En sjömanssambos journal

Dagens…

…låt: At my most beautiful – R.E.M.
…längtan: Henrik, nu och alltid.
…mat: Sojafärsfylld paprika.
…cykling: 15,96 km (bland annat upp för Mösseberg, till Panka)

---

Happy Pride! Vår älskade regnbågsfestival är invigd sedan länge och för några timmar sedan bokades tågbiljetterna till Stockholm. Tåget går 17.11 på fredag, och tillbaka 17.07 på söndag. 2 knappa dygn blir det. Som kommer vara så otroligt känslofyllda.

Det är 4 år sedan nu. 4 år sedan jag klev in i Tantolunden för första gången. En park fylld med rosa kärlek, vackra människor och värme. En helt ny värld öppnades. Livet började. Det fanns något utanför Falköping, utanför alltför trånga människosyner, utanför småstadsmentaliteten. Det var så starkt, den totala lyckan var så närvarande hela tiden. På Pride 2004 började livet.

Och på Pride 2004 slutade livet. Mitt i alla de där rosa bubbelgumsdrömmarna, som faktiskt var verkliga under de dagarna, mitt i nyvunnen stolthet och glädjerus, mitt i livet tog livet slut. Det vi alla trodde var ett vanligt virus, någon bacillusk som skulle gå att bota med lite Voltaren, var i sjävla verket döden som kom och knackade på. Smygande, maskerad och feg kom den.

Sista dagen på Pride. Sista dagen i frihet. Sedan inspärrad på ett sjukhus, fånge i sin egen kropp, med en tickande klocka i huvudet. Vi förstod inte att våra dagar var räknade. Att de alltid varit det. Men allra minst förstod jag det då. Vid en sjukhussäng på Astrid Lindgrens, långt, långt hemifrån, och vi sa hejdå. För några dagar. Snart skulle doktorn trolla bort bacillusken, och allt skulle vara som vanligt. Men vackrare, mer rosaskimrande, mer glänsande.

Sedan gick allt så fort. Pride föll i glömska. Ersattes av sjukhusbesök, telefonångest, frågor, rykten, hoppressade käkar, hopp, och mycket förtvivlan. För att till slut bli så definitivt, tyst och tomt. Istället för att prata med mamma och pappa om min läggning pratade vi om döden, vad som händer med kroppen och hur en begravning går till.

Pride 2005 var ett sista hopp. Ett sista hopp efter ett svart år, att lyckan skulle komma tillbaka, glädjen skulle infinna sig och Anna skulle återuppstå. Och visst var vi lite lyckliga och visst var vi lite glada. Men Anna kom inte. Förutom att allt bara andades Anna hela tiden. Att det var allt man tänkte på. För att eskalera den sista dagen. När paraden var klargådd och regnbågssången spelades och sjöngs så otroligt hjärtskärande vackert, just för alla dem som inte längre fanns med oss. Ballonger släpptes mot himlen, och jag önskade så hett där jag stod med mitt tårdränkta ansikte, att någon av dem, någon endaste enda skulle flyga hela vägen till Anna. Med all vår sorg, all vår kärlek och all vår saknad.

Det är tre år sedan nu. 3 år sedan jag klev ut ur Tantolunden den senaste gången. På lördag ska jag äntligen få gå in igen. Jag ska lyssna till Regnbågssången ännu en gång, se ballonger sträva upp mot skyn. Och jag ska veta, där jag står med mitt tårdränkta ansikte, att någon av dem, någon endaste enda ska flyga hela vägen till Anna. Med allt som varit de här 4 åren. Med allt jag upplevt, ensam och med andra. Den flyger till Anna och berättar om hårda år, glädjestunder ändå, om vänskap som betyder allt, om allt som blivit, allt jag lärt mig, alla insikter jag fått. Den berättar om glädjen över en vän, en vän som påverkar en så mycket utan att ens vara här. En vän som fått en att våga, våga stå upp för sig själv, våga tro på livet igen, våga älska.

Någon endaste enda ska flyga hela vägen till Anna. Med all min lycka, all min kärlek och all min styrka.

Andreas, Henrik, David, Adam och Jakob.

Beautiful World är tillägnad er, eftersom bilder på er alltid dyker upp i huvudet när jag hör den. Mina favoritkillar. Som gör min värld underbar och fantastisk.

Dagens…

…låt: Beautiful world – Colin Hay (se till att få tag på den, lyssna, och det kommer inte bo några sorger i ditt hjärta längre)
…fråga: Är det extrapris på smöret idag?
…svar: Nej!
…celebrering: Henrik+Anna = 9 månader. Helt sjukt.

---

Kära vänner och bekanta, I’m back. Det är nämligen så att jag jobbar i affär. På PA’s. Där har man tid att reflektera över saker, och vare sig ni tror det eller ej har mången briljant tanke flugit genom min hjärna och många fantastiska blogginlägg skrivits, utan att orden någon gång satts på pränt. Varför det blivit så kan vi bara sia om, men det ska vi inte göra för man ska inte sjunka för djupt i sina grubblerier (eller hur, Anna Ljungkvist?), utan vi tar bara och konstaterar att idag var det tydligen dags.

En av alla de ting som korsat min hjärna idag har varit insikten om hur mycket folk bryr sig. Och då menar jag inte alla de underbara människor som bryr sig om mig på ett kärleksfullt och vänksapligt sätt. Jag menar de där som orkar tycka och tänka en massa saker om en, och hur man ska leva sitt liv.

Jag är alltså tillbaka på PA’s den här sommaren. Stället som jag fick ont i magen av förra sommaren. Som jag kände ångest inför att gå till. Som nu har blivit ett jobb dit jag faktiskt vill cykla. Ett jobb som det kanske inte är värt att gå upp 5 för varenda morgon, men man kan ändå motivera sig någorlunda till det. Och jag trivs faktiskt. Bra, till och med. Saken är bara den att ibland tycker folk lite mycket. Många frågar vad man ska göra efter sommaren, eller med sitt liv över huvudtaget. När jag dragit det närmsta året i stora drag, för att sedan avsluta med “Och nästa höst ska jag antagligen börja plugga”, så kan det hända att det rynkas på näsan. Kanske är det inbillning. Men från vissa håll (absolut inte alla, men några), kan jag känna ett litet förakt mot just det, att man ska vidareutbilda sig. Så hamnar man i ett läge där man av någon knäpp anledning måste försvara varför man ska vidareutbilda sig. Det finner jag lite märkligt.
Andra dagar kommer andra människor och tycker och tänker. Och undrar vad sjutton man gör på PA’s, och hur det kan ha gått HELA 2 ÅR sedan jag tog studenten, och jag FORTFARANDE INTE har börjat utbilda mig. Jag måste ju komma igång nu, så att jag direkt efter studierna kan bilda familj och vara missnöjd med att jag inte genomförde mina drömmar när jag hade chansen och därför försöka få mina barn att genomföra mina drömmar åt mig. Oh, en sådan schysst morsa man blir då. De människorna tycker att jag kastar bort mitt liv, och mina betyg.

Ett sista exempel, kommer faktiskt från en relativt nybakad student jag och Emelie träffade när vi skjutsade ut hennes lillebror+kompisar till en fest för någon vecka sedan. Jag pratade med några 89:or jag kände, och denne kille, låt oss kalla honom Agaton, kom fram. Agaton lyssnar när jag ger mitt svar på frågan om vad jag gör nu. Efter en stund säger Agaton: “Men hallå, hade du inte 20.0?” Jag säger som det är och Agaton blir chockskadad och säger/skriker till alla som vill lyssna: “Hallå, hon hade 20.0 och hon har inte börjat plugga än, helt otroligt, 20.0 liksom!”. Han verkade tycka att det var lite rebelliskt på något sätt, kanske coolt, vad vet jag.

Kära Agaton, och alla ni andra. För mig handlar livet inte om att få de schysstaste jobben. Tjäna mest pengar, göra karriär. Inte heller handlar det om att bilda familj, och skaffa mig några barn och en ring på ett fingret jag kan visa upp. Och det handlar verkligen inte om något uppror.

Mitt liv handlar om att må bra. Att vara tillfreds med det jag gör, för stunden. Mitt liv är fyllt av mål och drömmar, och visst, där ingår kanske både ett barn eller två och ett jobb som jag kan livnära mig på, och som ger mig någonting. Jag är så otroligt nöjd med hur jag har lagt upp mina år efter studenten. Jag mådde inte bra på PA’s förra året. Men jag gav det en ny chans, jag vågade anta den utmaningen, jag flydde inte, utan jag ville försöka igen. Och jag är så sjukt stolt över mig själv när jag går dit nu, och känner att det är kul. Under de här två åren har jag äntligen hittat mig själv. Och det hade jag inte gjort om jag hade flytt Falköping, kastat mig in i studier och grävt ned mig.

Jag har slutat jaga efter lyckan. Den kommer och går när den vill, jag har ingen möjlighet att påverka den. Jag vill vara tillfreds. Jag vill leva i nuet. Jag vill må bra idag. Och det gör jag.

För att avrunda kan jag berätta om vad min gamla klasskompis Kim skrev på sin förra blogg. Han skrev att han ville bli en internationell bohem. Han hör till en av de mest skärpta av mina bekanta, skulle jag säga. Oerhört kvick och smart, men tänker inte inrätta sig i några led för någon annans skull, utan vill bara uppfylla sin egen dröm. Jag hoppas innerligt att drömmen blir verklighet för honom, och naturligtvis att han dokumenterar allting han upplever, publikt.

Så, till sist. Ni lär hitta tjugokommanollarn på PA’s ett tag till. Och det får ni leva med.