En sjömanssambos journal

Det blev visst ingen comeback ikväll. Den där glassen blev av iaf, Cornetto Pistage för övrigt, pröva den, finns på Pressbyrån, men efter det så…ja. Kanske tyckte min kropp att det var dags för ett psykbryt, kanske var jag bara slut efter en späckad dag, kanske var jag bara stressad över tentan. Kanske var det en kombo. Hur som helst har ingenting blivit gjort och jag kan antingen välja att bli mer stressad och bli sur på mig själv eller så kan jag välja att förlåta mig själv och säga att det är okej att inte vara på topp jämt. Jag ska verkligen försöka med det senare.

Kanske hänger det också ihop med alla mina tankar om Anna. De är fler nu, intensivare, verkligare och mer smärtsamma nu än vad de varit på mycket, mycket länge. Kanske för att jag inte tillåtit dem att vara det, kanske för att jag inte haft tid, kanske för att jag först nu befinner mig på ett ställe i livet där jag har ork att reflektera över det igen.

De har funnits i mitt bakhuvd en längre tid, tankarna. Nästan sedan jag kom hem från Trysil i februari. För att vara 16 och 17 år hade vi en så himla mogen relation, åtminstone i jämförelse med mina andra vänskapsrelationer på den tiden. Vi pratade om allt, vi vågade till och med dryfta våra allra sämsta, svagaste och fulaste egenskaper. Vi pratade om sådant som är mänskligt, men som man ändå skäms för. Och vi pratade politik, Harry Potter, kärleksproblem, krig, politik igen, meningen med livet, vad som händer efter döden. Vi var vuxna ihop, och vi kunde vara så oändligt barnsliga.

Nu har jag börjat se saker i vissa av mina relationer med andra människor. De där aha-upplevelserna man kan ha, upptäckter man delar, saker man lär sig av varandra, mycket av det är sådant jag känner igen från tiden med Anna. Jag kan aldrig få hela vår vänskap tillbaka, men delar av den har börjat dyka upp och visa sig lite överallt. Det är fint, skönt och fantastiskt, för jag har undrat om jag någonsin skulle få någon liknande vänskap igen, men samtidigt är det så oändligt smärtsamt.

Frågor utan svar dyker upp igen, vilka höjder hade vår vänskap inte befunnit sig på nu, så maxad som den var för sex somrar sedan? Vad allt hade vi inte kunnat lära av varandra idag, när vi har fått så mycket mer kunskap och erfarenheter? Hur roligt hade vi inte haft? Vem hade hon varit, vad hade hon gjort med alla sina fantastiska ambitioner? Vilka hade vi varit, vad hade vi gjort? Hade vi jobbat som volontärer ihop som vi sa? Hade jag engagerat mig politiskt mycket tidigare?

Hon fick aldrig träffa Henrik. Det är en grym sanning som man måste leva med.

Jag drömde om henne inatt. Hon hade varit död, men kommit tillbaka till livet efter ett par år. Frisk, i sin vanliga kropp. Döden var som att hon bara försvunnit en period. Och jag tänkte att om det är allt döden är är den ju inte så farlig. Jobbig, men inte oöverkomlig. Inte om man vet om personen ska komma tillbaka till slut ändå. Det var en härlig dröm. Vi  var 23 och 22. Det var som att jag fick se glimtar av den framtid vi trodde att vi hade, en framtid som hade kunnat vara möjlig nu, en framtid som jag hade velat ha nu. Men det var bara jag som hade framtiden.

Det har snart gått sex år. Jag kommer alltid få leva med frågorna, aldrig få några svar. Men jag är ändå glad att de här frågorna dyker upp nu igen. Jag vill inte tappa bort henne. Så länge jag tänker på henne finns hon fortfarande kvar, så länge jag tänker på henne har jag fortfarande möjlighet att lära mig av henne och på så sätt föra henne vidare till andra människor. Jag kommer alltid sörja hennes förlorade framtid, allt jag upplever nu som hon inte får uppleva. På något konstigt sätt är det först nu jag börjat göra det, börjat sörja det hon missar. Hon hade varit bra för den här världen den tjejen.

Tiden läker inte alla sår. Jag hade nog trott att det någon gång skulle gå över. Man har en ordentlig sorgeperiod på tre år och sedan blir hon mer som ett gammalt fotografi man tappat bort, men minns vagt. Jag hade fel och det är jag väldigt glad för.

Nu blev det längre än vad jag trodde från början. Ojdå.