En sjömanssambos journal

Andra saker jag tänkt på under torsdagen är att det är ofattbart att morfar nu varit död i tre år och att jag fortfarande ganska mycket låter bli att tänka på det.

Idag tänkte jag ändå på det, fast jag ansträngde mig för att inte göra det på det ledsna sättet (och varför jag inte gör det med någon av mina döda längre är både skrämmande och skönt) och tänkte istället på vilken hedersman han var, morfar. Så otroligt principfast, alltid så säker på vad som var rätt och fel och med en så enkel livssyn.

Sista hösten han levde var vi alla hemma hos honom och mormor och hjälpte dem med trädgården. Det var en höstdag med typiskt höstväder, lite småkallt och ruggigt. Ändå var det så varmt. Jag tror vi alla kände det, men allra mest kände morfar det. Vi har alltid ställt upp för varandra, men den här hösten plågades morfar av att han inte klarade att göra i ordning hela trädgården själv.

Och hela tiden under efterföljande dundermiddag med kött och potäter, som alltid hos mormor och morfar, upprepade han samma ord: Vilken släktkänsla, vilken släktkänsla.

Han hade den finaste familj man kunde tänka sig. Och det var det som behövdes för att göra honom lycklig.

Idag saknar jag Andreas, Jakob, David, Adam och Linn lite mer än vanligt. Människor av allra finaste sort. De som format mig, de som skrattat åt mig och med mig, och de som alltid, alltid oavsett vad har funnits där. För dem skulle jag ta ned stjärnorna. Och jag tror att så mycket av min kärlek till dem finns på grund av en enkel man, som spred sitt ljus och sin charm, ända in i det sista.