En sjömanssambos journal

2009-07-01

Efter en vår med diverse hårslitningar, frustrationer och suckar över datorer, wordpress och bloggverktyg är nu bloggen på g igen. Nuförtiden heter den En sjömanssambos jorunal, eftersom kärlekn till en speciell sjöman är en ganska central del av mitt liv, men huruvida det kommer bli en central del av bloggen står skrivet i stjärnorna. Jag kan lika gärna ägna 90% av inläggen åt att exploatera min syn på kaffesump. Kanske kommer bloggen ge någon annan människa något, kanske inte. Kanske kommer jag tröttna efter tre inlägg för att sedan återkomma om ett halvår och säga “Nu är det dags!”. Kanske kommer det bli ett kontinuerligt skrivande. Det är väl däri själva spänningen får ligga, kan vi säga.

Som vissa nogranna läsare säkert noterat ser bloggen dock ut som hej kom och hjälp mig på vissa områden, men jag har helt enkelt fått släppa min perfektionist-ådra ett tag och inse att jag för tillfället inte har tid att rätta till alla fel som blev när jag uppdaterade programmet. Ser du inte varken kategorier eller länkar får du helt enkelt hava förtröstan – det gör inte jag heller.

Bloggen lever nu alltså enligt det klämkäcka “Det är insidan som räknas!” eller i detta fallet innehållet…som vi redan konstaterat eventuellt kommer att handla om kaffesumpens vara eller icke vara. Vem kan motstå en sådan blogg?

——————————————————————————————————————–

2009-04-02

När börjar en ny tid? När slutar en gammal? När är det dags att göra avslut och avstamp? Jag gissar att svaret är att all förändring sker gradvis, och att det ofta är omöjligt att avgöra vilka ögonblick som är livsavgörande när man är mitt i dem, när det inte gäller större saker, som barnfödslar, dödsfall, skilsmässor, nya jobb, uppsägningar, flytter och så vidare. Om man tittar på saker i efterhand å andra sidan, är det lättare att se små saker man inte såg då, som förändrat än. På kort eller lång tid. Det är sådana saker jag sett nu.

Meki, och alltså också denna blogg startades i januari 2006. Jag var 18 år, skulle fylla 19 och befann mig i ett stort känslomässigt kaos, och hade gjort det i nästan 1,5 års tid. När bloggen startades vågade jag hoppas lite. Min 1,5 år gamla sorg efter min bästa vän började te sig lite mer hanterbar, jag skulle ta studenten och jag hade fantastiska vänner. Jag såg en liten ljusning, men jag vågade inte hoppas för mycket. Jag insåg inte då att det största hotet mot mitt eget välmående inte var sorg, fler dödsfall eller yttre händelser. Det största hotet var mig själv, mitt självhat och min obefintliga självkänsla.

1,5 år följde. Mina lyckotoppar började bli högre, vilket gjorde att allt kändes lättare. Mina bottnar, var fortfarande tyvärr alldeles för djupa för vad man egentligen ska tillåta sig att ha. Periodvis, som vintern 2006, kom bottnarna inte så ofta. Andra perioder, som sommaren 2007, var de närvarande nästan dagligen.

Hösten 2007 blev vändpunkten på riktigt. Jag var 20,5 och hade börjat förstå vad som fick mig att må dåligt och vad som fick mig att må bra. Jag började ta hand om mig själv. Jag satte mig själv först och reflekterade på allvar över vem jag var, vem jag varit och vem jag ville bli. Att Henrik kom in i mitt liv hjälpte såklart. Utan honom hade jag inte klarat det. Han är min räddare på sitt sätt. Men utan min egen vilja hade det inte skett och det tar jag inte ifrån mig själv.

Jag mår bra nu. Ibland är jag ledsen. Ibland är jag arg. Ibland kan jag inte kontrollera mina känslor. Men jag gillar livet. Jag gillar mig själv oftast och inser att jag alltid kommer ogilla vissa bitar. Och det är okej. Jag vet att det är upp till mig hur bra jag vill må. Jag vet att jag bestämmer själv hur jag ser på livet. Jag vet att jag kan tackla svåra saker bättre genom att tänka positivt. Detta är min upprättelse, detta är min present till Anna, 18 år som inte vågade hoppas. Det gick att ta sig ut ur det svarta hålet. Anna, 18, använde bloggen som sjukvård. Anna, 22, använder bloggen som friskvård.

read comments (0)