En sjömanssambos journal

Så var jag här igen, i min lilla bubbla. Min vinterbubbla. Så konstigt att tänka sig att livet rullar på runt omkring. I Falköping, i Göteborg. Utan att man själv är riktigt medveten om det. Här går det i ett, hela tiden, och man hinner sällan tänka på något annat än just det som rör det fantastiska vi håller på med här.

Att jobba med sin hobby. Varför slutar man någonsin med det? Varför ska jag inte alltid gå upp på morgnarna, promenera upp mot fantastiska fjälltoppar, sätta på mig mina kära hårda pjäxor och gå ut och prata skidteknik och åka skidor hela dagen? Varför ska jag inte alltid träffa mina fantastiska vänner på jobbet, möta nya spännande och intressanta människor, leka med söta underbara barn alltid?

Varför ska jag inte alltid vara här, där de existentiella frågorna i huvudet snurrar lite långsammare, lite tystare? Här, där man lämnar jobbet på jobbet och har en fritid att göra vad man vill med? Här, där jag är ute minst 5 timmar om dagen? Här, där allt bara är så fantastiskt hela tiden?

För att även det fantastiska kan bli vardag. Även en måndag morgon i Trysil kan bli rutinmässig och tråkig. Även en fantastisk dag ute i backen kan bli rutin.

Därför vet jag att fem veckor är lagom. Lagom för att kunna njuta av varje lektion, varje timme, varje stund. En fantastisk möjlighet till träning i att fånga dagen, leva i nuet. Och samtidigt också en fantastisk möjlighet att ladda om batterierna, ladda upp och tagga till igen för nästan en hel termin med statsvetenskap. Jag vill känna mig så otroligt motiverad när jag åker härifrån. Hösten gick mest åt till att ständigt försöka hinna ikapp, jag kunde aldrig njuta av tiden. Det ska jag göra i vår, för jag ska ta med min lärdomar härifrån hem till Sverige.  Och jag vet att det kommer bli minst lika bra, som här.

P.S. Bloggen funkar inte hemma i lägenheten, så räkna med blott sporadiska uppdateringar. Tyvärr!