En sjömanssambos journal

Så svårt att sörja när allt annat är så bra.
Det är så lätt att bara tänka på livets härligheter.

Men hur sörjer man när man är glad och hur är man glad fast ledsen?
Och går det ens att bara vara lite ledsen eller måste man ned i helvetesgapet ibland?

Kan man verkligen acceptera och gå vidare utan att någonsin ha bearbetat?
Vad gör man när man inte vill känna huggen och smärtan bränna?

Vad gör man när man längtar tillbaka till den tid som var?
Vad gör man när man vill ha en vän tillbaka?

read comments (0)

…när Henrik ringde och berättade att han levde men att det varit så dåligt väder att de blivit försenade med ett dygn och inte kommit fram till Rotterdam förrän imorse.

read comments (0)

Jag räknar ned till vi ses igen och vet att det är nästan 5 veckor, 34 dagar, 860 timmar eller drygt 50000 minuter kvar.
Jag dränker en av dina otvättade t-shirts i parfymen du använde när vi träffades och sover i den.
Jag läser alla de mängder med sms och mail du skickat och minns precis hur det kändes att läsa dem första gången.
Jag tar hand om din post och ser till att du inte missar  något viktigt.
Jag läser bloggar från en överstyrman och en annan sjöman för att jag vill lära mig mer om det du gör för det är så fascinerande.
Jag byter operatör så att vi kan ringa gratis till varandra.
Jag följer dig i Google Earth.
Jag skickar sms även när jag vet att du inte har täckning.
Jag skriver upp saker jag ska berätta för dig när vi hörs.
Jag håller kontakt med dina föräldrar så att de också får veta vad du gör och för att det känns så fint att veta att det inte bara är jag som saknar dig.
Jag tänker på allt vi gjort, hur underbart och fantastiskt det har varit.
Jag tänker på allt vi ska göra, hur underbart och fantastiskt det kommer bli.
Jag tänker på hur perfekta vi är för varandra.
Jag tänker på hur mycket jag älskar dig.

Och det fungerar. Det fungerar faktiskt med ett distansförhållande. Det fungerar för att det andra alternativet är så dåligt att det inte ens är ett alternativ.

Därför har jag accepterat ganska mycket att vi är ifrån varandra och att vi kommer att vara ifrån varandra. Men jag har galet svårt att acceptera att den där förbaskade båten han är på har mer ogenomträngliga väggar än arméns hemligaste högkvarter. Ingen kan ringa in. Ingen kan ringa ut. Förutom på en liten helig plats uppe på bryggan. Vi hördes senaste gången tidigt i lördags morse, när de fortfarande var kvar i Stockholm. Mitt senaste SMS gick fram igår morse strax före 8 när de körde runt Skagen. Jag blir galen av att inte kunna bestämma alls när vi ska höras. Att jag inte har en aning om när Henrik kan befinna sig på den där lilla platsen, och att möjligheten att båten just då befinner sig på ett stort hav utan täckning överhuvudtaget är påfallande stor. Det känns som att chansen att få tag på varandra är ungefär lika stor som att få skrapa Triss i TV och vinna på sin postkod på samma dag.

Jag står ut, det gör jag. Men just idag är det fan inte kul.

read comments (1)

Tänk hur olika dagar kan vara! Igår morse vaknade jag upp och kände längtan efter Henrik som ett hål i mitt värkande bröst, det regnade ute, jag hade sovit för lite, jag skulle på ett seminarium jag inte orkat läsa alla texter till, lägenheten såg ut som skit, André skulle begravas, min mördar-mage var till och med mer aggressiv än vanligt och jag visste att det inte skulle hända något roligt på hela dagen.

Vaknar upp idag och vet att jag först ska träffa min vän Elin från Falköping och luncha, sen hem för att fixa fint  och mysigt och så till slut träffa lite klassvänner. Dessutom sken solen, magen gjorde bara lite, lite ont, jag hade sovit ganska exakt 8 timmar och ungefär 5 minuter efter att jag vaknat ringde Henrik. Det har varit så lätt att må bra idag, det har gått i ett på ett bra sätt och jag har inte behövt tänka på hjärtesorger, döden eller andra tråkigheter. I Nordstan sprang jag dessutom på hela 5 stycken gamla skidlärare, som jag sett 1 gång sedan vi tog farväl och i vintras och då blir man ju också så glad i hjärtat för Trysil och alla människor där är så mycket glädje.

Men den stora frågan är ju vad man gör de där dagarna när man helst vill bli överkörd av en spårvagn, när man inte skulle bry sig om någon drog en slägga i huvudet på en eller när man önskar att katten skulle bli en demon som till slut lyckas äta upp en i sömnen?

Olika är vi alla (som 9d en gång sa), och givetvis är det bra att jobba med sin inställning och så vidare, men jag hamnar ofta i ett läge där jag kör fast. Har jag väl blivit sur är det svårt att bara tänka bort det, jag kan inte gå från ledsen till glad utan yttre påverkan, precis som att man sällan bara går från glad till ledsen, utan att något hänt. I det läget är det bra att ha sin egen personliga strategi.

Av någon anledning finns det en procedur som funkar på mig i 99 fall av 100. Att slänga sig i soffan, dra en filt över sig, sätta på Vänner och ta fram en chokladkaka. Gärna någon lite krämigare sort. Det är helt galet men efter 3 minuter har jag i princip glömt att jag är ledsen. Jag vet inte vad det är med just Vänner, om det är hela igenkänningsgrejen, de förutsägbara skämten eller den totala frånvaron av misslyckanden, ångest eller ledsamhet som gör det. Det kan räcka med ett avsnitt för att jag ska se livet i nytt ljus.

Det kanske inte skulle funka på nån annan, men för mig är det bättre än all annan medicin i världen.

Men jag vet inte. Den dagen det där hundrade fallet och likaledes undantaget kommer och jag inte blir gladare, då är det nog ett bra tecken på att det är dags att ta fram släggan.

read comments (0)

Det finns dagar. Och så finns det dagar. Det finns dagar som heter 15/9-04, 4/3-07, 28/8-08 och så till sist 4/10-09. Dagarna man dör lite inombords. Dagarna då bitar av ens hjärta försvinner, för att aldrig bli sig riktigt likt igen. Dagarna man önskar man skulle slippa.

Idag är det din begravningsdag André. Henrik och Christian kan inte vara med och då åker inte Asp och då åker inte jag. Men jag tänker på dig och jag försöker minnas utan att bli för ledsen. Alla skratt du bjöd oss på, allt äkta och genuint välmående du spred bland oss och all livsvisdom. Man mår inte bra av att må dåligt, sa du. Och att man måste acceptera och gå vidare.

Jag försöker ändå hitta någon mening i det otroligt meningslösa och fortfarande så obegripliga. Och jag lyssnar på “Sailing” med Rod Stewart och tänker att det måste vara på havet du är nu. På havet för att hålla ett vakande öga på min fina Henrik, på Asp och på Christian. Och på alla andra fantastiskt härliga sjömän och -kvinnor du fick lära känna. Du kommer segla precis bakom dem.

Nu är du friare än någonsin André. Men du fattas oss.

I am sailing, I am sailing.
home again, ‘cross the sea.
I am sailing stormy waters
To be near you, to be free

I am flying, I am flying
Like a bird ‘cross the sky
I am flying, passing high clouds
To be with you, to be free

Can you hear me, can you hear me
through the dark night far away
I am dying, forever crying
To be with you, who can say

We are sailing, we are sailing
Home again ‘cross the sea
We are sailing stormy waters
To be near you, to be free

read comments (0)

Simon&Garfunkel i öronen och allt är vackert, sorgset och melankoliskt. Varenda textrad så ren, så fulländad, så melodisk. Det paradoxala i det fruktansvärt fina och det fruktansvärt ledsamma på samma gång. Tankar på allt det man har, allt det man saknar. Alla som är nära och alla som är långt borta.

Och kanske mest på dem som är nära, men ändå så långt borta. Finaste, bästa storebror som alltid är personen som flimrar förbi, likväl vid de första tonerna av Simon&Garfunkel, som vid de sista. Hans ivriga röst som knappt hinner med att uttala orden när han bara måste fråga “Har du hört den här låten Anna? Vad heter den här låten Anna? Känner du igen den här låten Anna? Den här låten måste du ju bara ha hört Anna? Vet du varför de sjunger ‘Tom, get your plane right on time’ i The only living boy in New York Anna? Det är för att Simon&Garfunkel kallade varandra för TomandJerry Anna, visste du det Anna? Lyssna där nu Anna! Hörde du, de sjöng ‘Tom’, hörde du det Anna?”

Och fast jag mest mycket frånvarande och mycket suckande alltid svarade “Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Men ja-a!” när jag i åtminstone hälften av fallen sällan hade en aning så var det ändå fina stunder. Det var stunder då jag ville sitta i köket och se på TV eller läsa tidningen, men Andreas såg min allmänbildning som sitt kall. Det var stunder som jag önskade att han skulle sluta, samtidigt som jag önskade att jag skulle släppa min prestige och umgås lite.

Kanske är jag lite för partisk för att uttala mig, men i peculiarity finns det nog ingen som slår min storebror. Möjligen min lillebror, men på ett helt annat sätt. Kanske är förstaplatsen delad. Det är svårt att välja mellan han som fått mig att gilla marschmusik och som spelade trummor på min rygg under hela min tonårstid och killen som uppfann Sjörövarbugg, helt enkelt.

read comments (2)