En sjömanssambos journal

Man får som bekant inget studiebidrag över sommaren. Dessvärre har man ju fortfarande hyra, telefonräkningar, matkostnader och annat härligt. Alltså måste man jobba, eller ha en rik pappa eller man som man är beredd att ställa sig i beroendeställning till. I mitt fall är det jobb som gäller, trots att de på PA’s igår tyckte det var överflödigt. “Säg till Henrik att betala och se glad ut!” sa de.

Idag får man inget studiebidrag. Har man börjat sitt sommarjobb direkt efter skolans slut, typ andra veckan i juni, får man heller ingen lön än. Den kommer först nästa månad. Nu har jag ju visserligen arbetat i maj, tack och lov, ganska mycket dessutom, så en liten slant kom in på kontot trots allt. Dock aningen mindre än det jag får i studiebidrag och trots att jag kan dryga ut med gamla sparpengar från tidigare jobb så känns det ju inte så kul. Studiebidraget är ju inte speciellt högt från början, och får man då mindre än så så ja, det blir lite tight. Dessutom jobbade jag så lite i Sverige förra året att jag inte ens behövde deklarera. Mina pengar kommer automatiskt i augusti istället, trots att jag skulle behövt dem bättre nu.

Eftersom jag har jobbat ganska länge innan jag började plugga är det ju inte så att jag känt att jag måste gå ifrån hus och hem, men lite tråkigt har det känts. Man vill inte snåla ända till den 25:e juli när första riktiga lönen kommer. Det är ju sommar och man vill åka och hälsa på folk, köpa en glass utan att känna ångest, göra ett besök på Liseberg kanske, ta en fika i solen. Tack norska skatteetaten säger jag bara. Räddaren i nöden är kanske lite väl drastiska ord, men nu kan jag göra alla de där sakerna jag vill, utan att känna hur plånboken bränner i fickan.

Dessutom är ju skattepengarna verkligen välförtjänta, de är ju rätteligen mina och man har slitit för dem. Det är en ganska skön känsla. Man har gjort rätt för sig. Dessutom kommer ju pengarna inte användas i Norge, utan spenderas i Sverige eller sättas in på svenska konton. Så har man gjort sitt för Sverige, utan att de ens behöver betala pension för mig. Att jag inte ställt min arbetskraft till förfogande för mitt hemland är väl en annan femma som jag inte tänker sysselsätta min hjärna med. När jag köper nästa glass ska jag istället se någon riktigt stormig, snöig och isande kall vinterdag framför mig, när toppliften stannat, man är kissnödig och hungrig, blöt ända in på underkläderna, dimman ligger tät och man ser bara vitt, vitt och åter vitt och man känner sig som Barnen på Frostmofjället. Nu får man lön för mödan.