En sjömanssambos journal

Vilket härligt bröllop! Eftersom vi klev in genom dörren här hemma klockan 06.00 igår kände vi oss ganska välförtjänta av att bara gå här hemma och slöa framför TV:n. Eller, vi tvättade också, men annars stod TV:n på hela dagen och jag gillade det vi fick se. Det är så härligt när (stora delar) av svenska folket kan enas kring någonting, det är maratonsändningar på TV, man vaskar fram gräddan av programledare (ja, jag är kär i Mark Levengood) och alla är glada. Som en mediemänniska (minns inte vem) sa, så är det så fantastiskt fint att det vi enades kring just igår inte var Fotbolls-VM eller något OS, utan faktiskt för att fira kärleken.

Idag har jag sett på konserten som vi missade i fredags (även om jag sett det bästa på nätet redan) och lite sammandrag från bröllopet. Idag tyckte jag inte att det var lika trevligt som igår. Idag tyckte jag mest det gjorde ont i hjärtat och gjorde mig deppig. För idag åkte Henrik. Och det spelar tyvärr ingen roll att hjärnan vet att det bara är för tre veckor och att jag mycket väl vet hur fort tiden kommer att gå och hur mycket bättre allt kommer att kännas redan imorgon. Hjärtat förstår inte det där, det går på autopilot och bara värker av saknad, av skräck för att någonting ska hända och av alla tidigare, onda minnen då vi varit ifrån varandra alldeles för länge. Hjärtat är inte förnuftigt och har uppenbarligen inga öron som lyssnar på det jag säger.

Henriks resdagar är alltid så här. En förlamande tristess griper tag i mig, gör mig apatisk, tårarna känns farligt nära hela tiden och allt känns hopplöst. Det är jobbigt att det är så, eftersom det inte riktigt står i proportion till hur länge han ska vara borta. Jag reagerar likadant på tre dagar, en vecka, tre veckor och elva veckor och det suger. Jag vet verkligen att det inte kommer att bli några problem, det kommer gå hur bra som helst. Ändå. Helt fruktansvärt.

Så fick jag ett SMS för en stund sedan. Det stod att eftersom de ligger på varv behöver Henrik inte vara ombord på natten, utan han jobbar bara på dagen. Eftersom båten ligger femhundra meter härifrån betyder det att han kan sova hemma. Jag började nästan lipa. Det var så skönt att bli av med smärtan för en stund. Jag vet att jag inte lär mig någonting inför framtiden på det här, så här kommer det ju liksom inte vara. Dessutom måste vi säga hejdå imorgon igen, men då är det skillnad för då ska jag till Falköping och då har jag fått tanka lite så jag vet att det kommer kännas bättre. Jag önskade verkligen att han skulle komma tillbaka så att jag fick mysa med honom bara lite till, och så blev det. Lagen om attraktion à la The Secret. Eller “När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld” à la Paolo Coelho. Det är aldrig för sent att hoppas, helt enkelt.