En sjömanssambos journal

Ensam på en buss på väg bort och det hugger i hjärtat när alla avsked fladdrar förbi. Den där första osäkra gången en klar, kylig höstdag, när man fortfarande inte visste om man skulle våga lita på de vackra, löftesrika orden om återseende och samhörighet och knappt vågade åka iväg alls för att man inte ville lämna det som så direkt hade blivit det allra finaste.

Den där gången strax före jul hemma i mitt rum i Falköping när jag skulle lämna i fyra månader och för första gången inte blinkade bort mina tårar som brände som eld bakom ögonlocken.

Den gången i Trysil, den gången då hela jag gick sönder och grät i ett dygn, för det var min tur att inse hur hemskt det var att bli lämnad kvar, istället för att lämna.

Den långa, långa promenaden hem en varm sommarkväll från en tågstation med ett tåg som inte förde till, utan bort. Bort till ett stort hav i 10 veckor.

Den långa, långa, alldeles för långa senaugustidagen där de första tårarna fälldes redan i soluppgången vid den sista kyssen på 9 veckor. Tårar som sedan tvingades fortsätta trilla inför en farfars alltför stilla, tysta kropp och där de sista tårarna, som torkade först långt inpå natten, knappt längre ens visste varför de existerade, för vem de var ämnade.

Den första gnistrande vinterdagen på det nya året där tårarna faktiskt inte längre föll lika tätt, där 2009 faktiskt verkade lova att bli vårt år.

Året då vi skulle skapa en vardag tillsammans. Året då vi skulle upptäcka en ny stad. Inte var för sig, utan tillsammans. Året då vi skulle vakna upp utan varandra många gånger, men med varandra långt många fler.

read comments (0)

Gårdagens inlägg handlade ju bland annat om hur övning i att vara ifrån varandra hade gett en viss färdighet i det. Någon timma senare undrade jag hur fasen jag kunnat tänka några sådana tankar när jag för första gången på flera månader skulle sova ensam igen. Jag hade i ren självbevarelsedrift tidigare under dagen flyttat upp alla saker från brorsans rum med den stooora bäddsoffan till mitt gamla rum med den betydligt mindre ennollfemsängen, för att slippa ligga och titta på en tom kudde. Om det hjälpte? Oh ja, klockan 2 inatt hade jag inte varit beredd att springa till Strömstad bara för att få sova på Henriks arm, även om det betytt att jag haft ett madrassutrymme på 30 centimeter.

Till slut somnade jag ju i alla fall, även om jag (som alltid när jag sover själv) hade drömmar som var helt bisarra. Så, för att muntra upp mig och sluta vara så här kärlekskrank och patetisk ska jag berätta om en av junis roligaste händelser. Henrik är dock en av huvudrollsinnehavarna så lite patetisk är jag kanske ändå, men jag får väl bjuda på den då, kul är det i alla fall.

Henrik, 24 år, står på sitt ex-jobb PA’s och småpratar med en betydligt yngre kollega och tillika nybakad student, 18 år om jag inte minns fel, om hur det är att ta studenten. Det lät ungefär så här.

Student: – Ja, det som är lite synd med studenten är ju det att man inte kan träffa sina kompisar på samma sätt.

Henrik: – Nej, det är klart, det blir ju att man tappar kontakten med vissa.

Student: -  Ja, fast nu finns det ju ändå sätt man kan hålla kontakten på. Det finns ju Facebook till exempel, har du hört talas om det?

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

read comments (3)

Kanske kan man aldrig säga att en ny tid börjar. Kanske kan man aldrig säga att en tid är slut. För kanske håller allt på hela tiden och kanske är det dumt att sätta punkt och börja ny mening för allt hänger ju ihop och allt påverkas ju av allt som en gång var och det går inte bara att ta bort tidigare skeenden. “Stunde Null” är kanske omöjlig att uppnå och kanske är det bara ett påhittat behov för att vi ska kunna sortera in hela tillvaron i olika lådor med etiketter på.

En ny tid börjar nog inte idag, den första juli tjugohundranio, men livet kommer nog från och med idag inte vara så likt det livet jag levde igår och det livet jag levt ett tag nu.

Idag inleddes sjömanssambo-livet officiellt och inte så högtidligt genom att jag efter en hastig och fumlig kyss sprang ifrån Henrik på stationen för att hinna med åttatrettisextåget till Skövde medan kunde fortsätta i promenadtakt till sitt åttafemtitåg som skulle ta honom till Strömstad och M/F Walona.

Vi har ju lite övning i det som av den stora massan kallas distansförhållande. Vi är vana att leva under tidspress, vana att springa till tåg som skiljer oss åt, vana att längta, längta och längta. Vi vet att den första tiden när hjärtat nästan sprängs hela tiden är värst. Och att tiden före återföreningen när varje minut är längre en timma är ännu värre. Och att det allra värsta är mittemellantiden när man blivit tvungen att stänga av sitt värkande hjärta och kommit i någon slags likgiltighet. Vad vi inte är vana vid är att ha samma utgångspunkt.

För första gången kommer vi hem till samma ställe. Jag kan gå hemma hos oss och titta på hans kläder. Jag kan ringa honom och berätta att han fått post. Jag kan mysa med vår älskade Safir och bli lite mindre ensam. Jag kommer inte sitta i ett främmande flickrum som en gång var mitt i ett ensamt Falköping och längta sönder.

Och övning har gett färdighet. Man måste tro att Regina Spektor har rätt. Vi kommer ses snart igen. Så snart att vi inte ens behöver säga hejdå.

Pick a star on the dark horizon
And follow the light
You’ll come back when it’s over
No need to say goodbye

read comments (2)