En sjömanssambos journal

Idag är en dag som alla andra, och idag är det också 5 år plus. Ett helt quinquennium har gått. Och tid har ju ingen egen betydelse egentligen, det är bara vi som ger det betydelse, i vår lust att organisera och sortera vår tillvaro. Jag kunde tro att tid och datum hade någon slags övernaturlig betydelse, att saker och ting hände av en anledning just exakt 1 månad före någonting annat till exempel. Att det fanns ödesbestämda samband.

Nu vet jag att tiden bara är siffror och begrepp som människan uppfunnit. Men ibland kan man välja att se tiden som något avgörande och det behöver inte vara dåligt. Om jag till exempel säger som kära Farbror Melker att Denna dagen ett liv så får ju tiden helt plötsligt väldigt stor betydelse. Det handlar om att utnyttja tiden väl, att göra det bästa utav det.

Att göra det bästa utav dagen, eller tiden vi har. Det är inte lätt att veta hur man ska göra det. Men Expressen skriver om Michelle Williams sorg till Heath Ledger idag och det hon säger är så bra, och så sant.

“Ett tag trodde jag att jag hade förlorat allt jag hade.
Det får en att vilja bli bättre på att älska, och på att leva.”

Att bli bättre på att älska, och på att leva. Jag tror det kallas livskvalitet i sin renaste och enklaste form.

read comments (0)

Som alltid vid den här tiden sätter bloggbehovet in. Att få skriva av sig, sätta ord på, känna in, känna efter. För hösten är eftertänksamhetens tid och hösten är tiden då allt har känts. Känts så mycket att jag inte trodde man kunde känna mer. Förrän jag kände lite till. Och lite till.

Och Patrick Swayze dog i cancer inatt och för fem år sedan dog något inne i mig på grund av cancer. Det som försvann kommer inte tillbaka, men det kommer andra saker just på grund av eller kanske tack vare det som försvann. Och att förklara allt som hänt sedan dess vore en omöjlighet, och inte till så mycket nytta för någon. Det enda som är viktigt är att jag för fem år sedan inte kunde tänka en minut framåt, det gick överhuvudtaget inte att föreställa sig en morgondag.

Men tiden kom när något framtida trots allt började ta form men inte direkt som något trevligt förestående utan som något otäckt, skrämmande och nytt. En tid där allt var annorlunda, för ingenting kunde bli som det en gång var och alla sa att man skulle lära sig saker och ompröva sitt liv för att man fått så mycket erfarenheter av det där som försvann. Man skulle glädjas åt de små sakerna istället för att bry sig om småsakerna. Och allt det där var lögn då.

Sedan en tid, kanske något år, har det nog blivit mer av en sanning. Och det blev sanning för att om jag aldrig förlorat något hade jag heller aldrig kunnat vinna. Inte vinna tillbaka något nytt, men kanske vinna något som egentligen alltid funnits i mig, men som jag aldrig hade hittat, om jag aldrig hade tvingats leta. Tvingats leta efter vackert hopp. Fantastisk glädje. Underbar kärlek. Sällsam lycka.

Så i äkta Dirty Dancing-anda sammanfattar jag de senaste två åren med att säga:

I’ve had the time of my life. And I owe it all to you.

read comments (1)