En sjömanssambos journal

Att göra grupparbete med 10 deltagare är inte så lätt som man kan tro. Inte när det är viktigt att alla är med och får säga sitt och man måste enas om en linje i allt man skriver i varje fall. Att göra det på fyra dagar är ännu mindre lätt. Därför känner jag mig sjukt förtjänt av en riktig Europaprogramsfest ikväll med temat Ursäkta, har jag kommit fel?

Vinet är framme och Alcazar och BWO strömmar ur högtalarna och jag tänker att Spotify är det bästa som hänt människan sedan internet.

Hade tänkt dricka Hot shots ikväll, men det var visst BYOB som gällde och vi har ingen Galliano hemma, så det får bli att pimpla vin hela natten lång helt enkelt. Inte det sämsta alternativet.

read comments (0)

Med undantag av min lilla solstingssjuka mådde jag riktigt bra fysiskt i Trysil. Visst, kroppen är lite sliten och jag vet att jag måste bygga upp mer muskler kring vänster knä och så där, men annars. Förkylningen jag hade när jag kom försvann snabbt, tabletterna mot mina värsta magkramper som jag får ta nio stycken av om dagen om det är jobbigt tror jag att jag pillat i mig nio totalt av på fem veckor och jag har inte drabbats av stora säsongströttheten som kan slå till när man minst anar det.

Man mår bra av att vara utomhus i sju och en halv timma, både för luftens skull och för att man fångar alla dygnets ljusa timmar. Man mår bra av att ha sin egen kropp som arbetsredskap. Man mår bra av sju och en halv timmas motion per dag (även om det inte alltid är stenhård sådan givetvis). Man mår bra av att äta på regelbundna tider. Man mår bra av att äta för att man är hungrig (det spelar ingen roll hur stor frukosten är, vid lunch tror man ändå alltid att man är nära livets slut). Man mår bra av att sova åtta timmar.

Det är så otroligt självklart. Och det var så vi levde på stenåldern någon gång. Hur jag ska få in sju och en halv timmas motion om dagen i storstadspulsen och studentlivet är mig en gåta. Hur jag ska lyckas vara ute under dygnets alla ljusa timmar är mig en än större gåta.

Dock hade det inte varit så svårt att sova åtta timmar i natt. Nu blev det snarare fyra. Och jag mår som jag förtjänar och tror som vanligt att jag håller på att bli sjuk och inser att jag blir tvingad att spela in den stundande curlingfinalen. Att lyckas se hela live vore en större sensation än om katten helt plötsligt skulle sluta riva på Henriks stol.

read comments (0)

En blinkning och så var fem veckor borta och över och det är faktiskt en hel vecka sedan jag hade min sista lektion och i söndags landade jag här på mitt älskade Lindholmen, på Norra älvstranden, på Hisingen, i Göteborg. Och kanske har livet aldrig känts bättre än så här?

2009 var inte ett tufft år. Åtminstone inte om man jämför. Inte om man jämför med år av ångest, sorg, vemod, självhat, destruktivitet, svaghet, oro och förlamande likgiltighet. Allt det där är borta sedan länge. Åtminstone sedan slutet av 2007 och helt klart sedan 2008. Men något var det.

Ibland tänker jag att den första normala tiden, efter att mitt liv slutade vara den där känslomässiga berg- och dalbanan, så var jag liksom så lycklig över att inte må dåligt att jag nöjde mig. Inte så konstigt, och inte något fel kanske. Men det var som om att jag tänkte “Okej, nu har jag tagit mig upp, nu behöver jag inte nå längre”. Och jag tappade liksom riktningen. Jag visste inte vad jag ville, jag visste inte var jag var på väg. Jag visste inte heller helt vem jag var och vem jag ville bli. Och om jag hade blivit den person jag hoppats. Utvecklingsmässigt befann jag mig i ett vakuum, utan att jag riktigt förstod det.

Hela 2009 blev en transportsträcka. En lång väntan på att få flytta, komma in i nya rutiner och skapa något nytt. Men hösten blev ändå inte helt bra. För trots att själen hade väntat, så hade kroppen och hjärnan gjort en massa annat under tiden. Och helt plötsligt var kroppen flera mil före en jagande själ som förgäves försökte komma ikapp. Komma ikapp min kropp och mitt huvud som pluggade dubbelt, ordnade allt här hemma när Henrik var borta och var med på tusen och en saker bara för att det var så roligt.

Nu är min själ, min kropp och mitt huvud äntligen i fas. Och jag har insett att bara för att jag inte längre behöver kämpa mig uppför Mount Everest, bara för att jag inte längre behöver anstränga mig till bristningsgränsen för att le och bara för att jag inte längre är en instabil person utan någon fast grund, så kan jag fortfarande utvecklas.

Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vet var jag är på väg.

Jag kommer alltid fortsätta växa. Men jag tror ändå, att de allra största skillnaderna mellan nu och då, upplever jag för att min själ är ikapp min snart 23-åriga kropp. Jag tror att min själ snart också blir 23, jag tror att hela jag har blivit vuxen.

read comments (0)

Idag var det en fin dag på jobbet, jag hade ju bara elever som jag körde med igår så det var ingen supertuff måndag, trots att det var vecka 7 och trots att vi var 75 skidlärare med elva miljarder elever.

Idag är det också dagen efter Alla hjärtans dag och idag är det också Internationella barncancerdagen. Det kommer vara ljusmanifestationer i bland annat Kalmar, Linköping och Stockholm, men för dem som inte är i närheten kan man ju ägna en tanke åt vilken fantastisk cancerforskning som bedrivs här i Sverige, som möjliggjort att tre av fyra barn överlever cancer idag.

Sedan kan man ju också ägna en extra tanke åt de som inte överlevt eller kommer att överleva sin cancer. För 1 av 4 gör det inte. Man kan ju också ägna en tanke åt vad som associeras med ordet barncancer och faktiskt inse att det inte bara är små barn som drabbas, utan också stora. Barn drabbas som nästan, nästan, nästan är vuxna och inte riktigt heller är barn. Men det är sällan de man tänker på, och sällan de det hörs eller skrivs om, när man pratar om barncancer.

Så idag tänker jag på min vän som bara nästan fick bli vuxen. Som försvann nio dagar innan hon skulle få fylla sjutton. Min vän som jag varit tvungen att bli vuxen utan. Min vän som varit borta i fem år och fem månader. Min vän som var en av de fyra, som inte klarar sig.

read comments (0)

Sitter nedkrupen i soffhörnet med Rasmus alldeles fantastiska ullfilt runt mig och mår lite halvtaskigt. Att vara ute från nio till halv fem i gassande solsken är aldrig en bra idé, inte ens i februari. Att hela tiden exponera sitt ansikte för solen, tillbringa lunchen på soldäck och dricka två glas vatten under hela dagen är så puckat att jag borde få gå om grundskolan. Tack och lov har det varit en riktigt fin jobbdag med bara massa trevliga elever.

Inget slår dock piloten från Sverige jag körde med igår. Så insiktsfull om sin egen åkning (“Min fru åker mycket bättre än jag”) och så kul att prata mekanik med. När han började prata centripetalkraft gick jag nästan i spinn av lycka.

Imorgon är det så vecka 7 och med sportlov i Sverige, Norge och Danmark är det bäddat för den mest hektiska, galnaste och roligaste veckan som finns (förutom påsk kanske).  Vecka 7 är också min sista vecka och det är mycket blandade känslor som snurrar, inte bara på grund av solstinget. Jag längtar hem till Henrik, lägenheten och Göteborg så mycket att jag inte förstår hur det är möjligt.

Samtidigt älskar jag allt häruppe. Skidåkningen, stämningen, människorna. Jag vill bara ta fram mitt trollspö, slå några slag och bädda in hela livet här och stoppa in i en liten ask och plocka med mig till Göteborg. En ask att ta fram när jag har tråkigt, när jag är nere eller när jag bara vill vara. Då vill jag ta fram Mitt Trysil.

Sex dagar kvar och jag ska bara njuta. Suga in varje droppe av Trysillycka och ta med. Ta med från mitt ena hem till mitt andra hem.

Att älska två ställen till döds och behöva välja mellan dem måste vara själva definitionen av ett I-landsproblem.

read comments (1)

Idag har Henrik och hans kompisar åkt hem och det var tråkigt så klart, men jag är mest så glad att de varit här. Före Henrik kom hit så hade jag smått panik över att jag verkligen inte ville åka hem, för att jag älskar det här livet så otroligt mycket och alla här är så fina. Men så kom den finaste av alla människor hit och det var som att jag insåg vad det var jag hade att komma hem till.

Det är svårt att förklara för någon som inte haft ett distansförhållande kanske, men distans-perioderna följer ofta samma faser. De första dagarna är alltid helt fruktansvärda och tiden går framåt med små myrsteg, för att man sedan ska komma in i fasen där allt känns rätt okej, man hittar rutiner, man har roligt, man trivs. Samtidigt  som man längtar otroligt mycket är det som att man inte riktigt kommer ihåg vad man längtar efter. Man bara vet att det man längtar efter är något bra. Väldigt bra.

Sedan kommer den sista fasen. När det bara är kort kort tid kvar, och man längtar sig vansinnig. Man längtar sig vansinnig, och ändå finns en liten oro där. En liten oro över att det kanske inte blir så bra som man mindes. Att allt kommer vara konstigt, att allt ska ha förändrats.

Och varje gång man återser varandra så inser man att den där oron är så otroligt obefogad och man kan inte förstå hur man någonsin klarat sig utan varandra så länge, när det är så sjukt bra när man ses. Men lik förbaskat åker vi ifrån varandra igen. Och klarar det. Igen.

Men nu är det bara 10 dagar kvar till vi ses igen, samtidigt som vi har setts idag, så idag är jag både i sista fasen och första fasen på samma gång. Jag tror man kan kalla det megalängtan. På ett bra sätt.

read comments (1)

Vilken dag! Idag har varit en sådan dag som blivit så lång att det känns som igår som man klev upp ur sängen. De där 27 minusgraderna jag klädde mig för tycks mig extremt fjärran, och morgonmötet och förmiddagsgrupperna har jag nästintill glömt bort. Fast nej, det var givetvis en lögn, jag minns det hela väldigt klart, bara det att det är som att det hände för längesedan.

Det kommer bli en fin vecka arbetsmässigt, det känns. Vuxen Fortsättning 3 kommer bli en utmaning, men en mycket rolig sådan, liksom Lillesmott Grunn med bara 4-åringar. En mycket annorlunda utmaning i jämförelse, men väl en utmaning. Också den en rolig sådan. Sedan tror jag det vankas lite påbok på eftermiddagen och det är ju trevligt.

Efter jobbet har mitt stackars huvud knappt haft en sekunds vila. Att boka stuga åt Henrik och hans kompisar tog nästan 2 timmar, med mycket mycket hjälp från Bettan, för att jag till sist skulle få veta att Henriks båt är försenad och att vår skidhelg tillsammans antagligen inte blir av. Sedan hade vi en fruktansvärt rolig slalomträning istället för storslalom, och jag älskar ju slalom så livet var fint ända till mitt sista åk då jag körde ur för jag var så trött, och således blev tvungen att ta ett nytt sista åk. Uråkning igen och ett fall på tummen har nu resulterat i en mycket stel, värkande och obrukbar tumme.

För att ladda om tills imorgon och inte vakna upp med ett psykbryt liggandes latent är det bara att göra så som vi sa på morgonmötet idag: Vända det dåliga till något positivt. Visserligen kanske jag och Henrik missar min lediga helg tillsammans, men jag kommer kunna träna puckel då, tillsammans med de andra. Dessutom kanske en gammal elev kommer till helgen och vill ha en lektion med mig, och då kan jag utan beslutsångest åka med henne. Framförallt så är ju inte skidåkningen det allra viktigaste här i livet, utan jag och Henrik kommer kunna sova, mysa och ha det bra tillsammans nästa vecka, fast med mindre skidåkning än vi planerat. Till sist känns det fint att tänka på att Henrik kommer att få åka massa skidor ändå, med sina kompisar, och det är han verkligen värd efter en ganska tuff jobbhöst.

Dagens lärdomar: Saker blir inte alltid som man tänkt sig men löser sig alltid ändå, kärlek är viktigare än skidåkning och framförallt; lyssna när kroppen säger stopp och inte pusha sig för hårt. Något jag blivit bättre på, förutom på just sportområdet i allmänhet och skidåkning i synnerhet. Det får bli en bra läxa helt enkelt.

Nu håller vi tummarna (haha) för att jag inte behöver röntga min lilla tumme imorrn!

read comments (3)