En sjömanssambos journal

Dagens…

…låt: Forever young – Alphaville
…bästa: Mina stövlar åkte fram i helgen! Jag är så kär i dem – satt på tåget och bara log för att de är så fina. Och sköna.
…dåliga: Jag har hittat världens finaste kängor, som skulle vara helt perfekta att ha till kjol, t.ex. När stövlarna är för kalla, och för hala . De kostar 1700.
…roliga: Jag hjälpte Jakob med ett tal precis. Trots att jag inte läst natur-matte A. Samhällare kan ändå!

---

Jag var vid Annas grav idag och jag antar att ingen har lust att höra om min sorg för tusende gången, minst, men det här är min blogg, så ärligt talat, jag skriver vad jag vill. Det är ett av få utlopp jag har nuförtiden. Det syns ju inte utanpå att man har ett hål i hjärtat.

På lördag blir jag tjugo och ett halvt. Hon skulle blivit 20 idag, och det är så förbannat orättvist. Jag var så kall först. Reflekterade inte. Lyckades, som vanligt, inte koppla ihop namnet på stenen med hennes ansikte. Det är för stort att ta på. Men när jag går därifrån, så inser jag vad jag gjort.

Mina bästa vän fyller 20, och det enda jag kan göra är att lämna blommor vid hennes grav. Ingen present, inget grattis, ingen fest. Inte ens en kram kan hon få. Jag började gråta så häftigt, ett sätt jag inte gråtit på på så otroligt länge och det var inte skönt alls. Det var inga tröstande tårar, det var förtvivlans tårar. För fjärde natten i rad har jag drömt om henne, och varenda morgon är hon lika borta som hon var kvällen innan.

Jag ville bara försvinna någonstans, bort, långt bort, fly en stund ifrån mig själv. Slippa smärtan en stund. Hitta dig. Men till slut måste jag ju torka tårarna, man går ju inte på stan och gråter, det finns inte, stäng allt inom dig istället för sjutton! Och ja, det gjorde jag. Jag hade kunnat gråta två timmar till, men det får man inte.

Så ensam som jag känner mig just nu var längesedan jag kände mig. Visst är livet tusen gånger bättre än vad det varit, men jag är ändå inte hel. Jag tror jag kommer att bli det någon gång, men det kommer ta tid, och kommer absolut inte ske ikväll. Ikväll är hjärtat bara tomt och ihåligt och jag önskar att någon kunde sätta på ett plåster och säga att allt kommer att bli bra. Och som så många gånger förr, hade jag behövt dig här, mer än någonsin. Vackraste lilla ängel, bara en enda dag till? Eller en timma. Jag vill bara se dig en sista gång, höra din röst igen, ett sista skratt med dig, en sista gråt tillsammans. Om jag bara fick säga hejdå ordentligt. En sista gång.

Du kunde säga till mig att, this is it. Du måste acceptera. Vi ses någon annan gång, i ett annat liv, på en annan plats, i en annan form. Men jag är klar här, och du måste vara kvar här, ensam. Det finns en mening med att du går med sorg i hjärtat. En dag kommer du få veta. Men nu måste jag leva här, och du på jorden. Jag gungar åt ett annat hål, men en dag ska vi gunga tillsammans igen.

Något sådant skulle du kunna säga.

Dagens…

…låt: I’m yours – Jason Mraz
…fina minne: Från gårdagens kräftis, när Erik och Adam spelade och sjöng ovan nämnda låt.
…dumma: Som man bäddar får man ligga. Man mår som man förtjänar.
…förvirring: Tilltagande så här på kvällskvisten.

---

Mycket trevlig helg indeed. Kräftskivan med PA’s igår var mucho bra. Massa bra folk, exempelvis fick jag och Malin Thilander äntligen tid att prata och höra hur allt är nuförtiden. Erik och Adam sjöng vackert, Henrik skulle lära mig dansa salsa (han hade höftgunget – inte jag), jag och Frida kämpade för Ola Salo och vi hade mini-reunion med 9a.Vi drog vidare till Terrassen, som hade premiär sedan ombyggnationen. Jag tyckte nog det var helt okej fint. Träffade många gamla bekanta också, kul att se att folk lever. Mycket prat, därinne. Me like. Och som vanligt när man fyllekäkar sedan, orkar man knappt hälften av det man köpt, men det hör ju till. Och på Valentino satt hela killgänget och Oscar lovade fest på fredag. Bra.

Jobbig, jobbig dag idag rent fysiskt. Annars väldigt trevlig. Var och såg på Offside nu ikväll. Ganska skön film så, men inte helt igenom rolig, såsom jag hade trott. Det var dock till filmens fördel, enligt mig. Hemskt att se hur huvudpersonen, Anders, verkligen försökte vara sin pappa till lags på alla sätt och vis, och bara, bara ville att han skulle vara nöjd, och ändå blev allt fel. Det hugger lite i hjärtat då.

Hm. Ja. Ny vecka imorgon. Ordkunskap. Ska bli intressant att se hur det går till. Och jag borde sova nu, eftersom tåget går tio i åtta, men på ett sätt vill jag inte lägga ned huvudet på kudden och bara känna tusen tankar snurra. Där de flesta tankegångarna mest kommer sluta med att jag är lite sur på mig själv. Jaja. Livet är rätt gött ändå. Även om det är konstigt. Men det är jag ju van vid, vid det här laget.

Dagens…

…låt: Fields of Gold – Sting
…icke-irritationsmoment: Min dator är inte rubbad längre!
…akuta: Bästaste, älskade Sofia behöver hjälp att rädda en kattunge!
…under-kan-ske: Sofia har fattat tycke för en katt.

---

Var lite så där irriterad, sur och nere imorse när jag vaknade. Borde inte varit det, jag skulle ju jobba på Central ju. Var väldigt exalterad när jag la mig, så jag kunde inte förstå varför allt kändes så där extra tungt, mot annars. Det skulle vara tvärtom idag. Jag var så pepp igår.

Tog en stund till. En minnesbild for förbi. Anna prövade skor. Ett par riktigt fina stövlar. De var för små. Hon grät. Jag grät. Men det var egentligen inget konstigt med det, i övrigt var allt som vanligt. Vi hade umgåtts precis som alltid, haft en bra dag. Förutom att stövlarna inte passade då.

Och där någonstans slår det mig att det var en dröm. Trots att vi båda gråtit mot slutet i drömmen så var allting så himla normalt. Inget särskilt hade hänt. En vanlig dag i våra liv. Vi hade pratat om vanliga saker, och jag mindes de inte, för man minns ju inte allt man säger när man tror att allt alltid ska fortsätta.

Och hon är död. Och jag vill bara tillbaka in i drömmen. Där allt var normalt, trots tårarna. Hon sa något. För första gången på en lång, grym tid hörde jag hennes röst. Jag kan minnas precis hur hon såg ut när hon satt där i skoaffären, precis hur hon lät. Hur normalt allt var.

Jag vill bara tillbaka dit. Jag vill drömma lite till, jag vill övertygas om att det är den riktiga världen, och det här, det overkliga. Verkligheten är där hon finns, inte där hon är död. Det är för mycket saknad för att man ska orka med den idag. Hon fladdrar förbi min näthinna allt som oftast, och det är skönt att se henne, men hela tiden påminns jag om att hon inte kommer komma tillbaka. Det är som en ond dröm. Och folk tycks vara övertygade om att det är den onda drömmen som är verkligheten. Men vem bestämmer det? När sätter ni mig på psyket, om jag bestämmer mig för att låta stället där Anna lever, vara min verklighet, och inga drömmar?

Det var längesedan hon levde nu.

Dagens…

…låt: Mannen i den vita hatten (16 år senare) – Kent
…tråkiga: Litteraturlektionen. Alltså, nej. Döda mig.
…roliga: Träffade Katta, hon fick mig att komma över litteraturen för en stund.
…irritationsmoment: Min dator är rubbad!

---

Det har varit en bra dag. Trots litteraturen. Då var jag mer förbannad än deppig. Men nu ikväll vet jag bara inte vad som hände. Helt plötsligt kände jag bara den gamla förbannade ångesten komma krypande, den där äckligt obehagliga, som gör en helt rastlös, men ändå förlamar. Så för jävligt, och allt blev ett virrvarr av jagvillintevarförnualltharjuvaritsåbrasålängeförsvinn.

Och det försvann. Det tog kanske någon halvtimma eller så, men den hann ändå aldrig slå ut. Det blev aldrig på riktigt, den kunde inte riktigt sätta tänderna i mig, även fast jag kände mig svag och trodde att det skulle bli seriöst, så blev det inte riktigt det. Och nu känner jag mig helt normal. Som om det aldrig hade hänt. Men ett litet hopp gror i mig ändå. Kanske kan den här hösten bli annorlunda? Det är så mycket som är annorlunda från tidigare. Tristessen är bruten, jag har smakat på det ljuva livet, igen, så som det var när jag var 17, jag har insett att livet inte behöver vara som det varit. Men sedan borde jag lärt mig att inte ta ut något i förskott. Bäst att ta dag för dag helt enkelt. Men ja, trots min lilla dipp ikväll så känns livet ändå gött.

Imorgon är det både Central och PA’s som gäller. Ska ha matte och NO på skolan, ser fram emot det massor, eftersom det är runt 10 månader sedan jag var där senast, och jag har verkligen saknat det. Det hade varit underbart att få ha tyska, men men. Allt kan man inte få här i världen.

För övrigt hade jag och Bruderchen armbrytning idag, och det är med stor lättnad jag kan säga att jag fortfarande vinner…även fast han hoppat på kryckor i fem veckor!

Tyskan gör att även den kära gamla danskan börjar göra sig påmind, alltid trevligt. Därför avslutar jag nu med en önskan om att ni får ha det superflodt! Knus!

Dagens…

…låt: Life on Mars – David Bowie
…citat: “Åh nej. Jag har förstört Tyskland.” /Vår kulturlärare när kartan gick paj. Han själv lät också helt förstörd…
…aj: Min kropp. Gårdagens BodyCombat gör att det är en pina att existera idag.
…fina: Kvällspromenaden. Kallt, mörkt, stjärnklart. Vackert och magnifikt.

---

Igår blev jag erbjuden ett vikariat. Engelsk- och svensklärare på Ållebergsgymnasiet i höst. Fråga mig inte varför, jag är fortfarande lite i chock. De bara ringde. Hur de har fått tag på mitt mobilnummer är också en gåta. Jag tackade hur som helst nej. Jag trivs för bra med tyskan för att hoppa av. Jag behöver Göteborg för mycket för att kunna sluta åka dit tre gånger i veckan. Jag måste få andas lite annan luft. Jag vill inte vara låst till Falköping hela hösten.

Men det hade varit fantastiskt roligt.

Åh, vad jag hade tyckt om det. Svenska och engelska är ju de bästa, efter tyska och franska då Det har poppat upp massa idéer om vad man skulle kunna göra (och kanske framförallt inte göra). Men man skulle nog vara ganska styrd ändå. Men vad ballt det hade varit. Kanske få göra prov, det hade varit en utmaning! För att inte snacka om betygssättning…och lönen är väl inte fy skam den heller. Studiebidraget på 2500 är ju inte supermycket att hurra för. Dessutom vore det väldigt intressant att se om man utvecklats något sedan förra hösten. Jag har ju trots allt varit skidlärare och lärt mig diverse pedagogiska trick…men jag sa nej som sagt. Även om jag ångrar mig stundtals vet jag ändå att det är rätt. Men som Svante sa, det hade ju varit en jäkla merit. Men men. Jag får väl skaffa andra meriter istället. Och jag erbjöd ju mina tjänster på onsdagar och fredagar iaf.

Tyskan är, som sagt, underbar. Jag är kär i språket, det är helt klart. Fyra delkurser läser vi; Muntlig & Skriftlig Framställning, Kulturvetenskap, Språkvetenskap och Litteraturvetenskap. Språkvetenskapen är bäst. Ni vet att jag går igång på grammatik. Jag ser liksom fram emot att gå dit, de dagar vi har det. Så nördigt, men någon passion ska man ha. Muntlig framställning hade vi första gången igår. Vi fick bland annat lära oss att säga “Tschechische Schachspieler”. Pröva att göra det med tungan rätt i mun! “sch” och “ch” uttalas dessutom inte helt lika, så man får göra snabba rörelser…Skriftlig framställning kan nog bli kul, jag gillar skrivuppgifter när man får laborera lite själv. Kulturen är väldigt intressant, i synnerhet som vi har en tysk som lärare. Litteraturen suger, tyvärr. Jag kan bara inte se vad jag ska behöva lära mig “Fastställandet av Jaget” för. När, när ska jag använda det? Min klass är kul, i alla fall, många intressanta människor som det är lätt att prata med.

Det har varit en så bra dag idag. Var hemma hos Helena och Johanna förut. Supermysigt hade de det. Och så såg vi på Idol och det är ju aldrig fel. Sedan ringde ingen mindre än Oscar, alias OrreSnorre/Pinnen/Herr Till, och det var fint att höra hans röst Anledningen till samtalet var dessutom något så viktigt som Trysilboende, och kanske är en ny boendekonstellation uppgjord med mig, Sofia, Per, Emelie L och Oscar T på Glasset. Vilket dream team vi skulle bli! Bara Per som vi inte snackat med än, men det är ju en ren formalitet Jag och Oscar ska dessutom ses en dag, nu när vi trots allt bor så nära. Det är det som känns så bra med den här hösten. Massa folk man tycker om som inte är alltför långt borta som man kan hälsa på. Och Trysil 07/08 kommer bli fantastiskt, det vet jag.

Och jag och Svante sitter här och höjer varandra till skyarna just nu. Det är dumt att han ska bo i Linköping. En Svante behöver man nära sig jämt. Fram tills jag var sexton hade jag ju helt dömt ut den manliga rasen liksom. Sedan kom Svante in i våra liv och man insåg att alla killar faktiskt inte kallar sina flickvänner för horor eller fittor, många är i allra högsta grad tänkande och intellektuella varelser och har inget behov av att sätta upp någon idiotisk macho-attityd. Så jag började ge killar en chans och nu har jag massa killkompisar Och tycker, tro det eller ej, att de är minst lika bra som mina tjejkompisar. Eller rättare sagt så gör jag ingen skillnad på dem. Och det är Svantes förtjänst. Tack vare honom vet jag ju nu att det finns massa bra killar där ute. Han öppnade mina ögon, och för det är jag evigt tacksam.

Dessutom sa han en bra grej angående högstadiet: “Jag skulle hellre sitta tre år på anstalt än att tvingas tillbaka till den där jävla falskhetsinstitutionen”. Lite så ja.

Dagens…

…låt: Emily Kane – Art Brut
…roliga: Min pappa hittade ett kuvert som var mitt. Bortglömt sedan jul. 1500 kr rikare.
…uppvakningstid: 12.00. Helt otroligt. Måste skärpa mig.
…konstiga: Jakob sa vid middagen “Alltså, jag älskar söndagar! Det är så gött.” Jag hatar söndagar.

---

Ok. Jag tänker ge er någonting. Här kommer det:

Han är nog den snyggaste människa som någonsin vandrat på denna jord. I’m speechless. Och det händer ju inte alltför ofta.

Sen så virkar min bästa kompis mamma mössor! 150 kr/mössa säljer hon dem för. Ingen är den andra lik. Kolla här.

And that’s it.

Dagens…

…låt: Song for Anna – Elin Sigvardsson
…allmäntillstånd: Förkyld
…trevliga: Förhoppningsvis middagstillställning ikväll
…konstaterande: 3 år är en lång tid.

---

Idag är det tre år sedan Anna dog och det gör egentligen varken mer eller mindre ont i jämförelse med alla andra dagar. Den här dagen kommer dock alltid vara ett avslut och en början. Imorgon är det 3 år+ liksom. Helt ofattbart hur tre år kan gå så fort och ändå har allt hänt.

Det var den här dagen som jag för första gången smakade på sorgen. Det var först då som jag började förstå vidden av ordet tomhet. Det var den här dagen, som livet, som varit på väg utför ända sedan hon blev sjuk, slutligen och definitivt blev ett stort, svart hål.

Och det är idag, tre år senare, som jag konstaterar att 1095 dagar är en lång tid att sakna någon. Och det är idag som jag sörjer, såsom jag gjort alla andra 1094 dagar sedan det hände. Men det är också idag som jag ska träffa mina kompisar. Det är idag som jag har skrattat flera gånger, det är idag som livet är helt okej ändå, det är idag jag trivs. Trots allt. Jag vet ju att Anna är här någonstans. Idag känns det tydligare än någonsin.

Dagens…

…låt: Född fri – Björn Afzelius
…önskan: Kan inte min magkänsla leda mig rätt för en jävla gångs skull??
…look: Skolflicka. På Vero Moda uppvisades även lite “Skolflicka goes porno” för Sofia, haha.
…dåliga: Trött, men inte sömnig

---

Jag har blivit förkyld och det stör mig. Skulle tränat idag, men skippade det i förmån för matchen på söndag. Har ju inte spelat fotboll på hela sommaren, men det ska nog gå bra. Jag är ju sugen i alla fall. Även om jag antar att precisionen och konditionen kommer bli problem…

I helgen måste jag göra lite tyska. Och städa mitt rum. Det ser verkligen för jävligt ut här. Inte riktigt Trysil-varning, men nästintill. Ah, det är mycket Trysil nu. Men jag är så förbannat skidsugen. På jobbet häromdagen, när jag hade tråkigt, gjorde jag upp en lista med några av mina mål för säsongen. Tror det var ungefär så här:

Snowboard:
- Ordentliga carvingsvängar (hela tiden)
- Pröva svart backe och hela tiden ha kontroll i röda backar
- Hoppa i större hopp
- Förfina railingtekniken. Haha. Det behövs.

Hopp (på skidor):
- 360 är ett måste! Om jag så ska försöka tills jag dör så ska jag bara runt!!
- Genomföra ordentliga grabs (alltså grabba tag i skidorna helt enkelt)
- Förbättra mute grabsen (ta tag i skidorna och korsa dem)
- Kontrollerade och bra 180′s i ALLA hopp (blev riktigt bra i slutet, men tekniken kan man alltid förbättra)

Slalom:
- Försvara min tredjeplats från TrysilMästerskapen. Marie är ju tillbaka nu, och hon är väl en säker vinnare, men vinnaren från förra året var ju bara gästarbetare, så hon kommer förhoppningsvis inte. Och Eva hade jag samma tid som i andra åket. Hon är inte oslagbar.
- Bättre teknik i slalom! Min föredetta bästa gren har jag börjat slarva i och det gillar jag inte. Men jag har ju Erik som kan jobba med mig i alla fall
- Jobba bort passgången och inte rotera in höften! (Antar att den blir den svåraste…)

Ja, det är det säsongen kommer ägnas åt antar jag. Det kommer bli mycket hoppande i vinter alltså, det ska bli så roligt! Sedan vore det ju kul att bli såpass duktig på snowboard så att man kunde undervisa i det…men det har inte högsta prioritet faktiskt. Vi ska ju dessutom gå steg 3 nu, och den måste vi ju klara provet till. Får väl ändå nästan sätta den som prio 1 då, klarar man inte den så är man ju körd. Nej, inte körd, men det vore himla tråkigt.

Önskelistan från Trysil anlände igår också. Mycket trevligt att få börja önska vilka man ska bo med och så där. Jag hoppas på Glasset. Nära till backen och till skidskolan vore guld. Ha grannar ska bli trevligt också =) Lönen har höjts också. Ganska mycket måste jag säga också. Det är ju alltid välkommet. Jag tror det blir en bra säsong. Det är många av dem jag tycker mest om däruppifrån som inte kommer tillbaka (Minna, Jim, Johan, Katta och Sofia N som exempel), men å andra sidan kommer det komma nya också. Gamla vänner kan aldrig ersättas, men att få nya vänner skadar ju inte heller. Och manfallet från Fageråsen (10 av 20 helsäsongare) kommer såklart bli tufft, vi tappar all längdkompetens till exempel, men å andra sidan, det kommer leda till mer ansvar, förhoppningsvis mer avancerade elever och kanske ännu bättre gemenskap (om det nu är möjligt), när det verkligen blir tydligt att alla måste göra så bra ifrån sig som man kan. Åh, jag älskar verkligen det jobbet.

Det blir mycket runtfarande i Sverige i höst också. Linköping, Lysekil, Karlstad, Kalmar/Öland kanske, massa träffar i Göteborg och ja, som Sofia sa, det är ju bara en timmas flyg till Umeå…fast det blir det nog inte. Tyvärr, även om det vore mysigt. Men jag saknar Anna. Vi har inte pratats vid på två veckor tror jag…jag hoppas hon trivs där uppe i norr i alla fall. Falköping är helt klart lite tommare.

Och för exakt ett år sedan skrev jag så här från ett litet internetcafé i Salzburg: “Jag vill lata sorgen ta plats, jag vill sitta vid en grav och längta, grata, sörja. Men jag tillater inte det. Inte här, inte nu, inte sa här. Jag förbjuder mig själv att göra sa mycket att jag är rädd att jag snart inte längre kommer att kunna.” Och om jag inte kunde då, hur ska jag då kunna nu? Jag inser mer och mer för varje dag hur mycket jag har förträngt och stängt inne de här tre åren. Tanken att jag sörjer fel förföljer mig ständigt, och att jag lägger för stor vikt vid det. Ibland skäms jag nästan för att jag inte “gått vidare”. Och sedan skäms jag för att jag skäms över att jag sörjer. Och allt blir ett enda virrvarr. Men hon var min bästa vän! Hur ska jag kunna gå vidare från det?? När jag saknar henne så att det gör ont och när jag bara önskar att hon vore här hos mig? Jag vet inte om det ens är möjligt att gå vidare. Tanken på att sluta sakna henne känns mest helt absurd. Jag kan ju inte sudda ut faktumet att hon faktiskt funnits. Det vill jag ju inte. Jag väljer faktiskt hellre att ha känt henne, och sörja henne nu, än att aldrig ha fått träffa henne alls. För hon var så underbar.

Dagens…

…låt: Not angry anymore – Ani DiFranco
…no no: Palestinasjalen. Hur man kan bära en politisk symbol som ett modeplagg övergår mitt förstånd.
…lag: FKIK B. Tabellen ljuger inte. Vi äger.
…bästa: Dagens känsla av ensamhet, tristess och leda trollades bort ikväll. Så skönt!

---

Det har varit en bra kväll. Trots att hjärtat höll på att sprängas av Anna-sorg efter jobbet, och trots att jag blev ledsen över att jag fortfarande nästan kan bli klubbad till marken av insikten om att hon är borta, så blev det en bra kväll. Jag såg på fotboll. Det var underbart kul och jag blev så spelsugen. Jag har insett att det finns mycket inom en snar framtid att se fram emot. Och hjärtat har glatts åt alla underbara människor som finns runt mig.

Minnapinnadarling skulle kommit hit i helgen. Men det blir inte så nu. Det är inte klokt vad jag saknar henne. Min livscoach, my knight in shining armor, faktiskt. Jag trodde att jag var för gammal för att hitta en sådan vän. Jag har så många fantastiska vänner som lyfter upp mig att jag trott att den kvoten var fylld. Men man har alltid plats för en Minna. Många stunder delade vi däruppe. Alla Winnerbäck-moments i bilen, allt ältande som vi är så bra på, djupsnack och insikter om hur lika vi är, och hur mycket vackrare världen vore om lite fler tänkte som vi.

Bilden är från julafton förra året. En väldigt mysig, men annorlunda sådan och på bilden ser ni två av mina änglar, Sofia till vänster, som jag aldrig med ord kommer kunna beskriva hur mycket jag tycker om, och så Minna till höger. Min Minna som inte är som någon annan.

Dagens…

…låt: Je veux te voir – Yelle (Härlig låt, men texten verkar klart barnförbjuden)
…tillbakalängtan: Tågluffen!!
…grammatikföreläsningar: 2 stycken. Och jag njöt i fulla drag.
…känsla: Fundersam, men inte grubblande.

---

Idag för ett år sedan var det måndag. En måndag som tillbringades i Mondsee, strax utanför Salzburg. I ett mysigt kök som var vårt där vi spelade kort, lagade mat och åt knäckemacka med philadelphia. Just idag pratade vi antagligen igenom dagens händelser, som utspelats i vackra, underbara Salzburg. Kanske planerade vi inför morgondagens bergsbestigning tillsammans med amerikanska PRO. Kanske drömde vi oss tillbaka till ett turkost vatten på Rivieran, tryckande hetta i Rom eller ett grillparty i italienska Ravenna? Skrattade vi åt den belgiske tågkonduktören, med sitt “Hurry! Hurry!”, förbannade vi nattåget mellan Nice och Rom eller log vi åt vår kortspelande “kompis” från Ferrarra?

Vi kanske bara satt och njöt. Frittan sa “Fy fan vad bra vi har det”. Och vi andra tänkte att, ja, vad mer behöver man? En underbar by, uppe i bergen, vid en alpsjö, där solen hela tiden lyste på oss. Kalla, uppfriskande dopp, kajakapddling, rodelåkning, Sound of Music-landskap på riktigt, små bygator med kullersten, strandparty, galna upptåg, kändis-spotting. Åh, vad jag vill tillbaka ibland.

Men livet rullar. Även om allt inte är lika fantastiskt som på tågluffen (men det vore ju lite mycket begärt), så är allt rätt så normalt. Jag är knäpp som vanligt, men jag mår som en normal människa. Utom när jag pratar politik med min bror. Då blir jag dum i huvudet och nästan elak. Jag vet inte varför. Jag bara klarar det inte. Det är väl det där gamla som sitter i. Min extremt dåliga, nästintill obefintliga självkänsla tar överhanden. Alla rationella argument bara försvinner och jag tar allting personligt. Jag går i försvarsställning direkt. All min kunskap, alla mina välgrundade åsikter bara blåses bort. Och det är ju löjligt. Jag vet ju att han bara vill diskutera lite politik. Det är inget farligt. Ändå landar jag på grottmänniskonivå. Kanske för att jag vet hur mycket han kan, för han kan massor, vilket tålamod han alltid har och sin kunskap om hur man övertygar människor. Jag känner mig underlägsen direkt. Jag är ju tre år yngre, kan aldrig komma ikapp. Vill inte att mina argument ska sågas och vågar därför inte lägga fram dem. Av andra kan de få göra det, andra kan få tycka vad fasen de vill om mina åsikter. Men inte Andreas. Om Emelie tycker jag är knäpp som är feminist så får hon göra det. Men inte Andreas. Och fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Förhoppningsvis har jag det om ett år eller nåt. Då kanske jag har kommit över det där. Då kanske jag vågar låta honom tycka vad han vill om mina åsikter. Då kanske vi kan diskutera politik. För egentligen vill jag ju det, egentligen tycker jag ju det är roligt att diskutera med honom, jag vill ju prata med honom om allt. Men jag är bara lite störd.

Jaja. Jag måste sova nu. Tyskan rullar på bra annars. Litteraturförläsningarna suger (“Darstellung des Ich’s” – “Fastställande av Jaget”), men annars är det underbart. Jag har ju en liten störning för det där. Och livet är ganska intressant. Jag vet inte alls hur hösten kommer bli egentligen. Jag hoppas att den är starten på något bra.

Dagens…

…låt: Om du lämnade mig nu – Lars Winnerbäck feat. Miss Li
…bakfylla: Ganska så hanterbar, när jag sitter stilla iaf.
…mat: Tofugryta blir det nog
…vilja: Promenad. Som skall bli av snart.

---

Nu har jag bestämt mig. Det blir Falköping i höst. Jag orkar helt enkelt inte leta längre. Jag har lagt ned så jäkla många timmar på att hitta något och jag har ingen energi till att fortsätta. Jag vill komma igång med saker. Jobba, träna, starta projekt jag aldrig avslutar och allt sånt där man vill göra på hösten. Jag har ju inte kunnat planera någonting och det blir rätt jobbigt i längden. Så nu har jag bestämt mig och det känns bra.

Annars är livet bra, faktiskt. Blev chockad när jag konstaterade det tidigare i veckan. Det var så nyss som allt verkligen var för jäkligt. Men sommarens lamslående tristess har släppt sitt grepp och jag känner mig faktiskt levande, äntligen. Det händer ju grejer, roliga grejer. Och även när det inte gör det, när jag bara är ensam med mig själv, så har jag faktiskt inte ångest. Vi får se hur länge det håller i sig. Men just nu är det underbart.

Det är bara sorgen. Men den får faktiskt gärna vara här. Jag välkomnar den. Jag vill minnas. Även fast det gör ont och jag tror att jag ska explodera inifrån ibland, så får det vara så. Just precis när det slår till så kan man inte riktigt tänka så, men däremellan. Då kan jag tycka att det är bra att jag kan bli så ledsen, att jag kan gråta tills jag tror att tårarna ska ta slut, att det gör så ont att man knappt kan andas ibland. För man skulle inte sörja om man inte hade älskat. Anna var min bästa vän och det kommer hon alltid att vara. En gång ska vi ses igen och göra alla puckade grejer som bara hon och jag kunde göra. Och jag saknar det. Och jag vill egentligen inte vänta, kanske 60-70 år på att träffa henne. Men det är sunt att inte vilja det. Varför skulle någon vilja vänta så länge på att träffa sin bästa vän? Men nu så måste jag. Jag vill inte accpetera det, men jag kan inte göra något åt det. Dessutom finns hon här. Även om jag inte ser det. Så är det.

Det blir en bra TV- och musikhöst tror jag. Heroes verkar otroligt bra, Idol är jag barnsligt kär i (kanske mest för Carina Bergs skull, dock. Så otroligt snygg, och dessutom rolig och smart. Livsfarligt), Sjukhuset är bra och snart sätter Filip och Fredrik igång också På musikfronten släpper Winnerbäck äntligen nytt och hans senaste singel, tillsammans med Miss Li, är så fantastisk. Så turnerar han också, och jag har tänkt att se honom i Göteborg och den som vill får följa med. Jag kan ha fått med mig Sofia. Underbart. Kent släpper nytt också. Alltid trevligt, även om jag inte lyssnar på dem så himla mycket längre.

Igår var det vinkväll hemma hos Jessica och det var roligtroligtroligt. Så längesedan vi träffades och festade ihop, så det var mucho trevligt. Hanna föddes, vi sjöng stämmor, Johanna ville äta apa och vi dansade massor. Kvällen avslutades på Valentino. Mycket bättre än så kan det nog inte bli. I fredags träffade jag dessutom fyra skidlärare, Sofia, Sofia N, Emelie H och Emelie L, så på vänfronten har helgen varit riktigt maxad. Lövely.

Och jag antar att man är över någon när det inte gör ont att höra att du sovit någon annanstans. När jag faktiskt inte önskar att det skulle varit hos mig. När hjärtat inte slår sådär extra fort när jag hör ditt namn och när jag inte önskar att allting skulle vara annorlunda längre. Och när jag till och med kan tycka att det är bra att det finns någon annan för dig. Och det känns jäkligt bra. Äntligen liksom. Jag vet att jag borde kommit hit för längesedan. Men det har inte riktigt gått. Men nu är jag här. Och jag har lärt mig massor. Så i framtiden kan det ju bara bli bättre. Det ser jag fram emot.

Dagens…

…låt: Ikaros – Björn Afzelius
…Göteborg: Kallare än igår, men fint ändå.
…finaste: Min nya, egna bärbara dator!
…bästa: Middag med hela 9 gamla classmäjts, latinos, kulturare…wunderbar!

---

Himlen var stjärnklar igår, var det någon som märkte det? Jag såg det, när jag gick den där korta vägen från Mats och upp till oss. Den där korta vägen som jag gått så många gånger, framförallt sena höstkvällar av någon anledning. Sena höstkvällar när himlen varit så där stor och svart, luften klar och man själv känner sig så otroligt liten, och nästan både rädd och vördnadsfull inför hur stort allt är, och vilka minimala avtryck man egentligen gör här på jorden. Universum bryr sig inte. Det kommer alltid att finnas och har alltid funnits. I evinnerligheternas evighet.Ändå tänker jag som så många gånger förr, att så där jättestor är ju inte jorden ändå. Det är samma himmel här, som i Australien, vi ser den bara från olika håll. Samma sol, samma måne. Och kanske går det någon annan liten människa, just detta nu, som också känner sig väldigt obetydlig här i världen och tittar upp på samma natthimmel som jag? Ser upp på samma himmel och längtar bort, bort, bort, till något annat, någon annan. Önskat att det skulle finnas något och någon som kan fylla det där hålet i hjärtat lite, ett hål som man kanske haft ända sedan födseln. Ett ensamhetshål.

Och jag vet, när jag går där, att jag aldrig varit så nära som nu. Aldrig varit så nära att slutligen och fullständigt få försvinna från den här platsen. Att få komma bort, lämna allting bakom mig, göra upp och gå vidare. Bli lite mera hel. Äntligen ha ork att finna mig själv. Vilja må bra lite mer. Kunna ta hand om mig själv, för att jag bara har mig själv att tänka på. Jag är så nära. Så varför tvekar jag?

Vad är det som håller mig kvar, kvar här där jag ibland knappt kan andas? Visst, det känns inte riktigt lika tungt som i somras, men ändå. Jag vet hur det brukar bli. Förra hösten vände jag ut och in på mig själv så mycket att jag till slut bara kände mig som en skugga av mig själv. Hösten innan det var första hösten som jag insåg vad ångest var. Och hösten före den var bara nattsvart och så fylld av sorg att man var helt förlamad. Så varför tror jag det skulle bli bättre nu?

Det är bara någonting som säger att jag ska ge Falköping en chans i alla fall. Eller kanske rättare sagt, mig själv en chans i Falköping. Våga skapa något nytt här. Ha Göteborg och tyskan som en fristad, ett andningshål att vinna krafter ur. Jag är bara så rädd att falla igen. Vill inte ned där en gång till, vill inte titta tillbaka om två månader och bara känna tomhet. Jag måste palla den här gången, jag måste det. Måste försöka hålla kvar det som är bra.

Idag är det ett halvår sedan morfar dog. Det gör inte saker och ting lättare. Inte heller att jag snart fått leva här i tre år utan Anna. Det är så påtagligt nu, den här tiden när allting hände. Kylan tränger innanför kläderna, biter lite i kinderna och drar till lite om hjärtat. Då kommer minnena, tankarna, frågorna. Jag är glad att det gör sig påmint, för jag vill inte glömma, men varför måste det göra så ont? Varför finns hon inte här, var är hon nu, hur skulle livet varit om hon fått vara kvar? Är det egentligen möjligt att sakna någon så här mycket?