En sjömanssambos journal

Jag har haft en av mina allra bästa dagar här uppe. För att jag fick VG på tentan. För att jag hade två jättebra lektioner. För att jag överkom min rädsla sedan min skada förra året och åkte snowboard. För att jag åkte snowboard i röd backe. För att jag fått åka bana. För att vi har varit på after ski. För att jag varit omgiven av så otroligt många sköna och fina människor.

Ändå känns denna dagen inte så unik. Just nu radar jag upp bra dagar. Och jag är så glad, så lättad och så lycklig att det känns så här bra. Att för varje gång jag och Henrik är ifrån varandra känns det bättre och bättre. Att den där ångesten man hade förr, varje gång vi for iväg åt varsitt håll börjat lätta. Att tilliten bara växer. Att saknaden mer och mer känns som en längtan.

En längtan som ger energi, istället för att ta. En längtan där man kan vara hångelsugen så man nästan tror man ska avlida, men ändå kunna vila i tanken att “snart, snart”. En längtan som kan försätta berg. En längtan som bara kan uppstå när man arbetat hårt.

Det har funnits så många olyckskorpar på vägen. Så många som aldrig förstått, som aldrig kommer att förstå. Som inte vet något om att människan består till 80% av vatten och resten är inställning. Som inte förstår att man alltid klarar mer än man tror. Som inte vet att när man tror att man är helt slut har man alltid hälften kvar.

Men vi, vi har alltid trott på oss. Och vi har alltid klarat det. Och vi kommer att klara det. För vi har en häftig sorts kärlek.

P.S. Ikväll funkade bloggen helt utan problem hemma. Märkligt.