En sjömanssambos journal

För er som läser bloggen för att hålla lite koll på vad Henrik pysslar med ska jag ge er lite ordentlig information. Med tanke på att jag inte precis uppdaterar om hans liv slaviskt kan jag förstå att det är något av ett pusslande ibland för att lista ut om han är hemma eller ej, hur länge han kommer vara hemma eller borta och var han befinner sig när han inte är hemma. Nu är det kanske i och för sig inte den här bloggens främsta syfte, att berätta vad Henrik gör alltså, men eftersom en del av er som läser ändå kan tänkas vara intresserade av det så tänkte jag avlägga rapport:

• 02.00 19/5: Henrik mönstrar på Fox Luna i Göteborg,  oljelastare som går mellan Gbg, Skagen och Bohuslän.
• 16.00 24/5: Henrik mönstrar av Fox Luna i Bohuslän.
• 16.00 25/5: Henrik mönstrar på Europalink i Malmö, långtradarfärja som går mellan Rostock, Gdynia, Helsingfors, Malmö och Travemünde, tror jag.
• 10/6: Henrik mönstrar preliminärt av Europalink i Malmö.
• 20/6 – 22/6: Henrik mönstrar preliminärt på Fox Luna.
• 13/7: Henrik mönstrar preliminärt av Fox Luna.

Om man är duktig på att dra slutsatser och lägga ihop a och b och så där så kan man ju ganska snart se att om Henrik mönstrade av idag i Bohuslän klockan 16 så kanske han är hemma i lägenheten runt klockan 19 och om han ska vara i Malmö imorgon klockan 16 så kanske man måste lämna lägenheten runt klockan 11. Idag har jag på mig mina pessimistiska glasögon och tycker att det är så galet trist att vi ses så lite och jag har lust att ringa varenda rederi i landet och säga att det finns ingen i världen som är mer värd ett fast jobb än Henrik. Han är bäst på allt så man tjänar på att anställa honom. Plus att han då skulle vara hemma (minst) lika mycket som han är borta, och inte som nu när han jobbar mycket mer än vad han är hemma.

Det är fortfarande alltid värt väntan, men jag tänker inte låtsas som att det alltid är lätt. Man tjänar aldrig något på att hålla upp en yta och låtsas som att man är perfekt. Det går man bara sönder av. Däremot kan man förstås vara lycklig ändå, men man får ha sina dippar och acceptera dem för vad de är och inte dölja, skuffa under mattan eller skälla på sig själv för att man är ledsen. Dipparna hör liksom livet till, även det lyckliga livet.

read comments (0)

Min pappa säger ungefär hundra gånger varje gång vi är på semester att “det är farligt när det blåser för då känner man inte att solen tar.” Jag tänkte att det inte gällde i maj. Att det inte finns minsta risk i världen att solen är farlig i maj. Men både jag och Henrik brände oss förra maj. Och jag brände mig den här maj.

Fast värst är att jag har fått solsting. Andra gången i år. Det är sådant som får mig att  känna mig mer korkad än vanligt. Dagen var fantastisk fram tills yrseln och illamåendet satte in. För att inte tala om gårdagen, som också var så himla bra. Jag kommer inte berätta om det nu tyvärr, för jag har försatt mig i en dålig position. Både “som man bäddar får man ligga” och “den som vill va fin får lida pin” är ytterst träffande just idag. Men det var värt det, lätt.

Fast jag blir lite ynklig av mitt mående, det kan inte förnekas. Jag längtar ihjäl mig efter Henrik ikväll och han kommer ju imorgon så så långt är allt frid och fröjd. Sedan åker han på tisdag igen. Men, det är värt väntan. Varje gång.

Nu ska jag försöka ringa Henrik en sista gång innan jag går och lägger mig, även fast jag är nästan helt säker på att han jobbar och inte kan svara, men det vore fint att höra hans röst. Han får skicka telepatiska kramar och kyssar så att jag slutar vara så mesig och rycker upp mig lite.

read comments (2)

Tänk att vara sjömanshustru före typ 1980. Att ringa från en telefonautomat utomlands måste ha varit hur dyrt som helst, postade man ett vykort i en hamn för att berätta hur man hade det och var man var kom det väl inte fram förrän fyra veckor senare när infon redan hade blivit inaktuell flera gånger om och man fick försöka utröna med hjälp av notiser i sjöfartstidningar (av papper!) var olika fartyg befann sig.

Idag är det så mycket lättare. Förutsatt att Henrik är ledig och inte superlångt från kusten kan vi ringa och prata med varandra hur lätt som helst, jag kan sms:a och räkna med att sms:et kommer fram om inte direkt, så åtminstone inom några timmar när de får bättre täckning. Dessutom finns det ofta trådlöst internet som gör vykortsskickandet ganska onödigt, men i och för sig nästan ännu mer romantiskt.

Precis före Henrik stack visade han mig den här sidan. En sjömanssambos bästa vän, skulle man kunna säga. Och den fartygintresserades, förstås. Den är hur kul och bra som helst och när jag söker efter fartyget “Fox Luna” i rullistan kan jag se var Henrik befunnit sig för bara sekundrar sedan. Så himla coolt. Men ändå märkligt att få svart på vitt att vi är sjukt nära varandra, utan att kunna kramas eller umgås. Inatt låg de under Älvsborgsbron. Jag kan se den från vår balkong.

Vi bor vid den svarta pilen. Henriks båt låg vid den blå inatt. Nu är det inte med någon skala, men att cykla till brofästet tar 10 minuter. Max. Märkligt att han är lika onåbar rent fysiskt som när han befinner sig på andra sidan Atlanten. Nu skulle jag ju kunna vinka till båten.

read comments (0)

Är man tragisk och patetisk om man bloggar en fredag kväll? Det låter lite tragiskt när jag ser det svart på vitt så här förstås men…jag tycker ju inte det personligen, så om andra människor tycker det så är det väl upp till dem. Ändå känns det som att jag måste försvara det på något sätt. Bevisa att jag har vänner. Eller nåt i den stilen. Men för vem? Det har jag nog ingen aning om. Sanningen är ju bara den att jag pluggar heltid och jobbar halvtid och tycker det är galet gött att göra ingenting för första gången på vad som känns som en miljon år. Jag har haft fredagsmys med mig själv och det var trevligt.

Man måste låta själen komma ikapp kroppen ibland. Särskilt när det känns som att kroppen rusar fram i 100 km/h mot nya mål hela tiden. Ibland måste man ta sig tid att läsa kartan, så man inte springer vilse.

Och till sist, innan jag slutar. Jag är inte mobbad och vänlös. Bara här i Göteborg finns en hel hoper med vänner. Jag tycker om dem alla väldigt, väldigt mycket. Det gör mig glad. Men det som gör mig allra, allra gladast är att den finaste och bästa vännen av dem alla flyttar hit om mindre än en månad. Då ska vi dominera totalt på alla frågespel vi spelar. Förra gången vara bara en luring. Ingen skulle ju tro på att the dream team inte hade rätt på en enda fråga…

read comments (0)

Jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har fantastiska arbetskamrater, jag utvecklas och utmanas och det är ett så otroligt trevligt klimat. Mina fördomar innan var skyhöga. Jag trodde att alla skulle gå klädda i dräkt och de som inte gjorde det hade ungefär en loppas status, jag trodde att om man inte presenterade en ordentlig, hemlagad matlåda varje dag fick man stå i skamvrån och jag trodde absolut inte att någon annan än möjligen, möjligen de jag delade kontor med skulle hälsa på mig. Tji fick jag kan man säga.

Visst, det är många som har dräkt och alla klär sig snyggt och prydligt, men det är liksom ingen extravagans, som jag trott. Men, det är klart, jag har inte sett någon förutom mig själv som kommer i trasiga jeans, men sedan sitter ju inte jag i några rättegångar eller häktningsförhandlingar heller, som dessutom bevakas av media. Tack och lov att jag inte gör det. jag förvånas över att folk kommer med utemat, typ från Max. Jag älskar Max, men jag hade fått för mig att det var big no-no. Fel fel fel. Sist men inte minst så hälsar varenda människa. Inte med att ta i hand och presentera sig förstås, det är vi lite för många för, det skulle man aldrig komma ihåg, men man nickar, hejar, byter några ord i hissen eller vid mikrovågsugnarna. Jag hade alldeles för många fördomar om notarier och rådmän och eventuella hierarkier på tingsrätten.

Jag trivs verkligen, som sagt. Men idag har det varit något av en tuff dag. Jag pratade med en man som ringde på Förvaltningsrätten i femtio minuter. Femtio! Han var helt knäckt över systemet och sitt avslag så jag kände att jag var tvungen att visa lite medmänsklighet och lyssna på honom. Efter det kände jag mig helt slut, men repade mig ganska bra efter en stadig lunch. Tio minuter före vi slutade ringde en man som var, ja, enormt frustrerad. Det är inte första gången han ringer, och det är inte första gången han skäller ut oss i växeln för hur saker och ting går till på Tingsrätten. Jag försökte ändå lyssna till vad han försökte säga mellan raderna, men ja, är man så arg så tar man inte in saker. Tyvärr. Sedan var jag förundrad hela eftermiddagen över varför människor blir som de blir, hur tacksam man ska vara att man slipper krångel med olika myndigheter och hur tacksam man ska vara att man inte bär på så mycket inneboende aggressioner, det kan bannemig inte vara lätt.

Nu ska jag återgå till min melon och min Marabou Premium fylld med passionsfrukt och se på Vita Huset. I väntan på att Henrik kommer hem och vi kan fortsätta på säsong 4 så ser jag om det. Jag hade tänkt skriva om den serien när jag startade det här inlägget. Det blir detta för långt för. Vi tar det en annan gång.

read comments (0)

Två dagar i rad har jag suttit i bikini på balkongen. I förmiddags satt jag på bryggan och väntade på båten i bara kjol och linne. Solen brände på mina armar. Klockan var några minuter i tio. Det är helt galet, i synnerhet om man tänker på  att var runt tre grader när jag skulle cykla till jobbet på morgnarna förra veckan. Ljuva maj säger jag bara. Jag brukar säga att det är min favoritmånad, men i år har den väl inte riktigt levt upp till de vädermässiga förväntningarna, förrän nu.

Nu visar maj sig från sin vackraste sida, både rent konkret och mer abstrakt. Konkret genom fantastiskt härligt väder, massa, massa grönska och doft av vår (det vill säga blommor, grillkorv och blöt asfalt). Att maj är vacker även för själen och inte bara syn- och luktsinnet är ju tack vare alla förväntningar som liksom ligger och dallrar i luften och gör att man, varje år nästan, känner att den här sommaren kan bli den bästa någonsin. Så tänker jag kanske inte riktigt längre efter att ha haft några riktigt värdelösa somrar, men det var också bra, för nu vet jag vad jag vill ha ut av en sommar för att den inte ska bli kass. Hur som helst, nästan varje år i maj tänker man ändå att kommande sommar kan bli riktigt, riktigt bra.

Och den här sommaren har verkligen potential. Världens bästa lillebror tar studenten, Sofia och Martin flyttar hit (hurra!), jag ska jobba, jag ska vara ledig, med lite tur kommer jag och Henrik iväg på en sista minuten i juni, jag och Jakob kanske hälsar på världens bästa storebror och Ida i Zürich i augusti, inbjudan till den årliga festen på systrarna Söders lantställe i Stockholms skärgård har redan kommit, jag ska vara i Göteborg med tillgång till massa bad, klippor och saltvatten, Winnerbäck kommer hit med bl.a. Melissa Horn, The Ark spelar på Liseberg, Betnér med kompisar kör stand up på Trädgårn och jag vet inte hur länge till jag ska fortsätta.

Jag är så lycklig över att jag kommer befinna mig i Göteborg med mina fina kille och massa fina vänner. Hur mycket Henrik kommer vara hemma vet man i och för sig aldrig, men lite mystid blir det i alla fall. Jag är så lycklig över att ha så nära hem också. Inget Kalmar- eller Trysilavstånd utan bara en timma bort med tåg. Grilla på mammas och pappas altan, festa med hemvändande vänner och inte minst äta glass på Sommarhemmet.

De tre första somrarna som följde på Annas död kunde jag inte vara riktigt lycklig. Anna var alldeles för förknippad med sommarlycka för det. Den fjärde sommaren var jag dödskär i en kille som befann sig tusentals mil bort från 2:a juni till 20:e augusti och förra sommaren var inte precis dålig, men full av flyttbestyr, oro inför skolan, eventuell arbetslöshet för Henrik, pengabekymmer och bara allmänt ängslig. Den här sommaren ska jag verkligen njuta av att vinden vänt. Livet ler mot mig och allt är bara så galet gött. Jag är verkligen lycklig nu. På riktigt. Tacka gudarna för det.

read comments (0)

Ibland tänker jag, att fram tills Anna blev sjuk och dog var jag ganska vanlig. Kanske hade jag sämre självkänsla än många och kanske hade jag mer dödsrädsla än många. Jag hade mina konstiga sidor, men på det hela taget, ändå ganska vanlig. Vilka människor har inte ups and downs, vilka människor har inte rädslor? Det är egentligen inte konstigt, bara mänskligt. Det finns inga supermänniskor som är helt perfekta, så är det bara.

Men efter Annas död förstärktes många av mina lite sämre sidor. Glädjande nog känner jag ändå att de flesta av dem har lagt sig igen och ligger på en ganska stabil nivå. Självkänslan är till och med bättre än förut. Dödsrädslan hör väl tyvärr inte dit, men jag har ingen aning om hur jag ens ska börja kunna tänka på den utan att få panik, så jag skjuter den åt sidan. Den dagen, den sorgen.

En sak som inte återgått till normala nivåer är mitt kontrollbehov. Jag vet inte hur många hundratals (kanske mer) gånger jag gått igenom folks eventuella tragiska dödsfall och begravningar i huvudet, bara för att jag skulle vara beredd. För att jag på något sätt tänkte att om jag var lite förberedd, om jag hade tänkt igenom hur ont det skulle göra redan innan, skulle det på något sätt inte göra lika ont. Eller, jag kanske åtminstone inte skulle bli lika chockad. Chockad över insikten att aldrig någonsin mera få träffa en människa man tycker om så otroligt mycket. Jag skulle ju redan ha tagit smällen. Så jag gick runt och planerade fullt friska människors begravningar i mitt huvud.

Ibland gör jag det fortfarande. Men i mer normaliserat antal. Däremot kan jag inte jobba bort känslan av att tvångsmässigt vilja veta livets nästa steg. Jag vill planera in, jag vill förbereda mig, jag vill kunna tänka igenom allt som eventuellt skulle kunna gå fel, eller allt som skulle kunna hända. Jag har inga problem med att ändra på mina planer, så länge jag får ändra mina planer själv. Jag måste ha kontroll. Annars kan fasansfulla saker hända, som att man åker iväg på en resa med sin elevgrupp några dagar och när man kommer hem ska någon dö. Jag vet mycket väl att jag inte kunnat göra något var än på planeten jag befann mig. Men jag befann mig utanför min hemtama sfär, min borg, när det blev bestämt att det var kört.

Och med en sjöman kan man inte planera. Att mönstra på den 28:e kan helt plötsligt bli till den 17:e. Som blir till den 18:e. Som blir till den 19:e klockan 02.00. Jag tror att Henrik lyckats med att mönstra på/av på utsatt tidpunkt en gång. En gång. Och då kan jag liksom inte hjälpa att tänka att det måste vara meningen. Meningen att jag träffade Henrik. För det här kontrollbehovet är tydligen inget jag kan jobba bort helt själv. Jag måste tvingas inse att jag inte kan planera för allt. Och mitt tålamod har testats så många gånger nu. Det kommer behövas ett par gånger till. Men det går framåt, sakta men säkert. Jag ska göra mitt bästa, för att det ska kännas helt okej att inte veta när han åker eller när han kommer hem. För hans skull. Men lika mycket för min.

read comments (1)

Jag är inte sjuk! Kors i taket och hurra, det var bara trötthet och ingenting annat och nu har jag sovit ikapp och försökt stressa av lite. Högt blodtryck vill man ju inte ha, så det gäller att slappna av när man kan. Eller försöka tänka att det inte är någon idé att få ångest över att man missar två föreläsningar på en vecka för att man ska jobba. Missade kunskaper från en föreläsning är så lätta att mätta och kan te sig så stora i det långa loppet, men missade kunskaper från en jobbdag är svårare att ta på och därför kan man tro att skolan är viktigare än jobbet och så är ju faktiskt inte fallet. Utbildning är viktigt, men man utbildar ju sig för att få ett jobb, inte för att gå i skolan resten av livet.

Nu är pausen i lördagsmyset slut (vi var tvungna att smälta maten) och vi ska ställa fram resterna från fredagsmysets ostbricka, korka upp vinet och ta fram lösgodiset. Jag ville egentligen ha rollo i alla fyra smaker, men de hade bara de röda så det fick bli vanligt godis. Sedan dricker vi kanske te också, för Henrik har köpt en vattenkokare. Den lyser när den är igång. Det passar bra för han är tokig i lampor. Och jag är tokig i honom och hans små idéer och finurligheter.

read comments (0)

Man ska aldrig ropa hej, det vet man ju. Igår var jag ju så himla säker på att tröttheten enbart berodde på att jag jobbat hårt och pluggat mycket ett tag, men slutat stänga av min kropps signaler, så att trötthet faktiskt inte kunde stängas av. Det var jag fortfarande säker på hela förmiddagen och efter lunch.

När jag vid tre-tiden hade haft spränghuvudvärk i en timma för att äntligen få komma hem och däcka i soffan var jag inte riktigt lika säker på att det bara var trötthet. Sedan var jag så dum så jag borde få en smäll, men halv fem väckte Henrik mig och sa att det var dags för träning. Tror ni jag gick dit? Givetvis gjorde jag det. Jag var ju anmäld.

Precis innan vi gick in i träningssalen trodde jag jag skulle svimma. Det var ingen trevlig känsla, men jag har ju spyfobi, så jag tänkte att jag bara sjåpade mig och kände en helt irrationell rädsla och blev svimfärdig för att jag blev panikslagen.

Efter trekvart var huvudvärken nästan helt borta. Nu har jag inga känningar i huvudet men jag är precis kokhett. Jag är så himla puckad ibland. Suck suck suck. Jag har ingen lust att bli sjuk igen, jag har varit sjuk nog den här våren. Imorgon ska jag trycka i mig kiwi som inte bara är min favoritfrukt utan dessutom enligt uppgift ska innehålla 6 gånger mer vitaminer än en apelsin.

Imorgon är det jobb, sen är det helg, sen åker Henrik. Kul. Inte.

read comments (0)

Idag är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen och det känns riktigt gött. När jag är inne i en extremt stressig period brukar jag vara uppspeedad så till den milda grad att normala fysiska behov stängs av och jag blir galet pigg och inte känner av tröttheten förrän allt lugnat sig. Nu kommer den här stressiga perioden inte vara över förrän 7:e juni när jag få sommarlov men att jag kan slappna av lite mitt i allt med heltidsplugg och halvtidsjobb känns sjukt bra. Jag vill så gärna sluta stänga av min kropps signaler, och kanske är detta en liten seger.

Imorgon är jag ledig och i normala fall hade kvällsmänniskorna Anna och Henrik lagt sig fram emot halv ett någon gång, men nu väntar ett avsnitt Vita Huset (ni måste se) och sedan blir det ta mig sjutton sänggång. Längesedan jag la mig före klockan 22. Spännande. Nu har Henrik hällt upp vin, så nu vill jag sluta. Blir intressant att se om jag blir fnissig av ett enda glas…

read comments (0)

Det är dåligt bloggande för tillfället. Vilket är synd eftersom att jag skriver en miljon roliga, insiktsfulla, arga, filosofiska, fyndiga och intressanta inlägg hela tiden. I huvudet. Men jag hinner inte sätta dem på pränt. Jag hoppas på ändring.

Vill inte att ni ska missa Henriks roliga historier om hans förlamade legoelefant och sköldpaddskompis Lars som sover under kudden (ja, jag vet, man tror inte det är sant), min bästa vän Emelies renoveringsblogg, alla tokerier som händer på jobbet och givetvis så här i valtider: mina åsikter om politikerna och deras idéer. Och om världen i stort.

Stay tuned helt enkelt, när jag väl får tid att skriva kan det bli riktigt bra. Eller så är inspirationen väck och jag skriver bara om färg på gardiner, Go’kväll, Göran Hägglund, eller andra fruktansvärt tråkiga saker.

read comments (0)

Den 9:e maj är det Europadagen och det måste givetvis firas. Åtminstone om man pluggar på Europaprogrammet. Eftersom den 9:e maj är en söndag i år valde vi att förlägga denna den finaste av finsittningar till en fredag, närmare bestämt fredagen den 7:e, närmare bestämt igår.

Jag tycker hela kvällen var som en enda festlig sammanfattning av allt det som jag fått vara med om detta läsår på vårt fantastiska Europaprogram. Allt från politiksnack om Storbritannien och Grekland till vilka steg man bör ha gått igenom innan man friar till frågan om varför vegetarianer alltid får halvfabrikat även på fina restauranger till Simone de Beauvoir till undran om vem av våra lärare det var som varit husockupant och vem som varit manager för ett band.

Stundtals rådde hätsk stämning mellan borden, vi från tyska bordet försökte starta världskrig och alliera oss med Italien och Spanien, Storbritannien lyckades ideligen med att sjunga fel text i Rule Britannia och fransmännen försökte med blandat resultat bjuda upp till Små Grodorna. Det kanske inte låter som någon vidare fin sittning, då vårt manér för en utomstående kanske verkar lite ouppfostrat, men skenet kan bedra. Hade någon tittat till oss när vi stående sjöng Europaprogrammets hymn hade ögon tårats och hjärtan smält.

Även vår hymn får fungera som någon slags sammanfattning, inte på hela året, utan kanske snarare på vad vi fått lära oss om vårt kära Europa. Melodin är precis som för Europas nationalsång (visste ni att det fanns en sådan?) sista satsen av Beethovens nionde symfoni, eller Januari börjar året som man lärde sig i lekis och texten är skriven av någon före detta Europastudent som vi tror heter Staffan.

EP står för Europaprogrammet
Stolthet! Ära! Rikedom!
Vackra män’skor är vi alla
Societet som skjuuuter:
Lomhörda snobbar, elitister, men Europa vad är det?
Ester, ryssar, tyskar, britter, tjecker, letter, balkanfolk?

Ifrån Bryssel styr vi skiten
eller kanske Osnabrück?
Vi har axlat tsarens mantel
Här ska det bli folkförtryck!
Raka bananer, sprit i affären, renodlad, fräsch “demokrati”
Men utanför rådslagssfären härskar vår byråkrati!

read comments (0)

En inställd föreläsning imorgon innebär att jag och Henrik äntligen får träffa Martin och Sofia för en fika på stan på dagen och kanske sushi hemma hos oss på kvällen. Tänk att det från början var jag och Sofia som drömde om detta för ett par år sedan, en delad lägenhet här, leva storstadslivet ihop och dela pluggandets vedermödor. Nu blev det ju inte riktigt så. Vi tog visserligen båda tre sabbatsår och började plugga här “på riktigt” i höstas, men då hade vår dröm om Göteborg bytt skepnad. Jag ville flytta hit med Henrik, hon med Martin.

Men även om vi inte längre drömde om att bo ihop har längtan över att få dela Göteborgslivet funnits kvar, hela tiden. Jag vill att hon ska komma hem hit och se på TV på kvällarna, träffa henne på stan och shoppa, festa med henne och ha parmiddagar så att Henrik och Martin också kan bli bästa kompisar. Ingen är som ens bästa vän, så är det bara. Kanske, kanske blir den nya drömmen verklighet snart. Jag hoppas och längtar.

Så med dessa ord tackar jag för ännu en dag i statens tjänst, som en av mina kollegor belåtet sa när han klev ut genom Tingsrättens portar i eftermiddags.

read comments (0)

En typisk Anna-och-Henrik-grej är att köpa stolar begagnat utan att ha något eget transportmedel och då släpa dem över hela stan på diverse spårvagnar och bussar. En typisk Anna-och-Henrik-grej är också att bli väldigt nöjd över hur billigt det blir när man är lite dumsnål och utnyttjar kollektivtrafiken. En typisk Anna-och-Henrik-grej är att komma hem och inse att man inte mätt i förväg för att se att stolarna passar ens i-betongvägg-uppspikade-bord.

Tur att Henrik behöver lite projekt nu när han är hemma. Bordmålande förra veckan, sågande av stolsben denna.

read comments (0)

Den här veckan är i sanning fullspäckad och jag försöker så gott jag kan att dra djupa andetag och känna att jag har kontroll över situationen. Det blir lite som att vara tillbaka i gymnasiet igen, då lyckades man ju få in inte bara extrajobb och skola utan också elevförening, pianospel, fotbollsträningar och matcher, gymmande, skidskola och dessutom som jag minns det ett väldigt socialt liv med både kompisar och familj. Gäller att hitta det rätta gunget igen, helt enkelt.

Eftersom jag ska försöka bli effektiv igen skriver jag bara några korta konstateranden som säkert är helt oväsentliga för världens fortsatta snurrande.

*Att träna pump när man varit förkyld i två veckor är helt underbart.
*Henrik kommer inte kunna gå imorgon.
*Grillpartajet med Henriks kompisar i fredags var så himla bra.
*Davids kalas i lördags var så roligt att jag nästan hade ont i magen efteråt, men bäst var att få träffa hans trevliga tjej och bli glad för att han är så värd en bra tjej.
*Det var fint att träffa hela Henriks familj och (nästan) hela släkten också. Det blir för långt emellan ibland.
*Pärlhöna är gott.
*En 50-tums TV är stor, men kul!

Klart slut.

read comments (0)

Apropå gårdagens inlägg såg jag idag att en mycket nära väns mor gått med i Facebook. Hon är visserligen bra mycket yngre än min pappa och lite yngre än min mamma, men det är det jag säger. It’s only a matter of time.

De orden avslutar helgen som inneburit ett 48 timmar långt socialt marathon med 4 olika tillställningar, som har varit otroligt trevliga allihopa men som lämnar en en smula utmattad och således icke på så mycket blogghumör. Återkommer under kommande, fullspäckade vecka.

read comments (0)

Det finns en grupp på Facebook som heter ungefär “Jag hade ett liv – sedan skaffade mamma Facebook”. Ett ämne som har varit hett omdiskuterat i både de Ljungkvistska och Sahlbergska hemmen och framförallt mycket i mina vänkretsar. Hemma hos mina föräldrar har diskussionen eskalerat sedan min farbror skaffade Facebook och mamma och pappa är mycket kluvna och fundersamma hur de ska göra.

I sommar har jag varit medlem på Facebook i tre år och har sett utvecklingen gå från att de mesta internetanvändarna i min vänkrets hade det, till att de allra flesta vännerna gick med, till att till och med de allra motsträvigaste gick med. I ungefär samma takt som detta skedde expanderade också Facebook bland vänner och bekanta i olika åldrar. Först bestod vänlistan på Facebook av idel 20-åringar och en och annan vuxen tonåring, för att sedan utvecklas både nedåt till 15-16-åringarna och uppåt till 30-plussarna. Gott så, en helt normal uteckling som kändes väldigt väntad.

Sedan (kan det ha varit runt ett års sedan?) kom de första oroande rapporterna. En av mina vänner berättade bestört att hennes mamma gått med och att hon nu efter mycken vånda bestämt sig för att bli vän med henne, men inte låta henne se alla hennes fotoalbum. Så dök de upp, en efter annan. Före detta lärare, kompisars föräldrar, tränare, äldre arbetskollegor. Ett helt nytt fenomen för den gamla lunarstorm-generationen som var vana vid att ha haft ett helt eget forum dit de flesta över 25 aldrig hade hittat och man kunde lugnt luta sig tillbaka och veta att det var nästintill idiotsäkert och föräldrafritt.

Men nu är lunarstorm-generationen vuxen och vi som var med då är inte ens med nödvändighet längre bättre på internet än vår föräldrageneration. Aningens motsträvigt och lite försiktigt har de till slut uppenbarligen tagit internet till sitt hjärta och hittat in i de unga vuxnas sista fria domän – de sociala medierna.

Den senaste månaden har jag grubblat fram och tillbaka över hur ett potentiellt facebook-medlemskap för mina föräldrar skulle vara positivt eller negativt för mig. Efter en hel del överläggningar har jag kommit fram till att jag nog tycker det är ganska kul att generationsklyftan minskar och att man kan ha en enklare kontakt med sina föräldrar när man nu inte bor i samma stad längre. Men, jag har dessvärre också kommit fram till att blir de mer aktiva på nätet är det också bara en tidsfråga tills de hittar hit – till min blogg. En blogg på en sida startad av mig och mina kompisar, för mig och mina vänner. Inte för mina föräldrar. Gamla lunarstorm anna_ljunkan vaknar till liv och känner att något privatliv från sina päron måste man få ha!

Min slutsats blir alltså att Facebook känns okej, och tyvärr kommer de säkerligen hitta hit förr eller senare, men jag kommer hoppas att det blir senare =)

read comments (1)

Katten och Henrik har somnat bredvid varandra i soffan. Hade inte min kamera varit sönder hade jag delat med mig, men det är gulligt värre i alla fall.

read comments (0)

Min fantastiska man är hemma (idag har han diskat min disk, putsat fönster och börjat måla ett soffbord. Rastlös?), jag har gjort politisk teori-tentan, kontrakt för Tingsrätten är skrivet och jag har schema ända fram till mitten på augusti. Det är så fruktansvärt skönt att veta, att kunna planera in saker. Henrik har dessutom fått lite mer jobb, så nu har vi till och med börjat fundera lite mer på konkret på att åka utomlands i sommar.

Jag behöver åka utomlands så mycket att jag har svårt att tänka på annat. Jag vill äta mat jag inte brukar, se platser jag aldrig sett, dricka lokala drycker, bada i blått hav, höra ett annat språk och bli brun. Eftersom sjömansyrket är som det är kommer vi ju ändå inte våga boka något så här tidigt, då går väl finnarna i strejk igen, men det får bli någon form av sista minuten. Förhoppningsvis finns det såpass mycket kvar att vi kan boka själva, min enda charterresa gav inte så mycket mersmak, jag vill bestämma själv! Det är pappas fel tror jag, som dragit iväg oss på en miljard egenkomponerade utflykter, sällan utomlands, men ändå. Två tågluffar, varav den senare var otroligt flummig och oplanerad, gör väl inte saken bättre precis.

Jag fick jobbet på den där stormarknaden förresten. Jag är så lycklig att jag inte var tvungen att tacka ja, utan har ett annat sommarjobb som jag är så galet taggad inför. Men, det är sex veckor kvar till sommaren, och till dess är det mycket som ska göras. Jobba halvtid, börja och avsluta kursen i internationell politik, jobba stenhårt med arbetsmarknadsgruppen och så maximera tiden med Henrik innan han sticker igen. Det kan se lite mycket ut när det står så här på rad, men jag är bara så lycklig att jag har möjligheten att kombinera så mycket som jag brinner för.

Över och ut.

read comments (0)

När jag var liten tyckte jag att  låten Att angöra en brygga var riktigt urbota töntig. Vadå fantastiska män och vadå ni män som vet allt om vatten? Jag hade bara hört den med Real Group och tyckte att tjejerna lät mer än lovligt fjolliga. Sådär trånande, drömmande och fjompiga på rösten. Helt tillintetgörande sig själva och upphöjande mannen till någon slags idiotisk ikonstatus. Usch och blä.

Förutom pappa, morfar, farfar, farbröder och morbror, bröder och kusiner fanns det en kille som jag kunde stå ut med och det var min kompis John. Kanske inte så konstigt att det blivit så i och för sig, ständigt och jämt var jag ensam tjej på alla kalas och middagar och fester. Man får ju nog liksom. Dessutom var alla killar, utom just de jag var släkt med (och John), totalt pantade och dumma i huvudet.

I högstadiet fick man lite hopp om världen när det helt plötsligt gick att byta några ord med sisådär fem-sex stycken åtminstone, utan att de typ rapade en i örat eller drog något snuskigt, dåligt skämt. Vissa hade uppenbarligen blivit något så när sofistikerade. Stundtals. I gymnasiet försvann dock hoppet eftersom att de killarna som mognat till sig lite i högstadiet liksom tycktes ha stannat där, och det stora flertalet kändes alltför ofta som att de lika gärna kunnat gå i ettan i grundskolan och inte i gymnasiet. Det var kört helt enkelt, aldrig någonsin att jag skulle leva med en man, inte en chans.

Så kom Trysil, det underbara. Där fanns killar och män man kunde umgås med, precis som med sina tjejkompisar. Man kunde prata om böcker, se en film, laga mat ihop, åka skidor. Ingen machoattityd, ingen dräggighet, ingen sunkighet, inga rapar i öronen, inget snack om att kvinnans plats är vid spisen, inga epa-traktorer, inga sexistiska skämt, inget Eddie Meduza, inget flirtande. Lyckan var total över att man faktiskt kunde vara kompis med en kille och vara på helt samma nivå.

När jag kom hem var jag ju till och med kär, eller förälskad, eller intresserad, eller whatever. I en man. Men inte från Falköping. Aldrig i livet att jag någon gång någonsin skulle vara ihop med en man från Falköping. Men jag hade helt klart fått upp ögonen för det andra könet och det var häftigt. Men det var ju ingen bra idé med den där killen som inte var från Falköping kom jag på efter lite (för lång) tid.

Och så korsade han min väg. Mannen från Falköping som skulle få mig på fall. Eller, han är till och med från Leaby, utanför Falköping. Men, han är epafri, raggarmusikfri, jeansvästfri, snusfri (utan att jag tjatade!), machoattitydsfri och Eddie Meduza-fri (halleluja!). Däremot är han full av drömmar, fina tankar, sofistikerad humor, tokiga idéer, intressanta åsikter och bara rakt igenom fin, fin, fin. Han kan till och med angöra en brygga och föra båten i hamn över svallande våg. Bara en sådan sak.

read comments (1)