En sjömanssambos journal

Tentaresultaten kom mycket överraskande upp igår, en hel vecka före sista datumet var utsatt. Kors i taket. Jag antar att de måste få färdigt det så att VHS kan ta över och se vilka som har behörighet till fortsatta studier och liknande. Dessutom vill väl ingen människa rätta tentor över midsommar. Inte ens en professor.

Hur som helst. Jag inser när jag ser det att jag borde vara galet stolt. Inte kanske för det enskilda tentaresultatet utan för hela året. Första året är över och jag har både pluggat dubbla kurser ett par veckor, varit med och startat en arbetsmarknadsdagsgrupp för Europaprogrammet och dessutom nu i slutet jobbat 60% på Tingsrätten. Men jag känner mig inte så stolt, mer förvånad. Ungefär som jag kände mig när jag i ettan på gymnasiet insett att jag hade ju fått högsta betyg i alla kurser. Utan att jag liksom planerat för det. Jag hade förstås tankar om vad jag trodde mig klara av i varje enskild kurs, men jag hade liksom inte sett det i sin helhet. Eller som när jag, efter mitt näst sista “betygsprat” med en lärare insåg att fick jag MVG i sista kursen, naturkunskap b, så skulle jag få MVG i allt. Och det var kanske bra att jag inte reflekterat så mycket, för det var först då som jag blev nervös på riktigt.

Men jag är inte så stolt. För ska man vara så stolt så krävs det ju på något sätt att man tycker att man uppnått sitt mål. Och jag hade ju inget mål, varken under gymnasiet eller nu. Jag har mer gått in med inställningen att “Jaha, det vore ju gött om man klarade av det här på något bra sätt, men jag har ju aldrig gjort något liknande förut så det är ju svårt att veta hur det ska gå och det är väl dumt att ställa för höga krav på sig själv”. När man kommit in i en kurs och börjat förstå vad den handlar om och vad man ska lära sig och så, då börjar man ju få en bättre känsla för vad man skulle kunna lyckas med och så och då har jag ju flera gånger insett att “Det här kan nog gå riktigt bra om jag anstränger mig, men tillräckligt bra om jag inte anstränger mig.” Och så har jag inte bestämt mig för någondera vägen och så blir det panikplugg de tre sista dagarna för att jag, lite för sent, bestämt mig för att det ska gå riktigt bra.

Jag undrar vad som händer om jag bestämmer mig redan från början för att det här, det ska gå riktigt bra. Kommer jag hinna med att jobba, leva, vara med i utrikespolitiska föreningen, umgås, ha en arbetsmarknadsdagsgrupp, pussa på Henrik, hälsa på vänner runt om i landet? Jag tänker att på ett sätt blir det kanske lättare att hinna med allt. Göra upp en plan från början och bara bestämma sig. Så kan jag vara lite stoltare nästa år, om jag skulle få VG på alla kurser då också. För känner man att man faktiskt uppnått något, då tillåter man sig själv att vara ledig också. Min chef frågade mig över en lunch före semestern hur det gick att kombinera jobb och skola, och jag sa att det gick bra, för eftersom jobbet är stängt över helgen kan man ta igen det man missat i skolan på grund av jobbet under veckorna då. Då spände hon ögonen i mig och ställde en motfråga som gett mig små styng av dåligt samvete sedan dess: Men när är du ledig då?