En sjömanssambos journal

Nu har jag påsklov i sex dagar och det är ju fantastiskt för att vara universitetet. Visst, jag måste läsa Fursten av Machiavelli och x antal sidor om Platon, Aristoteles och Rousseau, men eftersom de här sex dagarna i övrigt är pluggfria och ingen tenta väntar runt hörnet (nästa är först den 27:e april), känns det väldigt lugnt. Till skillnad från exempelvis jullovet, som totalt överskuggades av annalkande tenta i Europa efter andra världskriget. Fruktansvärt.

Jag fick för övrigt extrajobb igår. Det känns skönt. Jag byter kedja och börjar på Coop Forum inom kort. Jag kanske aldrig mer kommer kunna visa mig på PA’s efter denna svekfulla övergång till konkurrenten, men nöden har ingen lag. Man måste ha ett extrajobb och jag har för tillfället inte tid att söka jobb jag inte har erfarenhet av och således måste kämpa ganska hårt för att få. Så jag säger hej till PLU-koder och hej till rabattkuponger, det ska bli riktigt kul att jobba igen.

Apropå jobb så hade vi i Europaprogrammets arbetsmarknadsgrupp lunchmöte idag och la upp en grovplanering för höstens arbetsmarknadsdagar och det känns så roligt att få göra det här helt från scratch, utefter våra egna önskemål och göra det så bra det bara går. Det finns många bra idéer som bubblar och det är befriande att få styra allt själva.

Henrik är ledig och det är fint. Nästa vecka ska han ut och jobba igen, och det gör lite ont i hjärtat att tänka så vi tar och njuter av nuet istället. Fångar dagen och går en promenad i regnet. Man får passa på när man väl ses och inte skjuta upp!

read comments (0)

Att vakna av att någon kramar en väldigt hårt i sömnen är nog den bästa födelsedagspresenten man kan få.

Annat fint är att bli glatt överraskad av hur många som ringt, sms:at och skickat facebookhälsningar bara för att jag fyller år. Vissa människor påstår att Facebook är opersonligt, men det tycker inte jag alls. I dagens globaliserade värld måste vi ständigt hitta nya sätt att hålla kontakten med folk vi vill hålla kontakten med och att så många människor faktiskt klickar sig in på min sida och skriver grattis betyder ändå någonting. Man skriver inte grattis till en människa man inte gillar eller vill ha kontakt med, därför blir jag så glad att människor faktiskt bryr sig.

Jag har sällan varit tillgänglig på min egen födelsedag förr, på grund av Trysil, skidsemestrar, fotbollscuper och liknande, så därför är jag van vid att fira framme i maj eller så, och har liksom inte sett födelsedagar som något speciellt sedan jag fyllde 10 tror jag (då var vi i fjällen samtidigt som jag fyllde år på påskafton, hur coolt som helst!). Roligheterna har sällan inträffat på den specifika dagen helt enkelt.

Den här gången inföll festligheterna igår och idag och det har varit riktigt roligt att samla det så här, det känns som att jag fyller år liksom. Man förtjänar att uppmärksammas alla dagar tycker jag, men idag har jag tyckt om mig själv lite extra. Nu vankas det ost, vin och kex som Henrik har fixat och det känns fantastiskt att fira tillsammans, för första gången faktiskt.

read comments (0)

Henriks buss kommer om 18 minuter, alltså 22.49 och jag är exalterad! Tänk att man kan bli nervös inför att ses, trots att man varit tillsammans i snart 2.5 år. Det är galet, men fint. 45 dagars distans gör att allt startar om på nytt, på nåt sätt. På ett väldigt bra sätt. För allt är nytt och spännande, men ändå så härligt bekant och lugnt och skönt.

Åh, snart, snart, snart!

read comments (0)

Okej, jag sa häromdagen att om ni bara skulle ta ett råd från mig, så var det att läsa Katarina Wennstams böcker, men för er som har plats över för ett till råd: läs den här krönikan i dagens Aftonblad. Den handlar om tjejers ohälsa, i gymnasiet framför allt. Den handlar om att 40% av gymnasietjejerna ligger i riskzonen för utmattningsdepressionen.

Och framför allt handlar den om att vi kanske trots allt inte pressar tjejer för hårt. Den handlar om att tjejer kanske får för lite tillbaka för allt slit de lägger ned.

Tjejerna har betydligt bättre betyg än killarna. Tjejerna pluggar vidare i betydligt högre utsträckning än killarna. Ändå är 72% av alla chefer män, ännu fler i den privata sektorn. Ändå utför kvinnor 8 timmars obetalt arbete per dag, männen bara 4. Ändå tjänar kvinnor 83% av männens genomsnittslön. Till och med om man räknar om den siffran och tar hänsyn till att fler män än kvinnor är chefer osv, återfinns en oförklarlig skillnad på 7%, och i så fall tjänar kvinnor 93% av männens lön. (Källa: JämO).

Det finns så många duktiga män därute. När en man är hemma för vård av sjukt barn är han väldigt duktig. När en man tar ut 6 månader av föräldraförsäkringen är han väldigt duktig. När en man väljer att utbilda sig till förskollärare är han väldigt duktig. När en kvinna gör allt det där är hon bara normal.

Det finns många duktiga män. Men finns det duktiga kvinnor? Eller väljer vi att kalla duktiga kvinnor som tar för sig, är ambitiösa och vill komma någonstans för prestationsprinsessor?

Så säg mig nu vad som är farligast; själva uppmuntran till tjejer att jobba hårt, eller faktumet att vi uppmuntrar tjejer att jobba hårt utan att ge dem någon lön för mödan?

read comments (0)

Sista natten ensam nu. Vi har inte sovit ihop i vår säng sedan den 15:e januari. Över två månader. Galet. Tack, tack, tack att Henrik kunde komma till Trysil vecka 6, annars hade det blivit jobbigt på riktigt.

Försökte för övrigt räkna ut hur Henriks tidsomställning kommer bli. Han går efter finsk tid, dvs en timma före, till imorgon bitti, när de byter båt i Travemünde. Då ställer han bak klockan en timma, men innan det har han ju ställt fram klockan en timma, till finsk sommartid. Så han går på plusminusnoll vad det gäller tidsomställningen. Jag blir helt virrig, men jag tror det stämmer.

Nu är klockan halv ett fast halv två. Dags att sova nu, för imorgon kommer först mamma, pappa, lillebror, farmor och mormor, och sen på natten kommer Henrik. Det blir typ som julafton.

read comments (0)

Frågan om man vet sitt eget bästa diskuterades livligt på föreläsningen om Platon igår, eftersom att han var övertygad om att man inte visste det. Jag var länge den okrönta drottningen i att älska på avstånd, och la olyckliga kärlekar på hög i mitt hjärta. Efter ett par månaders smärtfylld trånande brukade jag ge upp, försöka gå vidare och alldeles för ofta kasta mig in i en ny, lika olycklig kärlek, haha. Ett par dagar innan jag skulle till Trysil första gången insåg jag att om man bara stängde av och stängde in så där, kanske man inte alls gick vidare. En gammal kärlek hade blommat upp igen och jag visste varken ut eller in. Det som gjorde det hela lite enklare var att jag snart skulle flytta bort, och konstaterandet att jag var “nog ändå inte typen som fixar ett långdistansförhållande.”

Så fel man kan ha om sig själv! 11 månader senare satt jag där mitt i distans-karusellen, och reflekterade inte ens över om jag var typen som pallade det eller inte. Jag bara gjorde, utan att tänka efter på just det. För det fanns inga alternativ. Och det finns det inte nu heller. Och jag har dessutom i efterhand insett hur bra ett distansförhållande har varit för mig.

Det jag byggde mina första antaganden på, att jag inte skulle palla, var egentligen ganska välgrundat. Jag visste hur jag funkade. Visste att när jag blev kär la jag mitt hjärta, min lycka och mitt liv i min älskades händer. Jag blev beroende av den andra personen, ville alltid vara i den personens närhet, och varje minut jag inte var det var förspilld och onödig tid. Om han eller hon hade sagt till mig att sluta umgås med mina vänner, klä mig på ett visst och vara på ett visst sätt hade jag varit det. Hur sjutton skulle jag klara att ha den jag älskade och mitt liv på en plats, och kroppsligen befinna mig hur många timmar som helst därifrån? Jag visste att jag skulle gå under.

Henrik fick mitt hjärta, min lycka och mitt liv och ett förhållande borde inte kunna bestå eller bli lyckligt på de premisserna. Han hade kunnat krossa mig så lätt. Han hade kunnat utnyttja mig, medvetet eller omedvetet. Han hade kunnat få mig att lyda hans minsta vink. Men han bad ju aldrig om allt det där. Och det är ett ganska stort, alldeles för stort ansvar att lägga på någon. Det borde som sagt inte funkat. Men det gjorde ju det i alla fall. Det gjorde det för att vi faktiskt hade distans. För jag tvingades inse att jag inte kan ha mitt liv hundratals och ibland tusentals mil ifrån mig. Jag måste ha det där jag var. Jag var tvungen att ta tillbaka det. Jag kunde inte bygga min kärlek genom att stå i beroendeställning, genom att leva genom någon annan. Hade vi kunnat ses varenda dag hade jag aldrig behövt hämta hem mitt liv, för det hade ju hela tiden varit i närheten.

Och det funkade, av en anledning till. Det funkade för att Henrik höll mitt hjärta väldigt försiktigt och visste att det fanns där, utan att krama det alldeles för hårt, och utan att slänga iväg det.  Han höll det, samtidigt som han, omedvetet för oss båda, långsamt, långsamt byggde upp mig, för att till slut kunna ge tillbaka de flesta delarna av mitt hjärta, mitt liv och min lycka. Så jag kunde bli självständig, så jag kunde vara lycklig när han var borta, så jag kunde leva mitt eget liv. Men ändå lämna kvar några bitar av mig hos honom, för man måste ge delar av sig själv till den man älskar. Kanske kan man visa delar av sig själv, men ändå ha kvar bitarna. För att inte utplåna sig själv, för att inte försvinna och framförallt för att inte lägga ansvaret för sitt liv hos en annan människa.

Jag hade aldrig kunnat tro att ett distansförhållande kunde föra med sig bra saker. Men för min del har det faktiskt gjort det. Jag längtar mig visserligen galen till att Henrik kommer hem imorgon kväll. Men inte för att jag inte lever utan honom. Jag längtar efter att kunna leva våra egna liv, tillsammans. Tillsammans med killen som erbjöds all makt, men valde att dela den. Och som Dumbledore en gång sa: It’s our choices that show who we really are, far more than our abilities.

read comments (0)

Jag har alltid haft lite svårt för det där med att det finns vissa saker man ska göra, för att passa in, för att inte krångla och sticka ut, för att inte skaka om människors verklighetsföreställningar för mycket. Att sortera in människor i fack, mallar eller lådor är på ett sätt nödvändigt och biologiskt betingat, eftersom vi mår bra av struktur och vill sätta namn på saker. Jag är på ett sätt inget undantag, utan vill gärna ha en organiserad tillvaro med rätt sak på rätt plats och så där. Samtidigt får jag krupp när man ska hålla på så med människor. När man förväntar sig att alla ska marschera i samma, raka led, i samma takt.

Vilket sammanhang man än befinner sig i, blir det lite jobbigt när någon är lite utanför lådan. När någon frivilligt sitter ensam hemma en fredag kväll, och kanske till och med ännu en kväll efter det. Det konstiga är ju att, om Henrik varit hemma nu hade det inte alls varit konstigt om jag var hemma ikväll. Då hade jag ju umgåtts med honom. Men att sitta här helt ensam, det är ju tragiskt! Och då tycker jag lite synd om alla singlar, om de drabbas av den pressen varje helg: att man ständigt måste ha planer, ständigt måste hitta på något, ständigt måste vara på språng!

Jag har varit på språng hela den här veckan tycker jag och nu får jag äntligen chans att andas och låta själen hinna ikapp kroppen. Under fem veckor den här vintern bodde jag tillsammans med fem andra personer. Jag träffade runt 50 kollegor dagligen, och hur många gäster jag presenterade mig för och tog hand om kan jag inte ens räkna. Och även om jag hade haft en riktigt asocial vinter; hur roliga alla erbjudanden man än får kan vara, skulle man tacka ja till allt så går man ju för sjutton in i väggen. Det är i och för sig inte min kropp som säger stopp ikväll, jag bara känner att jag behöver tid för mig själv. Jag har sällan tråkigt i mitt eget sällskap, inte när det är självvalt i alla fall.

Jag älskar att träffa människor, jag älskar att umgås med mina vänner, jag älskar att inte vara ensam. Men jag tycker om att vara ensam också. Min fina vän Emelie skrev en så fin uppsats en gång. Om hetsen att man måste göra så mycket, vara så berest, ha pluggat en lång och fin utbildning samt ha minst fem års arbetslivserfarenhet innan man fyllt 25. Hon slog istället ett slag för att göra inget. Stirra in i väggen. Tänka tomma tankar. Inte varje dag så klart, men andemeningen var helt enkelt att man inte dör för att man råkar ha en lucka i kalendern och bara vara för sig själv.

Tydligen tittar folk lite snett på en bara, och tycker att man är lite tragisk. Men det säger nog mer om dem än en själv.

read comments (0)

Snart spelar The Ark sin nya singel Superstar i Skavlan. Jag är så exalterad att jag snart trillar ur soffan.

read comments (0)

När jag och min kära bästa vän möttes i Trysil i januari efter varsin termin av hårda studier gick vi som vanligt igenom vad vi hade med oss för roliga grejer som vi kunde låna ut till varandra och liknande. Sofia drog fram en riktig chick-lit-bok (tror det kan ha varit En shopaholics bekännelser) och hon försvarade sig med orden “Jag tänkte så jävla mycket förra terminen, så nu ska jag inte behöva tänka någonting”.

Igår när jag kom hem från tentan kände jag att hon hade väldigt rätt i det där, man behöver verkligen ta en paus från allt tänkande ibland. Så jag tänkte att jag skulle strunta i att se Uppdrag Gransknings reportage Den andra våldtäkten igår kväll och se det på nätet någon annan dag. Men jag kunde inte låta bli. Idag behövde jag inte övertala mig själv att se Debatt som tog upp samma reportage.

Jag har otroligt mycket tankar om detta, men jag är lite för trött för att delge er dem ikväll och dessutom måste jag läsa Platon innan jag går och lägger mig, så jag säger: se reportaget på SVT Play och läs den fantastiska Katarina Wennstams böcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. I synnerhet den senare tar upp det som är ganska karaktäristiskt här: att vi inte fattar att våldtäktsmän ofta är raka motsatsen till snuskgubbar som Anders Eklund (även om de givetvis också finns). Boken kom ut 2004, jag läste den 2006. Skrämmande att ingenting verkar ha förändrats.

Som sagt, gå till närmsta bibliotek eller bokhandel och införskaffa böckerna. De är viktiga, intressanta och de behövs. Och som min eminente föreläsare Gunnar Falkemark sa idag: Man ska läsa mycket böcker, så att man blir en intelligent och intressant person.

read comments (0)

Kände ni det också idag? Att idag, då börjar den goda tiden. Tiden innan har inte varit direkt dålig, men för mig har mars alltid varit en tråk- och väntemånad. Ingenting direkt roligt händer, det är antingen smutsgrå snö eller slask, det är fortfarande lite mörkt på kvällarna och morgnarna och det är så lååångt till sommaren. Inte ens i Trysil, där det var riktig vinter, tyckte jag att mars var någon höjdare. Möjligen sista veckan när det faktiskt brukade bli lite sol och varmt, men annars var mars mest en lång transportsträcka mellan sportloven och påsk.

Idag blev det ny budgetmånad och det är ju alltid härligt. Idag började vår nya delkurs Politisk teori och internationell politik som alla påstår ska vara så mycket roligare än den förra, Institutioner och aktörer i demokratin. Idag var det dags för den första riktiga cykelturen (förra gången var det så mycket snö att den inte räknas). Idag var det första dagen utan halsduk, vantar och mössa (jag har alltid behövt ha något av det fram till nu). Idag var det dags för ny koreografi på MRL-passet, kul med nystart.

Det är vår, mammapappalillebrormormorfarmor kommer hit på söndag, Henrik kommer hem på natten mellan söndag och måndag, uteserveringarna öppnar 1:a april, alla Tryslingar kommer snart tillbaka till stan, det är snart påsklov och stor vänner-reunion, min finaste storebror kommer hem en helg i april och allt är bara så gött!

Snart får jag träffa de här fina tjejerna plus några till och det kommer bli så bra. Bilden är ganska talande för hur vi brukar ha det, ingen styrsel och ingen koll, lite som kalvar på grönbete.

read comments (0)

Vet ni vad det är för dag imorgon? Det är Stora Shoppingdagen, hurra hurra hurra! Det känns som att jag inte shoppade kläder på hela 2009, först för att man inte har någonstans att shoppa i Trysil, sedan för att man var tvungen att spara varenda öre till flytten och framförallt också för att man hellre ville köpa fina saker till lägenheten snarare än nya kläder.

Denna icke-shopping kan dock göra det lite problematiskt imorgon. Enligt mig själv skulle jag behöva en “mellanjacka”, typ varmare vårjacka eller tunnare vinterjacka, jag behöver absolut nya vårskor, just nu har jag bara mina Converse och man behöver ju ombyte, jag behöver glada, färgglada toppar, jag behöver lite nya kjolar. Och ja, när jag säger att jag behöver nya kläder så betyder det just nu att jag behöver, inte bara att jag vill ha. Det blir så om man varit väldigt återhållsam i över ett år.

Därmed inte sagt att jag bara kommer komma hem med nödvändiga saker, känner jag mig själv rätt så blir det någonting bara för att jag vill också…

read comments (0)

Jag lägger ned detta med att oroa mig för skolarbetet nu. Forever. Inför varje grej vi ska lämna in, efter att ha läst instruktionerna eller gamla tentafrågor eller vad det nu kan vara, har jag tänkt “Jamen, det verkar ju inte så farligt.” Inte så att det kanske kommer att vara lätt, men ändå överkomligt, det kommer gå att klara. Jag brukar också tänka “Om massa andra har klarat det här före mig, varför skulle inte jag klara det nu?”. Så tänker jag som sagt först.

Sedan börjar man prata med folk i klassen. Som är ganska uppjagade. Som är ganska stressade. Som tycker att det verkar ganska svårt. Och så börjar jag tänka att det är nog ganska svårt ändå. Att jag inte får ta för lätt på det. Att det nog kommer komma massa saker på tentan som vi aldrig någonsin har pratat om och står i några böcker.

Så igår satt jag här ganska stressad. Jag var iväg på ett viktigt möte under dagen som tog massa kraft och energi, så innan kunde jag inte plugga på grund av nervositeten och efteråt var jag mest stressad över att jag inte hade pluggat. En dag av dåliga energier helt enkelt, och en natt med dålig sömn, så klart.

Dagen idag har förflutit i ett töcken av huvudvärk och illamående, och jag har bara mig själv att skylla. Tentan var inte alls svår, och inget jag borde oroat mig för. Pluggat till den, ja. Oroat mig för den, nej. Så galet onödigt. Som Henrik brukar säga till mig när han tycker att jag oroar mig för mycket, det är onödigt att skapa problem som inte finns. Han har alltid rätt, jag borde lyssna mer på honom.

Från och med nu blir det till att inte stänga av magkänslan. Då blir man sjuk, som nu. Jag ska lita på mig själv, och jag ska framförallt lita på att allt löser sig. För det gör det alltid. Man sitter ju här livs levande, så uppenbarligen har man inte stött på något som inte löst sig till sist, även om det kanske tagit ett tag. Slutet gott, allting gott.

read comments (0)

Tentaplugget har gått sådär. En kombination av att det är så tråkigt plus en kanske något för stor tilltro till att jag redan kan det viktiga har gjort att jag inte riktigt tagit tag i det. Jag tror dessutom att jag har någon störning som gör att jag har helt felaktigt begrepp om tid. Jag vet att jag kommer vakna imorgon och liksom först då inse att tentan är då. Idag har jag liksom svårt att föreställa sig att tentan är imorgon på riktigt. Jag vet att den är det, men jag fattar det inte.

Det beteendet har varit ganska genomgående i mina studier det här läsåret. Att jag liksom kan överraskas av en tenta eller hur lite tid jag har kvar på en inlämning. Nu har det ju ändå gått väldigt bra i alla fall, men det får mig ju inte att plugga mer, snarare blir det ett bevis på att man kan lyckas utan att plugga så värst mycket, utan mest hänga med på föreläsningarna, ta lite anteckningar, och sedan göra lite gamla tentafrågor  innan tentan. Om det duger imorgon återstår att se, men jag är ganska lugn. Så lugn att jag tänker att jag kan gå och lägga mig nu, utan att ens ha gjort klart alla tentafrågor.

Varför har jag ingen disciplin och hur får man det? Jag skulle så gärna vilja kunna sitta länge i förväg och plugga in lite i taget, istället för att ta allt på en gång. Å andra sidan, bara för att det verkar passa andra, kanske det inte behöver passa mig? Det har ju som sagt gått bra hittills, men ändå, det känns som att en dag kommer jag stå där, avslöjad och avklädd. Livet i en lögn är över och jag får bekänna att jag inte alls har någon studieteknik eller är så värst bra på att plugga. Jag skulle på ett sätt uppskatta om den dagen kom snart. Samtidigt tänker jag att jag gick i skolan 12 år först, nu har jag tagit strax över 100.0 hp på universitet. Ska man behöva låtsas så här länge? För det är det det känns som att jag gör, låtsas.

Ni som läser mina stackars inlägg, vad har ni för studieteknik, har ni alltid haft den och hur skaffar man disciplin? Tips mottages tacksamt och jag ska begrunda dem alla, utom möjligen att dricka mera kaffe, för det blir jag så sjukligt stirrig av.

read comments (0)

Jag tycker om att gå förbi hallen och se mina Converse ligga lite slarvigt slängda någonstans i närheten av skostället. Jag tycker om att se hur det spricker upp på kvällen längs horisonten borta i väst, där havet finns någonstans. Jag tycker om att gå ut och ha bara en tröja under kappan. Jag tycker om att se gråbrun sten på Ramberget istället för gråbrun snö. Jag tycker om att katten fäller all sin ljusa päls. Jag tycker om att se gigantiska grushögar samlas längs trottoarkanterna. Jag tycker om att känna en tunn, färgglad scarf runt min hals. Jag tycker om att gå hem från gymmet i kvällssolen.

Jag tycker om att sitta i Jessicas trädgård med mina snygga vänner och spela spel och leka dumma lekar och dricka gott och lyssna på dålig musik på Spotify…

read comments (0)

Åh, jag kan inte förstå hur man kan längta så här mycket. Det sista jag tänker på innan jag somnar är Henrik (vilket ledde till att jag igår inte kunde somna på 1.5 timma, jag höll på att bli galen), det första jag kommer att tänka på när jag vaknar är Henrik, det enda som snurrar i mitt huvud under dagen är Henrik. Henrik, Henrik, Henrik. Det är fint såklart, men lite tröttsamt också. Jag vill leva samboliv nu, jag orkar inte vänta mer.

Snart, snart, snart. Och då är vi tillsammans tio dagar, sedan åker han bort i arton dagar igen. Man blir tålmodig i ett distansförhållande. Och övertygad, övertygad om att det här är rätt, att han är rätt, att vi är rätt. Ingen människa skulle hålla på så här i två och ett halvt år om det inte betydde något. Och den tanken är ju ganska fin.

Idag är jag så delad. Halva mig är mitt impulsiva, känslostarka, utåtagerande jag som liksom vill skrika komhemnånjävlagångnudåföromjagintefårkyssadigsnartsådörjag och andra halvan är den lugna, trygga, harmoniska som mer tänker Jaja, nu är det bara sex dagar kvar av de totalt 45 och att ha ett distansförhållande med honom är alltid en miljard gånger bättre en att inte ha ett förhållande alls med honom.

Det är skönt och häftigt att båda dessa två ryms i en. Jag skulle inte vilja vara utan någon av delarna, de är jag och jag har alltid varit både ock. Väldigt utåtagerande och stormig ibland, väldigt sluten och stillsam ibland. Jag gillar det, det första är all min glöd, all min passion, all min kreativitet och all min fighting spirit. Det andra är all min trygghet, all min tillit, all min tysta målmedvetenhet och all min rationalism. Jag trodde så länge att det inte gick att kombinera, att man var tvungen att vara antingen eller. Men jag insåg nog just att jag har huvudet i det blå, men fötterna på jorden. Så jag avslutar med att säga som den skånska bonden:

De e’ najs!

read comments (0)

Ojojoj, så tråkigt det blev igår kväll! Det är en klyscha, men livet är upp och ned helt enkelt, och man måste verkligen tillåta sig ha de där deppstunderna för att inte sprängas. Jag vet att jag inte håller inne eller förtränger saker egentligen, det är bara det att ibland får jag för mig att man måste tänka på det tråkiga hela tiden, annars förtränger jag. Så är det ju självklart inte. Det är i och för sig inte heller sant att tiden läker alla sår, men man lär sig att leva med dem, och man lär sig framförallt att styra lite själv när man vill plocka fram jobbiga minnen. Att gå vidare handlar ju om att man faktiskt kan tänka tillbaka på saker och ting utan att bli ledsen, och istället fokusera på hur bra man har det nu och hur mycket man lärt sig.

Så, jag är alltså inte ett ledset litet vrak idag, en ledsen kväll gör ingen depression helt enkelt, utan jag är ganska tillfreds med det mesta och försöker ladda upp till tentaplugg och eventuellt träning om jag hinner ikväll. Jag vill verkligen träna, samtidigt som jag måste fokusera på tentan. Jag har måndag och tisdag till tentan också, men jag hade egentligen tänkt träna då också, så om jag måste prioritera bort något får det bli kvällens bodypump. På tisdag är det dessutom mycket annat i görningen, så jag hade egentligen tänkt hålla den dagen fri från plugg. Vi får se hur det går, ska det bli något utav någonting alls idag så är det i alla fall dags att stänga av datorn.

Det är för övrigt sol idag igen. Jag känner att det kommer bli en bra dag.

read comments (0)

Om det är något jag är rädd för här i världen, så är det att någon jag tycker om ska dö. Jag inser att om jag får ett långt liv så kommer det hända, igen, förr eller senare, men som människa måste man ju intala sig själv att det blir senare, annars blir man ju helt dum i huvudet. Jag försöker, som alla människor, att inte tänka på döden så ofta. Det fanns en tid när katastroftankar och worst case scenarios styrde mitt liv, men så är det inte nu, tack och lov.

Men ibland börjar man ändå tänka “tänk om”. Ikväll  var det inte mitt fel dock, måste jag säga till mitt försvar. Det började med att jag låg och zappade mellan kanalerna och kom in i Gröna Milen, just i den scenen där Tom Hanks överordnade berättade att han fått veta att hans fru har en hjärntumör. Hon vet inte om det, och han måste berätta på något sätt. Hur gör man det? Och hur överlever man att någon man älskar får en dödsdom? Jag insåg att om jag fortsatte titta skulle mitt huvud sprängas, jag förbjöd mig själv att tänka vidare, det gjorde alldeles för ont. Så jag skyndade fram till datorn, slog på Sex and the City istället, tog fram min lyxchoklad, såg fyra avsnitt och mådde riktigt fint.

Så satte jag mig här, tänkte göra den vanliga surfrundan före läggdags. Så jag gick in på min Google Reader, där alla bloggar jag läser finns samlade. Där ger de också alltid tips på andra bloggar som man inte läser, och just precis ikväll fanns en blogg som hette “Annas blogg om livet här och nu”. Det lät trevligt och lättsamt, så jag klickade mig in på den och i ingressen läser jag snabbt att det var inte alls en blogg om ett bekymmersfritt liv, denna Anna hade tydligen en aggressiv cancer och dessutom en man (som såklart hette Henrik) och ett barn. Jag scrollar ändå ned till det senaste inlägget och förstår ganska snabbt att denna Anna inte finns längre. Hon dog för en vecka sedan och livet är aldrig rättvist.

Jag plågar bara mig själv lite och läser bara två eller tre av de fruktansvärda inläggen på förstasidan. Jag försöker stänga av, vill inte ta in, men det går ju inte att vara oberörd. I vissa lägen borde man inte vara för emotionell, inte ta in så mycket, inte känna in. Men som sagt, det går inte. Man kan inte bara stänga av, eller i alla fall kan inte jag det.

Helvetes jävla cancer säger jag bara, hur kan den fortfarande få finnas och förstöra människors liv? Vi kan åka till månen, vi kan prata med och se människor som bor på andra sidan jordklotet och vi kan nästintill klona människor men ändå ligger folk fortfarande och dör i cellsjukdomar och forskarna vet knappt varför. En sjukdom där ens egen kropp vänder sig mot en. Hur kan livet få vara så hemskt?

Jag orkar egentligen inte föreställa mig hur det skulle vara att leva utan Henrik. Men tänk om-tankarna hoppar in i hjärnan i alla fall. Den där smärtan, så total, så absolut, så evig. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Sådan är döden. Den är aldrig mer. Man är byggd att klara så mycket, som människa. Så anpassningsbar, så stark. Men jag blir rädd, när det känns som att jag inte klarar den där smärtan, ens vid själva hittepåtanken. Och jag blir rädd, när det ibland känns som att jag förtränger mina verkliga minnen, för att jag inte tror att jag skulle klara smärtan. Jag är rädd för att konfrontera mig själv, för att sedan duka under. Mitt rationella jag säger att det inte kommer att ske. Men mitt hjärta darrar av skräck, inför att känna den där smärtan igen.

Jag måste verkligen sova. Man ska inte blogga för sent på kvällen och man ska inte låta tankarna snurra hejvilt. Ikväll blev det så i alla fall. En del av mig tror att ingenting har hänt på fem år och att jag fortfarande lever i ett svart hål eller en bubbla av sorg, där man alltid känner den där fysiska smärtan som jag gör just nu. En annan del av mig vet att det tack och lov kommer kännas bättre imorgon. Och alla dumma, smärtsamma tankar kommer ha förvandlats till styrketankar. Och alla paranoida, fruktansvärda tankar om att Henrik inte skulle komma hem kommer ha ersatts av lycka av att det bara är en vecka kvar. Så kommer det vara imorgon bitti. Men ikväll vill jag bara att han ska vara här, nu, och ta bort allt det onda och all oro, som han gjort så många gånger förr. Kom hem nu.

read comments (0)

Valåret har dragit igång och med det följer också debatterna. Och kanske framförallt debatten om debatterna.

Om SD tar sig in i riksdagen är det resultatet av den allmänna folkviljan. Man kan inte förbjuda Sverigedemokraterna som parti och man kan inte förbjuda folk att rösta på dem. Däremot kan man göra sitt bästa för att upplysa folk vad de står för. Genom att tysta debatten och lägga locket på kommer folk fortsätta tro att SD vill strama åt invandringspolitiken. Att de inte vill att det byggs fler moskéer i Sverige. Att de tycker att olika folkslag i ett land hotar freden och demokratin.

Och visst tycker de det.

Men de tycker också att vi har ett för lågt födslotal och för högt aborttal. De vill som enda parti sänka abortgränsen från 18 veckor till 12 veckor och de vill också att staten ska verka för att höja barnafödandet. I tillägg till detta vill de ta bort de statliga adoptionsstödet vid utlandsadoptioner eftersom  “barn skall få växa upp under goda förhållanden med sitt eget folk i sitt eget land.” De vill inte heller låta ensamstående adoptera, och absolut inte samkönade par, men det kom ju inte direkt som en överraskning. Att de anser att äktenskap bara ska få ingås mellan man och kvinna är inte heller något som får en att höja på ögonbrynen.

Summan av kardemumman är alltså, precis som debattörer skrev i Aftonbladet häromdagen (fast de har andra mycket intressanta exempel, läs här), att SD:s familjepolitik är extremast i Sverige. Inte ens Kristdemokraterna skriver under på att abortgränsen ska sänkas. När jag läser i deras handlingsprogram om barnafödandet kommer automatiskt Hitlertyskland för min inre syn där man ville att de tyska kvinnorna skulle föda många barn som kunde tjäna fosterlandet.

Men allt detta talas det ganska tyst om. Man tar inte in SD i debatterna, och kan på så sätt inte heller ställa dem till svars för hur de vill inskränka inte bara invandrarnas utan också svenskfödda medborgares rättigheter. Samtidigt visar undersökningar att hälften av namnen i SD:s partitopp är före detta Moderater och ett flertal av väljarna är Kristdemokrater som inte känner sig hemma i sitt gamla parti. Och att de väljer SD, inte bara på grund av invandringspolitiken, utan också den strikta familjepolitiken. Om det talas det ganska tyst och vissa skolor vill inte ens släppa in partiet. Hur ska folk få reda på deras förkastliga människosyn om de inte får lyssna på dem och fråga dem saker?

På SD:s riksdagslista finns det också bara tre kvinnor av totalt 20 personer. Resten är män. Det känns som att det är ganska talande för deras syn på var kvinnan hör hemma överhuvudtaget. Framför spisen, lagandes mat åt sin hårt arbetande man, snytandes alla sina tio barn, så långt ifrån ledande positioner i samhället man kan komma. Ska de få komma undan med det?

read comments (1)

En av mina trysling-i-exil-vänner här i Göteborg startade upp en blogg för inte så längesedan där hon bland annat lägger upp bilder på smycken och kort och lite annat smått och gott som hon gör själv. Hennes märke heter Lis och hon är otroligt duktig. Tycker att ni alla borde ta en titt och njuta av hennes fina skapelser. Blir man extra intresserad av något kan man beställa och köpa via mail.

Lina hittar ni här.

read comments (0)

Fick just veta att vår lektion imorgon mellan 13.15 och 15 är inställd. De där två timmarna man får alldeles gratis blir nästan lite magiska, det finns ju inget inplanerat där – man skulle kunna göra precis vad som helst. Dessutom blir det nästan en timma till om man tänker på att vi har en lektion först mellan 10 och 12 och sedan lunch. Hade lektionen på eftermiddagen blivit av hade man kommit hem runt halv fyra. Nu kan man komma hem runt halv ett. Fantastiskt!

I övrigt sitter jag och pluggar förvaltningspolitik just nu och det känns ännu så länge stabilt eftersom det är en hel vecka kvar till tentan. Jag tror jag slagit mitt eget rekord i framförhållning (särskilt med tanke på att jag redan innan idag läst hälften av sidorna vi ska smälla i oss) och jag är NÖJD. Jag har en liten vision av att ta det lugnt på tisdagkväll, äta god mat, slappa framför TV:n och framförallt gå och lägga mig i tid och sedan göra tentan på onsdagen och gå därifrån med ett “Yes, där satt den”.

Jag är en sådan människa som annars presterar bäst under press. Sena nätter, snabb hjärtklappning och känslan av att jag spurtar en hel fem-mil gör att mitt fokus skärps och min hjärna tar in mer. Däremot tar ju kroppen ganska mycket stryk av att stressa något enormt det sista dygnet inför en tenta. Magen gör uppror i dagar och ibland veckor efteråt, hyn blir helt okontrollerbar och jag blir alldeles för ofta sjuk. Jag har alltid varit så dålig på att lyssna på min kropp, men jag vill verkligen bli bättre och det här är första steget. Man måste vara beredd på bakslag och det kanske inte lyckas i alla aspekter den här första gången, men jag har ju faktiskt fyra år till att förfina tekniken.

read comments (0)