En sjömanssambos journal

Jag har inte bloggat på ett tag och det har ganska simpla orsaker, som kan sammanfattats i att jag har tvingats prioritera annat på grund av tidsbrist och att jag frivilligt har prioriterat annat i form av att träffa folk rent fysiskt.

Men det finns faktiskt ytterligare en liten orsak till att jag inte bloggat. Något som är så jag. Något som slår till när jag har handlat först och tänkt sedan. Något som slår till när jag får beröm. Prestationsångest. De senaste veckorna har jag fått inse att folk läser faktiskt min blogg. Kanske inte fler än 10 per dag, men ändå.

Hela den större meningen med en blogg är att den ska läsas. Så givetvis är min blogg till för att läsas. Men när jag insåg att folk faktiskt läste, när jag fick det svart på vitt, ansikten på läsare, då blev varje ord plötsligt så viktigt. Och jag kände också en snabb impuls av att “Jäklar, nu kanske jag borde radera vissa inlägg”.

Jag har rannsakat mig själv ganska mycket den senaste tiden. Jag har gått tillbaka till tiden då jag började blogga, tiden innan den här bloggen fanns faktiskt, eftersom att jag började skriva på riktigt på Lunarstorm.

Jag har frågat mig själv varför jag började blogga, varför jag har fortsatt och varför jag vill fortsätta. Det fanns och finns flera skäl, men att jag började berodde framförallt på att jag var tvungen att skriva av mig. Det fanns så mycket som behövde ut, det fanns så mycket som jag behövde få av mina axlar och det fanns så mycket som jag tyckte att mina närmsta vänner behövde få veta. För det var de som läste då, då det begav sig.

Jag skrev för att jag trodde att jag skulle sprängas annars. Jag skrev när jag var ledsen, jag skrev när jag var arg och jag skrev när jag hade ångest. Jag skrev mer sällan när jag mådde bra. Behovet var inte lika stort då. Vid sidan av känsloinläggen fanns också inläggen där jag hade ett behov av att uttrycka vem jag var egentligen. Att jag var så mycket mer, än den där arga och ledsna, men ändå mycket vanliga och tråkiga tjejen. Jag skrev vem jag var, men som jag inte alltid vågade uttrycka öga mot öga. Med skärmen framför ögonen blev jag modigare och skrev det jag inte alltid vågade säga.

Jag dolde så mycket på den tiden, i gymnasiet. Jag svarade att jag mådde bra när det kändes som att jag höll på att falla sönder bit för bit, jag missade aldrig ett jobbpass och jag trodde inte det skulle finnas någon förståelse om jag lämnade någon skoluppgift några dagar för sent någon gång. Jag satte upp en mask så många gånger och jag hatade det.

Jag hatade att det var tabu att må dåligt, jag hatade att det var tabu att prata om döden, jag hatade att det var tabu att inte låtsas vara perfekt. Några veckor före studenten, så gav jag mig själv ett heligt löfte. Den dagen jag ansåg mig själv må bra och vara tillräckligt stark för att möta andras frågor, från den dagen skulle jag aldrig sätta upp en yta. Från den dagen skulle jag inte dölja något. Från den dagen skulle jag vägra att skämmas för vem jag var.

Och den tiden är sedan länge kommen. Och därför vore det fel och skamligt av mig att ta bort inlägg som berättar hur verkligheten var. Jag mår alldeles för bra och jag är alldeles för stark för att någonsin behöva dölja det som format mig och det som var jag.