En sjömanssambos journal

Nej, nu har jag ångrat mig igen. Mest för att jag inte orkar skumma igenom alla mina gamla blogginlägg kanske, men nej, allt ska med helt enkelt inga lösenordsskyddade inlägg. Så får det bli. Tills vidare i alla fall. Det går ju att fixa det senare om jag skulle vilja det.

Insåg just att jag suttit uppe tills nu i onödan i hopp om att kunna logga in på n0rska skatteverkets hemsida för att se vad jag får tillbaka på skatten, men man behövde ju ha sina pinkoder då, och det pappret är hemma i Göteborg. Typiskt. Det blir, förhoppningsvis, en trevlig överraskning den dagen jag får veta i alla fall, vilken dag det nu än blir.

Jag har sådant underbart Henrik-längt just nu och det är ganska härligt. Lite, lite jobbigt, men det är ändå ganska stor skillnad på att sakna och att längta. Och nu längtar jag mest och det är fint. Och så går jag runt och är ganska förundrad. Förundrad över varför den där fina, fantastiska killen fortfarande verkar vilja finnas vid min sida. I mitt huvud blir det nästan mer och mer ofattbart för varje dag som går, för man tänker ju att någon dag måste han ju vakna upp och inse hur det ligger till. Inse att jag exempelvis kan vara både väldigt påfrestande och ganska puckad när jag sätter den sidan till. Fast när jag tänker närmare efter så insåg han nog det för ganska länge sedan. Och ändå. Han står kvar där med sitt änglalika tålamod och väntar till det går över. Helt sjukt konstigt, men väldigt, väldigt fint.