens…

…låt: Det kommer bara leda till nåt ont – Säkert!
…braiga grej: Det fanns platser kvar på tyska-kursen i GBG
…besatthet: Kolla varje bostadssida jag kan efter bostad i GBG
…behov: Hitta bostad i GBG

---

Tiden går faktiskt. För bara några veckor sedan trodde jag aldrig att sommaren skulle ta slut, men nu är det redan hux flux en hel vecka sedan jag var på Way out west till exempel. Som för övrigt var gudomligt bra! Regina är nog guds gåva till människan, ärligt talat. Ingen annan artist vågar ta ut svängarna på det sättet, hon leker med rösten, spexar och är otroligt charmig, samtidigt som hon lyckas sjunga som en ängel och man bara dör för att det är så vackert. Det enda som var synd var regnet. Ett stört, jävla regn som bara, bara såg ut att befinna sig över scenen i Slottis. Behöver jag säga att det slutade regna när konserten var slut? Det var kul att träffa Soffi och Elin en sista gång innan deras flytt. Sedan tappade vi bort varandra när jag skulle köpa min tröja, men vi hann prata av oss lite iaf. Jag hoppas ni har det bra på andra sidan vattnet!

Jag såg tyvärr, tyvärr inte hela Säkert!-konserten, men det jag såg var, såklart, wunderbar. Var tvungen att skynda mig till The Ark sedan, och de var underbart, underbart bra. Min älskade Ola var vacker på in- och utsida som vanligt, och det var väldigt, väldigt mycket folk. Och mycket regn. Men det gjorde inget. Ola sjöng dessutom en egen version av “Känn ingen sorg för mig Göteborg” och den var sannerligen inte fy skam.

Såg sedan Teddybears STHLM och det var så roligt. Massa människor och massa dansdansdans. Sjukt kul. De jag dansade med tyckte jag skulle hänga på dem sedan, men jag kände dem ju inte egentligen så jag fegade ur och stack till Kanye West istället. Kul att ha sett honom, men ja, inte min favorit. Drog in mot stan sen, bara för att se om det var nåt drag, annars skulle jag åka hem tänkte jag. I kön till usterviksbaren hör jag dock någon ropa “Anna Ljungkvist!?” och vilka var det, om inte Malin Bjerke och Johanna Larsson? Så vi partajade iväg till Kajskjul 8 (det var lååångt att gå) och festade till. Träffade skidlärar-Linn en sväng. Mucho trevligt. Kom hem vid tre-tiden och sov fram till lunch på söndagen. En helbra lördag får jag säga att det var i alla fall.

Söndagen var lugn och skön, men måndagen var ännu bättre. Träff med skidlärare, närmare bestämt Sofia N, Malin A och Emelie H. Väldigt kul att se dem, skönt att det känns som att man inte varit ifrån varandra ett halvår utan kanske bara en vecka eller så. Man bara börjar där man slutade. Så tråkigt att Sofia inte ska tillbaka mer än någon vecka. Vi kommer ju dock, förhoppningvis, bo i samma stad i höst Emelie gör ju kanske bara halvsäsong, vilket är trist. Mina Fageråsen-buddies, liksom.

På tisdagkvällen kom Sofia ned från Oslo och vi hade myspys en stund i kvällssolen innan vi tog tåget hem till landet. Dagen efter hade vi lyckats boka in klipptid nästan samtidigt, och det var efter detta som beslutet togs att Oslo inte blir av. Vi har båda drömt så länge om Göteborg nästa höst att det faktiskt inte är värt att åka till Oslo, och på så sätt omöjliggöra för Sofia att höja sitt snitt så hon kan komma in där. Så då var det ju dags för plan B. Som för mig innebär att börja läsa tyska, dagtid, 30 poäng i Göteborg.

Nu när allt börjat fixa sig (som exempelvis att det fanns platser kvar, jag får all kurslitteratur av min kära bror, jag börjar inte än på två veckor etc.), så är jag väldigt exalterad! Det ska bli så kul, bara jag nu hittar någonstans att bo också. Mamma och pappa vill ju att jag ska bo kvar här och pendla och samtidigt jobba extra på PA’s. Jag är ganska så emot detta eftersom jag för tillfället inte kan tänka mig någon tråkigare plats än Falköping, och för att jag behöver flytta hemifrån. Jag behöver få lugn och ro omkring och starta om på nytt. Visst skulle jag spara pengar, och säkert tjäna en del också. Men pengar är inte allt. Man måste trivas också. Själen måste faktiskt komma i första hand.

Göteborg känns så bra. När jag var där nu i helgen så trivdes jag så, hela tiden. Ångesten försvann så fort jag kom ned, och inte ens på söndagen när jag var helt ensam och typ inte pratade med någon så kom den tillbaka. Jag kände mig levande, även fast jag inte gjorde något särskilt. Så jag har ridit på den sköna känslan hela veckan. Jobbet har gått bra, det har gått bra på kvällarna här hemma och jag tror att jag är på väg upp.

Att jag mår bättre kan också bero på att jag börjat gå igenom gamla dagböcker. Läste om allt jag skrev, den där förjävliga hösten för tre år sedan och jag insåg att så dåligt som jag mådde då, så dåligt komemr jag aldrig, aldrig må igen, om inte samma sak skulle hända då, vilket känns gansak o-troligt. Den pressen man levde under när hon var sjuk, det var liksom inte mänskligt. Bara fokusera på att överleva, hela tiden. Man hatade telefoner, och utvecklade en verklig fobi för dem, man gick runt med en ständig skräck att något skulle hända. Om någon annan var sjuk blev man övertygad om att den skulle dö, man kunde inte tänka på något annat, hur gärna man än försökte. Samtidigt skulle man jobba, gå i skolan, spela fotboll. Och när jag läste om all jävla skit som var under den hösten så insåg jag att jag måste låta mig själv må bra nu. Jag trodde inte då att livet skulle bli bra igen. Jag kunde inte tro på nån bättring, utan var övertygad om att allt alltid skulle vara så svart. Men nu vet jag ju så väl att det inte behöver vara det. Livet kan vara så underbart, härligt och fantastiskt. Anna, 17 år, hatade att gå och lägga sig på kvällarna, eftersom hon visste att hon skulle vakna upp dagen därpå med samma hål i hjärtat, samma ångest och samma sorg. Hon visste inte bättre. Men det gör faktiskt Anna, 20 år, tro’t eller ej. Och det är banne mig dags att börja använda den kunskapen nu.

Dagens…

…låt: Après moi – Regina Spektor (som jag ska se imorrn!)
…jobb: 9.45 – 20.15. Suck.
…längtan: Way Out West
…ångest: Mitt liv
                                                                                                                                

Det är kväll och det är inte bra. Jag tycker inte om tanken på att snart gå och lägga mig med vetskapen om att inget revolutionerande hänt, inget roligt, inget som kommer att få mig att må bättre, inget meningsfullt alls har hänt, och kommer inte hände imorgon heller. Dock är det Way Out West imorgon, så kanske kan jag känna mig lite mer levande då, kanske kan känslan av hopplöshet och meningslöshet lätta lite.

Det som jag gjort till min biljett till friheten förstördes ju. Så nu måste jag göra en ny, helt själv, och det är inte helt enkelt. Jag vill till Oslo, men just nu ser det mörkt ut. Så vad är då plan B? Tja, allt utom Falköping antar jag. På ett sätt vill jag ut och resa, men jag vet att det vore en flykt om något. Jag behöver ett någorlunda normalt liv, en fast punkt och med lite söndagsångest och tristess som man har i ett vanligt liv. En lagom dos, helt enkelt, inte som det är nu. Skulle jag resa skulle allt jag känner nu bara förträngas och bli ännu värre när jag kom hem.

Kanske blir det Göteborg då? Ensam. Den tanken är otroligt skrämmande. För om jag känner mig ensam här, vad skulle jag då inte göra där? Här har jag ändå mina bästa vänner. Jag antar att det skulle lösa sig. Jag har ju inte haft prbolem att skaffa vänner förr. Men jag känner inte igen mig själv längre. Även fast jag mått betydligt sämre än så här, så är ändå det här måendet det som skrämt mig mest tror jag. Jag har blivit så förbannat menlös. Och jag gillar det inte.

Hon sa att det min hjärna gör just nu är att jobba minst fyrdubbla skift på PA’s utan rast. Och jag behöver vila. Men hur? I Trysil fick jag verkligen vila. Det var så underbart. Men jag vägrar att tro att det bara är där som jag kan vara normal. Det måste gå någon annanstans också.

Jag inser mer och mer för varje dag hur rädd jag är för att vara ensam, bli ensam. Och ändå skrämmer mig relationer något så fruktansvärt. Jag har så svårt att tänka tanken på att leva med någon annan. Jag är rädd att bli låst, fast och beroende. Jag måste ha min frihet, men jag är alldeles för bra på att ge bort den så jag blir livrädd när jag tänker på hur jag någonsin ska klara av att dela mitt liv med någon. Jag vill inte hamna i något tråkigt svensson-liv där jag inte utvecklas och bara sitter fast i något inget, precis som jag gör nu. Skillnaden nu är ju att det bara är mig själv att ta hänsyn till, och därför, antar jag, lättare att ta sig ur det (även om det ändå är nåt in i helsikes svårt). Kanske tycker ni att jag svamlar, men för mig är det kristall. Kontentan är helt enkelt att jag har någon salgs fobi för att låta människor komma nära. Vad som helst kan ju hända. Ändå suktar jag efter närhet mer än någonsin. Och det suger.

Jag åker till Göteborg imorgon. Förhoppningsvis kommer jag inte hem på några dagar. Kanske är jag hemma redan på måndag kväll, kanske inte. Jag hoppas att allt känns lite bättre då. Att ångesten har lättat lite och att jag känenr att mitt liv är lite mer värt än mina dammråttor under sängen. Så ni kan ju vara schyssta och hålla tummarna. Annars blir det mer deppbloggar nästa vecka också. Kul, nej.

Dagens…

…låt: Ikaros – Björn Afzelius
…godaste: Emelies fruktsallad. Middagen var supergod, men efterrätten slog det mesta.
…kuliga grej: Facebook.com. Jag gillar communities.
…dröm: Att lägenheten Sofia hittade och som vi nu mailat om ska bli vår.
                                                                                                                                

Jag hoppas så otroligt mycket just nu. Jag vill bara se den lilla meddelanderutan komma upp där det står att jag har ett oläst epostmeddelande från lägenhetsmannen. En trea i Torshov, 9000 i hyra, de “stora” möblerna ingår, alltså, sängar, matbord, fåtöljer och sådant. Ser väldigt fin ut och ja, helt perfekt för oss som jag skrev i mitt mail. Men ärligt talat, man måste väl vilja hyra ut till mig och Sofia? Vi är faktiskt ordningssamma och ansvarstagande. Och jag är inte ironisk nu, vi ÄR skötsamma! Fast just det, det är ju inte er jag ska övertyga.

Middagen hos Emelie idag var fantastiskt bra. Hur underbart gott som helst, massa grönsaker, ugnsbakade potatisar, svampar indränkta i soja och något mer, men framförallt världens underbaraste fruktsallad till efterrätt. Det var så många frukter att jag inte ens kunde räkna dem. Hade jag inte varit så mätt efter maten hade jag säkert kunnat sluka hela skålen själv.

Jag sprang idag. Det är väldigt skönt faktiskt. Skitjobbigt, men skönt. Jag tänker inte så mycket, utan det är jag och musiken och skogen. Och så är man sjukt nöjd med sig själv efteråt. Man blir ju glad av att röra på sig, det behöver jag.

Men känslan just nu, är inte så mycket hopplöshet, utan mer längtan. Och det är betydligt bättre. Jag vill till Oslo, jag vill bo där med Sofia, jag vill hitta livsgnistan igen. För det har funnits hemska stunder när jag faktiskt inte velat någonting. Och de stunderna är inte roliga. Men nu drömmer jag igen, och det är bra. Just nu vet jag att allt kommer lösa sig.

Trysillängt som satan. Till och med de dimmigaste, blåsigaste, fuktigaste dagarna, när man tror att man ska försvinna på fjället och frysa ihjäl längtar jag till. För man känner att man lever. När ungarna försvinner, gråter, snorar, sparkar, vägrar (eller ännu värre, när de vuxna gör det), så är allt kanske inte underbart, men man är inte likgiltig. Man är förbannad, man är arg, man är besviken, man är ledsen, men man lever. Och sedan är lektionen slut, och man kan släppa allt det där och inse att livet är bra gött ändå.

Annars funderar jag mycket på det här med att om ingen hör när du skriker, har du verkligen skrikit? Om ingen ser dig, finns du verkligen då? Som tur är har jag ju träffat mina bästaste vänner idag. Så jag har levt, oh ja. Och nu gör jag det igen. Så fort jag är ensam kan det lätt bli tungt, men nu har jag hoppet om lägenheten och drömmen om hösten. Och det är tack vare Sofia.

Dagens…

…låt: Make your own kind of music – Mama Cass
…jobb: 8-18. Sista golvtiden. Även fast det som alltid slutad med att jag fick hoppa in i kassan.
…önskan: Att spola fram tiden.
…sinnesstämning: Modstulen och uppgiven.

Någonstans, någon gång i våras hände något. Jag minns inte när och jag minns inte varför, men på något sätt började det gå utför. Igen. Kanske var det ingen speciell händelse. Kanske var det bara det att jag varit hemma i Falköping tillräckligt länge. Kanske var det efter ungefär en månad här. Kanske kortare, kanske längre.

Trysil hade glömts. Försvunnit in i någon av min hjärnas alla irrgångar och virat in sig där jag inte kunde nå det. Varje gång jag försökte plocka fram allt det underbara därifrån, förstördes det alltid, och försvann. Jag kunde inte längre tro på att det en gång varit bra där. Jag, Anna, kan väl inte bara ha levt ett helt vanligt liv? Där jag faktiskt var lycklig. Inte lycklig för att det hände massa bra saker hela tiden och inte fanns något som var svårt. Nej, lycklig för att jag var så tillfreds. Jag hade hittat hem, åtminstone för ett tag.

Nu känns allt så meningslöst. Mitt jobb är helt okej, men det ger mig ingenting. Och livet skulle nog vara rätt så bra om jag kände att jag hade en meningsfull fritid i alla fall. Men jag har helt tappat gnistan. Livslusten försvann någon gång i våras och jag har så förbaskat svårt att hitta den igen. Varje gång jag lämnar den här stan, om det så bara är för att åka till Skövde eller Göteborg över dagen, återkommer den lite, trycket släpper och jag kan andas lite lättare.

Jag vet inte varför, men jag funkar inte här. Åtminstone inte just nu. Jag kvävs, jag är som en fisk som råkat hamna på land. Jag känner mig så fruktansvärt instängd här och är livrädd för att bli kvar, och fortsätta det här icke-livet. Åkrarna runt omkring står inte för liv för mig, de står inte för återfödelse och kretslopp, de står för stiltje. Åkrar stoppar dig. Det är något “Hit, men inte längre” över dem. Vatten, å andra sidan, kan föra dig hur långt som helst, till någonstans eller ingenstans. Men här står livet stilla.

Så jag är ganska säker på, att PA’s blir mitt sista jobb här. Åtminstone för en lång, lång tid. Mamma pratar hela tiden om att det kommer bli ett bra sommarjobb när jag komemr hem nästa år. Jag har inte kunnat säga något än. Men jag är ledsen, efter Oslo, och efter Trysil, så kommer jag inte “hem”. För här är inte hem längre, och det var längesedan det var det. I sitt hem ska man vara fri, och trygg. Jag kan inte vara trygg här, när jag vet att ångesten kommer komma krypande, varje dag.

Egentligen kommer den kanske utan anledning. Det är faktiskt ganska lugnt här, som omväxling. Men det är tristessen jag inte klarar av. Mina bästa vänner kommer att försvinna härifrån. De, som jag ändå många gånger inte orkat träffa i sommar, för att allt blivit en ond cirkel, en ond cirkel av meningslöshet och hopplöshet.

Men även fast ångesten den senaste veckan noterat nya toppnivåer, så är det ändå på väg uppåt. Jag ramlar ned hela tiden, men jag kommer ändå lite längre upp varje gång. Jag har bestämt mig. Den här gången ska jag fixa det, på riktigt. Vetskapen om att jag gjort det förr stärker mig. Och jag har nya insikter nu, nya erfarenheter som gör att jag vågar, även när jag är livrädd. Jag vågar falla. Och börja klättra igen.

Så längtar jag tills Andreas och Ida kommer hem. Man känner livet i sig, när man träffar dem. Precis som med dem jag ska på middag med imorgon Jag klarar mig, trots allt.