En sjömanssambos journal

Vi är hemma från semestern och har haft det helt underbart bra och givetvis har jag tänkt att blogga lite om Cyperns alla härligheter, men nu tänkte jag först ta tillfället i akt och reflektera lite över denna dag som faktiskt bjuder på ett helt äkta prinsessbröllop. Min inställning till kungahuset är enormt kluven eftersom jag rationellt och logiskt känner att detta ärvda ämbete är så otroligt förlegat och styrt av så många gamla konventioner som är helt oförenliga med ett modernt Sverige. Ett ganska aktuellt exempel är ju Victorias påstådda kamp för att få gifta sig med vem hon vill. Ska en trettiplussare verkligen behöva ha sin pappas godkännande för vem hon ska gifta sig med? Jag tycker att det vore betydligt mer demokratiskt om folket fick välja exempelvis en president av folkkär karaktär med enbart de ceremoniella befogenheter kungahuset nu har.

Samtidigt har jag ju ett sjukligt intresse för historia och i synnerhet gamla kungar. Och jag har alltid haft ett gott öga till vår kung (förutom denna envishet med att trilskas med Daniels icke-adlighet) och tycker att han verkar vara en kille med stil och charm. Varför jag på senare år börjat tycka så mycket om Victoria har jag däremot tyckt varit mer svåranalyserat. Att hon verkar ha en sund själ i en numera sund kropp spelar förstås in, härligt ambitiös och driven och en stark kvinna som vet vad hon vill spelar ju förstås in, men hon är ju ändå inte ensam om de egenskaperna. Nej, det har helt enkelt varit mig något av en gåta varför jag blir så glad av att se henne. Fram tills  för några veckor sedan.

Jag såg ett av TV4′s bröllopsprogram, det sista tror jag det var. Det handlade om Victorias släktingar och ju längre programmet led desto mer började jag fundera på hur mycket, eller snarare lite, svenskt blod kungabarnen har i sig egentligen. Fransmän, tyskar och engelsmän på pappas sida, brasilianskor och tyskar på mammas. Nu är jag ju inte sådan att jag tycker att det är någonting negativt med detta, snarare insåg jag att det var nog just det som gjorde att jag gillar Victoria. Tänk att hon, som genetiskt sett har så mycket influenser från så många andra länder (och visst, från Sverige också), är den som ska representera Sverige i framtiden. Som att skratta Sverigedemokraterna rakt i ansiktet, eftersom jag misstänker att många i Sverige ser kungahuset som en lika svensk inrättning som sill till nubben på Midsommar eller lussekatt till kaffet på Lucia. Som en seger för ett mångkulturellt, modernt Sverige.

Jag vet att det är töntigt, men jag blir ändå lite glad av det faktum att vår tronföljare inte är blond och blåögd. Något påstått svenskare än så får man väl leta efter, men något jag personligen aldrig kunnat identifiera mig med. Jag har aldrig direkt känt någon önskan att vara just blond och blåögd, men även fast jag inte gillar att erkänna det så har exempelvis en sådan töntig kommentar som jag fick höra när jag var kanske tolv år av en lite äldre, puckad kille – “Hejdå jävla zigenare” – ändå satt sina spår. Eller som när jag och Sofia i Tjeckien i nästan en timma med teckenspråk försökt hyra ett par cyklar (något annat språk än tjeckiska behärskade de inte på turistbyrån) och till slut efter mycket möda lyckats. När vi skulle gå därifrån lyckades kvinnan dock på en halvminut påpeka att jag minsann inte kunde komma från Sverige, genom att peka på oss, frågande säga “Sweden?” och efter vårt bifall skrattande peka på mitt hår och säga “No, no, no”. Jag kan inte påstå att det gjorde mig särskilt ledsen, varken då eller senare, det var bara en bekräftelse på att jag inte passar in i den svenska mallen.

I våras insåg jag som sagt att inte ens vår kronprinsessa passar in i föreställningen om hur svenska flickor ser ut och det var liksom härligt och befriande. Hur töntigt det än kan låta så är det ändå viktigt att känna att man har en hemvist, att känna samhörighet med sin grupp. Mina rötter ligger djupt rotade i den västgötska myllan och ändå har jag känt mig utanför och malplacerad i mitt eget land. Om Victoria kan få fler svenskar, men som i motsats till mig kanske inte infödda, att känna sig mer hemma här så kanske det får vara skäl nog för mig att lägga mina anti-rojalistiska åsikter åt sidan och tycka att monarkin har sina fördelar. Åtminstone för ett tag.