En sjömanssambos journal

Prestationsångesten över vad jag ska skriva är tyvärr inte riktigt borta, men jag tänker att jag tar och bara skriver något så ska jag nog komma över den där lilla spärren snart. Det blir lätt så pretentiöst om man ska anstränga sig för att skriva bra, det blir ingen känsla i det hela, utan det blir bara platt och tonlöst.

Jag har som jag skrev igår natt rannsakat mig själv ganska rejält det senaste. Inte bara bloggmässigt, utan också för att vi faktiskt är på väg mot något slags avslut. Slutet av ett decennium. Och det som ideligen har slagit mig är att jag minns ganska mycket av vad som hände för 10 år sedan. Jag har alltid varit ganska tids- och datumfixerad och tämligen beroende av att starta något, genomföra det, sätta punkt, utvärdera och gå vidare.

Jag minns millennieskiftet så tydligt. Jag var fundersam veckor i förväg över vad som skulle hända. Inte så att jag trodde att världen skulle gå under, det vore ju tämligen osannolikt, med tanke på alla de andra kulturer i världen som inte hade samma tidsräkning som vi, och vissa för länge sedan passerat både år 1000 och år 2000 utan större problem. Däremot undrade jag om alla datorer skulle krascha, banksystemen och allt sådant

På julavslutningen -99 på vår högstadieskola, fast vi bara gick i sexan, sjöng några tjejer i nian Happy New Year och de sjöng “It’s the end of the Millennium” istället för “Decade” och det var ju fantastiskt kreativt och påhittigt, tyckte jag nog när jag var tolv och snart skulle fylla tretton. När jag nu är 22 och snart ska fylla 23 känns det inte så där jätteballt.

Och det är tydligen någon slags innegrej att recensera “00-talet” som det helt plötsligt döps till, när det bara är några få procent kvar av dess tioåriga liv. Det hade varit häftigt med min 00-talskrönika, tycker jag. Det hinner hända ganska mycket mellan åren 12 och 22 och på knappa två dygn skulle jag knappast hinna göra den research som krävs för att göra de 10 åren rättvisa.

För att ändå få något slags perspektiv på förvandlingen som skett så kan jag ju i alla fall ge mig på en liten jämförelse. För tio år sedan gick jag i sexan och hade spänningshuvudvärk flera gånger i veckan, tyckte det var skönt att gråta mig till sömns och kände mig ganska malplacerad överallt. Det var inte mer synd om mig än andra vanliga barn, jag hade bara dålig självkänsla och led av tristess. Dessutom mognade jag väldigt tidigt och hade humörsvängningar 1 miljard gånger om dagen och bråkade med mina föräldrar ungefär lika ofta. Jag grubblade alltid, gärna på nätterna och påminde mig själv ofta om vilken dåligt människa jag var. Jag längtade alltid bort. Bort från mig själv. Till något annat, något mer, något större.

Nu är jag 22 år och tycker att allt det där låter värre än vad det egentligen var, samtidigt som jag inser att dålig självkänsla är något av det mest förödande som finns. Jag vet inte varför jag inte hade något av den varan, kanske är det vanligt, kanske var min personlighet bara sådan att jag inte byggde upp någon förrän jag kom ur tonåren och verkligen kämpade för det. Egentligen spelar det ingen roll. Det enda som spelar roll nu är att jag har slutat att önska att jag var någon annan.

read comments (0)

Jag har inte bloggat på ett tag och det har ganska simpla orsaker, som kan sammanfattats i att jag har tvingats prioritera annat på grund av tidsbrist och att jag frivilligt har prioriterat annat i form av att träffa folk rent fysiskt.

Men det finns faktiskt ytterligare en liten orsak till att jag inte bloggat. Något som är så jag. Något som slår till när jag har handlat först och tänkt sedan. Något som slår till när jag får beröm. Prestationsångest. De senaste veckorna har jag fått inse att folk läser faktiskt min blogg. Kanske inte fler än 10 per dag, men ändå.

Hela den större meningen med en blogg är att den ska läsas. Så givetvis är min blogg till för att läsas. Men när jag insåg att folk faktiskt läste, när jag fick det svart på vitt, ansikten på läsare, då blev varje ord plötsligt så viktigt. Och jag kände också en snabb impuls av att “Jäklar, nu kanske jag borde radera vissa inlägg”.

Jag har rannsakat mig själv ganska mycket den senaste tiden. Jag har gått tillbaka till tiden då jag började blogga, tiden innan den här bloggen fanns faktiskt, eftersom att jag började skriva på riktigt på Lunarstorm.

Jag har frågat mig själv varför jag började blogga, varför jag har fortsatt och varför jag vill fortsätta. Det fanns och finns flera skäl, men att jag började berodde framförallt på att jag var tvungen att skriva av mig. Det fanns så mycket som behövde ut, det fanns så mycket som jag behövde få av mina axlar och det fanns så mycket som jag tyckte att mina närmsta vänner behövde få veta. För det var de som läste då, då det begav sig.

Jag skrev för att jag trodde att jag skulle sprängas annars. Jag skrev när jag var ledsen, jag skrev när jag var arg och jag skrev när jag hade ångest. Jag skrev mer sällan när jag mådde bra. Behovet var inte lika stort då. Vid sidan av känsloinläggen fanns också inläggen där jag hade ett behov av att uttrycka vem jag var egentligen. Att jag var så mycket mer, än den där arga och ledsna, men ändå mycket vanliga och tråkiga tjejen. Jag skrev vem jag var, men som jag inte alltid vågade uttrycka öga mot öga. Med skärmen framför ögonen blev jag modigare och skrev det jag inte alltid vågade säga.

Jag dolde så mycket på den tiden, i gymnasiet. Jag svarade att jag mådde bra när det kändes som att jag höll på att falla sönder bit för bit, jag missade aldrig ett jobbpass och jag trodde inte det skulle finnas någon förståelse om jag lämnade någon skoluppgift några dagar för sent någon gång. Jag satte upp en mask så många gånger och jag hatade det.

Jag hatade att det var tabu att må dåligt, jag hatade att det var tabu att prata om döden, jag hatade att det var tabu att inte låtsas vara perfekt. Några veckor före studenten, så gav jag mig själv ett heligt löfte. Den dagen jag ansåg mig själv må bra och vara tillräckligt stark för att möta andras frågor, från den dagen skulle jag aldrig sätta upp en yta. Från den dagen skulle jag inte dölja något. Från den dagen skulle jag vägra att skämmas för vem jag var.

Och den tiden är sedan länge kommen. Och därför vore det fel och skamligt av mig att ta bort inlägg som berättar hur verkligheten var. Jag mår alldeles för bra och jag är alldeles för stark för att någonsin behöva dölja det som format mig och det som var jag.

read comments (2)

Vi fick vår underbara nya soffa idag och jag har redan slängt mig i den och borrat ansiktet i tyget och dragit in doften av nytt. Den där doften som bara nya soffor har, den som doftar drömmar om mysighet, trygghet och kärlek. Drömmar om något större, något vidare, något mer. Drömmar som tog en bort från barndomsrummet i den lilla lilla staden och ut i den vackra vida världen. Drömmar man knappt vågade drömma då, men som man vågar drömma nu. Drömmar som man lever nu.

Minnen som kastar en tillbaka till det mysiga vita huset i den lilla lilla staden som var så där varmt, tryggt och mysigt. Det lilla huset som var min borg, mitt hem. Som alltid varit det. Och alltid kommer vara det. Men då, när vi fick den senaste nya soffan, som jag och mamma efter ett par svettiga kvällstimmar skruvade ihop och stolt betraktade, då längtade jag bara bort. Bort till äventyr, bort till en större stad, bort till någonting eget, som vara bara mitt.

Men den nya soffan är inte bara min, och det gör mig lycklig ända in i själen. Och just precis nu ropade den andra ägaren till soffan att det var dags att komma för att smaka på fikat som han varit iväg och köpt när jag pluggade, för att inviga den nya soffan.

Det är något speciellt med nya soffor.

read comments (0)

Lycka just nu:

• Henrik är hemma: Och det är precis så underbart som det låter.
• Anlända i Falköping nästa vecka: Och träffa bror+tjej, bror, mamma och pappa, mormor, farmor, morbror, farbror+fru, kusiner, Henriks familj och alla fina vänner.
• Att fira jul i lugn och ro: Och inte åka upp till Trysil den 21:e, 23:e eller 27:e som jag gjort de senaste tre åren.
  
• Bo i ett land med utvecklad sjukvård: Och livskvalitén förhöjdes med en miljon procent över en natt när jag igår äntligen kunde få kramplösande medicin för magen och idag har varit nästan totalt smärtfri och jag vet inte om det känts så här bra sedan jag var 17 år.
• Åka till Trysil på fredag: Och jag ska träffa alla mina fantastiska vänner.
• Sätta på pjäxorna på lördag: Och jag ska åka skidor för första gången sedan i april.
• Jullov om 1,5 vecka: Och det är så otroligt välförtjänt.
• Julbord den 20:e på Vrågården: Och det är så roligt att umgås med Henriks familj.
  
• Vänta på en ny soffa: Och det är en riktig myssoffa.
• Henrik är hemma: Och oj, sa jag det igen?

Och sa jag att det går bra nu, kompis, det går bra nu?

read comments (0)

Nu är det inte alls många timmar kvar till min älskade och finaste kommer hem. Det är så underbart och fantastiskt att jag inte finner ordentliga ord att beskriva.

Samtidigt kan jag inte alls låta bli att tänka på att när Henrik åkte, då hade André varit död i bara 8 dagar. Vi hade levt med sorgen i 7 dagar. 7 ynka dagar. Nu är det så längesedan. Det är så längesedan för jag tillåter mig inte att tänka på det. Jag har inte accepterat det för jag har inte förstått det. Jag både vill och inte vill minnas. Så jag går in på hans Facebook-sida och får ont i hjärtat av att se bilder på honom i två sekunder och sedan klickar jag mig bort därifrån.

Jag vill vara så otroligt odelad glad för att Henrik kommer om mindre än 12 timmar. Och jag är så otroligt glad. Samtidigt är jag rädd att sår ska rivas upp. Och jag vill prata om André. Så som vi gjorde, de där 7 dagarna. Men jag har vant mig att inte prata om det nu, och det är ack så skönt att glida in i förträngningens rum.

Egentligen vet jag att det bara är att ta som det kommer. Jag vet att vi kommer att prata om det och jag vet att vi inte kommer att prata om det hela tiden. Kroppen bearbetar saker i den tid den orkar med sa en person till mig en gång. Just nu känns det snarare som att jag inte bearbetar någonting för att jag inte har lust. Jag har ingen lust att känna efter, jag vill bara vara glad och må bra. Som jag ju gör redan. Och jag vill fortsätta göra bara det. Och jag vet att jag lurar mig själv.

Men nej, jag behöver stärkande sömn, det är alldeles tydligt. Allt är ju bra för sjutton, jag ska inte grubbla så här och jag kanske inte alltid borde ge utrymme för all den oro och melankoli som brukar ge sig till känna nattetid. Men nu gjorde jag det ändå, och kanske finns det någon mening med det.

read comments (0)

Jag kan inte riktigt beskriva det enorma pirret jag känner i min mage just nu och jag kan inte heller beskriva den fantastiska lycka som bor i mitt hjärta. Fingrarna vill skriva för mycket, händerna vill smeka för mycket och kroppen vill kramas för mycket. Och huvudet kan verkligen bara tänka alldeles för mycket på en endaste person, för att jag ska kunna få ned något vettigt och sammanhängande.

Men det gör ingenting.

För nu kommer han hem. Han kommer hem. Hem till mig, till oss. Och jag vet att det låter löjligt och patetiskt, men ett tag kändes det nästan inte som att han skulle komma hem. I onsdags för nästan två veckor sedan när 5 dagar blev till “ungefär” 15 blev allt så hopplöst och frustrerande och jag avskyr att inte kunna planera exakt, att inte kunna veta om jag måste vänta i 12, 14 eller (hemska tanke) 20 dagar. Och när jag fick ett SMS vid fyra-tiden idag om att han fortfarande inte fått veta om han kunde mönstra av i Amsterdam på torsdag och att han ställde in sig på att mönstra av i nästa hamn dog mitt hjärta lite. Eller ganska mycket. 6 veckor är okej. 7.5 var inte okej först, men det blev okej sen. 8 veckor är INTE okej. Inte när man ställt in sig på 6 i alla fall. Som att springa ett marathonlopp och när man bara har femhundra meter kvar flyttas mållinjen fram femhundra meter. Ideligen.

Men på torsdag kommer jag trots allt stå på Landvetter och pirret kommer ha övergått i gigantiska vibrationer som nästan tror att man ska spy av. Samtidigt som det är julafton. Eller nej. Det är alla julaftnar, alla födelsedagar och samtalet från Eva för tre år sedan när hon berättade att jag fått jobb i Trysil. Så kommer det kännas.

För på torsdag, på torsdag, då kommer han hem. Han som är det häftigaste som hänt mig, han som förstår mig som ingen annan, han som lyfter mig bara genom att andas, han som alltid har mitt bästa för ögonen och han som är den snällaste, snyggaste och vackraste som gått på denna jord.

I just want to be there when you’re caught in the rain
I just want to see you laugh not cry
I just want to feel you when the night puts on its cloak
I’m lost for words
Don’t tell me
‘Cause all I can say
I love you ’til the end.

I love you ’til the end.

read comments (0)

Tänk hur lite beröm kan göra så mycket. Tänk hur det faktiskt kan lyfta själen till oanade höjder och få fötterna att knappt nudda marken där man går fram. Efter förra inlägget fick jag en smärre glädjechock, för det verkar som att folk faktiskt läser här ibland (vilket min nyinförskaffade besöksräknare också visar) och vissa gillade till och med det de läste.

Och det betydde otroligt mycket efter ett par dagars intensivt tentapluggande och en ganska stark känsla av att inte fatta någonting och vara sämst i världen på statsvetenskap. Tentan som kom blev inte mer begriplig men kändes åtminstone mindre viktig, och inte för att bloggskrivande är viktigare än en tenta, men för att jag fick komma ut ur pluggbubblan genom att bli påmind om att det finns för sjutton en värld där utanför och alla har dåliga dagar, men man kan fokusera på det som går bra istället för det som går dåligt.

Jag är för dålig på att ge beröm. Jag tycker mig lite självbelåtet så där vara bra på att hälsa på främlingar i typ kassor, på bussar osv och säga tack när någon håller upp dörren, reser sig upp när jag ska gå av bussen, plockar upp något jag tappat och så, men beröm. Det ger jag nog för sällan, även om jag ser mig själv som en rätt snäll person. Klart att människor ofta vet att de är uppskattade, att de är bra och så där, men vissa dagar kan man behöva bli påmind.

Så igår när jag gick från gymmet sa jag till tjejen i repan att hon som varit instrutkör på BodyPump-passet var så himla bra för hon lyckades prata teknik samtidigt som hon kunde vara pushande, och jag bad henne föra det vidare. Hon i repan såg ut som jag tror jag såg ut när jag läste mina kommentarer, för fast det inte ens var henne det gällde så såg hon oerhört chockad, tacksam och glad ut och hon lovade att hälsa instruktören. Och jag blev också glad och tacksam. Win-win.

read comments (1)