En sjömanssambos journal

Vilka konstiga vägar livet kan ta med en! Trots att jag haft en tenta att plugga till, jobbat alldeles för mycket och slitit som en liten iller för att min älskade lillebrors student skulle bli så bra som han förtjänar så har jag haft gott om tid att reflektera. För ett år och två dagar sedan klev jag och Henrik in i den här lägenheten och mitt första år som Europastudent tog slut igår.

Jag har tänkt att berätta om vårt år här, om Jakobs student, om känslan av sommarlov för första gången sedan 2005, om massa saker som jag inte riktigt har inspiration för just nu. Under tiden tänkte jag bjuda på en bild. Det är en gammal bild, från 2003. Det är i juni, och min andra älskade bror, fast den stora då alltså, har just tagit studenten och jag är sexton år gammal och ska snart börja mitt gymnasieäventyr.

På bilden syns min storebror i vit mössa, mitt hår, min farfar, min morfar, mina kusiners mamma, min kusin Adam med den gula kepsen, min mamma, min mormor, min pappas bästa vän, min ena farbror och min pappa. Det gör lite ont att se bilden eftersom att tre av personerna på bilden inte var med och firade den här studenten. Av olika skäl finns de inte i mitt liv längre och det är något man måste acceptera.

Fotografen hade ingen aning om vilka personerna på bilden är. Fotografen upptäckte bilden för bara några veckor sedan och jag tycker det är märkligt. Märkligt att fotografen till exempel bara träffade mannen i den gröna jackan som döende, liggandes i en säng fem år senare och att han egentligen aldrig sett honom så här. Frisk, ståendes på sina ben som inte alls bar det sista året. Så som han inte såg ut den sista gången de träffades, fem år senare. Märkligt är det också att fotografen aldrig ens träffat mannen med den överkammade flinten i brun jacka, men varit hemma i hans hus ett flertal gånger flera år efter att bilden togs och mannen inte längre fanns kvar.

Märkligt att fotografen har en bild på håret av en tjej som håller en skylt liknande den han själv stod under den där lyckliga sorglösa junidagen för sju år sedan. Märkligt att de stod så nära varandra då, tjejen med skylten och fotografen. Att de hänger ihop genom ett fotografi. Att de på ett märkligt sätt har en historia som började långt före de själva trodde att den började.

Visst, Falköping är ingen stor stad och alla känner (nästan) alla, men ändå. Fotografen och min bror gick inte i samma klass, fotografen tog bara två sådana här kort där han lyfte upp kameran och bara plåtade folkmassan och med tanke på hur sjukt mycket folk som trängs på torget i Falköping är inte chansen så stor att just hela (i princip)  min släkt ska fastna på bild.

Om någon hade sagt till mig då att bara några meter bort stod min blivande stora kärlek och bästa vän och tog kort skulle jag ha hånskrattat. Inte en chans att jag skulle bli kär i någon från Falköping och inte en chans att jag skulle bli kär i en man.

Men fyra år, tre månader och tjugoåtta dagar senare kysste fotografen mig för första gången och ingenting blev sig riktigt likt igen.