En sjömanssambos journal

Det allra sista inlägget på den här bloggen. Tänk vad mycket som hänt sedan jag skrev det första. Jag har slutat skolan, börjat jobba, slutat jobba, börjat skolan. Allt finns förstås inte dokumenterat här, men under de här 4,5 åren har jag inte bara pluggat och jobbat utan också rest ganska mycket, fyra längre vändor till Trysil (eller kan det kallas resa?), två tågluffer genom Europa, två kortare solresor och en Parisresa. Jag har arbetat som lärarvikarie, dagisfrökenvikarie, skidlärare, mcdonaldskassörska, ICA-kassörska, växeltelefonist, receptionist och aktivitetsledare. Jag har bott i Falköping, Trysil, Kalmar och Göteborg. Jag har pluggat kurser i tyska, mellanösterns moderna historia och politisk filosofi. Jag har startat på ett riktigt program. Jag har mött den finaste människan på hela jorden.

Om den nya bloggen finns kvar om 4,5 år är förstås omöjligt att svara på. Om den gör det, är jag i alla fall övertygad om att den kommer bli minst lika skiftande som den här bloggen varit. Då gäller det att hänga med kära vänner. Adressen ni hädanefter ska använda er av kommer här:

http://annalyserat.wordpress.com

read comments (0)

Man får som bekant inget studiebidrag över sommaren. Dessvärre har man ju fortfarande hyra, telefonräkningar, matkostnader och annat härligt. Alltså måste man jobba, eller ha en rik pappa eller man som man är beredd att ställa sig i beroendeställning till. I mitt fall är det jobb som gäller, trots att de på PA’s igår tyckte det var överflödigt. “Säg till Henrik att betala och se glad ut!” sa de.

Idag får man inget studiebidrag. Har man börjat sitt sommarjobb direkt efter skolans slut, typ andra veckan i juni, får man heller ingen lön än. Den kommer först nästa månad. Nu har jag ju visserligen arbetat i maj, tack och lov, ganska mycket dessutom, så en liten slant kom in på kontot trots allt. Dock aningen mindre än det jag får i studiebidrag och trots att jag kan dryga ut med gamla sparpengar från tidigare jobb så känns det ju inte så kul. Studiebidraget är ju inte speciellt högt från början, och får man då mindre än så så ja, det blir lite tight. Dessutom jobbade jag så lite i Sverige förra året att jag inte ens behövde deklarera. Mina pengar kommer automatiskt i augusti istället, trots att jag skulle behövt dem bättre nu.

Eftersom jag har jobbat ganska länge innan jag började plugga är det ju inte så att jag känt att jag måste gå ifrån hus och hem, men lite tråkigt har det känts. Man vill inte snåla ända till den 25:e juli när första riktiga lönen kommer. Det är ju sommar och man vill åka och hälsa på folk, köpa en glass utan att känna ångest, göra ett besök på Liseberg kanske, ta en fika i solen. Tack norska skatteetaten säger jag bara. Räddaren i nöden är kanske lite väl drastiska ord, men nu kan jag göra alla de där sakerna jag vill, utan att känna hur plånboken bränner i fickan.

Dessutom är ju skattepengarna verkligen välförtjänta, de är ju rätteligen mina och man har slitit för dem. Det är en ganska skön känsla. Man har gjort rätt för sig. Dessutom kommer ju pengarna inte användas i Norge, utan spenderas i Sverige eller sättas in på svenska konton. Så har man gjort sitt för Sverige, utan att de ens behöver betala pension för mig. Att jag inte ställt min arbetskraft till förfogande för mitt hemland är väl en annan femma som jag inte tänker sysselsätta min hjärna med. När jag köper nästa glass ska jag istället se någon riktigt stormig, snöig och isande kall vinterdag framför mig, när toppliften stannat, man är kissnödig och hungrig, blöt ända in på underkläderna, dimman ligger tät och man ser bara vitt, vitt och åter vitt och man känner sig som Barnen på Frostmofjället. Nu får man lön för mödan.

read comments (0)

Jag och mina vänner cyklade långt idag. Det blev nog strax under eller precis tre mil och det låter längre än vad det kändes som. Visst, när vi såg hela Uddagårds-backen torna upp sig framför oss kändes det lite tungt, men när vi väl var inne i den så gick det över förväntan. Vi behövde inte gå en enda gång och det förvånade oss alla fyra.

Det var en fantastisk cykeldag. Moder natur visade sig från sin bästa sida kan man säga och det var verkligen helt idylliskt bort mot Tiarp och Fårdala. Man kunde liksom inte riktigt se sig mätt. Tänk att Falköping kan vara så vackert. Trots att vi inget vatten har. Idag var det förträffligt ändå.

Snart får jag i alla fall se lite vatten igen eftersom vi åker till Värmdö på midsommar. Och med vi menar jag väl ungefär mig och min bästa vän och arton andra skidlärare. Som jag saknat att festa och mysa med mina kära skidlärarvänner! Vi träffades visserligen ett par stycken i Göteborg en härlig kväll i maj och gick ut och åt och hade kul, men så här många på en och samma gång har jag inte träffat sedan jag åkte hem från Trysil i mitten på februari. Det ska bli så himla kul att ses igen att jag knappt vet var jag ska ta vägen.

read comments (0)

Nej, nu har jag ångrat mig igen. Mest för att jag inte orkar skumma igenom alla mina gamla blogginlägg kanske, men nej, allt ska med helt enkelt inga lösenordsskyddade inlägg. Så får det bli. Tills vidare i alla fall. Det går ju att fixa det senare om jag skulle vilja det.

Insåg just att jag suttit uppe tills nu i onödan i hopp om att kunna logga in på n0rska skatteverkets hemsida för att se vad jag får tillbaka på skatten, men man behövde ju ha sina pinkoder då, och det pappret är hemma i Göteborg. Typiskt. Det blir, förhoppningsvis, en trevlig överraskning den dagen jag får veta i alla fall, vilken dag det nu än blir.

Jag har sådant underbart Henrik-längt just nu och det är ganska härligt. Lite, lite jobbigt, men det är ändå ganska stor skillnad på att sakna och att längta. Och nu längtar jag mest och det är fint. Och så går jag runt och är ganska förundrad. Förundrad över varför den där fina, fantastiska killen fortfarande verkar vilja finnas vid min sida. I mitt huvud blir det nästan mer och mer ofattbart för varje dag som går, för man tänker ju att någon dag måste han ju vakna upp och inse hur det ligger till. Inse att jag exempelvis kan vara både väldigt påfrestande och ganska puckad när jag sätter den sidan till. Fast när jag tänker närmare efter så insåg han nog det för ganska länge sedan. Och ändå. Han står kvar där med sitt änglalika tålamod och väntar till det går över. Helt sjukt konstigt, men väldigt, väldigt fint.

read comments (0)

Nu händer det grejer mina vänner, snart snart får ni adressen till min nya blogg. Lite småpill återstår, men alla stora grejer är gjorda, typ som att flytta över gamla inlägg och så där. Jag är lite smått chockad över att allt gått så smärtfritt hittills (utom möjligen att komma på namnet då) och med tanke på att det inte är några större grejer kvar så hoppas jag bli färdig i dagarna.

Det är bara en sista stor sak jag funderar på. Första inlägget här skrevs den 1:a januari 2006. Jag var 18 år, skulle fylla 19 och gick sista terminen i gymnasiet. Det var en sak att skriva väldigt öppenhjärtigt då, när jag skrev för att jag tyckte att mina vänner behövde få veta. Livet var inte en dans på rosor och jag ville på något sätt berätta om det jag inte riktigt kunde säga rakt ut till mina kompisar, det var så mycket lättare att göra det med en skärm emellan.

Idag vill jag inte att någon ska tro att jag mår så där dåligt som jag gjorde då. Det vore hemskt sorgligt om någon trodde det, för jag har det så himla bra nu och jag mår så bra. Många av er som läser bloggen nu känner mig väldigt väl. Det gör ingenting om ni vet om allt som hänt, det är ingenting jag skäms över. Det var så då, det hade sina orsaker och det har gjort att jag blivit den jag är. Men vilka kommer läsa bloggen i framtiden? Jag menar inte att jag på något sätt kommer försöka bli någon seriös bloggare med hur många läsare som helst varje dag, men bara under de här fyra åren har min lilla läsekrets förändrats ganska drastiskt. Jag vet inte hur länge jag kommer att blogga. Om jag bloggar i fyra år till, vilka läser då min blogg? Vem är jag om fyra år? Vad vill jag ska finnas om mig på nätet om fyra år?

Det som var så självklart att gå ut med då, känns inte lika självklart längre. Jag kommer ju inte ens ihåg hur jag tänkte när jag skrev vissa grejer, och antagligen kommer ingen fråga heller, utan man bildar sig en uppfattning om hur det var. Dessutom är det ju ingen fullständig beskrivning över mitt liv då. Det är verkligen bara bits and pieces utan någon tanke bakom.

Frågan är alltså, hur mycket ska med? Som jag skrivit tidigare avskyr jag alla former av tabun, att man måste låtsas att allt är så perfekt och att man inte får visa att man mår dåligt. Jag har lovat mig själv att aldrig skämmas för det som varit, positivt som negativt, att inte någonsin igen sätta upp en mask, för man går bara sönder ännu mer. Man får inte stänga inne.

Just nu lutar det åt att allt flyttas med, men kanske, kanske (fast jag är emot det) lösenordsskyddas några få inlägg. Kanske, kanske. Då tänkte jag att lösenordet publiceras i den här bloggen ett tag. Tanken är då att ni som känner mig nu fortfarande kommer kunna läsa det som jag idag anser är lite för privat för allas ögon. Men vi får se. Man ska inte skämmas. Och jag är inte riktigt klar över om jag vill lösenordsskydda vissa grejer för att jag skäms eller bara för att det helt enkelt erbjuder lite väl mycket insyn i mitt känsloliv och som inte ger någon rättvis bild av hur allt är idag. Nu ska jag sätta igån och granska varenda blogginlägg sedan 2006. Hurra.

read comments (0)

Tentaresultaten kom mycket överraskande upp igår, en hel vecka före sista datumet var utsatt. Kors i taket. Jag antar att de måste få färdigt det så att VHS kan ta över och se vilka som har behörighet till fortsatta studier och liknande. Dessutom vill väl ingen människa rätta tentor över midsommar. Inte ens en professor.

Hur som helst. Jag inser när jag ser det att jag borde vara galet stolt. Inte kanske för det enskilda tentaresultatet utan för hela året. Första året är över och jag har både pluggat dubbla kurser ett par veckor, varit med och startat en arbetsmarknadsdagsgrupp för Europaprogrammet och dessutom nu i slutet jobbat 60% på Tingsrätten. Men jag känner mig inte så stolt, mer förvånad. Ungefär som jag kände mig när jag i ettan på gymnasiet insett att jag hade ju fått högsta betyg i alla kurser. Utan att jag liksom planerat för det. Jag hade förstås tankar om vad jag trodde mig klara av i varje enskild kurs, men jag hade liksom inte sett det i sin helhet. Eller som när jag, efter mitt näst sista “betygsprat” med en lärare insåg att fick jag MVG i sista kursen, naturkunskap b, så skulle jag få MVG i allt. Och det var kanske bra att jag inte reflekterat så mycket, för det var först då som jag blev nervös på riktigt.

Men jag är inte så stolt. För ska man vara så stolt så krävs det ju på något sätt att man tycker att man uppnått sitt mål. Och jag hade ju inget mål, varken under gymnasiet eller nu. Jag har mer gått in med inställningen att “Jaha, det vore ju gött om man klarade av det här på något bra sätt, men jag har ju aldrig gjort något liknande förut så det är ju svårt att veta hur det ska gå och det är väl dumt att ställa för höga krav på sig själv”. När man kommit in i en kurs och börjat förstå vad den handlar om och vad man ska lära sig och så, då börjar man ju få en bättre känsla för vad man skulle kunna lyckas med och så och då har jag ju flera gånger insett att “Det här kan nog gå riktigt bra om jag anstränger mig, men tillräckligt bra om jag inte anstränger mig.” Och så har jag inte bestämt mig för någondera vägen och så blir det panikplugg de tre sista dagarna för att jag, lite för sent, bestämt mig för att det ska gå riktigt bra.

Jag undrar vad som händer om jag bestämmer mig redan från början för att det här, det ska gå riktigt bra. Kommer jag hinna med att jobba, leva, vara med i utrikespolitiska föreningen, umgås, ha en arbetsmarknadsdagsgrupp, pussa på Henrik, hälsa på vänner runt om i landet? Jag tänker att på ett sätt blir det kanske lättare att hinna med allt. Göra upp en plan från början och bara bestämma sig. Så kan jag vara lite stoltare nästa år, om jag skulle få VG på alla kurser då också. För känner man att man faktiskt uppnått något, då tillåter man sig själv att vara ledig också. Min chef frågade mig över en lunch före semestern hur det gick att kombinera jobb och skola, och jag sa att det gick bra, för eftersom jobbet är stängt över helgen kan man ta igen det man missat i skolan på grund av jobbet under veckorna då. Då spände hon ögonen i mig och ställde en motfråga som gett mig små styng av dåligt samvete sedan dess: Men när är du ledig då?

read comments (2)

Balen! Jag, Soffi och Sofia poserar vant.

Så kom då ytterligare några med, tjejen i blått är italiensk utbytesstudent dock! Slår mig nu att jag inte frågat någon av personerna om de har lust att vara med på bild här, men jag känner ändå att med tanke på att bilden är sju år gammal, från 2003 alltså. Ettan i gymnasiet. Jisses vad små de var, och söta! Men det är de ju idag också =)

read comments (0)

Allt har sin tid och så även denna hemsida. Dödsdomen har varit på väg länge och nu är det bestämt. En avveckling kommer att göras, kanske under sommaren eller hösten, vi får se lite. Av oss tre som startade denna eminenta sida är det ju bara jag som använt sidan under det senaste året, kanske till och med mer. Det är inte riktigt värt att betala för det längre när man inte känner att intresset finns att driva en egen hemsida.

För egen del kommer jag förstås blogga vidare och har efter mycken möda och vånda nu i alla fall bestämt vilken bloggportal det kommer bli från, men jag börjar inse att det beslutet dessvärre var den lätta biten. Att hitta på ett bra namn kommer, som det känns just nu, säkerligen kräva hela hösten och till slut dagen före nedstängningen av meki bli något panikartat och klyschigt i sann Anna-anda. Man vet ju inte vilka tokingar som kan få för sig att kolla in ens blogg, det kan ju vara allt från framtida arbetsgivare till SÄPO, så det vore ju bra att välja med omsorg. Dessutom ska det ju gärna vara kort och lätt så folk kommer ihåg det och inte innehålla å, ä eller ö. För att inte tala om att det vore bra om det är fyndigt, säger något om mig själv eller vad bloggen kommer att handla om och inte blir för krystat.

Krystade kan man säga att förslagen som flugit genom mitt huvud varit i alla fall. Krystade eller totalt meningslösa och intetsägande. Jag försökte fundera ut vad jag är intresserad av, vad jag brukar skriva om eller vad jag brukar göra. Jag kom fram till att jag känner mig så schizofren att jag inte kan komma på en definition på typ två ord utan att behöva lägga till en “Om mig-sida” på bloggen där jag ägnar åtskilliga spaltmeter åt att förklara valet av bloggnamn mycket ingående för att till slut trassla in sig så mycket att jag avslutar med att totalt säga emot mig själv och komma fram till att mitt valda bloggnamn nog inte alls är särskilt överensstämmande med mitt liv eller mig själv.

Som om det inte vore nog med att jag känner mig schizofren började jag till slut fundera på om det egentligen inte var så att jag inte hade något som intresserade mig tillräckligt mycket överhuvudtaget och till slut dök den oundvikliga frågan upp: Vem fan är jag egentligen? Där kände jag att det här med att fundera ut bloggnamn hade gått aningen överstyr och jag tänkte att jag får återuppta funderandet en annan dag.

Hur det än blir med namn och så vidare dröjer det ju ett litet tag i alla fall och jag lovar att hålla er, min lilla men ack så naggande goda läsekrets informerad. Tips på var min uppenbart borttappade personlighet kan tänkas befinna sig mottages dessutom tacksamt.

read comments (0)

Vilket härligt bröllop! Eftersom vi klev in genom dörren här hemma klockan 06.00 igår kände vi oss ganska välförtjänta av att bara gå här hemma och slöa framför TV:n. Eller, vi tvättade också, men annars stod TV:n på hela dagen och jag gillade det vi fick se. Det är så härligt när (stora delar) av svenska folket kan enas kring någonting, det är maratonsändningar på TV, man vaskar fram gräddan av programledare (ja, jag är kär i Mark Levengood) och alla är glada. Som en mediemänniska (minns inte vem) sa, så är det så fantastiskt fint att det vi enades kring just igår inte var Fotbolls-VM eller något OS, utan faktiskt för att fira kärleken.

Idag har jag sett på konserten som vi missade i fredags (även om jag sett det bästa på nätet redan) och lite sammandrag från bröllopet. Idag tyckte jag inte att det var lika trevligt som igår. Idag tyckte jag mest det gjorde ont i hjärtat och gjorde mig deppig. För idag åkte Henrik. Och det spelar tyvärr ingen roll att hjärnan vet att det bara är för tre veckor och att jag mycket väl vet hur fort tiden kommer att gå och hur mycket bättre allt kommer att kännas redan imorgon. Hjärtat förstår inte det där, det går på autopilot och bara värker av saknad, av skräck för att någonting ska hända och av alla tidigare, onda minnen då vi varit ifrån varandra alldeles för länge. Hjärtat är inte förnuftigt och har uppenbarligen inga öron som lyssnar på det jag säger.

Henriks resdagar är alltid så här. En förlamande tristess griper tag i mig, gör mig apatisk, tårarna känns farligt nära hela tiden och allt känns hopplöst. Det är jobbigt att det är så, eftersom det inte riktigt står i proportion till hur länge han ska vara borta. Jag reagerar likadant på tre dagar, en vecka, tre veckor och elva veckor och det suger. Jag vet verkligen att det inte kommer att bli några problem, det kommer gå hur bra som helst. Ändå. Helt fruktansvärt.

Så fick jag ett SMS för en stund sedan. Det stod att eftersom de ligger på varv behöver Henrik inte vara ombord på natten, utan han jobbar bara på dagen. Eftersom båten ligger femhundra meter härifrån betyder det att han kan sova hemma. Jag började nästan lipa. Det var så skönt att bli av med smärtan för en stund. Jag vet att jag inte lär mig någonting inför framtiden på det här, så här kommer det ju liksom inte vara. Dessutom måste vi säga hejdå imorgon igen, men då är det skillnad för då ska jag till Falköping och då har jag fått tanka lite så jag vet att det kommer kännas bättre. Jag önskade verkligen att han skulle komma tillbaka så att jag fick mysa med honom bara lite till, och så blev det. Lagen om attraktion à la The Secret. Eller “När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld” à la Paolo Coelho. Det är aldrig för sent att hoppas, helt enkelt.

read comments (0)

Vi är hemma från semestern och har haft det helt underbart bra och givetvis har jag tänkt att blogga lite om Cyperns alla härligheter, men nu tänkte jag först ta tillfället i akt och reflektera lite över denna dag som faktiskt bjuder på ett helt äkta prinsessbröllop. Min inställning till kungahuset är enormt kluven eftersom jag rationellt och logiskt känner att detta ärvda ämbete är så otroligt förlegat och styrt av så många gamla konventioner som är helt oförenliga med ett modernt Sverige. Ett ganska aktuellt exempel är ju Victorias påstådda kamp för att få gifta sig med vem hon vill. Ska en trettiplussare verkligen behöva ha sin pappas godkännande för vem hon ska gifta sig med? Jag tycker att det vore betydligt mer demokratiskt om folket fick välja exempelvis en president av folkkär karaktär med enbart de ceremoniella befogenheter kungahuset nu har.

Samtidigt har jag ju ett sjukligt intresse för historia och i synnerhet gamla kungar. Och jag har alltid haft ett gott öga till vår kung (förutom denna envishet med att trilskas med Daniels icke-adlighet) och tycker att han verkar vara en kille med stil och charm. Varför jag på senare år börjat tycka så mycket om Victoria har jag däremot tyckt varit mer svåranalyserat. Att hon verkar ha en sund själ i en numera sund kropp spelar förstås in, härligt ambitiös och driven och en stark kvinna som vet vad hon vill spelar ju förstås in, men hon är ju ändå inte ensam om de egenskaperna. Nej, det har helt enkelt varit mig något av en gåta varför jag blir så glad av att se henne. Fram tills  för några veckor sedan.

Jag såg ett av TV4′s bröllopsprogram, det sista tror jag det var. Det handlade om Victorias släktingar och ju längre programmet led desto mer började jag fundera på hur mycket, eller snarare lite, svenskt blod kungabarnen har i sig egentligen. Fransmän, tyskar och engelsmän på pappas sida, brasilianskor och tyskar på mammas. Nu är jag ju inte sådan att jag tycker att det är någonting negativt med detta, snarare insåg jag att det var nog just det som gjorde att jag gillar Victoria. Tänk att hon, som genetiskt sett har så mycket influenser från så många andra länder (och visst, från Sverige också), är den som ska representera Sverige i framtiden. Som att skratta Sverigedemokraterna rakt i ansiktet, eftersom jag misstänker att många i Sverige ser kungahuset som en lika svensk inrättning som sill till nubben på Midsommar eller lussekatt till kaffet på Lucia. Som en seger för ett mångkulturellt, modernt Sverige.

Jag vet att det är töntigt, men jag blir ändå lite glad av det faktum att vår tronföljare inte är blond och blåögd. Något påstått svenskare än så får man väl leta efter, men något jag personligen aldrig kunnat identifiera mig med. Jag har aldrig direkt känt någon önskan att vara just blond och blåögd, men även fast jag inte gillar att erkänna det så har exempelvis en sådan töntig kommentar som jag fick höra när jag var kanske tolv år av en lite äldre, puckad kille – “Hejdå jävla zigenare” – ändå satt sina spår. Eller som när jag och Sofia i Tjeckien i nästan en timma med teckenspråk försökt hyra ett par cyklar (något annat språk än tjeckiska behärskade de inte på turistbyrån) och till slut efter mycket möda lyckats. När vi skulle gå därifrån lyckades kvinnan dock på en halvminut påpeka att jag minsann inte kunde komma från Sverige, genom att peka på oss, frågande säga “Sweden?” och efter vårt bifall skrattande peka på mitt hår och säga “No, no, no”. Jag kan inte påstå att det gjorde mig särskilt ledsen, varken då eller senare, det var bara en bekräftelse på att jag inte passar in i den svenska mallen.

I våras insåg jag som sagt att inte ens vår kronprinsessa passar in i föreställningen om hur svenska flickor ser ut och det var liksom härligt och befriande. Hur töntigt det än kan låta så är det ändå viktigt att känna att man har en hemvist, att känna samhörighet med sin grupp. Mina rötter ligger djupt rotade i den västgötska myllan och ändå har jag känt mig utanför och malplacerad i mitt eget land. Om Victoria kan få fler svenskar, men som i motsats till mig kanske inte infödda, att känna sig mer hemma här så kanske det får vara skäl nog för mig att lägga mina anti-rojalistiska åsikter åt sidan och tycka att monarkin har sina fördelar. Åtminstone för ett tag.

read comments (0)

Om ett dygn kommer Henrik hem.
Om två dygn åker vi hit.

Vår första riktiga semester ihop. När Henrik har varit och hälsat på mig i Trysil har jag visserligen kunnat vara ledig en hel del, men vi har ju ändå befunnit oss på min arbetsplats. Det ska bli så kul att äntligen få resa ihop, vi har ju rest en hel del på egen hand tidigare så det är ju skandal att det inte blivit av någon gemensam tripp förrän nu.

Det stora problemet just nu är bara hur vi ska hinna med allt på en vecka. Under båda mina tågluffer hade vi ju betydligt mer tid på oss att upptäcka platserna, plus att själva meningen med resorna var att upptäcka och så mycket som möjligt. Nu är målet ungefär sola, bada, äta massa kul mat, dricka drinkar och vila. Samtidigt som jag givetvis har ett sug efter att lära mig allt om Cyperns (det är alltså dit vi ska) historia, åka på cykelturer, se häftig natur, besöka naturreservat, få veta mer om det politiska läget (Cypern är ju delat i en grekisk och en turkisk halva). Vi åker ju inte när det är som allra varmast, men jag tror ändå att det kommer vara för varmt för att man ska orka hitta på massa saker, dessutom vet jag att Henrik inte vill ha alla dagar uppbokade. Jag får nog tagga av lite

Jag tror att det är pappas fel. Vi har varit på så himla många roliga utflykter och besökt så mycket kul och det är alltid pappa som varit guide. Vaknat först och planerat in alternativ på morgnarna på kusten och frågat oss vilket vi helst vill göra, läst en miljard kartor, berättat allt som fanns att veta om olika platser och bara varit den perfekta reseledaren. Varje gång jag varit ute och rest själv har han satt sig in i det hela, bidragit med olika reseböcker, kollat upp saker och gett tips.

Min första utlandsresa utanför Norden gick till Salou utanför Barcelona och jag var tio år och hade längtat efter att få åka utomlands i typ hela mitt liv kändes det som. Vi bilade och jag tror det är därför jag aldrig riktigt fastnat för flyget. I sann backpacker-anda hade pappa fixat allt själv, bokat vissa boenden på förhand, vissa inte, kollat upp både storstäder och små mysiga byar vi kunde besöka och lagt upp resan precis så som vi ville ha den. Det var ett tre veckor långt äventyr, och en liten dos tråkigheter fanns visserligen med i bilden, men som vi ändå klarade oss igenom och hade det fantastiskt i sin helhet.

Nu låter jag ju nästan lite missnöjd över det hela här, att vi ska flyga och att allt är bokat och klart, och så är det ju inte. Det ska bli så otroligt skönt och kul att få åka iväg och bara se någonting nytt ett par dagar. Jag har velat åka iväg med Henrik så himla länge och nu äntligen! Det känns underbart. Jag ska tysta min travel bug lite bara och se till att det blir semester också. Jag har varit på bibblan och lånat hem fem böcker i alla fall, känns som en bra start.

read comments (2)

Vilka konstiga vägar livet kan ta med en! Trots att jag haft en tenta att plugga till, jobbat alldeles för mycket och slitit som en liten iller för att min älskade lillebrors student skulle bli så bra som han förtjänar så har jag haft gott om tid att reflektera. För ett år och två dagar sedan klev jag och Henrik in i den här lägenheten och mitt första år som Europastudent tog slut igår.

Jag har tänkt att berätta om vårt år här, om Jakobs student, om känslan av sommarlov för första gången sedan 2005, om massa saker som jag inte riktigt har inspiration för just nu. Under tiden tänkte jag bjuda på en bild. Det är en gammal bild, från 2003. Det är i juni, och min andra älskade bror, fast den stora då alltså, har just tagit studenten och jag är sexton år gammal och ska snart börja mitt gymnasieäventyr.

På bilden syns min storebror i vit mössa, mitt hår, min farfar, min morfar, mina kusiners mamma, min kusin Adam med den gula kepsen, min mamma, min mormor, min pappas bästa vän, min ena farbror och min pappa. Det gör lite ont att se bilden eftersom att tre av personerna på bilden inte var med och firade den här studenten. Av olika skäl finns de inte i mitt liv längre och det är något man måste acceptera.

Fotografen hade ingen aning om vilka personerna på bilden är. Fotografen upptäckte bilden för bara några veckor sedan och jag tycker det är märkligt. Märkligt att fotografen till exempel bara träffade mannen i den gröna jackan som döende, liggandes i en säng fem år senare och att han egentligen aldrig sett honom så här. Frisk, ståendes på sina ben som inte alls bar det sista året. Så som han inte såg ut den sista gången de träffades, fem år senare. Märkligt är det också att fotografen aldrig ens träffat mannen med den överkammade flinten i brun jacka, men varit hemma i hans hus ett flertal gånger flera år efter att bilden togs och mannen inte längre fanns kvar.

Märkligt att fotografen har en bild på håret av en tjej som håller en skylt liknande den han själv stod under den där lyckliga sorglösa junidagen för sju år sedan. Märkligt att de stod så nära varandra då, tjejen med skylten och fotografen. Att de hänger ihop genom ett fotografi. Att de på ett märkligt sätt har en historia som började långt före de själva trodde att den började.

Visst, Falköping är ingen stor stad och alla känner (nästan) alla, men ändå. Fotografen och min bror gick inte i samma klass, fotografen tog bara två sådana här kort där han lyfte upp kameran och bara plåtade folkmassan och med tanke på hur sjukt mycket folk som trängs på torget i Falköping är inte chansen så stor att just hela (i princip)  min släkt ska fastna på bild.

Om någon hade sagt till mig då att bara några meter bort stod min blivande stora kärlek och bästa vän och tog kort skulle jag ha hånskrattat. Inte en chans att jag skulle bli kär i någon från Falköping och inte en chans att jag skulle bli kär i en man.

Men fyra år, tre månader och tjugoåtta dagar senare kysste fotografen mig för första gången och ingenting blev sig riktigt likt igen.

read comments (2)