En sjömanssambos journal

Katten och Henrik har somnat bredvid varandra i soffan. Hade inte min kamera varit sönder hade jag delat med mig, men det är gulligt värre i alla fall.

read comments (0)

Min fantastiska man är hemma (idag har han diskat min disk, putsat fönster och börjat måla ett soffbord. Rastlös?), jag har gjort politisk teori-tentan, kontrakt för Tingsrätten är skrivet och jag har schema ända fram till mitten på augusti. Det är så fruktansvärt skönt att veta, att kunna planera in saker. Henrik har dessutom fått lite mer jobb, så nu har vi till och med börjat fundera lite mer på konkret på att åka utomlands i sommar.

Jag behöver åka utomlands så mycket att jag har svårt att tänka på annat. Jag vill äta mat jag inte brukar, se platser jag aldrig sett, dricka lokala drycker, bada i blått hav, höra ett annat språk och bli brun. Eftersom sjömansyrket är som det är kommer vi ju ändå inte våga boka något så här tidigt, då går väl finnarna i strejk igen, men det får bli någon form av sista minuten. Förhoppningsvis finns det såpass mycket kvar att vi kan boka själva, min enda charterresa gav inte så mycket mersmak, jag vill bestämma själv! Det är pappas fel tror jag, som dragit iväg oss på en miljard egenkomponerade utflykter, sällan utomlands, men ändå. Två tågluffar, varav den senare var otroligt flummig och oplanerad, gör väl inte saken bättre precis.

Jag fick jobbet på den där stormarknaden förresten. Jag är så lycklig att jag inte var tvungen att tacka ja, utan har ett annat sommarjobb som jag är så galet taggad inför. Men, det är sex veckor kvar till sommaren, och till dess är det mycket som ska göras. Jobba halvtid, börja och avsluta kursen i internationell politik, jobba stenhårt med arbetsmarknadsgruppen och så maximera tiden med Henrik innan han sticker igen. Det kan se lite mycket ut när det står så här på rad, men jag är bara så lycklig att jag har möjligheten att kombinera så mycket som jag brinner för.

Över och ut.

read comments (0)

När jag var liten tyckte jag att  låten Att angöra en brygga var riktigt urbota töntig. Vadå fantastiska män och vadå ni män som vet allt om vatten? Jag hade bara hört den med Real Group och tyckte att tjejerna lät mer än lovligt fjolliga. Sådär trånande, drömmande och fjompiga på rösten. Helt tillintetgörande sig själva och upphöjande mannen till någon slags idiotisk ikonstatus. Usch och blä.

Förutom pappa, morfar, farfar, farbröder och morbror, bröder och kusiner fanns det en kille som jag kunde stå ut med och det var min kompis John. Kanske inte så konstigt att det blivit så i och för sig, ständigt och jämt var jag ensam tjej på alla kalas och middagar och fester. Man får ju nog liksom. Dessutom var alla killar, utom just de jag var släkt med (och John), totalt pantade och dumma i huvudet.

I högstadiet fick man lite hopp om världen när det helt plötsligt gick att byta några ord med sisådär fem-sex stycken åtminstone, utan att de typ rapade en i örat eller drog något snuskigt, dåligt skämt. Vissa hade uppenbarligen blivit något så när sofistikerade. Stundtals. I gymnasiet försvann dock hoppet eftersom att de killarna som mognat till sig lite i högstadiet liksom tycktes ha stannat där, och det stora flertalet kändes alltför ofta som att de lika gärna kunnat gå i ettan i grundskolan och inte i gymnasiet. Det var kört helt enkelt, aldrig någonsin att jag skulle leva med en man, inte en chans.

Så kom Trysil, det underbara. Där fanns killar och män man kunde umgås med, precis som med sina tjejkompisar. Man kunde prata om böcker, se en film, laga mat ihop, åka skidor. Ingen machoattityd, ingen dräggighet, ingen sunkighet, inga rapar i öronen, inget snack om att kvinnans plats är vid spisen, inga epa-traktorer, inga sexistiska skämt, inget Eddie Meduza, inget flirtande. Lyckan var total över att man faktiskt kunde vara kompis med en kille och vara på helt samma nivå.

När jag kom hem var jag ju till och med kär, eller förälskad, eller intresserad, eller whatever. I en man. Men inte från Falköping. Aldrig i livet att jag någon gång någonsin skulle vara ihop med en man från Falköping. Men jag hade helt klart fått upp ögonen för det andra könet och det var häftigt. Men det var ju ingen bra idé med den där killen som inte var från Falköping kom jag på efter lite (för lång) tid.

Och så korsade han min väg. Mannen från Falköping som skulle få mig på fall. Eller, han är till och med från Leaby, utanför Falköping. Men, han är epafri, raggarmusikfri, jeansvästfri, snusfri (utan att jag tjatade!), machoattitydsfri och Eddie Meduza-fri (halleluja!). Däremot är han full av drömmar, fina tankar, sofistikerad humor, tokiga idéer, intressanta åsikter och bara rakt igenom fin, fin, fin. Han kan till och med angöra en brygga och föra båten i hamn över svallande våg. Bara en sådan sak.

read comments (1)

Idag skrev vackra Agnes så fantastiskt fint om hennes vänskap till finaste, finaste Anna.

När det har gått över fem och ett halvt år och man mycket sällan pratar om sorgen glömmer man lätt att det finns fler än jag som önskar så hett att hon skulle komma tillbaka. Man kan lätt tro att man helt ensam måste bära upp minnet av en hel människa.

Jag blev ledsen när jag läste, men nästan mer glad över att bli påmind om att vi faktiskt är så många som kommer föra Annas minne vidare och att den där fantastiska tjejen kommer beröra även folk hon inte kände, för att hon en gång påverkat oss och våra liv. Tack igen Agnes.

read comments (1)

Jag vet att jag ofta är ganska mycket antingen eller. Förbannad så jag blir tokig eller glad som en speleman. Djupt nere botten eller uppe bland molnen i lycklig extas. Jag får lätt saker att låta dramatiska. Något är antingen hur bra som helst, eller helt jävla kass. Sedan tycker jag i och för sig att jag (nuförtiden) har en ganska positiv livssyn, så det är inte så att det är fifty-fifty i fördelningen, men det jag menar är att jag inte har så mycket gråzoner.

Jag är en känslomänniska ut i mina yttersta fingerspetsar och det finns väldigt mycket olika saker och många personer som jag älskar här i världen. Till exempel så älskar jag göteborgare, för ta mig sjutton så trevliga och vänliga och pratsamma folk är här. I Kalmar kunde man knappt hälsa på kassörskan i butiken man handlade i jämt, men här ska till och med alla butikens kunder prata med en. I löve it, helt enkelt.

Så om man älskar göteborgare kommer det lite automatiskt att man också älskar göteborgska. Det gjorde jag inte före jag flyttade hit, men nu gör jag det. Och det finns en specifik göteborgare som jag har älskat lite extra ett tag och det är härliga, fina Timo Räisänen. Och det här klippet borde förgylla livet för vem som helst:

read comments (0)

Hjälp vilken vecka. Det var längesedan jag kände den här trötthetskänslan en fredag kväll. Arbetsintervju med medföljande dåliga besked, seminarium och rapportskrivning, helt oplanerat provjobb på Tingsrätten, riktigt jobb på Tingsrätten, erbjudande om jobb som städare som jag inte hade sökt och så massa tentaplugg hela helgen.

I helgen ska jag förutom att tentaplugga, träffa världens bästa Sofia imorgon och äta födelsedagsmiddag för Maria på söndag kväll. Sedan följer första jobbdagen själv på måndag, möte om jobbet direkt efter och skriva kontrakt, försök till mys i typ en halvminut med min hemkommande pojkvän och sedan tentapluggatentapluggatentaplugga hela natten lång. Det får bli så den här gången. Jobbet får komma först, för nu.

Eftersom jag fick mitt passerkort till jobbet först nu i eftermiddags så var jag tvungen att gå in igenom den vanliga entrén både igår och idag. Det skulle vara någon rättegång med förhöjd säkerhet så jag (och alla andra förstås) var tvungna att gå igenom säkerhetskontrollen. Eftersom jag aldrig varit på stället tidigare och inte visste om de hade en personalmatsal hade jag tagit med mig bestick till min matlåda. När vakten packade upp hela min väska (han öppnade till och med locket på pennorna i pennfacket) tittade han till slut upp och såg förbryllat på mig, och sa mycket långsamt och mycket häpet: “Har du tagit med dig en kniv till Tingsrätten?”. Det är vid sådana tillfällen man känner sig så smart.

read comments (0)

Tänk att jag ska få ett riktigt sommarlov igen. Ett sådant där man hade senast mellan tvåan och trean i gymnasiet. Ett sommarlov där man jobbade ganska mycket, men var lite ledig också, och hade pengar att göra roliga saker för. Sommaren -06 var väl i och för sig ganska lik de tidigare somrarna, men det där att hösten var ett oskrivet blad var något helt nytt. Skrämmande, men spännande.

Och jag har sedan dess pluggat eller jobbat på ett ställe, varit skriven på ett annat och haft mitt hjärta på ett tredje. Göteborg+Falköping+Kalmar. Trysil+Falköping+Kalmar. Falköping+Falköping+Atlanten. Centraleuropa/Göteborg+Falköping+Östersjön. Kalmar/Göteborg+Falköping+Kalmar. Trysil+Falköping+Kalmar. Falköping/Umeå+Göteborg+Strömstad. Och sedan till slut: Göteborg+Göteborg+Göteborg/Östersjön.

Det har varit fantastiskt lärorikt, fantastiskt häftigt och fantastiskt jobbigt. Och kanske framförallt fantastiskt roligt. Och det har varit värt att vara ledig i maj istället för på sommaren, för att kunna planera livet efter vintern, men ändå kunna ha ett jobb på sommaren. Och det har varit värt varje ihopbryt över att behöva slutstäda ännu ett boende, packa ännu en väska. Om inte annat har man i alla fall blivit grymt bra både på att städa kliniskt rent och packa väskor.

Men nu är jag så lycklig över att mitt liv är planerat och fixat ända till i jul. Så lycklig att jag vet vad jag ska göra i sommar och inte behöver vara orolig för det mer. Så lycklig att jag är totalt pluggfri i sommar. Så lycklig att jag ska jobba mycket, men också vara ledig. Ha tid att åka och bada, ha tid att bli brun (solens strålar tränger inte in till PA’s), ha tid och pengar att åka utomlands. Det är inte farligt med ett inrutat liv, så länge det är ett bra inrutat liv.

read comments (0)

Jag skulle kunna skriva min långa solskenshistoria här. Men det orkar jag inte. Istället tänker jag bara berätta att jag för en månad sedan blev lovad ett jobb på en stormarknad här i Göteborg. Så var det inte, visade det sig i måndags, det stod mellan mig och 40 andra. De skulle välja ut 10. 75% risk att inte få det alltså. Jag har visserligen erfarenhet från ICA och när jag ringde min handläggare och var oroad sa hon att det var “i princip klart” för min del, men hon kunde inte lova.

Så jag sökte ett annat jobb. Min magkänsla sa mig att även om jag fick jobbet kanske jag inte ville jobba för en arbetsgivare som krånglade så? Jag insåg att jag bara ville ha butiksjobbet av en anledning: För att ha ett jobb. Det här andra jobbet var dock kört redan från början. När jag sökte hade de redan bestämt sig. Men så ringde de igår eftermiddag i panik och bad mig provjobba i växeln på Göteborgs Tingsrätt hela dagen idag. Den första människan hade tagit ett annat jobb. Tack universum, tack gud, tack allah, tack buddha, eller vem sjutton som nu ordnade det.

Tack för att jag får arbeta med något som är kopplat till det jag pluggar. Tack för att jag får arbeta mitt inne i stan istället för att åka utanför stan åt helt fel håll. Tack för att jag kan cykla till jobbet. Tack för att jag får garanterat sommarjobb istället för att behöva slita i en hel månad utan att veta vad det kan leda till. Tack för att jag får vara lite ledig i sommar också. Tack för att jag får tillbringa min sommar i underbara, vackra, härliga Göteborg. Tack för att jag slipper läsa sommarkurser. Tack för att jag får jobba på ett fantastiskt kontor med två enormt härliga och glada personer. Tack för att jag får lära mig så mycket “gratis” om offentlig förvaltning. Tack för att jag får sitta på sjunde våning istället för inne i en stor byggnad utan fönster.

Alltså, jag kan fortsätta hur länge som helst. Det känns som att det finns en miljon fördelar med det här i jämförelse med det andra. Stormarknaden är säkert bra för andra. Men jag fick ingen bra magkänsla, och man ska känna efter. Dessutom har jag redan gjort det jobbet. Och jag har svårt att tro att den här butiken är bättre än PA’s. Jag kommer göra ett mycket bättre jobb på Tingsrätten än på stormarknaden, det känner jag. Tack mig själv för att jag lyssnade på min kropp och inte ignorerade vad den sa och valde den bekväma vägen.

För bara tre och ett halvt år sedan trodde jag knappt att jag någonsin skulle tycka om mitt liv. Just nu älskar jag mitt liv. Och planerar att göra det ett tag. Jag tror att jag kommer göra det ett tag. Who would have thought?

read comments (0)

Jag skrev häromdagen att det var så mycket positivt som bara rullade in. I måndags när jag pendlade  från förväntan, till tveksamhet, till tom inombords, till vad som kändes som totalt knäckt så stack de där orden ganska mycket i ögonen. När jag gick från det där tomma till knäckta tillståndet hade jag som tur var Henrik på andra sidan luren och efter ett lååångt peppningssamtal kände jag mig redo att möta världen och med utkletad mascara i hela ansiktet satte jag på mig min mest beslutsamma min.

Idag kom lönen för mödan. Överraskande fort och från ett mycket oväntat håll. Men det var det jag ändå hade drömt om i smyg, trots att jag vetat att det var kört. Allt är inte hundra än, så därför säger jag inte mer än så här för nu, men jag har en bra känsla i magen. Detta kan bli väldigt bra.

“När du verkligen vill någonting, verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld” som Paulo Coelho säger i Alkemisten. Man får aldrig ge upp helt enkelt. Och ja, de där lugna nedbäddade pluggdagarna jag skulle ha blir nog inte av. Men det gör ingenting. Det finns många saker som är betydligt viktigare än att plugga till tentor =)

read comments (0)

Sprang tre väldigt lugna kilometer igår. Hade en skön rytm så jag hade nog fortsatt springa om inte det där halsontet gjort sig lite för mycket påmint.

Idag kan jag inte andas genom näsan och är på väg att tappa rösten. Jag känner mig så otroligt intelligent när jag gör så här.

Men, nu finns det ingenting som kan få mig att komma undan plugg, ingen träning, inga sociala sammankomster. Bara att bädda ned sig med böckerna. När Henrik kommer hem på måndag eftermiddag ska jag vara färdigpluggad inför tentan. Om jag nu måste vara sjuk (igen) så kan man i alla fall vara tacksam för att sjukdomen kommer i en bra tid. Hade varit värre nästa vecka med först tenta och sedan uppstart för en ny kurs.

Nu ska jag njuta av att det faktiskt är okej att sova mitt på ljusa dagen när man är sjuk. Hej kudden.

read comments (0)

Jag kan just ha producerat min sämsta inlämningsuppgift någonsin. Den handlar om huruvida abstrakta och hypotetiska tankeexpriment är ett bra sätt för att definiera hur en rättvis stat skulle kunna vara uppbyggd. Jag begriper verkligen inte varför jag tog just den frågan, eftersom det fanns två till. Helt plötsligt sa det bara “Ca-tching!” i skallen och jag kom in i något slags flow och började skriva. Efter ungefär fem rader tog det där flowet slut, men då hade jag ingen lust att ta tag i någon av de andra uppgifterna.

Jag har skrivit samma mening på varje rad, bara kastat om orden lite och använt lite synonymer. Ungefär “Jag tycker att choklad är gott.” “Choklad är gott menar jag.” “Att anse att choklad är gott är någonting jag sysslar med.” Ja, ni fattar. Jag låter inte så vidare intelligent i texten, men jag fick ihop en sida i alla fall, vilket var minimumkravet. Intressant att stå på den sidan vägen i alla fall, annars brukar jag alltid få korta ned mina texter.

Hur som helst, jag tror att det räcker att komma till seminariet imorgon, yttra åtminstone en mening per fråga och sedan lämna in ett papper med tillräckligt med text på. Vad man säger och vad man skrivit spelar ingen roll. Som vanligt. Och jag har reflekterat över just det så mycket det här året, och förundrats. Att det räcker med så lite. På ett universitet. Det känns lite tråkigt på något sätt. Och väldigt, väldigt märkligt.

read comments (0)

Min förkylning är tillbaka och jag har tjugoen minuter på mig att bestämma om det bara är idag den är tillbaka och inte sitter så mycket i halsen så att jag kan träna, eller om jag måste avboka mig. Jag är sämst på att avgöra sådant här. Måste verkligen lära känna min kropp bättre.

Jag kan ju avboka mig från coren, men ändå gå ut och springa sedan. Jag är bara rädd att om jag avbokar mig från coren blir det inget springa av heller, fast jag kanske egentligen inte är så pass sjuk att jag inte fixar att springa. Jag är verkligen löpsugen i huvudet men borde också verkligen påbörja min inlämningsuppgift tills imorgon så att jag kan börja tentaplugga sedan.

Jag vill bli frisk. Man håller sig frisk av att motionera. Jag känner mig inte superhängig, men är ganska snuvig och har lite ont i halsen. Om det var något Bengan lärde mig under min 16-åriga fotbollskarriär så var det att aldrig träna när man har ont i halsen. Men halsontet känns ändå ganska ytligt. Kanske är det inte riktigt halsont, utan mer lite skav som uppkommit för att jag har lite svårt att andas genom näsan?

Om mitt artonåriga jag skulle kunna se in i min för stunden väldigt velande hjärna skulle hon hånskratta åt detta gigantiska problem jag upplever att jag nu har. Vad är väl ett litet snuva-tränings-dilemma mot att vakna varje morgon och få ångest över insikten att man ska behöva genomlida ännu en dag? Det var inte bättre förr och jag älskar när jag inser hur bra jag har det nu. Tack snuvan för det.

read comments (0)

Om Obama kan få igenom sin sjukvårdsreform i landet som inte tycker att staten inte ska lägga sig i någonting vore det väl sjutton ändå om jag inte skulle klara av veckans att göra-lista. Måndag morgon kan kännas grå och seg, men som vi brukar säga på morgonmötena i Trysil, om man är taggad som en iller när man går ut på första lektionen, ger allt man har och spelar på varje sträng av sin personlighet så att man i princip går i däck när man slutar jobba, då har man så mycket gratis resterande fyra dagar.

Så idag tänker jag ta i lite extra för att se till att veckans att göra-lista påbörjas på ett bra sätt. Melissa Horn sjöng just med sin fantastiska röst att “det blir vad man gör det till”. Som ett tecken.

read comments (1)

Igår blev en så spontant fin dag. Precis när jag skulle betala min goda sallad (kyckling, chèvre, rödbetor, valnötter, honung) från Biscuit ringde världens finaste David och sa att han befann sig åtta mil utanför Göteborg och undrade om jag var ledig. Och jag sa som det var, att jag bara hade städning inplanerat och städa kan man ju göra vilken dag som helst.

Så någon timma senare satt vi i solen i lä (!) på Condecos uteservering och diskuterade motivation, fokus, bra och dåliga dagar, att tänka i mönster och fördelar med ett distansförhållande. Man tänker så bra med honom. Inser saker om livet, människan och sig själv.

Vi har gått sida vid sida genom livet sedan jag var fem veckor gammal. Vi bodde på samma gata i nitton och ett halvt år. Vi gick på samma skola, vi gick på samma fritids och till slut fick vi också äntligen gå i samma klass. Vi har sett varandra genomlida svåra sorger och vi har sett varandra uppleva fantastisk glädje.

Nu lever vi fyrtiofem mil från varandra i varsin storstad i varsin landsända. Han i Stockholm, jag i Göteborg. Storebror och lillasyster, kan tyckas. Fast det egentligen är storasyster och lillebror. Fast egentligen egentligen känns det bara som att vi är precis lika gamla. Och nu sitter jag här, och känner att det är så fint. Så fint att våra liv på varsitt håll, tycks utvecklas så lika. Allt pekar i rätt riktning,  allt flyter och positiva saker rullar in och formar en lyckosnöboll som bara blir större och större ju längre den rullar. Ingenting kan gå fel och det finns bara möjligheter. Det är vi värda.

Han har en ny, fin hemsida också. Stay Great. Alla borde kolla.

read comments (0)

Glömde visst att berätta det allra roligaste på Carl Bildt-föreläsningen idag. Jag och mina vänner PQ, Emma och Hanna sitter och pratar om sjöfartsjobb eftersom PQ och Emma båda har jobbat länge på bland annat Stena och också gjort lumpen i flottan och så vidare och givetvis för att min kära också är sjöman. Hanna har dock missat lite mer exakt vad det är Henrik gör på havet, så precis när vi håller på att avsluta vår diskussion för att Carl Bildt just klivit upp på scenen viskar Hanna: “Vad är han för något?”, varpå jag viskar tillbaka, med ett ganska självklart tonfall: “Utrikesminister.”

Kanske inte så kul så här i efterhand tänker jag nu när jag ser det i skrift, men ni får försöka föreställa er först min förvåning när jag tror att min mycket begåvade vän Hanna, som är mycket politiskt insatt och läser statsvetenskap, tycks fråga vem Carl Bildt är, för att de andra sedan ska brista ut i något slags kvävt gapskratt över att jag ens kunde missförstå detta, eftersom att Hanna som sagt både är smart, politiskt intresserad och pluggar politik. Har inget bättre försvar än att det var fredag eftermiddag…

read comments (0)

Det har varit en så fantastisk vecka och en så bra eftermiddag och kväll. Efter mina hypersociala veckor i Trysil kände jag att jag behövde vara i lite karantän från allt det ett tag, men för någon vecka sedan började jag sakna sällskapslivet. Att hitta på saker efter föreläsningarna. Att engagera sig i något. Att prata bort en hel kväll med fina vänner.

Den här veckan har i sanning bjudit på sociala aktiviteter och det är jag så tacksam för. Höjdpunkterna innefattar en lunch med bästa roomiesen Emeli på en solig trappa invid kanalen, ett inspirerande möte med ämnesgruppen och planering inför arbetsmarknadsdagarna vi ska ha i höst, en mysig fika/sen lunch i Haga idag med fem fina människor, en föreläsning med Carl Bildt (han har ofantligt långa ben) där han pratade om Sveriges utrikespolitiska utmaningar, och som grädden på moset lite öldrickande på Rose and Crown med Maria, PQ och Emma nu ikväll.

Förutom att man, så här när man kommer hem lite salongsberusad, väldigt väldigt mycket saknar en fin pojke att krypa tätt intill, så går mitt liv så fantastiskt bra just nu.

read comments (0)

Henrik and Anna.

Sitting in a tree.

K-I-S-S-I-N-G.

I 2½ år.

Grattis till oss.

Vi firar på olika håll, men jag gjorde en spellista.

If I was a book I know you’d read me every night.

read comments (0)

Jag är back on track, söndagsdeppet är borta och det har varit full fart hela dagen. De senaste två timmarna har jag ägnat åt matlagning och ätning och det var lite längre än jag hade tänkt mig, men det var sååå värt det. Det blev fiskbiffar (eller egentligen morotsbiffar med inslag av fisk med tanke på proportionerna) fyllda med fetaost och soltorkade tomater. Lite rostade rotfrukter, rotfruktssallad och matlagningsyoghurt. Om min magsäck skulle spricka inom den närmsta timman blir jag inte helt förvånad.

read comments (0)

Jag vill att tiden ska gå fort så Henrik kommer hem snart.
Jag vill inte att tiden ska gå fort för när Henrik kommer hem har jag tenta.
Jag vill att tiden ska gå fort så jag får komma hem till mitt liv, mina saker, allt jag måste och vill göra.
Jag vill inte att tiden ska fort för imorgon kommer jag komma hem till en tom lägenhet utan alla jag älskar.

Det är så mycket som snurrar just nu och det snurrar fort och det mesta som snurrar är väldigt positivt. Men så här en kväll i huset jag bodde i i 19 år när alla är lite sysselsatta med sitt och en mysig och händelserik familjehelg närmar sig sitt slut kommer det. Melankolin, sentimentaliteten, vemodet. Allt som varit, allt som är och allt som ska bli. Sådana där stora, existentiella funderingar och tankar som kommer upp ibland. Ingenting dåligt har hänt, allt har varit så bra hela helgen. Ändå. Vemodig, sorgsen. Kanske svårmodig.

Imorgon är en ny dag och allt kommer kännas bättre. Men de här tankarna och känslorna, som en påminnelse från förr, att allt inte varit helt stabilt, att allt inte känts så bra som nu, att jag inte varit så glad som nu. Samtidigt som jag vet att detta är min personlighet. De här tankarna är egentligen inte ihopkopplade med tonårstiden. Jag var ett väldigt glatt barn. Och ett väldigt grubblande barn. Av eller på. Upp eller ned. Hög eller låg. Förutom i tonåren när jag enbart var ett grubblande barn. Sedan blev jag glad igen och kanske hade jag trott att det där sköra och känslosamma skulle växa bort.

Sedan kommer det en kväll en söndag i april.

read comments (0)

Jag är ledsen för bloggtorkan. Det beror både på för lite tid och för mycket idéer. Det är så mycket jag har velat skriva om den här veckan, men ingenting har satts på pränt. Jag hade velat berätta om hur fantastiskt jag och Henrik haft det i elva dagar, jag hade velat berätta om hur underbart det var att träffa så många fina vänner i påskhelgen, jag hade velat berätta om min, Henriks och Jakobs hopplösa, men underhållande diskussion om Facebook med våra föräldrar.

Jag orkar inte det idag. Jag har gått in på snuvans och halsontets tredje dag, Henrik åkte imorse och jag tror att jag brutit fingret. Apropå sjukdomen har jag konstaterat att jag är väldigt dålig på att vara sjuk eftersom allt jag önskar göra just nu involverar träning eller åtminstone för mycket fysisk aktivitet (typ cykla in till stan över Göta Älv-bron), och gärna går promenader som nog är alldeles för långa. Jag är så sällan sjuk så jag vet liksom inte vad som är okej.

Henrik åkte som sagt idag och det är bara 2,5 vecka, och inte alls sex veckor som det var senast. Men det känns hur jobbigt som helst. Vi har inte bott ihop ordentligt sedan före jul. Under de där sex veckorna hade jag absolut glömt bort hur underbart det är att bo tillsammans. Trysil och allt var ju emellan. Nu vet jag precis hur himlastormande fantastiskt det är och jag saknar det och det gör ont i hjärtat. Imorgon kommer det vara bättre.

Jag har ont i höger pekfinger och när jag trycker på det känner jag något hårt som pekar rakt ut. Det känns lite för mycket som ett ben för att jag ska kunna vara helt avslappnad. Tur att jag åker hem imorgon så mammasjuksköterska kan känna på det.

Nu blev det lite långt och jag har inte ens börjat berätta om de tre fantastiska matställena jag hittat lite slumpartat de två senaste veckorna. Sådant blir jag lite lycklig av. Annat man blir lycklig av är att vår lektion var inställd idag. Och att jag och Henrik tog världens finaste promenad upp på Ramberget igår och tittade ut över Göteborg och kände att nu, nu hade vi nog gjort staden till vår.

read comments (0)