En sjömanssambos journal

Nu händer det grejer mina vänner, snart snart får ni adressen till min nya blogg. Lite småpill återstår, men alla stora grejer är gjorda, typ som att flytta över gamla inlägg och så där. Jag är lite smått chockad över att allt gått så smärtfritt hittills (utom möjligen att komma på namnet då) och med tanke på att det inte är några större grejer kvar så hoppas jag bli färdig i dagarna.

Det är bara en sista stor sak jag funderar på. Första inlägget här skrevs den 1:a januari 2006. Jag var 18 år, skulle fylla 19 och gick sista terminen i gymnasiet. Det var en sak att skriva väldigt öppenhjärtigt då, när jag skrev för att jag tyckte att mina vänner behövde få veta. Livet var inte en dans på rosor och jag ville på något sätt berätta om det jag inte riktigt kunde säga rakt ut till mina kompisar, det var så mycket lättare att göra det med en skärm emellan.

Idag vill jag inte att någon ska tro att jag mår så där dåligt som jag gjorde då. Det vore hemskt sorgligt om någon trodde det, för jag har det så himla bra nu och jag mår så bra. Många av er som läser bloggen nu känner mig väldigt väl. Det gör ingenting om ni vet om allt som hänt, det är ingenting jag skäms över. Det var så då, det hade sina orsaker och det har gjort att jag blivit den jag är. Men vilka kommer läsa bloggen i framtiden? Jag menar inte att jag på något sätt kommer försöka bli någon seriös bloggare med hur många läsare som helst varje dag, men bara under de här fyra åren har min lilla läsekrets förändrats ganska drastiskt. Jag vet inte hur länge jag kommer att blogga. Om jag bloggar i fyra år till, vilka läser då min blogg? Vem är jag om fyra år? Vad vill jag ska finnas om mig på nätet om fyra år?

Det som var så självklart att gå ut med då, känns inte lika självklart längre. Jag kommer ju inte ens ihåg hur jag tänkte när jag skrev vissa grejer, och antagligen kommer ingen fråga heller, utan man bildar sig en uppfattning om hur det var. Dessutom är det ju ingen fullständig beskrivning över mitt liv då. Det är verkligen bara bits and pieces utan någon tanke bakom.

Frågan är alltså, hur mycket ska med? Som jag skrivit tidigare avskyr jag alla former av tabun, att man måste låtsas att allt är så perfekt och att man inte får visa att man mår dåligt. Jag har lovat mig själv att aldrig skämmas för det som varit, positivt som negativt, att inte någonsin igen sätta upp en mask, för man går bara sönder ännu mer. Man får inte stänga inne.

Just nu lutar det åt att allt flyttas med, men kanske, kanske (fast jag är emot det) lösenordsskyddas några få inlägg. Kanske, kanske. Då tänkte jag att lösenordet publiceras i den här bloggen ett tag. Tanken är då att ni som känner mig nu fortfarande kommer kunna läsa det som jag idag anser är lite för privat för allas ögon. Men vi får se. Man ska inte skämmas. Och jag är inte riktigt klar över om jag vill lösenordsskydda vissa grejer för att jag skäms eller bara för att det helt enkelt erbjuder lite väl mycket insyn i mitt känsloliv och som inte ger någon rättvis bild av hur allt är idag. Nu ska jag sätta igån och granska varenda blogginlägg sedan 2006. Hurra.