En sjömanssambos journal

De säger att jag blommat ut nu. De där som kände mig då. De som kände mig i det som känns som ett liv så fjärran från mig själv att jag undrar om det verkligen var jag som levde det.

Svårt att tänka sig den tiden nu. Den tiden jag kastade stenar i mitt glashus, kastade pil i min kuvös. Den tiden jag var så otroligt rädd. Jag var livrädd för att leva, och jag var dödsrädd för att dö. Och det kan egentligen inte beskrivas bättre, klarare och sorgligt vackrare än så.

Och jag har för längesedan lärt mig hur sentimentalitet, nostalgi och tillbakablickar till det som var sällan leder framåt. Men det är natt nu och det var dags att läsa mina ord. Mina ord jag skrev på nätterna förr.

Ord av misströstan, sorg, längtan, saknad och ångest. Ord som skriker ut min förtvivlan och ord som känns fruktansvärda att läsa i efterhand. Ord som säger att det inte är meningen att ens bästa vän ska dö.

Det handlar om att inte förstå hur man ska orka gå upp på morgonen, det handlar om att vilja orka bry sig om andra men ha så pass fullt upp med att själv överleva att det inte går, det handlar om att hata nuet och inte kunna förstå att olycka inte varar för evigt. Att inte kunna tänka sig sin framtid, att inte kunna se någon annan färg än svart, att ha så ont i hjärtat att man knappt klarar av att stå upprätt.

Men det handlar om en tid av hopp och det handlar om en tid av styrka. För även om jag darrade som ett asplöv i höstvindarna så överlevde jag. Men det begrep jag inte då. Istället fyllde jag huvudet med min svarta övertygelse om min galenskap, mitt utanförskap och min ensamhet.

Jag trodde att själen var förstörd, förgiftad för evigt. Jag trodde att när man en gång börjat att bara överleva, skulle man aldrig få leva igen. Men jag slutade överleva för längesedan. Jag slutade överleva för två år sedan när jag för sista gången lovade mig själv att börja leva igen.

Sedan dess blommar mitt hjärta, jag känner doften av liv och jag är större än jag någonsin tror.

read comments (0)