En sjömanssambos journal

Det blev visst ingen comeback ikväll. Den där glassen blev av iaf, Cornetto Pistage för övrigt, pröva den, finns på Pressbyrån, men efter det så…ja. Kanske tyckte min kropp att det var dags för ett psykbryt, kanske var jag bara slut efter en späckad dag, kanske var jag bara stressad över tentan. Kanske var det en kombo. Hur som helst har ingenting blivit gjort och jag kan antingen välja att bli mer stressad och bli sur på mig själv eller så kan jag välja att förlåta mig själv och säga att det är okej att inte vara på topp jämt. Jag ska verkligen försöka med det senare.

Kanske hänger det också ihop med alla mina tankar om Anna. De är fler nu, intensivare, verkligare och mer smärtsamma nu än vad de varit på mycket, mycket länge. Kanske för att jag inte tillåtit dem att vara det, kanske för att jag inte haft tid, kanske för att jag först nu befinner mig på ett ställe i livet där jag har ork att reflektera över det igen.

De har funnits i mitt bakhuvd en längre tid, tankarna. Nästan sedan jag kom hem från Trysil i februari. För att vara 16 och 17 år hade vi en så himla mogen relation, åtminstone i jämförelse med mina andra vänskapsrelationer på den tiden. Vi pratade om allt, vi vågade till och med dryfta våra allra sämsta, svagaste och fulaste egenskaper. Vi pratade om sådant som är mänskligt, men som man ändå skäms för. Och vi pratade politik, Harry Potter, kärleksproblem, krig, politik igen, meningen med livet, vad som händer efter döden. Vi var vuxna ihop, och vi kunde vara så oändligt barnsliga.

Nu har jag börjat se saker i vissa av mina relationer med andra människor. De där aha-upplevelserna man kan ha, upptäckter man delar, saker man lär sig av varandra, mycket av det är sådant jag känner igen från tiden med Anna. Jag kan aldrig få hela vår vänskap tillbaka, men delar av den har börjat dyka upp och visa sig lite överallt. Det är fint, skönt och fantastiskt, för jag har undrat om jag någonsin skulle få någon liknande vänskap igen, men samtidigt är det så oändligt smärtsamt.

Frågor utan svar dyker upp igen, vilka höjder hade vår vänskap inte befunnit sig på nu, så maxad som den var för sex somrar sedan? Vad allt hade vi inte kunnat lära av varandra idag, när vi har fått så mycket mer kunskap och erfarenheter? Hur roligt hade vi inte haft? Vem hade hon varit, vad hade hon gjort med alla sina fantastiska ambitioner? Vilka hade vi varit, vad hade vi gjort? Hade vi jobbat som volontärer ihop som vi sa? Hade jag engagerat mig politiskt mycket tidigare?

Hon fick aldrig träffa Henrik. Det är en grym sanning som man måste leva med.

Jag drömde om henne inatt. Hon hade varit död, men kommit tillbaka till livet efter ett par år. Frisk, i sin vanliga kropp. Döden var som att hon bara försvunnit en period. Och jag tänkte att om det är allt döden är är den ju inte så farlig. Jobbig, men inte oöverkomlig. Inte om man vet om personen ska komma tillbaka till slut ändå. Det var en härlig dröm. Vi  var 23 och 22. Det var som att jag fick se glimtar av den framtid vi trodde att vi hade, en framtid som hade kunnat vara möjlig nu, en framtid som jag hade velat ha nu. Men det var bara jag som hade framtiden.

Det har snart gått sex år. Jag kommer alltid få leva med frågorna, aldrig få några svar. Men jag är ändå glad att de här frågorna dyker upp nu igen. Jag vill inte tappa bort henne. Så länge jag tänker på henne finns hon fortfarande kvar, så länge jag tänker på henne har jag fortfarande möjlighet att lära mig av henne och på så sätt föra henne vidare till andra människor. Jag kommer alltid sörja hennes förlorade framtid, allt jag upplever nu som hon inte får uppleva. På något konstigt sätt är det först nu jag börjat göra det, börjat sörja det hon missar. Hon hade varit bra för den här världen den tjejen.

Tiden läker inte alla sår. Jag hade nog trott att det någon gång skulle gå över. Man har en ordentlig sorgeperiod på tre år och sedan blir hon mer som ett gammalt fotografi man tappat bort, men minns vagt. Jag hade fel och det är jag väldigt glad för.

Nu blev det längre än vad jag trodde från början. Ojdå.

read comments (1)

Idag var jag på stan i fyra och en halv timme. 270 minuter. Innan dess hade jag jobbat fyra och en halv timme och sedan varit i skolan i två. Allt tog sådan sjukt lång tid på stan så jag visste  nästan inte var jag skulle ta vägen. Nu har jag brutit ihop en stund och haft frasen “skjut mig, skjut mig, skjut mig” som ett mantra i huvudet. Chocken, ja, hela eftermiddagen var faktiskt en chock, börjar lägga sig och jag ska ta tag i livet här igen med nya krafter. Inleder med att belöna mig en glass från Pressbyrån. ‘Cause I’m worth it, helt enkelt.

read comments (1)

Jag har blivit besatt. Fullständigt. Det enda jag tänker på just nu är sommarlov. Inte så konstigt, med tanke på att jag inte haft något riktigt sommarlov sedan 2005, sommaren mellan tvåan och trean. Somrarna efter det har bestått av jobb och ovisshet. Ingen ledighet rent fysiskt från jobbet, ingen ledighet rent psykiskt från tankarna om vad som ska hända sedan. Men nu, nu ska vi inte lägga vårt bakomflutna före oss. Det är bara en vecka kvar nu.

Allt det där som Anita Hegeland sjunger i Mitt sommarlov vill jag ha. Jordgubbar och glass, soliga dagar, ledighet, varmt i vattnet. Det känns inte som en omöjlighet. Lite grill och öl, salta bad, sjöar, mys, umgänge med fina människor, kanske en och annan konsert, Liseberg och brunbränd hud så känns sommaren helt fulländad. Och det är ju inga gigantiska önskemål det heller så det borde väl gå att ordna tycker jag.

read comments (1)

Jag är mitt uppe i en hel massa saker och egentligen skulle jag nog behöva ha sju lediga dagar fram till tentan nästa måndag. Nu blir det istället jobb alla dagar till torsdag eftermiddag när jag sätter mig på tåget hem för att fira min älskade lillebror som tar studenten. Det går knappt att tänka sig, Lillebror tar studenten! Det ska bli så otroligt roligt och jag kom på häromdagen att jag mest reflekterat över att present och kort måste fixas, till honom och till Karin, eller Lill-KarinElg som vi brukar kalla henne, men det är ju så mycket mer som händer!

Bästa storebror och bästa Ida kommer hem från Schweiz och vi kan träffas hela helgen, David och Adam kommer hem, jag får träffa hela släkten, min bästa vän med pojkvän kommer och käkar, fest hos Evis med massa vänner (som jag i och för sig inte är helt hundra på att jag hinner gå på än), det kan bli grill på mammas och pappas altan, massa skratt, massa fest och massa mys. Jag längtar så otroligt mycket nu. Jag är långtifrån ensam om att älska min släkt till döds och vi är säkerligen inte unika på något sätt, men jag är så otroligt tacksam över att just mina nära och kära är så otroligt fantastiska.

Dessutom tänker jag suga åt mig så mycket studentfeeling jag bara kan. Vilka lyckodagar det var. Det känns också fint att med säkerhet kunna säga till lillebror att livet efter studenten kan bjuda på mycket toppar och dalar, men allra mest toppar. Jag vet att han kommer trivas här, på andra sidan. Det ligger så mycket löften i luften och de kommer att infrias, jag vet det.

Det blir tjatigt nu, men i alla fall. Tänk att de tar studenten på fredag de där två små rackarungarna. Jag vet, de är stora nu, och på ett sätt var det nästan värre när de började gymnasiet, det var liksom första gången man inte kunde avfärda de som små längre. Fast att bli kallade Lillebror och Lill-Karin, de slipper de nog aldrig undan, hur vuxna de än blir.

read comments (0)

I onsdags på jobbet var jag sugen på Moussaka och bestämde mig för att laga det på fredag, alltså idag. Skrev inköpslista och allt. Idag är jag inte sugen på det längre. Och jag vet inte vad jag är sugen på istället. Så svårt livet kan vara…

read comments (0)

För den som är inrednings-, hus och renoveringsintresserad kommer här ett tips på min fina fina vän Emelies blogg, Måla Långemåla. Hon och Christian har köpt ett hus, eller en gård snarare, ända nere vid Karlskrona och eftersom det är sjukt långt bort har hon startat en blogg. Hon skriver en hel del om tapetsering, målning, rivning, ruttna bräder, hur mycket skit man kan fylla en container med och så vidare. Jag kan aldrig bidra med tips eftersom jag inte har renoverat ett hus någon gång, men jag hejar på så gott jag kan. Och lär mig lite också, faktiskt.

Hon har lite bilder också. Kanske till och med fler än jag (vilket i och för sig inte är så svårt). Hur som helst, rekommenderas varmt!

read comments (0)

Har en riktig fixardag idag och beställde precis en mors dag-present till mor från mig, Andreas, Jakob och pappa, nämligen den här. Jag och mamma var i den butiken (Selected Inspiration) i lördags och fixade present till hennes väninna och allt hon gjorde var att prata om att den spiralen var så himla fin. De hade i och för sig hur mycket fint som helst där inne och man ville ha ungefär hela butiken, men de flesta grejerna ligger inte i någon budgetprisklass dessvärre. Däremot är det inte så dyrt att man absolut inte kan köpa någonting så det är ändå mysigt att gå där inne och drömma. Ligger nästan högst upp på Avenyn vid Götaplatsen, väl värt ett besök!

Vet inte om ni brukar fira mors dag, men om ni gör det så är det alltså på söndag. Glöm inte. Och glöm inte era mammor någon annan dag på året heller, de fixar ganska mycket för en.

read comments (0)

Just nu snurrar livet på ganska fort kan man säga. Det är bra på ett sätt för då kommer Henrik hem snart och det gjorde förbaskat ont i hjärtat att säga hejdå imorse efter bara typ 15 timmar tillsammans. Nu är jag återställd igen, tack och lov. Att säga hejdå gör alltid ont en stund före och efter, men det går ganska fort över när man vet att det bara är 16 dagars distans. Från 2007 till 2009 var det ju 6 – 11 veckor som gällde och då var det en mycket större kamp. Nu har jag redan kommit in i gräsänke-rutinerna igen och det är skönt.

Snart, snart, alldeles för snart däremot är det den 7:e juni och tenta i Internationell politik. Jag vill verkligen kunna den bra för det vi håller på med är så himla intressant och det som jag på något sätt skulle vilja jobba med i framtiden, men dessvärre känns det som att tiden inte räcker till. Min halvtidstjänst på Tingsrätten med 2.5 pass i veckan har snabbt blivit 3-4 pass i veckan plus att arbetsmarknadsgruppen tar mycket tid. Den senare är i och för sig väldigt väldigt kul just nu, när vi precis börjat få in svar från gamla Europaprogrammare om vad de jobbar med. Det finns många drömjobb därute och vår arbetsmarknadsdag kan nog bli väldigt, väldigt bra. Alumnerna är så positiva också, det är många som vill komma och berätta om vad de gör.

Dagarna före tentan tar lillebror studenten och det ska bli så kul, dessutom börjar det äntligen lösa sig med present också och jag fick tag på en klipptid före det också så jag inte behöver gå runt med slitet hår längre.

Så, livet snurrar på och jag har stresspåslag, men jag gillar det. Det är liksom lagom stressigt och det är självvalt alltihop. Plus att bara skolan är över så lugnar det ned sig igen och man kan njuta. I till exempel Grekland, som vi åker till om Henrik, peppar peppar, kommer hem i tid.

read comments (0)

För er som läser bloggen för att hålla lite koll på vad Henrik pysslar med ska jag ge er lite ordentlig information. Med tanke på att jag inte precis uppdaterar om hans liv slaviskt kan jag förstå att det är något av ett pusslande ibland för att lista ut om han är hemma eller ej, hur länge han kommer vara hemma eller borta och var han befinner sig när han inte är hemma. Nu är det kanske i och för sig inte den här bloggens främsta syfte, att berätta vad Henrik gör alltså, men eftersom en del av er som läser ändå kan tänkas vara intresserade av det så tänkte jag avlägga rapport:

• 02.00 19/5: Henrik mönstrar på Fox Luna i Göteborg,  oljelastare som går mellan Gbg, Skagen och Bohuslän.
• 16.00 24/5: Henrik mönstrar av Fox Luna i Bohuslän.
• 16.00 25/5: Henrik mönstrar på Europalink i Malmö, långtradarfärja som går mellan Rostock, Gdynia, Helsingfors, Malmö och Travemünde, tror jag.
• 10/6: Henrik mönstrar preliminärt av Europalink i Malmö.
• 20/6 – 22/6: Henrik mönstrar preliminärt på Fox Luna.
• 13/7: Henrik mönstrar preliminärt av Fox Luna.

Om man är duktig på att dra slutsatser och lägga ihop a och b och så där så kan man ju ganska snart se att om Henrik mönstrade av idag i Bohuslän klockan 16 så kanske han är hemma i lägenheten runt klockan 19 och om han ska vara i Malmö imorgon klockan 16 så kanske man måste lämna lägenheten runt klockan 11. Idag har jag på mig mina pessimistiska glasögon och tycker att det är så galet trist att vi ses så lite och jag har lust att ringa varenda rederi i landet och säga att det finns ingen i världen som är mer värd ett fast jobb än Henrik. Han är bäst på allt så man tjänar på att anställa honom. Plus att han då skulle vara hemma (minst) lika mycket som han är borta, och inte som nu när han jobbar mycket mer än vad han är hemma.

Det är fortfarande alltid värt väntan, men jag tänker inte låtsas som att det alltid är lätt. Man tjänar aldrig något på att hålla upp en yta och låtsas som att man är perfekt. Det går man bara sönder av. Däremot kan man förstås vara lycklig ändå, men man får ha sina dippar och acceptera dem för vad de är och inte dölja, skuffa under mattan eller skälla på sig själv för att man är ledsen. Dipparna hör liksom livet till, även det lyckliga livet.

read comments (0)

Min pappa säger ungefär hundra gånger varje gång vi är på semester att “det är farligt när det blåser för då känner man inte att solen tar.” Jag tänkte att det inte gällde i maj. Att det inte finns minsta risk i världen att solen är farlig i maj. Men både jag och Henrik brände oss förra maj. Och jag brände mig den här maj.

Fast värst är att jag har fått solsting. Andra gången i år. Det är sådant som får mig att  känna mig mer korkad än vanligt. Dagen var fantastisk fram tills yrseln och illamåendet satte in. För att inte tala om gårdagen, som också var så himla bra. Jag kommer inte berätta om det nu tyvärr, för jag har försatt mig i en dålig position. Både “som man bäddar får man ligga” och “den som vill va fin får lida pin” är ytterst träffande just idag. Men det var värt det, lätt.

Fast jag blir lite ynklig av mitt mående, det kan inte förnekas. Jag längtar ihjäl mig efter Henrik ikväll och han kommer ju imorgon så så långt är allt frid och fröjd. Sedan åker han på tisdag igen. Men, det är värt väntan. Varje gång.

Nu ska jag försöka ringa Henrik en sista gång innan jag går och lägger mig, även fast jag är nästan helt säker på att han jobbar och inte kan svara, men det vore fint att höra hans röst. Han får skicka telepatiska kramar och kyssar så att jag slutar vara så mesig och rycker upp mig lite.

read comments (2)

Tänk att vara sjömanshustru före typ 1980. Att ringa från en telefonautomat utomlands måste ha varit hur dyrt som helst, postade man ett vykort i en hamn för att berätta hur man hade det och var man var kom det väl inte fram förrän fyra veckor senare när infon redan hade blivit inaktuell flera gånger om och man fick försöka utröna med hjälp av notiser i sjöfartstidningar (av papper!) var olika fartyg befann sig.

Idag är det så mycket lättare. Förutsatt att Henrik är ledig och inte superlångt från kusten kan vi ringa och prata med varandra hur lätt som helst, jag kan sms:a och räkna med att sms:et kommer fram om inte direkt, så åtminstone inom några timmar när de får bättre täckning. Dessutom finns det ofta trådlöst internet som gör vykortsskickandet ganska onödigt, men i och för sig nästan ännu mer romantiskt.

Precis före Henrik stack visade han mig den här sidan. En sjömanssambos bästa vän, skulle man kunna säga. Och den fartygintresserades, förstås. Den är hur kul och bra som helst och när jag söker efter fartyget “Fox Luna” i rullistan kan jag se var Henrik befunnit sig för bara sekundrar sedan. Så himla coolt. Men ändå märkligt att få svart på vitt att vi är sjukt nära varandra, utan att kunna kramas eller umgås. Inatt låg de under Älvsborgsbron. Jag kan se den från vår balkong.

Vi bor vid den svarta pilen. Henriks båt låg vid den blå inatt. Nu är det inte med någon skala, men att cykla till brofästet tar 10 minuter. Max. Märkligt att han är lika onåbar rent fysiskt som när han befinner sig på andra sidan Atlanten. Nu skulle jag ju kunna vinka till båten.

read comments (0)

Är man tragisk och patetisk om man bloggar en fredag kväll? Det låter lite tragiskt när jag ser det svart på vitt så här förstås men…jag tycker ju inte det personligen, så om andra människor tycker det så är det väl upp till dem. Ändå känns det som att jag måste försvara det på något sätt. Bevisa att jag har vänner. Eller nåt i den stilen. Men för vem? Det har jag nog ingen aning om. Sanningen är ju bara den att jag pluggar heltid och jobbar halvtid och tycker det är galet gött att göra ingenting för första gången på vad som känns som en miljon år. Jag har haft fredagsmys med mig själv och det var trevligt.

Man måste låta själen komma ikapp kroppen ibland. Särskilt när det känns som att kroppen rusar fram i 100 km/h mot nya mål hela tiden. Ibland måste man ta sig tid att läsa kartan, så man inte springer vilse.

Och till sist, innan jag slutar. Jag är inte mobbad och vänlös. Bara här i Göteborg finns en hel hoper med vänner. Jag tycker om dem alla väldigt, väldigt mycket. Det gör mig glad. Men det som gör mig allra, allra gladast är att den finaste och bästa vännen av dem alla flyttar hit om mindre än en månad. Då ska vi dominera totalt på alla frågespel vi spelar. Förra gången vara bara en luring. Ingen skulle ju tro på att the dream team inte hade rätt på en enda fråga…

read comments (0)

Jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har fantastiska arbetskamrater, jag utvecklas och utmanas och det är ett så otroligt trevligt klimat. Mina fördomar innan var skyhöga. Jag trodde att alla skulle gå klädda i dräkt och de som inte gjorde det hade ungefär en loppas status, jag trodde att om man inte presenterade en ordentlig, hemlagad matlåda varje dag fick man stå i skamvrån och jag trodde absolut inte att någon annan än möjligen, möjligen de jag delade kontor med skulle hälsa på mig. Tji fick jag kan man säga.

Visst, det är många som har dräkt och alla klär sig snyggt och prydligt, men det är liksom ingen extravagans, som jag trott. Men, det är klart, jag har inte sett någon förutom mig själv som kommer i trasiga jeans, men sedan sitter ju inte jag i några rättegångar eller häktningsförhandlingar heller, som dessutom bevakas av media. Tack och lov att jag inte gör det. jag förvånas över att folk kommer med utemat, typ från Max. Jag älskar Max, men jag hade fått för mig att det var big no-no. Fel fel fel. Sist men inte minst så hälsar varenda människa. Inte med att ta i hand och presentera sig förstås, det är vi lite för många för, det skulle man aldrig komma ihåg, men man nickar, hejar, byter några ord i hissen eller vid mikrovågsugnarna. Jag hade alldeles för många fördomar om notarier och rådmän och eventuella hierarkier på tingsrätten.

Jag trivs verkligen, som sagt. Men idag har det varit något av en tuff dag. Jag pratade med en man som ringde på Förvaltningsrätten i femtio minuter. Femtio! Han var helt knäckt över systemet och sitt avslag så jag kände att jag var tvungen att visa lite medmänsklighet och lyssna på honom. Efter det kände jag mig helt slut, men repade mig ganska bra efter en stadig lunch. Tio minuter före vi slutade ringde en man som var, ja, enormt frustrerad. Det är inte första gången han ringer, och det är inte första gången han skäller ut oss i växeln för hur saker och ting går till på Tingsrätten. Jag försökte ändå lyssna till vad han försökte säga mellan raderna, men ja, är man så arg så tar man inte in saker. Tyvärr. Sedan var jag förundrad hela eftermiddagen över varför människor blir som de blir, hur tacksam man ska vara att man slipper krångel med olika myndigheter och hur tacksam man ska vara att man inte bär på så mycket inneboende aggressioner, det kan bannemig inte vara lätt.

Nu ska jag återgå till min melon och min Marabou Premium fylld med passionsfrukt och se på Vita Huset. I väntan på att Henrik kommer hem och vi kan fortsätta på säsong 4 så ser jag om det. Jag hade tänkt skriva om den serien när jag startade det här inlägget. Det blir detta för långt för. Vi tar det en annan gång.

read comments (0)

Två dagar i rad har jag suttit i bikini på balkongen. I förmiddags satt jag på bryggan och väntade på båten i bara kjol och linne. Solen brände på mina armar. Klockan var några minuter i tio. Det är helt galet, i synnerhet om man tänker på  att var runt tre grader när jag skulle cykla till jobbet på morgnarna förra veckan. Ljuva maj säger jag bara. Jag brukar säga att det är min favoritmånad, men i år har den väl inte riktigt levt upp till de vädermässiga förväntningarna, förrän nu.

Nu visar maj sig från sin vackraste sida, både rent konkret och mer abstrakt. Konkret genom fantastiskt härligt väder, massa, massa grönska och doft av vår (det vill säga blommor, grillkorv och blöt asfalt). Att maj är vacker även för själen och inte bara syn- och luktsinnet är ju tack vare alla förväntningar som liksom ligger och dallrar i luften och gör att man, varje år nästan, känner att den här sommaren kan bli den bästa någonsin. Så tänker jag kanske inte riktigt längre efter att ha haft några riktigt värdelösa somrar, men det var också bra, för nu vet jag vad jag vill ha ut av en sommar för att den inte ska bli kass. Hur som helst, nästan varje år i maj tänker man ändå att kommande sommar kan bli riktigt, riktigt bra.

Och den här sommaren har verkligen potential. Världens bästa lillebror tar studenten, Sofia och Martin flyttar hit (hurra!), jag ska jobba, jag ska vara ledig, med lite tur kommer jag och Henrik iväg på en sista minuten i juni, jag och Jakob kanske hälsar på världens bästa storebror och Ida i Zürich i augusti, inbjudan till den årliga festen på systrarna Söders lantställe i Stockholms skärgård har redan kommit, jag ska vara i Göteborg med tillgång till massa bad, klippor och saltvatten, Winnerbäck kommer hit med bl.a. Melissa Horn, The Ark spelar på Liseberg, Betnér med kompisar kör stand up på Trädgårn och jag vet inte hur länge till jag ska fortsätta.

Jag är så lycklig över att jag kommer befinna mig i Göteborg med mina fina kille och massa fina vänner. Hur mycket Henrik kommer vara hemma vet man i och för sig aldrig, men lite mystid blir det i alla fall. Jag är så lycklig över att ha så nära hem också. Inget Kalmar- eller Trysilavstånd utan bara en timma bort med tåg. Grilla på mammas och pappas altan, festa med hemvändande vänner och inte minst äta glass på Sommarhemmet.

De tre första somrarna som följde på Annas död kunde jag inte vara riktigt lycklig. Anna var alldeles för förknippad med sommarlycka för det. Den fjärde sommaren var jag dödskär i en kille som befann sig tusentals mil bort från 2:a juni till 20:e augusti och förra sommaren var inte precis dålig, men full av flyttbestyr, oro inför skolan, eventuell arbetslöshet för Henrik, pengabekymmer och bara allmänt ängslig. Den här sommaren ska jag verkligen njuta av att vinden vänt. Livet ler mot mig och allt är bara så galet gött. Jag är verkligen lycklig nu. På riktigt. Tacka gudarna för det.

read comments (0)

Ibland tänker jag, att fram tills Anna blev sjuk och dog var jag ganska vanlig. Kanske hade jag sämre självkänsla än många och kanske hade jag mer dödsrädsla än många. Jag hade mina konstiga sidor, men på det hela taget, ändå ganska vanlig. Vilka människor har inte ups and downs, vilka människor har inte rädslor? Det är egentligen inte konstigt, bara mänskligt. Det finns inga supermänniskor som är helt perfekta, så är det bara.

Men efter Annas död förstärktes många av mina lite sämre sidor. Glädjande nog känner jag ändå att de flesta av dem har lagt sig igen och ligger på en ganska stabil nivå. Självkänslan är till och med bättre än förut. Dödsrädslan hör väl tyvärr inte dit, men jag har ingen aning om hur jag ens ska börja kunna tänka på den utan att få panik, så jag skjuter den åt sidan. Den dagen, den sorgen.

En sak som inte återgått till normala nivåer är mitt kontrollbehov. Jag vet inte hur många hundratals (kanske mer) gånger jag gått igenom folks eventuella tragiska dödsfall och begravningar i huvudet, bara för att jag skulle vara beredd. För att jag på något sätt tänkte att om jag var lite förberedd, om jag hade tänkt igenom hur ont det skulle göra redan innan, skulle det på något sätt inte göra lika ont. Eller, jag kanske åtminstone inte skulle bli lika chockad. Chockad över insikten att aldrig någonsin mera få träffa en människa man tycker om så otroligt mycket. Jag skulle ju redan ha tagit smällen. Så jag gick runt och planerade fullt friska människors begravningar i mitt huvud.

Ibland gör jag det fortfarande. Men i mer normaliserat antal. Däremot kan jag inte jobba bort känslan av att tvångsmässigt vilja veta livets nästa steg. Jag vill planera in, jag vill förbereda mig, jag vill kunna tänka igenom allt som eventuellt skulle kunna gå fel, eller allt som skulle kunna hända. Jag har inga problem med att ändra på mina planer, så länge jag får ändra mina planer själv. Jag måste ha kontroll. Annars kan fasansfulla saker hända, som att man åker iväg på en resa med sin elevgrupp några dagar och när man kommer hem ska någon dö. Jag vet mycket väl att jag inte kunnat göra något var än på planeten jag befann mig. Men jag befann mig utanför min hemtama sfär, min borg, när det blev bestämt att det var kört.

Och med en sjöman kan man inte planera. Att mönstra på den 28:e kan helt plötsligt bli till den 17:e. Som blir till den 18:e. Som blir till den 19:e klockan 02.00. Jag tror att Henrik lyckats med att mönstra på/av på utsatt tidpunkt en gång. En gång. Och då kan jag liksom inte hjälpa att tänka att det måste vara meningen. Meningen att jag träffade Henrik. För det här kontrollbehovet är tydligen inget jag kan jobba bort helt själv. Jag måste tvingas inse att jag inte kan planera för allt. Och mitt tålamod har testats så många gånger nu. Det kommer behövas ett par gånger till. Men det går framåt, sakta men säkert. Jag ska göra mitt bästa, för att det ska kännas helt okej att inte veta när han åker eller när han kommer hem. För hans skull. Men lika mycket för min.

read comments (1)

Jag är inte sjuk! Kors i taket och hurra, det var bara trötthet och ingenting annat och nu har jag sovit ikapp och försökt stressa av lite. Högt blodtryck vill man ju inte ha, så det gäller att slappna av när man kan. Eller försöka tänka att det inte är någon idé att få ångest över att man missar två föreläsningar på en vecka för att man ska jobba. Missade kunskaper från en föreläsning är så lätta att mätta och kan te sig så stora i det långa loppet, men missade kunskaper från en jobbdag är svårare att ta på och därför kan man tro att skolan är viktigare än jobbet och så är ju faktiskt inte fallet. Utbildning är viktigt, men man utbildar ju sig för att få ett jobb, inte för att gå i skolan resten av livet.

Nu är pausen i lördagsmyset slut (vi var tvungna att smälta maten) och vi ska ställa fram resterna från fredagsmysets ostbricka, korka upp vinet och ta fram lösgodiset. Jag ville egentligen ha rollo i alla fyra smaker, men de hade bara de röda så det fick bli vanligt godis. Sedan dricker vi kanske te också, för Henrik har köpt en vattenkokare. Den lyser när den är igång. Det passar bra för han är tokig i lampor. Och jag är tokig i honom och hans små idéer och finurligheter.

read comments (0)

Man ska aldrig ropa hej, det vet man ju. Igår var jag ju så himla säker på att tröttheten enbart berodde på att jag jobbat hårt och pluggat mycket ett tag, men slutat stänga av min kropps signaler, så att trötthet faktiskt inte kunde stängas av. Det var jag fortfarande säker på hela förmiddagen och efter lunch.

När jag vid tre-tiden hade haft spränghuvudvärk i en timma för att äntligen få komma hem och däcka i soffan var jag inte riktigt lika säker på att det bara var trötthet. Sedan var jag så dum så jag borde få en smäll, men halv fem väckte Henrik mig och sa att det var dags för träning. Tror ni jag gick dit? Givetvis gjorde jag det. Jag var ju anmäld.

Precis innan vi gick in i träningssalen trodde jag jag skulle svimma. Det var ingen trevlig känsla, men jag har ju spyfobi, så jag tänkte att jag bara sjåpade mig och kände en helt irrationell rädsla och blev svimfärdig för att jag blev panikslagen.

Efter trekvart var huvudvärken nästan helt borta. Nu har jag inga känningar i huvudet men jag är precis kokhett. Jag är så himla puckad ibland. Suck suck suck. Jag har ingen lust att bli sjuk igen, jag har varit sjuk nog den här våren. Imorgon ska jag trycka i mig kiwi som inte bara är min favoritfrukt utan dessutom enligt uppgift ska innehålla 6 gånger mer vitaminer än en apelsin.

Imorgon är det jobb, sen är det helg, sen åker Henrik. Kul. Inte.

read comments (0)

Idag är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen och det känns riktigt gött. När jag är inne i en extremt stressig period brukar jag vara uppspeedad så till den milda grad att normala fysiska behov stängs av och jag blir galet pigg och inte känner av tröttheten förrän allt lugnat sig. Nu kommer den här stressiga perioden inte vara över förrän 7:e juni när jag få sommarlov men att jag kan slappna av lite mitt i allt med heltidsplugg och halvtidsjobb känns sjukt bra. Jag vill så gärna sluta stänga av min kropps signaler, och kanske är detta en liten seger.

Imorgon är jag ledig och i normala fall hade kvällsmänniskorna Anna och Henrik lagt sig fram emot halv ett någon gång, men nu väntar ett avsnitt Vita Huset (ni måste se) och sedan blir det ta mig sjutton sänggång. Längesedan jag la mig före klockan 22. Spännande. Nu har Henrik hällt upp vin, så nu vill jag sluta. Blir intressant att se om jag blir fnissig av ett enda glas…

read comments (0)

Det är dåligt bloggande för tillfället. Vilket är synd eftersom att jag skriver en miljon roliga, insiktsfulla, arga, filosofiska, fyndiga och intressanta inlägg hela tiden. I huvudet. Men jag hinner inte sätta dem på pränt. Jag hoppas på ändring.

Vill inte att ni ska missa Henriks roliga historier om hans förlamade legoelefant och sköldpaddskompis Lars som sover under kudden (ja, jag vet, man tror inte det är sant), min bästa vän Emelies renoveringsblogg, alla tokerier som händer på jobbet och givetvis så här i valtider: mina åsikter om politikerna och deras idéer. Och om världen i stort.

Stay tuned helt enkelt, när jag väl får tid att skriva kan det bli riktigt bra. Eller så är inspirationen väck och jag skriver bara om färg på gardiner, Go’kväll, Göran Hägglund, eller andra fruktansvärt tråkiga saker.

read comments (0)

Den 9:e maj är det Europadagen och det måste givetvis firas. Åtminstone om man pluggar på Europaprogrammet. Eftersom den 9:e maj är en söndag i år valde vi att förlägga denna den finaste av finsittningar till en fredag, närmare bestämt fredagen den 7:e, närmare bestämt igår.

Jag tycker hela kvällen var som en enda festlig sammanfattning av allt det som jag fått vara med om detta läsår på vårt fantastiska Europaprogram. Allt från politiksnack om Storbritannien och Grekland till vilka steg man bör ha gått igenom innan man friar till frågan om varför vegetarianer alltid får halvfabrikat även på fina restauranger till Simone de Beauvoir till undran om vem av våra lärare det var som varit husockupant och vem som varit manager för ett band.

Stundtals rådde hätsk stämning mellan borden, vi från tyska bordet försökte starta världskrig och alliera oss med Italien och Spanien, Storbritannien lyckades ideligen med att sjunga fel text i Rule Britannia och fransmännen försökte med blandat resultat bjuda upp till Små Grodorna. Det kanske inte låter som någon vidare fin sittning, då vårt manér för en utomstående kanske verkar lite ouppfostrat, men skenet kan bedra. Hade någon tittat till oss när vi stående sjöng Europaprogrammets hymn hade ögon tårats och hjärtan smält.

Även vår hymn får fungera som någon slags sammanfattning, inte på hela året, utan kanske snarare på vad vi fått lära oss om vårt kära Europa. Melodin är precis som för Europas nationalsång (visste ni att det fanns en sådan?) sista satsen av Beethovens nionde symfoni, eller Januari börjar året som man lärde sig i lekis och texten är skriven av någon före detta Europastudent som vi tror heter Staffan.

EP står för Europaprogrammet
Stolthet! Ära! Rikedom!
Vackra män’skor är vi alla
Societet som skjuuuter:
Lomhörda snobbar, elitister, men Europa vad är det?
Ester, ryssar, tyskar, britter, tjecker, letter, balkanfolk?

Ifrån Bryssel styr vi skiten
eller kanske Osnabrück?
Vi har axlat tsarens mantel
Här ska det bli folkförtryck!
Raka bananer, sprit i affären, renodlad, fräsch “demokrati”
Men utanför rådslagssfären härskar vår byråkrati!

read comments (0)