En sjömanssambos journal

Igår natt läste jag blogginlägg från det omskakande 2007. 2007 var älskade Trysil för första gången, Post-Trysil Depression, olycklig förälskelse eller åtminstone obesvarade känslor, men sedan till slut kärlek till en annan. Riktig kärlek. Som fick kämpa sig in. Som kämpade sig in utan att vi egentligen fattade det.

Den började vid tacohyllan på PA’s när jag för första gången fick ett ansikte på killen som folk ropat på i högtalarna i en veckas tid. Och jag blev förvånad när vi pratade. Han gick en utbildning jag inte visste fanns. Han hade rest över världen. Han kom från Falköping. Och han var inte raggare, epa-nörd eller hade häng ned till knävecken. Han hade satirisk humor, han var smart, han var rolig. Och framförallt var han snäll. Till alla killar i Falköping ber jag härmed om ursäkt, för jag trodde inte att sådana killar fanns, alltså killar i den här kombinationen (så här i efterhand inser jag att det nog mer berodde på mig än på er).

Och vi packade upp våra tacochips och vi pratade ibland över en förpackning müsli och ibland tittade jag på honom (och han på mig, men det visste jag inte då) när han var vid frysdisken och jag vid riset. Och inte så mycket hände. Jag minns att jag pratade med min Minna och vi ägnade nästan all tid åt att inte prata om killen från tacohyllan, utan han den andra, som jag ibland åkte iväg och träffade, och jag berättade att det inte gick direkt lysande, men någon gång inflikade jag att jag lärt känna en kille på ICA (av alla ställen!) som pluggade till kapten, och sedan hette han för alltid “kapten”.

De få gångerna vi pratade om honom, alltså. För under sommaren hände ingenting. Jag trodde att jag spanade på annat håll, ändå kände jag mig alltid blyg, bortkommen och töntig så fort kaptenen var i närheten. Så blyg, så bortkommen och så töntig att jag nästan ville undvika honom. Ändå var det något i mig som alltid sökte sig åt hans håll. De dagarna vi hade pratat med varandra på jobbet kändes i efterhand meningsfulla. Att jobba i kassan var hemskt eftersom kaptens-tiden då blev ytterst begränsad, om det ens blev någon alls. Men i huvudet spanade jag ju fortfarande på annat håll, så jag fattade inte alls vad kroppen och hjärtat sa till mig.

Jag förstod inte alls varför jag blev extra glad när han satt i fikarummet. Eller varför jag blev extra sur när han satt vid killbordet och jag inte kunde sätta mig där och prata med honom. Men till slut förstod jag åtminstone att det var dags att ge upp det där andra som jag borde gett upp för längesedan och som jag egentligen mest hade hållt vid liv för att jag inte trodde att någon annan någonsin skulle tycka om mig.

Så började saker plötsligt hända. Små oskyldiga, obetydliga saker. Någon lägger till någon på MSN. Någon lägger till någon på Facebook. Någon slänger ett får på någon. På internet alltså. Och vi pratade lite mer igen på jobbet. Inte mycket, inte så mycket att det hade kunnat betyda något. Men lite mer. Och vi började prata lite på MSN och han sa att han läste min blogg och kände igen sig ibland. Utom i min musiksmak. Så han började skicka låtar till mig. Låtar som han bad mig lyssna på.

Och så åkte han till Kalmar. Och började prata ännu mer på MSN. Och jag blev sur för jag tänkte “är det så dags nu?”, men jag ville ändå inte sluta prata. Och vi pratade, och pratade, och pratade. Och vi lärde känna varandra. Och vi förstod varandra. Och nu började hjärnan förstå det som min kropp och mitt hjärta så länge hade vetat. Och jag förhörde Svante och jag frågade vad killar egentligen menar när de säger si och när de säger så. Och så kom en kräftskiva som vi halvt gemensamt bestämde att vi skulle gå på.

Kräftskivan kom och kräftskivan gick och ingenting skulle bli sig likt efter det. Inte efter att han försökt lära mig dansa salsa, efter att vi stått och pratat ensamma i det lilla och trånga köket (tills Erik Lidén kom och inte begrep att han störde), efter att vi åkt gemensamt till Terrassen, efter att vi ätit gemensam nattamat, efter att han följt mig hela vägen hem som var helt fel håll för honom och verkligen inte efter att vi tagit ett extra varv runt mitt hus och jag till slut fick ur mig det där jag undrade. Och sedan kom en söndag med en promenad, en fika och en filmkväll och ingenting gick som jag tänkt för jag ville skynda och han ville ta det steg för steg. Jag ville hoppa över alla steg.

Så skildes vi åt igen och internetkontakten återuppstod och vi blev modigare och modigare. Och till slut frågade han om jag inte skulle åka och hälsa på min kompis Per på Öland snart och jag drog en vit lögn om varför jag inte kunde bo hos Per och efter mycket om och men bjöd jag in mig själv till kaptenen.

Och kärleken fanns redan där, för den hade kämpat sig in utan att vi märkte det och helt plötsligt var allt bara så lätt och så rätt.

read comments (3)

En gång gav jag mig själv ett löfte. Ett löfte om att jag skulle göra allt jag kunde för att må så bra som möjligt. Jag skulle inte jaga efter lycka och jag skulle inte heller hacka på mig själv när jag hade en dålig dag. Nej, målet var att få någon slags ro, någon känsla av att vara tillfreds med vardagen. Då ingår glädje och då ingår sorg. Men jag ville kunna hantera det där med balans. Och jag ville lära mig att älska mellanläget, ekorrhjulet, den grå vardagen och allt det där som inte är något speciellt och glimrande.

Den senaste tiden har det kanske blivit väl negativt här i bloggen och det är synd eftersom det långt ifrån visar hela sanningen om min tillvaro. Det har hänt två väldigt, väldigt tråkiga saker den här hösten, och jag har såklart varit ledsen över det, men jag måste ändå erkänna en inte så liten stolthet över att jag ändå accepterat det som något av livets (om än mycket onaturliga) gång och inte låtit det påverka livet allt för mycket. Däremot har bloggandet, sedan jag var 17, varit mitt lufthål, och när det är något som tynger ned mig har jag skrivit om detta. Då, för längesedan, när jag verkligen hade stora tunga stenar i min ryggsäck så lättade trycket bara för en stund. Nu har jag dels mindre stenar, och dessutom större muskler och då räcker det ofta bra med ett litet inlägg för att trycket ska lätta och försvinna.

Igår skrev jag FiFan-listan 2.0. Idag skriver jag Hurra-listan. Dels för att försöka ge en någorlunda rättvis bild av mitt kanske inte högintressanta liv, men som jag älskar, och även för att min underbara och fantastiska David numera är utsedd till min coach för att jag ska bli ännu bättre på att fokusera på det positiva.

Hurra-listan! Saker jag diggar i min vardag

• Att mina fellow Europaprogrammare dragit igång inomhusfotbollspel
• Att jag är skriven där jag faktiskt bor så att posten kommer direkt till mig
• Att känna folk på mitt nya, stora storstadsgym
• Att lära mig konstiga saker om länder och makthavare i Europa
• Att lära mig nyttiga saker om länder och makthavare i Europa
• Att åka båt till skolan
• Att få SMS, mail och telefonsamtal från alla fina vänner
• Att man får vara inne hur mycket man vill på hösten
• Att min kille har ett coolt jobb (töntigt men sant, haha)
• Att vakna av att världens finaste katt lagt sig på min mage (min bebis! Min två-åriga bebis…)
• Att veta vad ovärda saker som strukturfunktionalistisk sektorfederalism betyder
• Att det går så fina och sköna människor i min klass
• Att dela rum med Emeli i vinter
• Att få VG på hemtentan
• Att träffa och ha kontakt med mina vänner sedan innan mycket lättare och mer nu
• Att träffa min familj (och även Henriks) oftare nu när jag inte bor 45 mil söder- eller norrut.
• Att det är struktur i min vardag
• Att alla mina saker inte är utspridda över Trysil-Falköping-Kalmar
• Att jag har fått en chokladkalender av min mormor
• Att jag inte har bara 1 hylla i kylskåpet och 1 i frysen (som i Trysil)
• Att inte dela hall med någon (som i Kalmar)
• Att snart få julpynta
• Att titta på Vita Huset (sååå bra!)
• Att vår nya kattsand går att återvinna
• Att jag fått influensavaccin (jag är faktiskt hypokondriker!)

Jag skulle ju kunna fortsätta bra länge, men nu har jag fått ned hela 25 saker så det får räcka. Nu har jag ju inte tagit upp de stora sakerna, som att Henrik gör mig till den lyckligaste på jorden, att jag har massa fina vänner och fin familj eller så, men det var ju för att meningen här var att belysa de små sakerna. It’s the little things, helt enkelt.

read comments (1)

Idag hade jag tänkt att skriva ett glatt inlägg, kanske i listform, om de fördelar man faktiskt kan uppleva med ett distansförhållande.

Jag måste dock dessvärre meddela att den som vill läsa om dem får vända sig till någon annan bloggande sjömanssambo då denna dagen minst sagt gjort mig tvungen att spela på varenda sträng av mitt fantastiskt breda känsloregister.

Käraste Linn hade en gång en FiFan-lista. Där skrev hon upp företeelser eller människor hon var arg på. Adam till exempel, stod där så att hon skulle minnas (i nästan ett år) att han inte skulle få något paket av henne på sin födelsedag (anledningen har jag glömt, tror dock inte att den kanske var i Linns favör).

Jag gjorde en lista som kanske påminner lite om Linns FiFan-lista, men jag tar med några positiva saker ändå, så man inte går ned sig alldeles:

Dagens…

…hunger: Uppvaknandet klockan 06.00 då jag inte ätit på 24 timmar.
…anspänning: Datortomografi av tarmar, njurar och lever klockan 08.00
…smärta på gränsen till avtuppning: Datortomografi av tarmar, njurar och lever klockan 08.00
…enorma lättnad: Avslutandet av datortomografi av tarmar, njurar och lever klockan 08.00
…matorgasm: Varm mörk baguette med smält chévre, honung, pinje, ruccola och tomat efter att ha fastat i 24 timmar.
…överraskning: SMS-kontakt med Henrik väldigt oväntat
…rolighet: Alla sköna människor i min klass!
…mys: Lunch på stan med Sofia och Martina
…besvikelse: Henrik kommer inte hem om 6 dagar, utan tidigast om 13 dagar, senast om 17.
…ilska: Henrik får ingen a-kassa för tiden han var arbetslös.
…insikt: Människor som utbildar sig och sedan blir arbetslösa får leva på socialbidrag (jag blir så förbannad så jag nästan spricker!)
…frustration: Det finns ingen vettig stans att vända sig när man undrar saker om arbetslöshet.
…uppgivenhet: Fuktfläcken i taket
…stress: Tentaplugg
…misslyckande: Tentaplugg
…förbannelse: Telefonköer (tre jävla ställen!)
…icke-värda: PMS
…insikt 2: Man kan inte planera något när man är tillsammans med en sjöman
…behov: Få höra Henriks röst
…omöjlighet: Få höra Henriks röst.
…saknad: Henrik.

Jag är nog ändå ganska säker på att Adam fick sitt paket till slut. Det hjälper nämligen att sätta saker på pränt. Man får ur sig, man kan släppa, man kan gå vidare. Och så kan man gå tillbaka sedan och vara glad för att sådana här dagar inträffar relativt sällan.

Men, gott folk. Åt åtminstone delar av denna dag säger jag som Linn: Fi fan!

read comments (1)

Oftast går det bra. Att ha ett distansförhållande alltså. Jag vet inte riktigt varför det går lätt, men det handlar väl dels om att jag börjar bli van och dels om att jag inte ser något annat alternativ. Detta är det normala för mig, för oss. Jag vet faktiskt inget annat eftersom Henrik är min första “riktiga” kille.

Jag brukar tänka på tjejer och killar som har partners som är soldater. Som min bästis som det så vackert heter, vars pojkvän jagade pirater i 4 månader i Somalia och det var mest mailkontakt som gällde. Soliga dagar i maj då solen sken, klockan slog tolv, tuppen gal och hönan värpte guldägg kunde man höras via telefon. Och aldrig fick han säga exakt var han varit, var han skulle och vad de gjorde. Jag tänker på soldater som tjänstgör i Irak och Afghanistan. Det är ju livsfarligt. Och svårt att hålla kontakten, där också.

När Henrik var borta 4 månader förra året slapp han i alla fall bära vapen.

I jämförelse är det inte svårt. Jag är oftast väldigt tacksam för det förhållande vi har, för det skulle kunna vara mycket, mycket jobbigare.

Men, idag och igår har det inte varit lätta dagar. Jag har fortfarande svårt att hantera att vi inte kan höras omedelbart när det händer något. Eller, det där var kanske inte helt sant. Om något verkligt allvarligt hände är det klart att jag skulle kunna ringa rederiet så att de kunde kontakta båten. Men jag kan inte ringa rederiet och säga att jag måste prata med Henrik för att jag är ledsen för att min pappa är ledsen för att hans vän har dött. Och jag kan inte ringa rederiet och säga att jag måste prata med Henrik för att jag är ledsen för att det känns som att det bara är de fina människorna som dör, aldrig de dåliga. Det kan jag inte göra.

Men som sagt. Oftast går det bra att ha ett distansförhållande.

read comments (1)

Sedan Henriks lilla båt rundade Skagen i söndags och for ut i Nordsjön har han varit lite svår att nå.

Vi såg på varann då vi närmade oss land
när vi möttes mellan Dover-Calais.
All min rädsla försvann när du sakta tog min hand
någonstans emellan Dover-Calais.

Igår passerade Henrik Dover och Calais. Då hade han täckning ungefär en halvtimma.

Men även en sanndröm måste någon gång finna sitt slut.
Och sen du försvann igen växte saknaden minut för minut.

Sedan försvann täckningen och den kommer nog inte hälsa på igen förrän på lördag, när det kommer fram till Bilbao.

Och precis nu insåg jag att han ska åka tillbaka också. Jag tror inte det kommer hinna installeras några nya mobilnät ute till havs tills dess. Yay.

Säga vad man vill om sjömanssambolivet, men man kan inte påstå att man sliter ut varandra i alla fall.

read comments (1)

Jag inser att trots det mycket pretentiösa och kanske något högtflygande namnet på denna min fantastiska blogg så handlar påfallande lite om hur det är att vara just sjömanssambo. Därför kan det ju vara på sin plats att få ned åtminstone några rader för eventuellt nyfikna läsare (som inte existerar) att berätta lite om hur det är att inneha ett sådant fantastiskt stiligt epitet.

Sjömanssambolivet är ytterst romantiskt och otroligt glamouröst. Varje dag får jag brev med stämplar från allehanda exotiska platser från när och fjärran, där min älskade sjöman bedyrar sin glödande kärlek till mig. När han kommer hem berättar han tusen och en fantastiska sagor om allt han sett och hört och fått uppleva och mystiken nästan står likt en aura kring hans solblekta hår och gyllenbruna anlete, och man ställer sig frågan om denna sällsamme man med de djupgrå ögonen och dessa otroliga historier kan vara verklig, eller om han i själva verket är sprungen ur en mytisk legend och har kommit till oss för att förmedla ett budskap om lojalitet, trofasthet och vänskap in i döden?

Eller nej, nog med skitsnacket och dags för att berätta lite om den grå vardagen, ekorrhjulet och hur tillvaron egentligen är, en tillvaro som i och för sig kan vara nog så romantisk och mysig, men långt ifrån både glamourös och exotisk.

Henrik, min sjöman alltså, har varit ombord på båten med det fantastiskt gulliga namnet M/T Kaprifol i 3.5 vecka, eller 24 dagar om man så vill. Först låg de väldigt lång tid utanför Stockholm och reparerade mest den gamla skorven, men efter mycket om och men blev det en liten resa till Rotterdam där de lastade lite olja, sedan tillbaka till Stockholm och slutligen ned till Simrishamn, där de legat ett tag för att reparera båten ännu mera. Men så igår for de mot Kaliningrad, dit de kom fram idag, för att få lite ny olja, som de ska åka vidare med imorgon till Bilbao.

Visst har det väl hänt lite spännande saker för honom han kan berätta för barnbarnen sedan, till exempel att de gick på grund i Rotterdam (hallå liksom, händer sånt fortfarande? Henrik är ju tack och lov bara matros dock, så han hade ingen skuld i spektaklet), att Filippinarna tittar på svenska Nyhetsmorgon och att det under en period blåste så mycket att kocken inte kunde laga mat på några dygn.

För mig lunkar dagarna på. Eller nej, flyger fram gör de när man pluggar, så på ett sätt är det lite bra att Henrik varit borta just när jag haft en hemtenta och snart ska ha en tenta. Inga glödande kärleksbrev i min postlåda, men väl så glödande kärleks-sms, så jag klagar inte. Och visst, han skickar ju hem pengar, mannen min, eller rättare sagt så har han gett mig sin bankdosa och bett mig betala räkningar och sådant, eftersom han inte har internet, så vi får väl se om det blir några nya diamanter eller någon exklusiv pälsjacka när jag far till Stockholm imorgon. Muhahaha.

Mer sjömansberättelser hinns inte med denna natt, jag skyller det på trötthet och att jag har lite packning att stå i inför stundande resa. Men stay tuned, med lite tur kommer det inlägg om hur man pallar ett distansförhållande, den sanna historien om vad som egentligen hände vid själv på-grund-gåendet (exklusivt hos Sjömanssambon!) och om sjömän verkligen har en flicka, likt hon i Havanna med den röda rosen, i varje hamn…

read comments (3)

Det kom ett mail. Ett mail som inte var mitt, utan Henriks, men som jag måste läsa upp för honom i telefonen, eftersom han delegerat ansvaret för sin mail till mig de här sex veckorna.

Det var ett roligt mail. Hans examensjobbshandledare bad om tillstånd att få publicera just hans ex-jobb på en databas med ex-jobb som var intressanta för handelssjöfarten.

Och det var ett så otroligt sorgligt mail. Hans examensjobbhandledare bad om tillstånd att få publicera Henriks och Andrés ex-jobb. Henriks och Andrés.

Vad svarar man sin examensjobbhandledare när den ena författaren inte längre finns och kan ge sitt tillstånd? Vad svarar man när den ena författaren så förbannat jävla orättvist har tvingats lämna den här platsen?

Det gjorde så ont att läsa upp orden. Det var så smärtsamt att inse att för inte alls längesedan var André en så naturlig del i vår vardag.

För inte alls längesedan satt vi alla tre i Kalmar, Henrik och André framför datorn, skrivandes, suckandes och ibland svärandes över ex-jobbet, och jag sittandes i soffan, tittande på film, alternativt korrekturläsande deras arbete. Gav några små anmärkningar, kommenterade lite. André tog aldrig illa upp för några ändringar jag bad dem göra. Han bara slog ut med armarna, skrattade och sa på sin breda Malmö-dialekt: “Ja, jag är ingen svensklärare”. Det är inte alls längesedan.

Men jag skrattade lite när Henrik suckade och sa: “Ja, han får väl tilldelas nåt pris postumt. Det stämmer tydligen det där, att författare alltid blir som mest uppskattade efter sin död”.

Egentligen mår jag så bra. Egentligen är jag så lycklig. Egentligen har jag det bästa livet. Egentligen har det här varit den bästa hösten.

Men för att det inte är en ond dröm, att André inte finns längre. För det är jag så ledsen.

read comments (0)

Jag kan nog inte riktigt förstå ändå
Allt det där jag drömde om
Då, hemma på Rälsbussgatan
När jag gick mellan husen
Och tittade upp mot den mörka kvällshimlen

Och kände mig så liten
Och ensam

Tankarna var alltid desamma
När jag var sju
När jag var elva
När jag var sexton
När jag var arton
När jag var tjugo

Jag gick där med mina ensamma tankar
Drömde, tänkte, hoppades
Och någonstans visste jag

När jag tittade på höst- och vinterhimlarna där hemma på gatan
Så var det som om stjärnorna sa till mig
Att jag var ensam då
Men världen är så stor
Och det är samma himmel här
Som på andra sidan jorden
Samma måne, samma sol

Någonstans finns någon som tittar upp mot stjärnorna
Och kanske tänker samma sak som jag
Att någonstans finns det någon som förstår mig

Någonstans finns någon som kommer ta bort melankoliska hål i hjärtat
Någonstans finns någon som kommer ta bort allt grubbel, allt vemod och all längtan.

Någonstans finns någon som kommer ge mig det  jag tror att jag behöver
Någonstans finns någon som kommer ge mig mer än jag förstår att jag behöver
Någonstans finns någon som kommer ge mig en kärlek större än jag kunde förstå

Och det var så ensamma tankar
Sorgsna tankar
Men ändå så trösterika

Ensamma för att jag inte kunde dela dem med Någon
Sorgsna för att jag inte helt vågade tro på att Någon faktiskt skulle komma
Trösterika för att jag ändå till slut kände att jag skulle hitta Någon

Och Någon kom och Någon hade alltid funnits bara en mil ifrån mig
Jag hade kunnat cykla till andra änden av stan och lite till och sedan hade jag varit hos Någon

Men det skulle dröja tjugo år och en månad innan våra vägar korsades
Och jag skulle vara tjugo och ett halvt innan vi förstod att vi var varandras Någon

Kanske är det därför det är så svårt att förstå ibland

Att drömmarna jag hade i tjugo och ett halvt år
Slagit in
Och fortsätter att slå in

Varje dag

read comments (0)